Maskinskrift

Okänd typ, soptunna och ett träd som ser ut som Michel Houellebecq

leave a comment »

micheltree

Resedagbok: Nere på kontinenten. Nästan inga insekter syns till. Bara en ensam myra irrandes runt tallriken med risotto. De sover fortfarande, insekterna. Vårblommor däremot, snödroppar och scilla längs begravningsplatsen. Och så ett träd som såg ut som Michel Houellebecq. Inte som hemma.

Written by Pontus

4 mars 2015 at 13:38

Publicerat i Void

Tagged with ,

Ett hjärtslag från undergången

leave a comment »

Innan jag kommer in på textens huvudämne — tekniska brister i system för högfrekvenshandel och världsutplåning — så måste jag ägna lite spaltutrymme åt elektroniska kommunikationsprotokoll. Gammal hederlig folkbildning med andra ord. Ett elektroniskt protokoll är egentligen mycket likt ett protokoll eller formulär som man fyller i med en kulspetspenna. Det består av ett antal fält som var och ett förväntas innehålla en specifik uppgift. De pappersbaserade protokollen fylls i med penna och skickas med posten. De elektroniska protokollen fylls i av en dator och skickas över en elektronisk buss eller kommunikationslänk. Alla datorprogram som behöver kommunicera med ett externt system, till exempel en skrivare eller en annan dator, förlitar sig på olika protokoll för att kommunikationen ska fungera.

Att skapa ett elektroniskt protokoll är inte alldeles trivialt. Det krävs att man tänker igenom saker och ting mycket noga och tar en rad viktiga beslut. Man måste bestämma sig för vilka meddelanden som behövs för att uppnå önskad funktionalitet, hur dessa meddelanden ska vara beskaffade, felhantering, hur man hanterar förlusten av datapaket (i paketväxlade nät), eventuell autenticering och kryptering, etc, etc. Mycket kan gå fel — och gör det också.

Den 1 augusti 2012 fick högfrekvenshandelbolaget Knight Capital problem. Ett automatiserat handelssystem orsakade en förlust på 462 miljoner dollar — på en dag. Man har i efterhand kunnat analysera och förstå vad som orsakade “Knightmare”. Handelssystemet som Knight Capital använde hette SMARS och bestod av mjukvara som kördes på åtta olika servrar. När en systemadministratör skulle uppgradera mjukvaran så gick allt bra på sju av datorerna. På den åttonde misslyckades dock uppgraderingen och den datorn fortsatte att köra den äldre versionen av mjukvaran medan övriga sju datorer körde den nya.

I den nya versionen av SMARS hade utvecklarna lagt till en ny funktion, och det är här de elektroniska protokollen kommer in i skeendet. Den nya funktionen återanvände ett gammalt fält i kommunikationsprotokollet som tidigare använts men som nu var obsolet (sedan åtta år). Problemet var bara att stödet för den gamla funktionen fanns kvar i mjukvaran på den dator där uppgraderingen misslyckats. När de sju uppgraderade servrarna åter började skicka sina meddelanden över nätverket tog den åttonde emot dessa och det återanvända fältet i protokollet triggade den gamla, obsoleta funktionen på ett okontrollerat vis. Datorn började lägga alldeles för många köpordrar, kurserna blev våldsamt volatila och till slut satt Knight Capital med ett innehav som alltså kostade dem flera miljarder kronor och nästan fick de att gå i graven (de blev till slut uppköpta). Den datalogiska lärdomen här är: återanvänd aldrig obsoleta fält eller meddelanden i elektroniska protokoll.

Fram tills nyligen trodde jag att det här exemplet var det värsta när det gäller protokollfadäser, men inte då. Jag har tidigare nämnt Eric Schlossers bok Bomben: Ett knapptryck från kärnvapenkrig. I den återberättas så många misstag, tekniska tillkortakommanden och direkta dumheter att man blir knäsvag. En av dessa episoder handlar om NORAD vars anläggning i Cheyenneberget i Colorado var — jag skriver i imperfekt för sinnesfridens skull — en knutpunkt för alla de satelliter, radarstationer och andra sensorer som tillsammans utgjorde Nordamerikas tidig varning-system. Datorer i berget analyserade hela tiden inkommande data för att bedöma om ett sovjetiskt kärnvapenanfall hade inletts. Det här systemet orsakade många problem genom åren.

