Maskinskrift

Att tala genom tystnad, skog och klafsande fötter

leave a comment »

Bara för att man inte skriver om prekariatet, sa jag. Bara för att man inte flydde ett krig, en förort, landsbygden eller en alkoholiserad far, sa jag. Bara för att man inte har en åsikt i den och den debatten. Man måste faktiskt kunna skriva om annat: om insekter, om mekaniska stråtrövare, om hur kärleken påverkas av universums expansion, om ormar av svedd hoprullad taggtråd. Viktiga saker, angelägna saker. Sa jag. Men bara för att man inte skjutit heroin, inte varit medberoende, inte levt rövare i tre världsdelar, inte ens känt någon som tagit livet av sig så ska man inte få skriva. Nej, mina texter kommunicerar inte, de är tydligen för världsfrånvända. Mina ord har ingen relevans, de är för mätta.

Sa jag.

Hon tittade på mig, avfärdade mig med bara en blick, utan ett ord. För jag var fånig och missunnsam, en småskuren imbecill. Jag var den skadade på slagfältet som skrek av rädsla efter striden, en sådan som sjukvårdarna väntade med. Det är de tysta, de med halvt slocknade blickar, som är i störst behov av vård. Allt det sa hon med en enda blick och jag tänkte att så kan jag inte göra, kommunicera så mycket med så små medel. Hon är poet. Inte jag.

Så jag höll mun. Ett tag.

Jag cyklade genom förstäderna utan cykelhjälm, utan framtidsdrömmar. En vit skåpbil tutade på mig och ett flygfä störtade in i mitt öga och det blev rödsprängt och irriterat. Fast solen sken var det fult där jag cyklade. Träden var för få och smutsiga, bilarna för många. Människorna var fula och fåraktiga. Jag är en mästare, väste jag i duschen. Ni vet bara inte om det, men ni borde kasta er för mina fötter, kyssa dem. Jag borde bli buren på en tron av människor.

Köpte en förstärkare från 1976 med analoga VU-mätare. Djurarter dog ut på löpande band. Någonstans fanns en organism som var den sista av sin art. Den fullföljde sitt genetiska slaveri med lockrop och allt men ingen lyssnade, ingen kom och inte ens döden lämnade några spår för den krossades under en hjullastare innan den ens hunnit bli upptäckt och rödlistad. Ett dämpat surrande, som från en utmärglad fluga, hördes inifrån förstärkaren när man slog på strömbrytaren. Jorden fortsatte i sin bana runt om solen. Andromedagalaxen närmade sig Vintergatan i en svindlande hastighet. Och under tiden pusslade jag med mina A5-sidor på golvet. Det var en enda röra, men det var min röra. Mästarens röra. Den var full av mening. Världsandens närvaro gjorde luften kvav och het och jag slet av mig alla kläder utom kalsongerna. Gå inte på — hon gick rakt över med vattenkannan i handen — sidorna…. Det mörknade till slut. Människor och växter slöt sig. Vi tittade på Touch of Evil och kunde inte tro det var sant, att den där fetlagda kolossen var Orson Welles. Orson gjorde Världens Bästa Film när han var tjugofyra år gammal. Det är redan för sent att skriva Världens Bästa Roman innan jag är trettiofyra.

Jag skrev en text om en sommar på landet, om ett krig som inte blev av, men det var inte nog. Jag skrev en dikt om bomber och en sång om humlor, men det var inte heller nog. Jag började kommunicera enbart med mail i form av punktlistor, använde ord som ingenjörerna aldrig hört eller ens sett. Det var bra, men inte nog. Jag skrev en, två, tre, fyra, fem texter om maskiner och sorterade orden i bokstavsordning. Mamma ringde, frågade hur det stod till. Det är bra, men jag måste få mer tid att skriva. Sa jag. Måste få skriva, skriva. Dagarna är för korta och nätterna för långa. Och hur ska världen klara sig utan mina ord? Sa jag. Hon svarade med en kort tystnad, perfekt tajmad på miljondelen av en sekund. Du har väl deklarerat? sa hon. Pausen mellan varje ord rymde en ocean av mening, infinitesimalernas subtiliteter, en närmast perfekt gestaltning av en bortskämd och patetisk son till uppkomlingar. Hon är en sann poet, mor. Inte jag.

