Maskinskrift

Två knarkläsningar

leave a comment »

Mellandagarna är för mig en av de stora läsperioderna. Den här julen hade jag dock svårt att koncentrera mig på romaner, dels på grund av kaosande barn och dels på grund av att jag på allvar beslutat mig för att byta ras i StarCraft, till Zerg förstås. Jag är nu en del av svärmen, en del av en underbar, magnifik gemenskap: “the hive mind”.

Men jag läste i alla fall två knarkromaner: Queer av William Burroughs och Skannad i dunklet av Philip K. Dick. Två väldigt olika romaner genomsyrade av droger: den förra är en abstinenssjuk heroinist, den senare en paranoid amfetaminist på psykosens rand.

Queer gavs ut 2014 på Modernista, men har funnits tidigare på svenska under titeln Svängd. Jag gillar verkligen “översättningen” av queer till svängd, det är sann språklig vighet. (Norstedts – Modernista: 1-0.) Det är en tunn roman där Lee, från debutromanen Tjacket, lämnat USA och heroinet för Mexiko och alkoholen. Han lever ett kringflackande liv, strosar runt bland exilamerikaner och studenter på Mexico Citys barer. Ett myller av människor kommer och går. Lee är desillusionerad, ständigt mer eller mindre berusad, kontaktsökande, patetisk och gråtmild. Romanen är inte helt olik Och solen har sin gång av Ernest Hemingway. Nästan lika tråkig också. Har aldrig förstått mig på flanörromaner i barmiljö.

Men nu är det här alltså Burroughs. Han kan inte vara helt tråkig. Stundtals blixtrar språket till, framför allt i epilogen och i det förord som tillkom på åttiotalet då manuskriptet legat och samlat damm i över trettio år. Där märks hur mycket bättre författare han blivit under åren. Burroughs har en sällsynt förmåga för korta, blixtrande porträtt av karaktärer och platser som på samma gång utstrålar förakt och kärlek, en hatkärlekens mästare.

Om Mexico City (ur förordet):

Mexico City tilltalade mig. Slumkvarteren stod sig bra i jämförelse med vilket ställe som helst i Asien i fråga om smuts och fattigdom. Folk sket på gatorna och la sig sedan ner och sov i skiten med flugor krypande ut och in i munnen. Företagsamma typer, inte sällan spetälska, gjorde upp eld i gathörnen och lagade till vedervärdiga, stinkande stuvningar som de sålde till förbipasserande. Fyllon låg och sov mitt på huvudgatans trottoarer utan att besväras av polisen. Det föreföll mig som om alla i Mexiko behärskade konsten att sköta sig själv och skita i andra. Om en man ville bära monokel eller gå med käpp tvekade han inte att göra det, och ingen glodde på honom för det. Pojkar och unga män gick arm i arm gatan fram och ingen brydde sig om det. Det var inte så att man inte brydde sig om vad andra ansåg; en mexikan kom helt enkelt aldrig på tanken att vänta sig kritik från en främling, inte heller att kritisera andras beteende.

Om Panama (ur epilogen):

Varje gång jag kommer till Panama har stället hamnat exakt en månad, två månader, sex månader närmare ingenstans, likt förloppet hos en degenerativ sjukdom. En förskjutning från aritmetiskt till geometriskt framåtskridande tycks ha ägt rum. Någonting fult och tarvligt och undermänskligt sjuder i denna blandrasiga stad av hallickar och fnask och försvagade gener, denna urartade blodigel vid Kanalen.

Man kan dessutom finna spår av vad som komma skulle ur detta märkliga författarskap. Till exempel i de fantasifulla anekdoter som Lee drar för sina dryckeskamrater och älskare, anekdoter som av allt att döma är förstadier till de Burroughska “rutinerna”. På sidan 86 gör de enorma, människoätande tusenfotingarna debut — de som vi alla lärde oss älska i cut-up-trilogin — visserligen som hastigast, i en snabbt övergående drömsyn, men där är de i alla fall. För första gången. De små liven.

Med tanke på hur mycket science fiction (eller “science fiction”) jag läst är det märkligt att jag inte tidigare läst något av Philip K. Dick. Skannad i dunklet (återigen: jag gillar översättningen från A Scanner Darkly) är en märklig roman. Den handlar om narkotikaspanaren Bob Arctor/Fred som arbetar som infiltratör i Kaliforniens drogkretsar. Som Bob Arctor bor han i ett kollektiv tillsammans med några vimsiga narkomaner och ägnar dagarna åt att få tag på och sätta i sig drogen Substans D (eller Död eller Ren Död) och att ynka sig över att han inte lyckas få sin sexiga langare i säng. Målet är att ta sig så långt upp i langarhierarkin som möjligt för att komma åt de stora fiskarna. Eftersom polismyndigheten fruktar att de själva är infiltrerade av drogkartellerna måste infiltratörer och deras överordnade förbli anonyma för varandra, så när Bob Arctor befinner sig i polishuset, bärande sin maskerande “distorsionsdräkt”, är han agent Fred.