Den 9 november 1979 signalerade datorerna att USA var under attack. Sovjetiska missiler var på väg från ubåtar utanför västkusten och snart även från platser inne i Sovjetunionen. Det strategiska bombflyget sattes i beredskap och jaktflyg lyfte för att ge en tidig bekräftelse på anfall. Men inga sovjetiska stridsspetsar slog tack och lov ned. Det var ett falsklarm. En tekniker hade satt in fel magnetband i en av datorerna. Bandet innehöll en övning som simulerade ett realistiskt sovjetiskt anfall på USA.

På natten den 3 juni 1980 signalerade NORADs datorer åter igen att ett anfall hade inletts. 220 missiler var på väg. Presidentens nationella säkerhetsrådgivare väcktes. Snart meddelade man från NORAD att 2200 missiler var på väg. Strategiska bombflyget hade startat motorerna på B52:orna, missilmanskapen hade öppnat kassaskåpen. Man skulle just väcka presidenten när det meddelades att det hela var ett falskt alarm. Bara dagar senare skedde en snarlik incident.

Efter en grundlig felsökning fann NORADs tekniker problemet: ett defekt datachip i en kommunikationsenhet hade en benägenhet att stoppa in siffran 2 istället för 0. (Datorer jobbar med binära tal, ettor och nollor. Hur ett chip skulle kunna vara defekt på så sätt att det skriver in decimala tvåor på slumpvisa platser går över mitt huvud. Möjligen har Schlosser missförstått något på den detaljen. Han har angett källan för påståendet, men jag har inte kunnat hitta den.) Det intressanta är dock hur detta defekta chip kunde orsaka att datorerna skickade ut en anfallsvarning — och nu återkommer vi än en gång till de elektroniska kommunikationsprotokollen.

NORADs kommunikationslinjer var anslutna till en rad olika högkvarter och anläggningar runt om i USA, till exempel Pentagon och Site R. För att säkerställa förbindelsen skickade NORAD kontinuerligt testmeddelanden, en så kallad “heartbeat”. Testmeddelandet var samma typ av elektroniska meddelande som varningen för missilanfall — fast med noll i fältet för antalet uppskjutna missiler. I fallet Knight Capital återanvändes ett fält i ett meddelande, här använda man ett och samma meddelande för två vitt skilda syften — i normala fall en dålig design, i det här fallet en potentiellt världsförbrännande design. Och inte bara det: det faktum att meddelandet skickades iväg och togs emot utan att något system förkastade det säger oss att ingen checksumma användes för att säkerställa meddelandets integritet.

På nätet hittar jag ett dokument, NORAD’s Missils Warning System: What Went Wrong? där ett antal åtgärder efter incidenten listas, till exempel att inga missilvarningar får skickas ut från anläggningen utan godkännande från befälhavaren. Men även följande:

[T]he test messages being transmitted from NORAD to the other command posts for communication line checks have been changed in format from blank warning messages to standard communications test messages.

Tack NORAD. Tack!

I sammanhanget kan det vara värt att nämna Sovjetunionens “Perimeter”-system, även kallat “Döda handen”. Det stod färdigt 1985 och utgjordes av ett nätverk av sensorer och datorer som autonomt kunde avfyra de interkontinentala ballistiska missilerna om kärnvapenexplosioner upptäcktes på sovjetiskt territorium. Det sägs att det bara slogs på om ett anfall verkade nära förestående. Precis som i Dr Strangelove hölls denna domedagsmaskin hemlig och avskräckningsvärdet var således bortkastat. Låt oss hoppas att de sovjetiska datalogerna var mindre slarviga än sina amerikanska kollegor.

Avslutningsvis, en sund konstruktionsregel för programmerare, dataloger och andra domedagstekniker: om du designar ett tidig varning-system för kärnvapenattackar vars utfall kan ligga till grund för beslut om massiv vedergällning med atom- och vätebomber, se då till att inte återanvända fält och meddelanden i det elektroniska kommunikationsprotokollet. Och, för guds skull, använd checksummor!