Vi gick i skogen. Häggen blommade, vitsipporna var nästan borta. Det var vått i markerna och jag blev blöt i skon när jag försökte hoppa över en å. Mitt i skogen hade några utländska gäster slagit upp ett tält eller enklare koja med en presenning över. Vi gick nästan rakt in i deras läger, men hejdade oss i sista stund och smög förbi dem för att de inte skulle bli rädda. Eller om det var vi som var rädda. Om man ändå hade överlevt förintelsen, sa jag, då hade man haft något viktigt att skriva om. Om man ändå varit skadeutrotare, narkoman och skjutit sin fru. Och alla de som flyr till Europa över Medelhavet i sjöodugliga båtar, där finns hur mycket potentiell litteratur som helst. Och människorna här i skogen, hoppas de för dagbok noggrant. En dag kan de omsätta sina svåra erfarenheter till ord av rent guld, viktig litteratur, angelägen litteratur. Sa jag.

Hon tittade inte ens på mig. Sa ingenting. Hon ändrade riktning en aning, klev med foten där marken var sank och suckade knappt hörbart när vattnet sipprade in. Och marken klafsade och slurpade och slirade och jag läste mellan raderna, och plötsligt var allt jag hörde ett kyligt och avmätt avfärdande av min enfald, tondövhet och återhållna självömkan. Och det med nästan inga medel alls, bara tystnad och skog och klafsande fötter.

Det är hon som är poet, inte jag.

Written by Pontus

27 maj 2015 at 07:55

Publicerat i Void

Tagged with ,

Tjugo saker att göra med små anteckningsböcker

leave a comment »

  1. Skriv ned viktiga ord, ett på varje sida. Till exempel sporkapsel, stjärndimma, mycel eller vildmark.
  2. Klistra in bilder på blötdjur.
  3. Skriv av dina favoritdikter som om de kom från dig själv (likt den store Pierre Menard).
  4. Gör kafferingar och fyll de med bokstäver.
  5. Skriv ned repliker från fikaraster. Använd dessa för att spela upp pjäser vid frukostbordet. Byt för guds skull ut tråkiga ord (eventuellt med hjälp av den lilla anteckningsboken från punkt 1). Till exempel: flytspackel => stjärndimma, köksrenovering => rymdprogram.
  6. Uppfinn ett eget notationssystem för musik och skriv en aria eller opera eller en dub eller just den melodislinga som förintar universum.
  7. Uppfinn ett notationssystem för dans och rörelser och skriv ned de karakteristiska rörelserna från din mor, eller far, eller barn, eller en omstörtande rörelse som krossar alla hierarkier.
  8. Nedteckna dina åsikter när det gäller kulturpolitik, bostadspolitik, pensionssystemet, socialförsäkringssystemet, finanspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och försvarspolitik. Lös upp häftet i syra (bränn det inte!).
  9. Försök formulera sådant du inte förstår, en obegriplighet per sida. När anteckningsboken är full, skicka den till mig.
  10. Uppfinn en ny religion och låt den lilla anteckningsboken bli dess heliga skrift. Känn efter hur det känns i fingrarna och kroppen när du nedtecknar de heliga orden. Spara detta i muskelminnet och skriv sedan på samma sätt en roman.
  11. Gör en ytterst noggrann tabell över meteorologiska och seismologiska observationer och fyll i med mikroskopisk handstil (använd 0.3 millimeters blyertsstift).
  12. Klipp eller skär ut sidorna och skapa ett kartotek för De Nya Arketyperna.
  13. Fyll en sida med text ett visst datum varje år, till exempel den tjugotredje september (dagen då Neptunus (planeten) första gången observerades med teleskop). Huruvida det är viktiga saker, sorgliga eller allvarliga eller rent nonsens spelar ingen roll, bara du läser upp texten över kortvågsradio med sju års fördröjning.
  14. Upptäck Atlantis och anteckna koordinaterna i den lilla anteckningsboken. Tappa den i havet under en fruktansvärd storm. Gå under eller överlev, det är upp till dig.
  15. Skriv “fantasmagori” i stora bokstäver på varje sida. Läs anteckningsboken i tunnelbanan under rusningstrafik. (Känn lugnet som sprider sig i kroppen.)
  16. Protestera högljutt mot ett bygge av en ny väg, hamn, skyskrapa, flygplats, damm, bro, oljerigg, straffkoloni eller superdator och hänvisa till argument som du ännu inte skrivit ned i den mycket lilla anteckningsboken. Anteckna negationen av argumenten i efterhand.
  17. Tvinga dig själv att skriva en dikt per sida varje dag tills boken är slut.
  18. Tvinga solen att låta natten följa på dikten tills boken eller dagarna är slut.
  19. Tvinga dig själv att göra marginalanteckningar till varje dikt från punkt 17, en sida per dag, tills du lever på marginalen eller boken är slut.
  20. Lös upp boken i syra (med eller utan dikter).

