Maskinskrift

En kopp full med stjärnor

with one comment

Blåklockorna är redan borta, överblommade. Kantarellerna har inte ens kommit ur jorden efter en solfattig och kylslagen junimånad. Däremot finns det rikligt med blåbär i markerna, liksom en del smultron. Getingarna här är slöa, loja. De kryper fram längs golv och mark istället för att flyga.

Jag söker igenom matkällaren men finner inga odjur.

Ibland läser jag. Stötvis, frenetiskt.

En dag läser jag en roman som är så dålig att jag inte ens kan dra mig till minnes när jag läste något sämre. Den nyfikne finner den i det övre skiktet av sommarbokhögen.

Språket är så valhänt hanterat, så ostyrigt och klumpigt att jag nästan ger upp efter första stycket. Men jag håller ut, tänker att det är bra att läsa en och annan dålig bok för att finkalibrera instrumenten.

Anna lutade huvudet mot hans axel och han grävde in sina fingrar i hennes hår. Närhet var viktigt för både henne och honom.

Närhet var viktigt för både henne och honom… Vid denna passage slår jag igen boken och kastar den ut i grönskan. Det knastrar från undervegetationen när ödlorna ilar undan. Herregud, tänker jag, hur kan denna smörja överhuvudtaget få ges ut? Så småningom hämtar jag tillbaka boken. Mikroberna har inte lyckats rå på den. Kanske vill de inte röra vid den ens.

Jag återupptar läsningen, och nu går den över i ett närmast besinningslöst tempo. Sidorna fladdrar förbi. Jag hoppas att den uppskruvade läshastigheten ska fungera som ett kognitivt lågpassfilter som lägger sig som ett dis över den fördärvade prosan, filtrera bort de värsta skändligheterna mot det svenska språket.

Nu träder nästa nivå av erbarmlighet fram: den styltiga och expositionsfyllda dialogen, den obefintliga eller i bästa fall kapsejsade gestaltningen, livlösheten, det ogenerade effektsökeriet med förföriskt korta kapitel och framkrystade cliffhangers.

Halvvägs in i boken har jag, trots allt, lyckats uppbåda en viss nyfikenhet för hur författaren ska sy ihop det hela. Det är det enda som förmår mig fortsätta. Efter knappt fyra hundra sidor är det äntligen över. Jag lägger boken i vedkorgen och stirrar tomt framför mig. Givetvis trodde jag inte att upplösningen skulle rädda romanen, men jag kunde inte ens föreställa mig denna orgie i spänningslitteraturens mest lumpna och pinsamma grepp. Nog om det.

Att omedelbart efter detta ge sig i kast med Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, eller Hemsökelsen som den heter i Inger Edelfeldts översättning, är som att åka raka vägen från en korpenmatch mellan rödnäsade periodare till El Clásico på Santiago Bernabéu-stadion. Nej, det är kanske inte rättvist att följa upp med just Jackson, men livet är inte rättvist och nu var det så att det var den bok som fanns närmast till hands.

Kapitlet i Hemsökelsen när Eleanor lämnar hemstaden bakom sig och ger sig ut på landsvägarna mot byn Hillsdale är rakt igenom ljuvligt. Hon har väntat mer än ett decennium på att livet ska börja, att något ska hända. När hennes retliga och invalidiserade mor dör och ett mystiskt brev anländer får hon äntligen chansen. Bakom ratten i bilen börjar hon dagdrömma och förvandla de fula byarna och fälten. Hon passerar hus och herrgårdar, till hälften dolda i övervuxna trädgårdar, och med fantasins hjälp flyttar hon in och lever där, ensligt och lyckligt, rår om sig själv så som hon aldrig tidigare kunnat göra. Från bilen ser hon tomma oleanderomgivna ägor som i hennes ögon döljer förtrollade landskap av bubblande fontäner och rubinbeströdda stigar. Det är inte alldeles olikt Arthur Machens nästan narkotiska roman Drömmarnas berg.

Under en lunchrast på en landsortsrestaurang uppmärksammar Eleanor en familj — mor, far, dotter och son — som sitter och äter. Hon granskar dem och ett subtilt litet drama i miniatyr, som nästan rör mig till tårar, utspelar sig:

De pratade lågt och stilla med varandra, och en gång vände den lilla flickan på huvudet, betraktade Eleanor med rättfram nyfikenhet en stund och log. Ljusglimtarna från strömmen nedanför rörde vid taket och de polerade borden och sökte sig längs den lilla flickans lockar, och den lilla flickans mor sade: “Hon vill ha sin stjärnkopp.”