Written by Pontus

9 februari 2015 at 09:21

Publicerat i Void

Tagged with , , ,

Professor Persikovs grodor

leave a comment »

Ur novellen Livets stråle av Michail Bulgakov:

Professor Persikov läste inte tidningarna, han gick inte på teater. Hans fru rymde från honom 1913 och lämnade då följande meddelande:
Dina grodor fyller mig med obeskrivligt äckel. Jag kommer att vara olycklig resten av livet på grund av dem.

En gång träffade jag professor Persikov på en bar. Han var en bekant till en bekant till en bekant. Jag slog mig ned vid hans sida och han började omedelbart prata om pilgiftsgrodor och det terrarium som han ägnat månader åt att förbereda. Tydligen hade han fått in en fot i pilgiftsgrodkretsar och försökte imponera på grodmännen genom att odla bananflugor i en alkov till terrariet. Om han bara fick deras erkännande och respekt så skulle de sälja grodor till honom — annars var dörren till amfibieriket i stort sett stängd. Hans blick blev blank och grumlig och vi beställde in påfyllning. I timmar lyssnade jag andäktigt till hans detaljerade utläggningar om allehanda grodbestyr, prunkande grodarter och deras plats i universum och i hans liv. Det gäller liksom att ta tillvara på de få stunder när det karnevaliska infinner sig i vardagen. Jag har inte träffat professorn någon mer gång, men han har inspirerat mig till otaliga texter genom åren och kommer förmodligen att fortsätta göra det. Jag tänker på honom: hans ångande terrarium med miniatyrdjungeln, de giftfärgade grodorna, bananflugor som rymmer till kompostpåsen med matavfall och professorskans flykt undan äcklet. Två lidelser, två förstörda liv. I mitt ständiga rangordnande av arterna finner vi groddjuren i det absoluta toppskiktet (tillsammans med insekter, valar — jag har förlåtit dem deras däggdjuriskhet — samt mångfotingar). Å, den raffinerade elegansen hos en trädgroda i tropikerna, det gåtfulla, breda leendet, de långa smala tårna som griper efter materien. Låt dig inte luras av den tomma blicken — den vet att den har det. Himlakropparna föds och dör för amfibier. Stjärnornas uråldriga ljus glimmar i vågräta pupiller och lyser upp den hypnotiska färgprakten. Visst, de dör ut, de små liven. Kväket från skogarna tystnar. Men de bara fortsätter att stirra upp mot himlavalvet, oavbrutet, medan chytridsvampen sveper fram över landmassorna, invaderar de släta, fuktiga hudarna där skapelsens hemligheter finns nedtecknade i bortglömda teckensystem. Det här tysta, sällsamma, tomma, liknöjda, demoniska stirrandet är vigt åt de största väsen.

Written by Pontus

7 februari 2015 at 14:29

Publicerat i Void

Tagged with

Anteckningar från en sjukbädd

with 2 comments

Sjuk igen. Magen har vänt sig ut och in. Jag äter smulorna från gammal formfranska, som fåglar vid en damm.

Skulle det vara virus eller bakterier som gör mig sjuk? Skulle det vara ett ohälsosamt leverne som försvagar mitt immunförsvar? Skulle det vara vitaminbrist?

Nej, nej, nej. Den här magåkomman bär alla kännetecken av en typisk planetdödaroperation från den svenska industrin. De har infiltrerat färskvattenreservoarerna. De har lagt radioaktiva brustabletter i mitt vattenglas.

När magen slås ut kan man inte ens läsa. Jag slog upp Osiris i Forums religionslexikon men förutom att göra mig utmattad gjorde det varken till eller från.

Magen är livets nav.

Jag tittade på halva Guardians of the Galaxy och konstaterade att den var totalt ospännande. Det hände bara saker hela tiden. Kanske har jag för höga förväntningar på lättsmält underhållningsfilm, men nog kan man begära åtminstone någon form av nerv och ett minimum av drama.

Det kanske är sjukdomen, men jag hörde Thåströms nya singel och tyckte den lät riktigt bra. Hans röst blir bara mer och mer av ett läte för varje skiva, ett slags kvidande från en utdöd art. Eller så var det bara att hans röst alstrade egenfrekvenser i rummet som verkade dämpande mot mina magsmärtor.