Written by Pontus

24 maj 2015 at 20:13

Publicerat i Void

Tagged with

Det otvetydigt meningslösa arbetet

with 4 comments

Frågan är om debatt från en scen någonsin är ett bra forum för någonting överhuvudtaget. Jag är mycket tveksam. Under lyckliga omständigheter kan debatten övergå till något mer performanceartat, som till exempel när Stig Larsson agerade moderator för en “debatt” om högt och lågt inom kulturen. Det ägde rum för många år sedan på Café Panorama i Kulturhuset i Stockholm. Jag har bara fragmentariska minnen från tillfället: som när Larsson berömde Jan Guillou (som också var på plats på scen) med orden: “du skriver bra, men spännande” (en kapten i armén sågade en gång på liknande sätt mina färdigheter som eldledare med orden: “det går inte fort, men det blir inte bra heller”). Vid ett annat tillfälle skällde Larsson ut delar av publiken som inte accepterade hans utsaga om att han var en av kanske hundra personer i Sverige som kunde uttala sig om vad som var stor litteratur. Det var roligt.

Igår var jag tillbaka på Kulturhuset och Café Panorama. Den här gången var det debatt om arbete utifrån den arbetskritik som har dykt upp i olika sammanhang, både i form av skönlitteratur och fackböcker. Frågan som ställdes var: behöver vi jobba och i så fall hur mycket?

Panelen bestod av två kvinnor och två män. Kvinnorna var utplacerade på kanterna och de två männen i mitten. Låt oss för enkelhets skull räkna upp de medverkande:

  • Person A (författare och krönikör)
  • Person B (sociolog)
  • Person C (nationalekonom)
  • Person D (författare)

Låt mig snabbspola igenom debatten med ett mycket knapphändigt referat. Person B (som pratade mest) menade att vi borde kunna jobba betydligt mindre eftersom effektiviteten ökat med en faktor tre sedan femtiotalet och det ändå mest produceras onödigt skit som till exempel vapen och potensmedel. Person A höll med om en del men var tveksam till annat. Person C menade att arbetstiden de facto har minskat och att ingenting är onödigt som har ett värde och en köpare på en marknad. Så länge varor och tjänster värdesätts och utbyts på en marknad är allt bra. Person B hade en irriterande fason att ställa saker mot varandra på ett populistiskt och publikfriande sätt — vapen mot äldrevård, malariamedicin mot potensmedel. Vad person D sa eller inte sa minns ingen eftersom moderatorn (person E) helt misslyckades med att ta till vara på hennes ingångar i frågan. Ja, sedan bråkades det lite om huruvida man skulle få delar av eller hela den ursprungliga lönen om man minskade arbetstiden.

Ärligt talat, jag minns knappt vad de sa. De lyckades med förvånansvärd precision undvika varje intressant öppning och framkomlig väg i ämnet. Debatten var nästan klinisk befriad från visioner. Hur ser ett samhälle ut där lönearbetet minskat avsevärt? Kommer en miljard nykläckta poeter gå omkring och recitera sina verk i parkerna? Kommer människor på allvar begrunda livets meningslöshet och lägga sig för att dö på stränderna likt strandade valar? Kommer vi i ren leda kolonisera rymden? Inte ens person B snuddade vid detta.
Och inte heller höll samtalet någon vidare performanceklass.

Även om jag håller med sociolog B om att man bör kunna diskutera onödig produktion så är det en fruktlös väg i ett sådant här sammanhang. Det slutar bara med att nationalekonomer håller en föreläsning från A-kursen i nationalekonomi om tillgång och efterfrågan (som helt missar den planetförstöring och artutrotning som följer i spåren av årligen utbytta och korrekt prissatta kök och mobiltelefoner).

Istället kunde man ha talat om det arbete som otvetydigt är onödigt och meningslöst: den ändlösa flod av rapporter som skrivs och läses av ingen, städandet av rena ytor, skrivandet av meningslösa enhetstester (för att någon charlatan fått för sig att siffran för testtäckning ska nå hundra procent), tanketomma möten utan agenda, läsandet av illa skrivna mailkonversationer som cc:ats till halva avdelningen, kontorslandskapens ineffektivisering, tidrapportering och den direkta arbetsbristens ocean av bortslängd tid och mycket, mycket annat.