Freds spanningsobjekt nummer ett går under jorden och han får i uppdrag att istället börja spana på Bob Arctor — sig själv. Det är ett uppdrag han tar sig an med stort allvar eftersom han efter några oroande tillbud börjat misstänka att allt inte står rätt till i huset där han bor. Skanningsutrustning installeras och han börjar ägna allt mer tid åt att gå igenom de inspelade film- och ljudsekvenserna från huset. För att smälta in bland narkomanerna har Bob Arctor/Fred blivit beroende av Substans D. Han blir alltmer paranoid och börjar sakta men säkert få problem med att skilja den Bob Arctor han ser på inspelningarna från sig själv.

Dick är fenomenal på att låta Arctor och hans inneboendes — Luckman och Barris — mer eller mindre meningslösa konversationer i huset genomgå små skiftningar som långsamt leder in i ett världsfrånvänt och psykotiskt mörker. Ibland skrattar man åt dem och deras utflippade samtal, som när de försöker komma fram till hur många växlar en stulen cykel är beskaffad med. Eller när de flummar iväg i en fantasi om hur man borde smuggla hasch genom att tälja en enorm haschklump till en människolik varelse som själv går över gränsen och när tulltjänstemännen frågar om den har något att förtulla svarar den: “Nej, det har jag inte.” Men den stannar inte utan fortsätter vandra ända tills den når isvidderna.

”Tänk dig en eskimåby, och en haschklump på en och åttio, värd kanske — hur mycket skulle det vara värt?”
”En miljard dollar ungefär.”
”Mer. Två miljarder.”
“Eskimåerna sitter där och tuggar läder och karvar benspjut, och den här haschklumpen värd två miljarder dollar kommer traskande genom snön och säger: ‘Nej, det har jag inte’ gång på gång.”
”De skulle undra vad den menade.”
”Det skulle vara ett olösligt mysterium. Det skulle uppstå legender.”
”Tänk dig när nån berättar för barnbarnen: ‘Jag såg med egna ögon hur den nästan två meter långa haschklumpen uppenbarade sig i den täta dimman och gick förbi åt det där hållet, värd två miljarder dollar, medan den sa: ‘Nej, det har jag inte’. Barnbarnen skulle få honom inlagd.
”Nej, du vet, legender bara växer med tiden. Efter några hundra år skulle de säga: ‘På mina förfäders tid kom en tjugofem meter hög klump av afganskt hasch av högsta kvalitet värt åtta biljoner dollar stormande mot oss, den sprutade eld omkring sig och vrålade: ‘Dö, era smutsiga eskimåhundar!’ och vi slogs och kämpade mot den med våra spjut, och till sist tog vi död på den.”
”Ungdomarna skulle inte tro på det heller.”
”Ungdomar tror inte på nånting längre.”

Men så uppstår de där små skiftningarna och den lätt komiska tonen övergår i oro och blir istället mardrömslik. Bob Arctor och hans “vänner” är illa däran, deras perceptiva och kognitiva förmågor är kraftigt nedsatta. Vi kan inte lita på några av deras utsagor. Ibland ändras scenen plötsligt och man inser att det är Fred som sitter och lyssnar på övervakningsmaterial. Han spolar fram bandet en timme och när han åter startar har de fortfarande inte kunnat komma ur diskussionen. Som om de är fast i en loopande feberdröm.

Både Queer och Skannad i dunklet är till viss del självbiografiska, men deras förhållande till sanningen är snarare extatisk än faktisk. Till exempel är den rent science fiction-artade rekvisitan i Dicks roman (distorsionsdräkter, holoskannrar, etc) inarbetade i en sen omskrivning av manuskriptet i syfte att inte stöta bort Dicks ordinarie läsekrets.