Magen är kroppens primadonna.

Ammit, slukaren av de döda, ligger vid mina fötter. Hon väntar förgävas på mitt bultande hjärta. Jag kommer att överleva. Hon får nöja sig med smulorna av smulorna från formfranskan. För den här gången.

För bara någon vecka sedan drabbades jag av en av de här drömmarna som plågat mig till och från sedan jag var barn. Minns inga detaljer, bara att kärnvapenkriget var nära förestående, ofrånkomligt. Nyckelparen i raketbasernas kontrollrum var redan omvridna. Bränsle och oxidationsmedel beblandades under stort dån. Skulle jag blunda eller titta i väntan på ljusblixten? Skulle jag väcka insektsdrottningen vid min sida? I flera minuter efter uppvaknandet var jag lamslagen av total uppgivenhet och fasa inför det stundande slutet.

Det är ju för att jag läser Eric Schlossers Bomben: ett knapptryck från kärnvapenkrig. Jag ska ju inte läsa sådana böcker! (Vill man för övrigt detaljstudera tidningskrisen kan man läsa recensionerna av nämnda bok i svensk press.)

Skulle vilja renodla mitt kostintag. Har tidigare övervägt en föda helt bestående av vårrullar, morötter och bönor. Även smörslungad pak choi. (Näringspyramiden är bara ännu en av den svenska industrins desinformationskampanjer, ännu en pyramid för att förslava folket.)

Matfantasier.

Det låter som en storm utanför fönstret och det knakar i glasrutorna. På rangliga ben går jag till affären. Jag ser så eländig ut att inte ens den romska olyckssystern har mage att fråga efter mina pengar. Att tvingas genomlida magproblem i ett tältläger utan vatten och avlopp…

Yoghurt, vitt bröd och Coca-Cola. Kassören tittar förstulet på mitt avmagrade ansikte. Auschwitz, tänker han. Jag hör hans tankar, näringsbristen öppnar upp bortglömda, uråldriga sinnen inom mig. Auschwitz, tänker han igen innan jag försvinner ut i blåsten. Det blir bara bättre och bättre säger gladkapitalisterna. För sjuttio år sedan satt du i koncentrationsläger, min kära olyckssyster, nu sitter du utanför ICA i ett fjärran land, inlindad i en filt och väntar på allmosor. Ernst Rolf hade rätt.

Written by Pontus

29 januari 2015 at 13:26

Publicerat i Void

Kvantmekanik under hypnos

leave a comment »

Jag har redan skrivit om Upptäckter under hypnos och Edgar Allan Poes något oväntade fäbless för heminredning. Det finns mer läsvärt i essäsamlingen. I den text med samma namn som boken får vi en insyn i Poes verksamhet som hypnotisör. En av hans “patienter” ligger på sin dödsbädd, sjuk i lungtuberkulos. En natt tillkallar han Poe för att under hypnosens förhöjda sinnestillstånd gå till botten med sina dubier angående själens odödlighet. En märklig dialog utspelar sig. Jag fastnar framför allt för följande passage (som alltså uttalas av den hypnotiserade mannen):

[D]et finns olika grader av materia som människan inte känner till. De grövre driver fram de finare och de finare genomsyrar de grövre. Atmosfären driver till exempel fram elektriciteten, medan elektriciteten genomtränger atmosfären. Dessa olika typer av materia blir allt tunnare och finare, till dess de når till en materia utan partiklar — odelbar — enhetlig. Då förändras lagarna för impulser och påverkan. Den yttersta eller partikelfria materien genomtränger allting och driver allting framåt. Den rymmer all materia i sig själv.

Mycket i texten drunknar i gåtfullhet, men här tycker jag ändå att något igenkännbart avtecknar sig — kvantmekanik! “Grader av materia” skulle kunna läsas som materiens olika domäner: de mikroskopiska elementarpartiklarna och den makroskopiska “vanliga” materien. En allt tunnare materia som till slut övergår i “en materia utan partiklar” går att tolka som de kvantmekaniska byggstenarna med sina vågfunktioner och vågegenskaper. I deras domän “förändras lagarna för impulser” och plötsligt skymtar den bisarra sannolikhetsdisiga skuggvärld som utgör kvantfysikens kärna — mer än femtio år innan den första gången formulerades. Med lite god vilja kan man till och med tolka den mest gåtfulla passagen — “de grövre driver fram de finare och de finare genomsyrar de grövre” — som en (mycket vag) beskrivning av korrespondensprincipen.