Om jag var sociolog eller nationalekonom skulle jag omedelbart börja forska om det här och försöka utröna om det otvetydigt meningslösa arbetet har eskalerat de senaste årtiondena. Jag har en känsla av att det är så vilket jag ibland backar upp med anekdotisk bevisföring (med andra ord, total avsaknad av vetenskaplighet). Till exempel: Empire State Building i New York byggdes under loppet av ett år och fyrtiofem dagar, något som känns helt otänkbart idag — trots mångfaldigad “effektivisering” sedan dess. Eller Amerikas första satellit, Explorer 1, som under ledning av Wernher von Braun ritades, byggdes och sköts upp på mindre än tre månader — trots avsaknad av Microsoft Project och Matlab. Huruvida vi idag har för många ISO-standarder att uppfylla, för många projektledare att förklara för vad projektet går ut på eller för få före detta SS-Sturmbahnführers som chefer lämnar jag med varm hand över till sociologerna och nationalekonomerna att utröna.

Written by Pontus

12 maj 2015 at 10:42

Publicerat i Void

Tagged with

Jorddumpning

with one comment

Först är det grått och trist. Det regnar. Inte enligt planerna. Skulle premiärspringa i sol längs stigar kantade av yrvakna vitsippor. Regnet avtar, sedan kommer blåsten.

Vi kan väl gå och slänga gammal blomjord, säger hon.

Ja, det är väl bra att komma ut lite, säger jag.

Redan i trapphuset känner jag mig uttittad. Fyra blompåsar med jord och vissna växter. Vad ska ni göra med de där? frågar pensionärerna bakom sina säkerhetsdörrar. De stirrar på oss genom titthålen.

Vi borde kanske vänta till ikväll, säger jag. Det här är en sån sak man gör i mörker. Man väntar in skuggorna.

Vi går på trottoaren ned mot skogspartiet. Jag försöker se oskyldig ut genom att hela tiden titta distinkt framåt. Sedan byter jag strategi och försöker se oskyldig ut genom att titta åt ett annat håll än jag går. Vinden sliter tag i den döda växtligheten i påsarna. En torkad blomstjälk flyger ut på kullerstensgatan. En atomubåt brinner i Arkhangelsk.

Trots att bilisterna fick en ny tunnel fyller de fortfarande upp Lidingövägen. Det är rött för dem när vi kommer. Jag undviker ögonkontakt — idag som alla andra dagar. Halvvägs över vägen kommer ett sting av panik. Ögonlösa, blinda vidunder. Det är inga människor i bilarna, bara bilar, hästkrafter. Köttet försvann i samma ögonblick som motorn startade. Men jag känner ändå misstänksamheten stråla ut ur aluminiumskalet. Vad har ni i påsarna? Vad ska ni göra? Ni billösa får väl uppsöka sopstationer precis som vi andra. Vi vill inte ha er smutsiga blomjord i våra marker! I Indien brinner det ständigt i de enorma sopbergen. Sopvattnet rinner ymnigt rakt ut i Indiska oceanen.

Det finns en sänka där vi häller ut blomjorden. Löven på träden har ännu inte slagit ut och man kan se oss från vägen. En bil tycks stanna till längre än nödvändigt. Är vi avslöjade? Det tar sådan tid för henne att tömma påsarna. Häll ut skiten och trampa till så vi kan komma härifrån! Vi skulle inväntat mörkret… Ögonlösa, blinda vidunder stirrar på oss genom titthålen… I ett nybyggt område på gammal industrimark får en liten flicka plötsligt näsblod. Hundra år av dumpad planetdödarskit osar upp genom jorden.

En vecka senare har löven börjat spricka ut. Vitsippor täcker marken. Det syns inte ett spår av vår framfart inne i skogsdungen. Kanske kom vi undan.

Som de andra planetdödarna.

Written by Pontus

25 april 2015 at 10:49

Publicerat i Void

Tagged with

Det måste betyda något

leave a comment »