Written by Pontus

6 januari 2016 at 19:14

Publicerat i Void

Tagged with

Självporträtt (blandteknik, olja och gouache)

with 4 comments

Jag heter Pontus. Föddes under andra hälften av sjuttiotalet. Växte upp som villabarn i ett villaområde i en svensk småstad, inte alltför långt från Stockholm. Minns inte mycket av de första åren. Jag minns en jordglob. Jag minns att min syster gömde mig i en buske. Min teckning från fyraårskontrollen är en samling svaga blyertsstreck av oklar betydelse. Jag minns lego. Jag minns ett getingstick. Förmodligen var det så utomjordiskt DNA planterades i min kropp. Vi brukade gå på skogspromenader, pappa och jag. Jag förstod mig inte riktigt på skogen till en början, tyckte den var oordnad och kaotisk på ett sorgligt vis — inte alls som mina föräldrars hårt tuktade trädgård. Man kan nog säga att jag var en liten fascist. Sista delen av promenaderna gick ofta längs det otrafikerade tågspåret mellan oljeraffinaderiet och hamnen. Jag brukade balansera på rälsen och ibland kikade vi in i ett förfallet spökhus längs vägen. Det var som i Far och jag av Pär Lagerkvist, men inga mystiska lok passerade i hög fart och jag hörde inte Gud väsa inuti stolparna. — — Jag sökte sällan kontakt med andra barn. Däremot fanns det barn som kom till mig, som ville vara mina vänner. Jag vet inte varför, kanske mina planlösa vandringar och irrande tankegånger fyllde dem med ett behagligt vemod. Jag var inte mobbad i skolan, men hade låg status. En gång gjorde jag ändå mål för min klass i skolligan. Tjejerna satt på berget och ropade i kör: “vi vill se Pontus vinka”. Jag vinkade men det kändes själlöst och liksom förljuget, inte alls så som jag fantiserat om i min ensamhet. Jag gjorde inga fler mål. Var med och spelade rollspel vid enstaka tillfällen, men tyckte mest det verkade handla om utdragna stridsmoment. Kan idag ändå känna viss avund när andra hänfaller åt rollspelsnostalgi. Övergången från barndom till pubertet hade ingen större effekt på min sociala status. Jag blev en så kallad “weirdo”, ett freak. Mina intressen kretsade kring skräck, atombomber, datorer, demoscenen och industrimusik. Som en direkt protest mot småstadens lika spritindränkta som efterblivna ungdomskultur drack jag inte en droppe alkohol förrän efter tjugo år fyllda. Vid ett tillfälle råkade jag höra när en i det coola tjejgänget sa: “Pontus saknar allt en kvinna vill ha”. Jag var kallsinnig inför detta. Hon hade absolut ingenting jag ville ha. Hennes tre dimensioner stod sig slätt mot mina elva. Det var så det skulle ha varit, borde ha varit, men de där orden sipprade in som ett långsamt verkande gift. — — Den första bok jag läste var Fem på smugglarjakt av Enid Blyton. Min mor och jag har en smärre fejd som pågått i över tjugo år huruvida jag läste den före eller efter jag började skolan (jag: före, hon: efter). Tydligen är frågan av yttersta vikt för min självbild. I flera år var Jules Verne min favoritförfattare, men i högstadiet upptäckte jag Howard Phillips Lovecraft. Har aldrig kunnat släppa honom helt sedan dess, denna bastion av namnlöshet och utanförskap. Han är den ultimata outsidern och alienationens själva referenspunkt. Så slutar ungdomen. — — — — — Tänker ibland att jag har en lindrig form av Aspergers syndrom. Min flickvän sedan många år håller inte med. Hon säger: “Bara för att du vill ha AS betyder inte att du har det.” Vi kan kalla henne Den svarta stjärnan. Hon är sjukt bra på att skriva, men istället är det jag som ihärdigt och fåfängt hänger mig åt tröstlösa författardrömmar. I ett refuseringsbrev skrev en förlagsredaktör att det visserligen var ett originellt och fantasifullt manus men att “texten verkar vilja glänsa mer än kommunicera”. Vidare efterlyste hen “mer känsla, inte bara fokus på teknisk briljans”. Det är min AS som är problemet, sa jag till Den svarta stjärnan. Den är som en mur som avskärmar mig från andra människor, därför har jag istället börjat kommunicera med insekter och mycel. Fast egentligen borde jag helt byta metod och istället börja parodiera litteraturhistorien. “Alla bra romaner är parodier” som min vän Snömannen uttryckte saken. — — — Vad kan det ha varit som gjorde mig till en sådan miljömupp? Var det skogsmulle? Den utomjordiska delen av mitt DNA? De tjeckiska barnprogrammen? Jag vet inte. Men jag känner mycket starkt för naturen och tar illa vid mig av hur vi människor behandlar den. Jag grät på åttiotalet när jag lärde mig om skogsdöd och försurning, skakade av fruktan inför kärnvapenkriget. Jag har svårt att värja mig inför torven som pyr efter svedjebrukens framfart i Indonesien och en särskild klump i magen tillägnad de smältande glaciärerna. Symptomen lindras något när jag lyssnar på Nature’s Revenge av Skinny Puppy som jag efter mer än tjugo år fortfarande håller som en av de tretton bästa låtarna som spelats in. All den misantropi som läckande miljögifter och brinnande kolväten byggt upp medförde länge att jag konsekvent vägrade ge pengar till välgörande ändamål och hjälpverksamhet för människor. Varje räddad människa är ännu en potentiell planetförstörare, resonerade jag cyniskt. På just den punkten hade jag fel och jag tror att jag är på bättringsvägen. — — I brytpunkten mellan ungdom och vuxenhet drabbades jag av den svåra åkomman att göra allt som är svårt — för att det är just svårt. Många är de ungdomar och unga vuxna som gått ned sig i denna