Eleanor tittade förvånat upp; den lilla flickan gled tillbaka mot stolsryggen och vägrade surmulet att dricka sin mjölk, medan hennes far rynkade pannan, hennes bror fnittrade och hennes mor sade: “Hon vill ha sin stjärnkopp” med lugn röst.

Ja, tänkte Eleanor; det vill verkligen jag också; en kopp full med stjärnor, ja, naturligtvis.

“Hennes lilla kopp”, förklarade modern med ett urskuldande leende för servitrisen, som var tillintetgjord vid tanken på att kvarnens tjocka lantmjölk inte skulle vara god nog åt den lilla flickan. “Den har stjärnor i botten, och hon dricker alltid ur den hemma. Hon kallar den sin stjärnkopp för att hon kan se stjärnorna när hon dricker sin mjölk.” Servitrisen nickade utan att låta sig övertygas, och modern sade till den lilla flickan: “Du får din stjärnkopp i kväll när vi kommer hem. Men för en gångs skull, bara för att vara en hemskt snäll liten flicka, kan du väl dricka lite mjölk ur det här glaset?”

Gå inte med på det, sade Eleanor till den lilla flickan; propsa på att få din stjärnkopp; när de en gång har lurat dig att bli som alla andra så får du aldrig se din stjärnkopp mer; låt dig inte övertalas; och den lilla flickan kastade en blick på henne, log ett litet spetsfundigt, skrattgropigt, fullkomligt förstående leende och skakade envist på huvudet åt glaset. Duktig flicka, tänkte Eleanor; klok, duktig flicka.

— — — — — — — — — — — — — — — Resten av inlägget raderades av respekt för Shirley Jackson. Svensk deckar- och spänningslitteratur av nuvarande kvalitet förtjänar inte att nämnas i samma

stycke som hon. — — — —

Written by Pontus

22 juli 2016 at 12:22

Publicerat i Void

Tagged with

Maskinstormarna

with 2 comments

Jag är en av maskinstormarna
som nattetid samlas i grönskans spillror
Ingenmanslandet
mellan köpcentrumen
Vi ser rådjur
vildsvin
ibland räv
och grävling
Ögon som glimmar i mörkret

Vi bär med oss eld och släggor
lödkolvar och avbitartänger
flädersaft
fotanglar
Vi mörklägger med slangbella
navigerar efter stjärnorna
Moderna spöken, osynliga
i etern
i masttömningar

Några av oss är primater
andra insekter
odjur
Vi diskriminerar inte
efter antalet extremiteter
Två, tre eller fyra dimensioner —
det spelar ingen roll
Maskinstormare i alla universum
förenen eder

Vi vet inte mycket om jobben
om arbetarklassens vedermödor
om produktionsmedlen
och fabrikatörerna
Inte mer än att de är antändliga
Inte mer än beskaffenheten
hos deras salter och näringsämnen
Visst skräms vi av lågorna
såsom barn fruktar tvålen
Men renhetskänslan efteråt
Kryptogamer och fröväxter återvänder
efter bara några månader

Minns du solstormen som stoppade flygtrafiken
Minns du branden i oljeraffinaderiet
Minns du kökslampans svajande sken i skymningen
Minns du när betalkorten slutade fungera
Det var vi

Vi hör till den undre världen
de ljusskygga
Svampar och rottrådar är våra allierade
liksom maskarna och gråsuggorna
Det är de som tar vid när glöden falnat

Mörkret har lagt sig över vårt ingenmansland
Ljudlöst
målmedvetet
går vi på rad
förbi de tomma parkeringarna
bensinmackarna som omgärdar staden
Vi ler i mjugg för vi kommer
att överleva allt
Inga spår av oss
kommer att nå sedimenten

Written by Pontus

6 juli 2016 at 09:43

Publicerat i Void

Tagged with ,

Sommarbokhögen tjugohundrasexton

with 3 comments

sommar2016

Årets sommarbokhög är osäkrare än någonsin. Inte hållfasthetsmässigt. Den vilar tryggt på en massiv grund av svarta hål. Osäkerheten gäller huruvida jag kommer att läsa böckerna, om jag kommer hinna läsa överhuvudtaget eller om jag istället påbörjar en kronologisk läsning av Agatha Christies samlade verk.

Har visserligen tjuvstartat med lite Årstider (Stephen King = sommar) och Flannery O’Connors onda, stygga bestiarier från den amerikanska söderns bakvatten. Titelnovellen till En bra karl är svårt att finna gjorde mig så illa berörd att jag var nära att kasta hela bokhögen ned i lavaströmmarna som rinner i katakomberna under mitt hus.