Egentligen handlar allt om att överleva de arbetsföra slavåren för att sedan på ålderns höst på allvar tränga ned i kvantmekanikens mysterier och helt förlora sig där. Du kommer att dö i frid med tankarna intrasslade i underbara paradoxer.

Written by Pontus

26 januari 2015 at 23:12

Publicerat i Void

Tagged with ,

Moby Dick eller (läsandet av) Valen: del 4

leave a comment »

(Tidigare inlägg om Moby Dick: del ett, två och tre.)

Jag hade nått Indiska oceanen, jag hade lärt känna besättningen (i den mån det gick), jag hade bestämt mig för att låtsas som om jag inte alls hade anlag för sjösjuka. Jag var helt inriktad på att sluka en roman med hela min själ och hela mitt väsen. Men så tog tiden slut. Tåget förde mig tillbaka till civilisationen. Jag packade upp väskorna och Moby Dick hamnade på nattduksbordet (som i själva verket är ett fundament för hädisk babylonisk arkitektur). Sjukdom och bedrövelse följde. Valen dök ned till tidigare oanade djup och till slut glömde jag helt att spana efter den för att se var den åter bröt ytan. Påminnelser kom: “Dags att lämna tillbaka”. Jag vägrade. Snart, tänkte jag, snart är det åter dags att brassa rårna och fortsätta jakten på valen.

Några dagar före jul dök den upp igen, valen. Precis som den där första gången i ett syrefritt kontorslandskap kom den till mig i form av en framvällande tanke, som knappt ens var en tanke, bara två ord, ett namn: Moby Dick. Jag lokaliserade boken i det babyloniska tornet och fiskade fram den under stor försiktighet och vånda, väl medveten om att minsta misstag riskerade att sätta atmosfären i brand.

Sedan började jag åter läsa.

Det är nu hög tid att titta på romanens demoniska och hädiska kvaliteter. Redan från början står det klart att kapten Ahab är mer än bara en man. Raseriet som förtär honom är så avgrundsdjupt att man har svårt att föreställa sig att det kan rymmas inom kristendomens gränser. Redan första gången han dyker upp på Pequods däck antyds fruktansvärda, diaboliska hemligheter.

Det syntes inget tecken på vanlig kroppslig sjukdom hos honom, lika litet som på konvalescens från någon sådan. Han såg ut som en människa som skurits ned från pålen, sedan bålet härjat alla hans lemmar utan att förtära dem eller ta bort det allra minsta av deras gamla robusta växt. […] Med början i hans gråa hår syntes en smal, spökliknande strimma, blekvit till färgen, som fortsatte nedför ena sidan av hans brunbrända ansikte och hals tills den försvann innanför kläderna. Den påminde om den lodräta fåra som ibland görs i den raka, höga stammen av ett stort träd, då blixten rasande följer den och utan att slita loss en enda kvist barkar och gräver ur den uppifrån och ned, innan den försvinner i marken och lämnar trädet grönt och levande men brännmärkt för alltid.

Vad är det här för människa? frågar man sig. Är det en person märkt av djävulen? Är det måhända en bockfot som ersatts av valbensprotesen? Eller rör det sig om något långt mycket värre: en ärrad och bitter man, märkt av livets motgångar och egna tillkortakommanden? (Att vara man är att vara märkt av djävulen, det vet varje människa som blickat in i en manssjäl och känt lystna rovdjursögon stirra tillbaka.)

En av bokens höjdpunkter är kapitel 96 om valkokeriet som, till det yttre, beskriver hur det går till när man kokar olja ur en val ombord på ett valfångstfartyg. Men efter bara några stycken är det något helt annat som avtecknar sig i eldflammornas sken. Herman, Herman, Herman… Inte låter vi oss luras av sådana lumpna skuggspel. Nej, vi vet allt att du försöker förleda oss in i skärselden genom att sätta fyr på skrumpnat valspäck.