till livslust förklädda duktighetssingularitet. Värnplikten utförde jag således i ett jägarförband och jag pluggade teknisk fysik på KTH som en annan påläggskalv. Klarade mig dock ganska så helskinnad ur denna prekära situation eftersom där ändå fanns ett uppriktigt intresse. Mitt favoritämne var kvantfysik. Det fanns en period när jag trodde att jag egentligen var humanist, men inte heller det är sant, i alla fall är det inte hela sanningen. Men jag har slutat med sanningar. Livet är ett besynnerligt gungfly på ett stormande hav av kvanttillstånd och det är inte lönt att underkasta sig några ismer eller dogmer — i alla fall inte för oss med utomjordiskt DNA. — — — — — — — — — Nu ska jag skryta, men bara som hastigast: Jag är en mycket duktig programmerare. Inte för att jag har de djupaste och skarpaste kunskaperna om datorer och programmeringsspråk, utan för att jag har en instinktiv känsla för vad som bör göras och en envishet för att också få det gjort. Dessutom är jag totalt orädd för källkod (vilket långt ifrån alla programmerare är). Denna färdighet är naturligtvis ett resultat av ett visst intresse, men ändå så finns där ett mått av ofrivillighet. Jag skulle, till exempel, hellre vara lika bra på att skriva eller regissera långfilm. På den tiden jag prioriterade svåra saker hyste jag fortfarande en genant och självupptagen förhoppning om att vara ett geni och att jag bara behövde finna den gren inom de mänskliga konsterna där min genialitet så att säga blomstrade. Jag fann aldrig denna prunkande trädgård och har sedan länge förlikat mig med att inte vara ett geni. — — Hösten 2006 befann jag mig i Erlangen, strax norr om Nürnberg, för att under fyra dagar, tillsammans med tyska ingenjörer, avlusa det sista ur mjukvaran för en mammografiutrustning. De där fyra dagarna har jag i efterhand kommit att betrakta som ett koncentrat av mitt liv. I princip hände ingenting, jag satt tio, tolv timmar per dag i en enorm, labyrintisk byggnad och felsökte, hukade inför den stränga, katolska guden och försökte göra mig förstådd med min omgivning. Jag vill skriva en roman på runt sjuhundra sidor som utspelar sig under dessa fyra dagar. Sex och politik kommer inte att genomsyra handlingen och frågan är egentligen hur stort problem det kommer att bli. Primtal har inte haft någon större inverkan på mitt liv. Inte heller tobak eller pyramider. Jag bär inga tatueringar eller andra utsmyckningar utan försöker hålla min kropp så alldaglig och irrelevant som möjligt. Målet är att den automatiskt ska filtreras bort av samtliga sinnen, helt döljas i en aura av ointresse. Men nu är vi farligt nära det kroppsliga — det som i själva verket bör mötas med absolut tystnad. — — — Min mormor betydde mycket för mig. Hon var en socialdemokrat av den gamla skolan, en gråsosse med ett vulkaniskt patos. Hon var uppstånden ur arbetarklassen och så är också jag, även om jag är en andra generationens uppkomling. Hur många av hennes sort finns kvar? Alltför få, är jag rädd. Hon försökte förgäves skola mig i den demokratiska socialismens anda, men nog är jag att betrakta som en avfälling. Kanske kan man skönja en socialdemokratisk ådra i mig som gör att jag betalar skatt utan jämmer, men på arbetarrörelsens internationella högtidsdag ligger jag kvar och sover när andra demonstrerar. Enligt min mening måste varje sund politisk rörelse ge utrymme åt outsidern, den som inte vill delta — “ni har mitt andliga stöd men lämna mig nu ifred”. Jag tror mormor skulle förlåta mig om jag säger att jag hyser respekt för en viss typ av centraleuropeiska, intellektuella liberaler, som till exempel Carl-Henning Wijkmark. — — — — — Det är onekligen så att jag knarkat för lite i mitt liv. Anledningen är dels min benägenhet för konsekvensetik och dels min antipati mot alla former av kemikalier och medikament. Knark hade definitivt kunnat ge mig välbehövliga avbrott från mig själv och från en viss typ av ältande av oväsentligheter. Min religiösa fostran fick jag av mamma. När jag var ung noterade jag att Jehovas vittnens stiliga dörrknackare helt sonika hoppade över vårt hus på sin missioneringsrunda i villakvarteret. Jag frågade mamma om saken varpå hon kort och koncist konstaterade faktum: “de kommer inte till vårt hus”. Hon förklarade sig inte närmare. Även jag blev sedermera ockultist. När min syster fick barn slutade mamma att ringa. I åratal hade hon låtit mig få veta att jag aldrig hör av mig, att det alltid är hon som får ringa upp. Så var det. Jag har inget att skylla på. Kanske är jag rädd för dåliga nyheter. Båda mamma och pappa säger fel och kallar min systerson för Pontus mest hela tiden. Ni är så lika, säger de. Han tycker om risgrynsgröt och kanelbullar, precis som jag. Det är som om han har ersatt mig, som om jag efter årtionden av rysare och skräckgotik stött på min alldeles egen viktorianska doppelgänger. På något sätt måste jag väva in det i romanen om vistelsen i Erlangen. Jag ångrar att jag inte la manken till och lärde mig tyska bättre. När jag är gammal och ligger på min dödsbädd kommer jag att ångra att jag var så snål med beröm och kärleksbetygelser — för lite kommunikation och känsla, som redaktören uttryckte det. Men vad nytta gör ångern i det här fallet. Jag älskar, men min kropp är en Faradays bur för kärlek. De kommer att hämta mig i ett pilformat rymdskepp och bädda in mig i mörk materia. — — — — — — — — — — — — — — — — —