Produktiv.
Så himla produktiv.
Produktiva dagar, produktiva nätter.
Milstolpar faller som furor.
Optimal färdväg utmätt och utvärderad.
Frukosten bortrationaliserad.
Effektiv mailhantering.
Vätskekontroll varannan timme.
Automatiskt genererade mail till mor.
Tidtagning.
Lunch: nio minuter och trettiosex sekunder.
Dusch: en minut och arton sekunder.
Ledare och utrikesnyheter: fyrtioåtta sekunder.
Så härligt effektiv, produktiv.
Produktiva dagar, produktiva nätter.
Chefen säger: du är så produktiv!
Får saker gjort.
Chefens chef säger: effektiv!
Lämnar inget bakom.
Gör de svåraste uppgifterna först.
Avslutar dagen med de lättare.
Sitter och står omvartannat.
Byter varje timme.
Äter kvarg klockan tre.
Springer hem — träning och hemfärd i ett.
Nytt rekord: tjugosju minuter och fyra sekunder.
Optimal färdväg utmätt och utvärderad.
Pastan kokar medan jag duschar.
Men varje natt klockan två vaknar jag.
Det är ett ljud som kommer ur ventilen i väggen.
Ett djur — en fågel eller fladdermus eller något annat.
Den slutar 02:39. Jag somnar 02:46.
En dag när alla uppgifter är lösta.
När allt onödigt är bortrationaliserat.
När ärendehanteringssystemet är tomt.
När alla tänkbara scenarion är förberedda.
Då ska jag fundera på ljudet i ventilen.
Som låter varje natt mellan 02:00 och 02:39.
Ljudet av en fågel eller fladdermus eller trollslända.
Det måste betyda något.
Vad som helst.

Written by Pontus

22 april 2015 at 22:12

Publicerat i Void

Tagged with

I Trawl the Megahertz

leave a comment »

Ställde in påskfirandet i år och ägnade mig istället åt att skriva på en novell som bara växer och växer och snart inte ens är en novell (enligt Hugo Awards priskategorier som innehåller den enda “tekniska” definitionen av en novell som jag känner till). Tror att den kan bli bra. Jag hoppas den blir bra… Den måste bli bra!

I novellen förekommer — än så länge — en episod som kretsar kring en gammal kortvågsradio. Naturligtvis föranledde detta en del surfande i ämnet och jag fann ganska snabbt en webbsida där man kan lyssna på kortvåg. Det är bra. Jag blir alldeles lugn inombords när jag panorerar fram över frekvensbanden. Det brusar, susar, knastrar, knäpper, piper och visslar, morsekoder tonar fram och försvinner, röster likaså, förvridna röster — ryska, polska och tyska — ibland oigenkännliga till en sådan grad att det bara låter vagt mänskligt.

Man kan ställa in en frekvens, nästan vilken som helst, och lyssna en lång stund. Det är universum som låter. Ett stormande hav. Det finns inget att se, bara ljud. Föränderliga vågor som hela tiden sköljer över en. Ingenting är statiskt — panta rei, panta rei.

Igår kväll famlade jag bland böckerna på nattduksbordet och försökte begripa vad jag egentligen ville läsa. Det blir så ibland. Man börjar lite här och lite där, villrådigt flackande. Men jag var inte mottaglig för ord så jag gav upp och låg istället och lyssnade på etern en lång stund. Den spelade för mig. Alla toner på en gång, en del starkare än andra.

Under efterforskningarna till novellen var jag ytterst nära att spontanköpa en alldeles för dyr och tung pjäs från förra århundradet. Ett monster, lika taktil som demonisk. Men jag hejdade mig i sista stund. Det var kanske synd. Nu kan jag inte bli kvitt bilden av att sent om natten sitta böjd över en gammal kortvågsradio och leta efter atmosfäriska störningar och mystiska nummerstationer.

Written by Pontus

9 april 2015 at 00:01

Publicerat i Void

Tagged with ,

We are the robots

with 5 comments

  1. Min första arbetslivserfarenhet: prao på sovstadens ålderdomshem. Jag måste ha varit fjorton, femton år. Redan första dagen sattes jag ur spel — “du kanske kan sitta här och prata med Stina”. Stina var en mycket gammal och trevlig dam. Hon frågade vem jag var och vad jag tyckte om skolan och sådana saker. Sedan behövde hon vila. Timmarna kröp fram. Personalen hastade fram och tillbaka och jag var fullständigt osynlig i deras ögon. Dagen efter var jag tillbaka. Liksom Stina. Hon satt på samma plats som dagen innan och välkomnade mig med ett varmt leende. Hon frågade vem jag var och vad jag tyckte om skolan. Det var första gången jag stötte på demens. Men Stina hörde ändå till det positiva med dagarna på ålderdomshemmet. Jag hade inget emot att föra samma samtal dag efter dag. Värre var det när Stina skulle vila och den förkrossande ledan tog vid. Personalen fortsatte med sitt totala osynliggörande av mig. Efter fyra dagar stod jag inte ut längre och återvände inte mer. Senare på terminen delade klassföreståndaren ut små lappar med omdömen från våra arbetsgivare. På min stod: “Svårt att få Pontus intresserad i arbetet.”