Tack och lov så har jag toppat med lite Meyrink och hans ockulta och näst intill obegripliga noveller från sekelskiftet. Vad som än händer — meteornedslag, sömnbrist, krig — så kan man alltid ta sin tillflykt till sekelskiftesockultisterna, dessa utflippade pre-hipsters.

För övrigt så är “kult” en vederstyggelse till genrebeteckning.

Written by Pontus

1 juli 2016 at 10:51

Publicerat i Void

Tagged with ,

Bleka dödens minut

leave a comment »

(ABC-dikt ur Dödsplaneten #3.)

Agent Orange
aldrin
amitrol
arsenik
atomvintern
avverkningarna
barium-130
bensylbromid
beryllium-10
bleka dödens minut
bly
Bomben
bottendöd
botulinumtoxin
BT Kemi
cesium-137
DDT
dekabromdifenyleter

det är inte regn som faller

dieldrin
diklobenil
dimetylfumarat
dinoseb
Dolby
du kommer aldrig undan
dödsplaneten
Exxon Valdez
fenacylklorid
fosfor
ftalater
Fukushima
giva dem till spillo
hexabromcyklododekan
hexaklorcyklohexan
homo sapiens
Hormoslyr
hur det lät om våren
Ignalina

inte dö
inte dö ännu
jag vill inte dö
jag vill leva in i det sista

jaguarerna dog ut
Japan sjönk i havet
jod-129
kadmium
Karatjajsjön
kernel panic
klor som rispar
klorofyllen i min kropp
kloroxuron
klorprofam
klortrifluorid
klådan som var cancer
koboltbomben
kontinenter av plast
krigsmaskiner
kvicksilver
kvävedioxid

kärleken som inte blommade
kärnavfallet som värmde

lenasil
linuron
MCPA
mjältbrand
murbetol
Nyarlathotep

och alla de folk som Herren, din Gud, giver i din hand skall du utrota

oktabromdifenyleter
PAH
parakvat
pentabromdifenyleter
PFC
PFOS
planetdödarskiten i mina ådror
plutonium-238
plutonium-239
polycykliska kolväten
polyklorerade bifenyler
polyklorerade dibensofuraner
Pontus
pyrazon

reaktorhallen där vi sov

ricin
sarin
semeron
senapsgas
simazin
slutförvaringen
smutset

smärtan som aldrig gick över

strontium-90
svälten i förstäderna
testosteron
tetrabrombisfenol A
tetraetylpyrofosfat
tetrodotoxin
titta inte på mig sådär
triklornitrometan

tystnaden från Voyager 2

Ujibomben
uran-235
uran-238

vi kommer inte dö
vi kommer inte dö
vi kommer inte dö

VX
vätecyanid
x-strålar
Y-kromosomer
Zyklon B

ålamörker redan i maj
år som går
ändlös väntan på mirakel
ändå
överlevnad
överlevnad till varje pris

Written by Pontus

18 juni 2016 at 17:50

Publicerat i Void

Tagged with ,

Ljuden från kosmos

with one comment

Jag läser Ljuden från kosmos av Peter Nilson, en essä där han försöker penetrera den urgamla frågan om vad musik egentligen är. Det ställs många frågor och ges få svar. Inte så oväntat, kanske. Det är så den här genren fungerar.

Jag har så otroligt svårt att ta till mig den här typen av sökande texter om musikens väsen. Det finns en vilja att analysera och klarlägga, men vilka teorier och tankegångar som än följs så kommer man inte musiken närmare. Den är omkring oss, inuti oss, men ändå fjärran, höljd i dunkel. Nilson refererar till en studie där man undersökt hur tonernas styrka i Johann Sebastian Bachs första Brandenburgkonsert fördelar sig över frekvenserna och upptäckt att den fysikaliskt sett är flickerbrus, eller “skärt brus”. Flickerbrus återfinns överallt i naturen: i vädrets växlingar, i naturkatastrofer och massutrotningar av arter, i vattenståndens och börskursernas variationer.

Det låter onekligen intressant, som om något verkligt djupsinnigt hägrar vid horisonten. Men det gör aldrig det. Musikens mysterium förblir intakt, och det finns väl något betryggande i det. Flickerbrus, fraktala strukturer eller gruppteori, det spelar ingen roll vilka avancerade verktyg eller operatorer man väljer i sin jakt på musikens essens, i slutändan känns det i alla fall som om man just bevittnat en talmystiker i sitt ständigt fruktlösa arbete. Ett mönster har möjligen frilagts, men Bachs fugor är lika eteriska och frisvävande som de alltid varit.