Written by Pontus

28 december 2015 at 09:48

Publicerat i Void

Tagged with

Man sitter och väntar på att något underligt skall ske

leave a comment »

I Kåserier i mystik skriver den gamle poeten Ola Hansson:

Fyllda trettiosex år som jag är och lefvande midt i en tid, hvilken man företrädesvis tilldömer epitetet upplyst, vet jag ännu ingenting som jag mer älskar än att höra spökhistorier förtäljas.

Därefter beskriver han, poetiskt och suggestivt, sina minnen från mörka höstaftnar i den skånska bondgården där han växte upp. När husbondfolk, tjänare, bönder och drängar samlades i matsalen efter en hård arbetsdag, intog sin kvällsvard och omslöts av höstaftonen. Det var då, efter att de tömda kärlen burits ut, som störstdrängens eller husmannens historier om sällsamma och skrämmande ting tog vid.

Talgljusen brinna glåmigt; de belysa blott en liten rundel af det stora rummet; alla vrårna ligga i dunkel; ansiktena synas liksom förvridna, där de dyka upp ur mörkret och in i ljuskretsen, annorlunda i linier än på dagen och annorlunda i färg, så att man inte känner dem igen; det tassar borta under sängarna; och genom de trenne fyrrutiga fönstren utan gardiner, hvilka vetta ut till trädgården och markerna, stirrar mörkret in, likt tre stora, blanka, svarta, skrämda djurögon, hvilka afspegla ljuset på bordet. Berättaren stannar, försjunken i inre syner, en paus inträder, tystnaden är så massiv, att man böjer sig under den, det surrar i torfven inne i ugnen, och slagklockan knäpper onaturligt högt; man sitter och väntar på att något underligt skall ske; det tassar uppe på loftet; någon smyger sig fram ute i trädgården; det är som det knakade i det stora päronträdets grenar — det som står alldeles utanför fönstren och når upp öfver takåsen; man far samman, och pigorna ge till ett skrik vid ett rått skrål ute från landsvägen eller en hunds nattliga tjutande.

Egentligen är det nu man borde plocka fram alla de där novellsamlingarna i bokhyllan med undertitlarna “…och andra sällsamma berättelser”. Men av någon anledning som jag inte riktigt kan begripa hör de snarare sommaren till. Kanske kräver de ett bakgrundsbrus av inande insekter, kanske livnär de sig på ljuset från den gula stjärnan.

Written by Pontus

24 december 2015 at 11:42

Publicerat i Void

Tagged with

Vi träffades och blev störtkära

leave a comment »

Vi träffades och blev störtkära. Jessica är också en entreprenör, det var därför jag föll så hårt för henne.

Vi träffades och blev störtkära. Kenneth är också en creative director, det var därför jag föll så hårt för honom.

Vi träffades och blev störtkära. Filippa är också key account manager, det var därför jag föll så hårt för henne. För att vi jobbade med samma sak.