  2. Jag sommarjobbade inte förrän efter fyllda tjugo — och då endast för att mina föräldrar tjatade. Luther satt tungt på deras ömmande axlar. Jag var ett bortskämt villabarn till uppkomlingar i den gamla sovstaden vid havet. Min släkthistoria: en strid ström av bönder och arbetare som gick under av århundradenas slit. Jag hade sett arbete och jag avskydde vad jag såg. Min karriär som sommarjobbare ändrade inte på den saken.

  3. Idag har jag suttit och portat assembler-kod till C++. Inte direkt kreativt eller roligt, mest tekniskt och koncentrationskrävande. Lite som sudoku. Men jag får betalt för det. Samtidigt lyssnade jag på Merzbow i mina hörlurar vilket gjorde det hela betydligt mer perverst. Jag blev en maskin vars metalliska dån ljöd i mina öron. Det var en bra dag på jobbet med konkreta uppgifter. Tiden gick. Man kom hem och blev människa igen. Själens årstidsväxlingar.

  4. En vän med arbetsbrist frågade kollegerna om han kunde hjälpa till med något. Chefen hörde honom och sa: fundera på vad du kan göra för att det här ska bli ett ännu bättre företag! Min vän backade och backade tills det tog stopp mot väggen. De försökte snärja hans själ men allt han lovat dem var sin inre maskin.

  5. En annan bekant, vi kan kalla honom Stoffe. Våra vägar korsades på ett kontor för många år sedan. Han var ung och jag var desillusionerad. Vi delade en frustration över att livet gick oss förbi. Jag ville bara skriva min roman innan det var för sent. Vad Stoffe ville gick inte att uttyda. Han var inte riktigt klok, en sån där typ som rovdjuren låter bli. Jag fattade snabbt tycke för honom. Det var uppenbart att han inte mådde helt bra. Han pratade med sig själv och fick bisarra utbrott av mycket små motgångar. När vi gick på lokal drack han för mycket och vi blev utslängda. Arbetslivet tärde på honom. Några imbeciller hittade på det sanslöst idiotiska systemet med en tabell i form av ett stort ark där varje person i Stoffes grupp skulle poängsättas publikt. Man fick ett “pluspoäng” för varje bugg man åtgärdade och ett “minuspoäng” för varje bugg man orsakade. Stackars Stoffe, jag såg hur han led. Jag berättade för honom om den gången som Danmark skulle skapa en kulturkanon. Lars von Triers namn dök naturligtvis upp. von Trier löste det hela genom att helt enkelt skicka ut en videosekvens där han klippte ut de vita ränderna ur den danska flaggan och sydde ihop de övriga till en röd fana — allt till tonerna av Internationalen. Han straffade ut sig och det fungerade. Stoffe visste direkt vad han skulle göra. Han tog en sax och klippte ut “sin rad” i tabellen och tejpade ihop den igen. “Stoffe, har du klippt ut din rad i tabellen?”, frågade en av imbecillerna efter att ha stirrat på den en lång stund. “Ja, det har jag gjort”, svarade Stoffe. “Men… det kanske inte var så bra och genomtänkt?” “Jo, det tycker jag”, sa Stoffe. Man la ned systemet med tabellen kort därefter. Jag åkte till Japan. Vad det blev av Stoffe vet jag inte.

  6. En dag kom jag in sent och ändå var det tomt i korridorerna och i landskapet. Det var väl något möte. Satte mig vid datorn och jobbade. Det stack i näsan av något kemiskt, inte rengöringsmedel. Det satte sig i halsen och jag harklade mig ideligen. I ögonvrån såg jag små mörka prickar falla från taket. Jag reste mig och gick bort för att undersöka saken. Flugor. Det låg drivor av dem på golvet. Förvridna, med benen invikta i ett enda trassel. Mailet från förra veckan: “De kommer att spraya i alla rum, ovanför innertaket och i ventilationskanalerna”. Bekämpningsmedel klass två: AquaPy — mot bostadsohyra och förrådsskadeinsekter. K-Othrine SC 25 — mot myror och andra krypande insekter i och omkring byggnader. Jag fann dem allesammans på golvet i lunchrummet. Förvridna, med benen invikta i ett enda trassel. Det var så tyst. Bara det trötta surret från flugorna i fönstret.

Written by Pontus

30 mars 2015 at 23:51

Publicerat i Void

Tagged with ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.