Likt en blodfull, brinnande martyr eller en självförtärande misantrop erbjuder valen, sedan den en gång antänts, sitt eget bränsle och brinner med sin egen kropp. Bara han förtärde sin egen rök också, ty röken är fruktansvärd att inandas, och andas in den måste man — och inte bara det, för tillfället måste man vistas i den också. Den sprider en vedervärdig, vild, hinduisk stank omkring sig, en sådan som ligger kvar i närheten av likbålen. Den luktar som den vänstra sidan på domens dag; den är ett bevis för helvetets existens.

Och därefter fortföljer en febrig och demonisk gestaltning av valkokeriets sysslor och vedermödor. Mörkret breder ut sig och Pequod förvandlas till ett rödflammande spökskepp som plöjer fram över ett svart och oroligt hav. Vaktmanskapet vilar ut i ankarspelet där de berättar okristliga anekdoter för varandra. De är svettiga och nersmorda av rök och med tänder som glimmar i det flackande skenet från kokeriet. Och vår berättare, Ismael, står vid rodret, insvept i glödande mörker, och börjar så sakta ge efter för en oförklarlig dåsighet. Han rycks upp ur en kort sömn på stående fot vid rorkulten och ser bara becksvart mörker framför sig. Han hör segel som fladdrar i vinden och känner dödens närhet. Då inser han att han rört sig i sömnen och nu står vänd mot fartygets akter, blickande ut i natten. I sista stund vänder han sig om och hindrar fartyget från att gå upp i vind och kantra. Färden genom skärselden har gett honom en djup insikt och han brister ut i en flammande predikan:

Se inte in i eldens ansikte för länge, o människa! Stå aldrig och dröm med din hand på rodret! Vänd inte ryggen åt kompassen; ta varning av den första sprittning du känner i rorkulten; tro inte den konstgjorda elden när dess rödaktiga sken kommer allt att se spöklikt ut! I morgon, i det naturliga solskenet, kommer himlen att klarna igen, och de som glödde som djävlar i de flackande lågorna kommer att framträda i en helt annan och i varje fall mildare belysning. Den härliga, gyllene, strålande solen är den enda sanna lampan — alla andra bara ljuget!

Den gode Ismael må söka det himmelska ljuset, men Ahabs själ sjunker allt djupare ned i mörker och hädelse. När fartyget sakta glider in över Stilla havets enorma bassäng och den vita valens närvaro blir allt starkare låter kaptenen smida en ny harpun åt sig — den som ska förgöra Moby Dick. När smeden ska härda stålet i vatten hindras han av Ahab som istället kallar till sig de tre “vildarna”: Tashtego, Queequeg och Daggoo. Utan större övertalning förmår han dem att ge av sitt blod för att härda hullingarna i.

”Ego non baptizo te in nomine patris, sed in nomine diaboli!” vrålade Ahab som en galning när det olycksbådande järnet fräsande förtärde döpselblodet.

Jag döper dig inte i Faderns namn utan i djävulens namn, skriker Ahab. I denna stund är hans öde beseglat. Styrman Starbuck försöker åtskilliga gånger att få kaptenen att besinna sig, vända om, rädda både sin egen och besättningens själar. Och mot slutet säger han: “Jag befarar att jag är olydig mot Gud när jag lyder Ahab.” Kapten Ahabs raseri och vansinne har förvandlat honom till en halvgud, att fortsätta följa honom i hans besinningslösa jakt och passion närmar sig avgudadyrkan.

Utan åthävor menar jag att denna dödens seglats är storslagen litteratur. Och det är inte utan att man undrar hur romanen togs emot av kyrkan när den gavs ut 1851.

Jag har nu (till slut) läst ut Moby Dick och förtärt den. Bokstavligen slukat den. Det kommer att kosta mig tre hundra kronor. Jag rev sönder sidorna i små bitar och kokade ned allt till en vämjelig sörja som jag smaksatte med salt och koriander. Den kommer att passera genom matsmältningssystemet och Gud vet vad som kommer tas upp av kroppen. Den vita valens hemligheter månne? Jag vet att den med nödvändighet återkommer en sista gång för mig, huruvida den återkommer på bloggen återstår att se.