Vi träffades och blev störtkära. Emilio är också HR-konsult och det var därför jag föll så hårt för honom.

Vi träffades och blev störtkära. Natalie tatuerade in mitt namn på magen efter fyra dagar. Det var därför jag föll så hårt för henne.

Vi träffades och blev störtkära. Sebastian är också insektsutrotare, det var därför jag föll så hårt för honom.

Vi träffades och blev störtkära. Inga är också koncentrationslägerkommendant, det var därför jag föll för henne. Så hårt.

Vi träffades och blev störtkära. Kenneth är också en creative director, det var därför jag föll så hårt för honom. Det känns som om vi har känt varandra i åratal. Som om vi har träffats förut. Som om vi redan kände varandra. Tänk om vi varit tillsammans förut.

Vi träffades och blev störtkära. Karen är också vinimportör, det var därför jag föll så hårt för henne. Det var mycket skratt och stoj när vi flyttade ihop. Flyttgubbarna trodde inte sina ögon när de kom med vinkylen och det redan stod en där. En dag sa Karen att hon gillar Riesling. Det är lustigt, plötsligt är det svårt att vänja sig med bara en vinkyl.

Vi träffades och blev störtkära. Jerry är också angel investor, det var därför jag föll så hårt för honom. Vi har så mycket att prata om. Om investeringar. Om startups. Vi är båda stormförtjusta i wearables. Inte så konstigt att vi föll så hårt för varandra, ändå. Eftersom vi jobbar med samma sak och gillar samma saker.

Vi träffades och blev störtkära. Amanda är också kommunikationsstrateg, det var därför jag föll så hårt för henne.

Vi träffades och blev störtkära. Lennart är också styrelseproffs, det var därför jag föll så hårt för honom. För en månad sedan avsade sig Lennart sitt sista styrelseuppdrag och gick in heltid i en operativ befattning. Det är inte längre samma sak mellan oss.

Vi träffades och blev störtkära. Kristina är också nationalekonom, det var därför jag föll så hårt för henne.

Vi träffades och blev störtkära. Anders är också applikationspaketerare, det var därför jag föll så hårt för honom.

Vi träffades och blev störtkära. Det var därför jag föll så hårt för henne.

Vi träffades och blev störtkära. Vi träffades och blev störtkära. Vi träffades och blev störtkära.

Det var därför jag föll så hårt.

Det var därför jag föll.

Written by Pontus

17 december 2015 at 22:04

Publicerat i Void

Tagged with

Det är komikerna som är problemet

leave a comment »

Egentligen är det ju inget fel på humor, det är komikerna som är problemet. En gång flydde jag huvudstupa ut från en jobbrelaterad julfest när en sådan där ståuppkomiker plötsligt kom ut på en liten scen vid de främre borden. Nej, jag har ingen aning om vem det var. Han hade en stirrande blick och ett hånflin klistrat i ansiktet. Huden var liksom lite för blank, lite för slät, som om den var dragen över hjässan till bristningsgränsen. “The uncanny valley” är sällan så obehaglig som när man inser att det inte är en misslyckad prototyp från robotikavdelningen, utan en högst verklig och levande människa. Förmodligen hade han just dragit en lina kokain, komikern.

Och jag ska vara ärlig och säga att jag inte minns ett ord av vad han sa. Om det ens var ord, eller om det var en uråldrig besvärjelse som förvandlade människor till lallande fåntrattar, eller bara ett ordlöst svammel som alstrade vissa egendomliga egenfrekvenser som åstadkom ett obehagligt klapprande i människornas struphuvuden. Jag vet inte. Det kändes som om jag befann mig på Titanic eller Estonia och rusade i panik genom trånga och tilltäppta korridorer. Jag trodde det rann blod ur ögonen, men när jag kom ut på gatan insåg jag att det var tårar. Jag lät de torka i vinden från Mälaren och jag vågade inte gå in igen förrän en bra stund efter applåderna tystnat. Resten av middagen satt jag som på nålar, redo att när som helst fly om komikern visade sig igen.

Humor existerar. Jag är medveten om det. Alltså riktig humor som faktiskt är rolig. Inte nödvändigtvis skrattframkallande, men på ett eller annat sätt komisk. Fast det är farligt att söka efter den, för risken är stor att man istället utsätts för komiker och sedan vill dö.

Karl Pilkington är rolig. På senare år har det blivit lite mycket med de olika teveproduktionerna han medverkat i, men radioprogrammen och podcastserierna han gjorde tillsammans med Ricky Gervais och Stephen Marchant på 00-talet är nästan alltid underhållande, inte sällan riktigt roliga, och stundtals rent av briljanta, närmast monumentala. Till exempel när Karl berättar bisarra anekdoter från sina uppväxtår i Manchester, berättelser som gränsar mellan Hieronymus Bosch helvetesmålningar och Doktor Snuggles. Eller när han i sin sysslolöshet börjar studera insekter och fundera över deras liv och mening, som i första avsnittet av tredje säsongen av Ricky Gervais Show. Det avsnittet är bland det roligaste jag någonsin hört. Visst, ibland skrattar man åt Karl, men det är verkligen inte där komiken ligger. Jag tror att hemligheten ligger dels i hans språk, dels i hans sätt att berätta historier och kanske framför allt i kombinationen av att han aldrig försöker vara rolig men på samma gång besitter en ofrivillig och närmast perfekt komisk tajming. “I don’t like fun”, säger Karl med millisekundsynkroniserad rytmik för maximal komisk effekt. Han är ett unikum.

En av de roligaste filmer jag vet är Napoleon Dynamite. Den borde inte vara rolig, den borde vara en kalkon utan dess like. Manuset håller inte, på pappret är ingenting roligt. Till en början är filmen mest förvirrande, bitvis plågsam, man förstår inte vad filmmakarna försöker åstadkomma. Den balanserar på kalkonens och det totala haveriets brant — i en och en halv timme. Vid det laget har man kapitulerat.

En sådan balansgång behärskade även Andy Kaufman och var således rolig. Symptomatiskt nog kallade han sig själv aldrig för komiker, trots att han uppträdde på ståuppklubbar och i komediprogram på teve.

En annan stor humorist var förstås William S. Burroughs. Humorn finns insprängd i det mesta han någonsin skrev, men det roligaste jag läst är nog ändå ett avsnitt ur essän Electronic Revolution där han skriver om uppspelningens revolutionära och paranormala effekter:

Here is a sample operation carried out against The Moka Bar at 29 Frith Street London W1 beginning on August 3, 1972… Reverse Thursday… Reason for operation was outrageous and unprovoked discourtesy and poisoned cheese cake…

Now to close in on The Moka Bar. Record. Take pictures. Stand around outside. Let them see me. They are seething around in there. The horrible old proprietor, his frizzy haired wife and slack jawed son, the snarling counter man. I have them and they know it.

”You boys have a rep for making trouble. Well come on out and make some. Pull a camera breaking act and I’ll call a Bobby. I gotta right to do what I like in the public street.”

If it came to that I would explain to the policeman that I was taking street recordings and making a documentary of Soho. This was after all London’s First Espresso Bar was it not? I was doing them a favor. They couldn’t say what both of us knew without being ridiculous…

”He’s not making any documentary. He’s trying to blow up the coffee machine, start a fire in the kitchen, start fights in here, get us a citation from the Board of Health.”

Yes I had them and they knew it. I looked in at the old Prop and smiled as if he would like what I was doing. Playback would come later with more pictures. I took my time and strolled over to the Brewer Street Market where I recorded a three card Monte Game. Now you see it now you don’t.

Playback was carried out a number of times with more pictures. Their business fell off. They kept shorter and shorter hours. October 30, 1972 The Moka Bar closed. The location was taken over by The Queens Snack Bar.

Men det där är ju inte roligt, säger den kokainstinna ståuppkomikern. Och då går det upp för mig att jag hade fel om honom. Av en slump har jag upptäckt ett nytt och bättre Turingtest som effektivt avslöjar robotikavdelningens spratt. En riktig människa hade brytit ihop redan vid “I have them and they know it”.

Written by Pontus

13 december 2015 at 10:52

Publicerat i Void

Sänkt pris på Dödsplaneten eller ren smuts och disciplinerad ohelighet

leave a comment »

Det upprättgående herredjurets beteenden och bestyr fyller mig med lika delar avsmak och förundran. Hur är det möjligt, tänker jag, att endast en bråkdel av denna primats svenskspråkiga anhang har läst Dödsplaneten?

Det finns de som hävdar att det beror på lathet, min ovilja mot att beträda de sociala mediernas sälla jaktmarker och, förstås, min tunna konstitution. De här insektslika spindelhänderna som nu knattrar på datorns tangentbord har helt enkelt inte den robusthet som krävs för att vika flera miljoner A4-sidor.

Det är bland annat därför som jag har långt gångna planer på att omforma fanzinet till en kortvågsstation. Radiovågor behöver inte vikas och kan — i sinom tid — nå en betydligt bredare publik.

Med en oxymoron skulle man kanske kunna beskriva det dödsplanetära som ren smuts eller smutsig (svart) strävan efter renhet. Eller smutsig renhet, eller asketisk smuts eller disciplinerad ohelighet.