Written by Pontus

3 januari 2015 at 13:53

Publicerat i Void

Tagged with ,

Sköna hem

leave a comment »

När jag läser Dagar med Borges av Alberto Manguel är det just ingenting som får mig att reagera med förvåning. Manguel var en av alla dem som högläste för Borges när denne blivit blind, och hans minnen (eller minnen av minnen av minnen, som Manuel så borgeskt uttrycker det) överensstämmer i mångt och mycket med den bild jag redan hade av Den store bibliotekarien. Jag får veta att Borges var svag för melodramer, gärna gangsterhistorier, och att han hade en förvånansvärt sparsmakad boksamling i sitt hem. Inte det första jag hade gissat, men det står sig ändå slätt mot det som framkommer om Edgar Allan Poe i Upptäckter under hypnos som samlar några av hans essäer.

I texten Möblernas filosofi ondgör sig Poe över amerikanernas dåliga smak när det gäller heminredning, ett område där, enligt Poe, engelsmännen är överlägsna. Anledningen, menar han, står att finna i den bördsaristokrati som i England premierar god smak och bildning, men som i Amerika ersatts av penningaristokrati som istället framhäver “billigt skryt” där glitter och glans är de största vederstyggligheterna.

Poe redogör i detalj för sina preferenser när det gäller heminredningens estetik (ett område som han enligt en not även hade vissa praktiska erfarenheter av då han 1847 inredde en väninnas bibliotek och musiksalong). Om mattor skriver han följande:

Mattor förstår man sig bättre på nu än förr i tiden, men vi begår fortfarande mycket ofta misstag vad gäller mönster och färg. Mattan är våningens själ. Från den härleds inte endast nyanserna utan även formerna på de objekt som vilar på den. En domare som dömer utifrån rättspraxis kan vara en vanlig människa, men en god bedömare av mattor måste vara ett geni. […] Vad gäller material är saxiskt ylle det enda godtagbara. Brysselmattor är modets pluskvamperfekt och orientaliska mattor utgöra smakens dödsryckningar. Vad gäller mönster: en matta ska absolut inte vara utstyrd som en arikara-indian full av röd lera, gul ockra och tuppfjädrar. Kort sagt, en klar bottenfärg och livliga cirkulära eller runda former som inte föreställer något är i detta fall oföränderliga mediska lagar. Styggelser som blommor och varje form som föreställer välkända ting bör icke tålas inom kristendomens gränser. Oavsett om det gäller mattor eller gardiner eller draperier eller klädseln på ottomaner skall alla textilier i hemmet vara strängt abstrakta. Vad beträffar de urgamla golvmattor som man fortfarande då och då träffar på i patraskets bostäder — tyg med enorma spretande och strålformiga figurer, omväxlande med ränder, lysande i en sådan nyansrikedom att man inte kan urskilja någon bottenfärg, så är de bara en ondskefull uppfinning av pengaälskarnas och opportunisternas ras, Baals söner och Mammons tjänare, Benthamiter, som för att bespara sig eftertanke och hushålla med fantasin först illvilligt uppfann kalejdoskopet och sedan grundade aktiebolag för att få allt att snurra med riktig fart.

Edgar Allan Poe, skriftställaren av makabra berättelser, avslutar med att ge en bild av sitt inredningsideal: stora fönster med karmosintonat glas, djupa fönstersmygar, gardiner av kraftigt silvertyg, sidendraperier i karmosinrött med en bård av intrikat flätad guldtråd, tjock matta (givetvis av saxisk ull) med bottenfärg i samma karmosinröda nyans som draperierna, tavlor föreställande imaginära landskap, ett sparsmakat utbud av möbler i jakaranda, ett piano och sist men inte minst, en hög kandelaber uppbärande en antik oljelampa.

En komplex tankevärld som rymmer såväl bestialiska mord och malströmmar som en passionerad smak för inredningsdetaljer är förstås en fröjd att ta del av. Jag häpnar under läsningen. Men den mänskliga anden har sina begränsningar och man kan inte annat än le åt att Poes estetiska ideal, när det kommer till heminredning, inte avviker allt för mycket från vad man kunnat vänta sig av huset Usher och andra blodisande hem.

Written by Pontus

27 december 2014 at 15:59

Publicerat i Void

Tagged with ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.