Så skrev Simon till mig under våra maildiskussioner angående den dödsplanetära beskaffenheten, dess essens och vidare verkningar på biomassan. Jag kommer att tänka på det när jag läser om gruvolyckan i Brasilien den 5 november då en damm vid Samarco-gruvan brast och släppte ut sextio miljoner kubikmeter slagg. Bilder från olycksområdet visar en mardrömsvärld — ett skändat landskap där en rostbrun lervälling av ren smuts har begravt allt. Stora delar av floden Rio Doces ekosystem har slagits ut av tungmetaller och andra kemikalier från järnslagget. Gruvans ägare, australiensiska BHP Billiton och brasilianska Vale, uppgav initialt att utsläppen var ofarliga — den disciplinerade ohelighetens baksluga stämma…

Få publikationer fångar samtiden och tidsandan så bra som Dödsplaneten. Jag inser det nu. Dödsplaneten är som ett slagg som väller fram ur gruvhål och däggdjursöppningar. Dess stoff är mörker, men dess angelägenhet är närmast planetär. Dödsplaneten är döden, men också livet. Ur kaos och slagg stiger skönhet och poesi.

Allt vi såg var dött.
Inget rörde sig
och inget var levande.
Till och med ohyran
hade krypit ut ur sina hål
för att dö.

Sälj och säljtexter är liksom gruvslagg en smutsig historia. Därför känns det passande att knyta ihop den här vimsiga texten med REN REKLAM, för det enda jag egentligen ville ha sagt är att jag sänker priset på fanzinet december ut. För endast TRETTIO kronor får man Dödsplaneten #3 hemskickad. För FEMTIO kronor får man både #2 och #3. Maila eller paypala till pontus at dodsplaneten punkt se. (Tyvärr är #1 och båda dödskassetterna slut.)

Written by Pontus

4 december 2015 at 13:39

Publicerat i Void

Tagged with ,

Verksamhetsbegär

with 2 comments

Låt mig muntra upp dessa dystra tider med att citera lite från Heinrich Bölls kortnovell Det kommer att hända något som jag nyss läst ut på ett fullpackat pendeltåg där folk gjorde sitt yttersta för att störa mig med sina telefoner:

Första frågan: Anser Ni det riktigt att människan endast har två armar, två ben, två ögon och två öron?

Här skördade jag för första gången frukterna av min meditativa läggning och skrev utan tvekan: “Inte ens fyra armar, ben, ögon och öron skulle räcka till för mitt verksamhetsbegär. Människans utrustning är bedrövlig.”

Andra frågan: Hur många telefoner kan Ni sköta samtidigt?

Även här var svaret lika enkelt som lösningen på en ekvation av första graden. “Finns det bara sju telefoner blir jag otålig”, skrev jag. “Det behövs minst nio för att jag skall tycka att jag har händerna fulla.”

Tredje frågan: Vad gör Ni på lediga stunder?

Mitt svar: “Jag känner inte till uttrycket ‘lediga stunder’ — då jag fyllde femton år strök jag det ur min vokabulär, ty i begynnelsen var Handlingen.”

Det vi har att göra med är alltså effektivitetsabsurdism av bästa sort. På fabriken där jagpersonen får anställning efter sina utmärkta svar på frågeformuläret finns andra med liknande “verksamhetsbegär”.

Wunsiedels närmaste man var en herre vid namn Broschek, som hade förvärvat en viss ryktbarhet genom att som studerande försörja sju barn och en lam hustru med nattarbete, samtidigt som han framgångsrikt skött fyra agenturer och på mindre än två år med utmärkelse avlagt två akademiska examina. När en reporter hade frågat honom: “När sover egentligen herr Wunsiedel?”, hade han svarat: “Sömn är synd!” […] Broschek satt vid sitt skrivbord, hade en telefonlur i vardera handen och i munnen en kulspetspenna med vilken han gjorde anteckningar på ett block, medan han med de bara fötterna skötte en stickmaskin som stod under skrivbordet.

Och:

Wunsiedels kvinnliga sekreterare hade försörjt en lam man och fyra barn med hemstickning, och då hade hon ändå hunnit med att doktorera i psykologi och hembygdskunskap, föda upp schäfervalpar och göra sig känd som barsångerska under namnet Vamp 7.

Att ta med sig i livet: substantivet verksamhetsbegär och adjektivet verksamhetslysten. Dessa används med fördel på såväl arbetsintervjun som i den slutna psykiatriska vården.

Written by Pontus

24 november 2015 at 21:39

Publicerat i Void

Tagged with ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.