Jag vill inte vara antiintellektuell, men jag blir bara så frustrerad av den här typen av texter. Det är väl som vanligt, bättre att lyssna på musik än att läsa om den.

Det är betydligt mindre frustrerande och istället djupt fascinerande när Nilson skriver om “naturliga musikinstrument”. Till exempel när man under 1990-talet upptäckte rena toner (alltså enskilda sinustoner helt utan övertoner) i Franska Polynesien och lyckades lokalisera dem till ett område i södra Stilla havet. Där fann man en undervattensvulkan som nyligen haft utbrott. Med hjälp av datorsimuleringar lyckades man återskapa ett fenomen som kunde alstra just de toner man hört. Det handlade om buller från vulkanen som reflekterades fram och tillbaka mellan vattenytan och ångbubblor från het lava. Det stigande bubbelmolnet fungerade som en resonansbotten som förstärkte vissa frekvenser av vulkanens muller. Jag gissar att jag inte är den första som tänkte på R’lyeh i sammanhanget.

Vulkaner har förmodligen även alstrat världens största orgelpipa. Vid vulkanen Semeru på Java fann några forskare ett dovt “ljud” som genljöd hela landskapet. En ton, rik på övertoner, men med en grundfrekvens på bara en halv hertz och därför ohörbar för människor. Den fick landskapet att skälva. Inuti vulkaner kan det bildas cylindriska, gasfyllda rum mellan magmaproppar. Den seismiska aktiviteten gör att den inspärrade gasen börjar vibrera och ibland uppstår en resonans i rummet. Just den här tonen kom förmodligen från en sådan “orgelpipa” som var omkring femhundra meter lång.

Fast kanske mest fascinerande är ändå den sjungande sanden. Det är ett fenomen som varit känt sedan urminnes tider.

Det finns sanddyner som ger ifrån sig oerhörda, skrämmande ljud. Sand kan också sjunga sällsamma harmonier, som en kosmisk orkester. Detta är jordens äldsta musik: den fanns innan växter och djur började leva på land och långt före de första sångfåglarna.

Sanden kan sjunga av en ödlas lätta steg, eller när vindar sveper fram över stora sanddyner. Det går till och med att spela på sanden. Sången kan under gynnsamma förhållanden höras på milsvida avstånd.

Det är än idag inte helt klarlagt vad som orsakar fenomenet. Eventuellt handlar det om vibrationer i finkornig sand med stor friktion mellan kornen, och ett resonansfenomen mellan den torra sandytan och underliggande fuktigare lager. Det är också av stor vikt att sanden är ren. På grund av föroreningar av olja, sot och cigarettaska har många öknar tystnat. “Den sjungande sanden håller på att dö”, skriver Nilson.

Written by Pontus

9 juni 2016 at 14:50

Publicerat i Void

Tagged with , ,

Juridik i planetens tjänst

leave a comment »

Som programmerare känner jag ett visst släktskap med jurister. Juridiken bygger, liksom datavetenskapen, på en uppsättning instruktioner, eller regler, som man på olika sätt kan kombinera för att “uträtta något”. Juristen hänger över sina lagböcker och prejudikat på samma sätt som programmeraren sliter sitt hår över referensmanualer och datablad (bildligt talat, idag är referensmanualerna i stort sett ersatta av stackoverflow.com). Jurister kan till och med, likt en programmerare, ibland hacka lagen, vrida och vända på rättsregler, hitta kryphål på ett sätt som knappast lagstiftaren hade räknat med. Ta till exempel de famösa räntesnurrorna eller självreplikerande licenser.

Den respekt jag känner för jurister har ingenting med detta släktskap att göra. Till skillnad från många andra programmerare — särskilt bland startupvärldens självgoda narcissister — tror jag att jurister har betydligt större chans att åstadkomma avgörande landvinningar i planetens tjänst.

I Australien inleds under juni en rättsprocess som skulle kunna vara inledningen på något stort. The Australian Conservation Foundation (ACF), en motsvarighet till svenska Naturskyddsföreningen, har stämt staten för att ha godkänt utbyggnaden av den enorma kolgruvan Carmichael i Queensland. Det är det indiska bolaget Adani som ska stå för driften. Investeringar på 16.5 miljarder dollar står på spel.

Stötestenen i rättegången kommer att bli huruvida en kolgruva, som i fallet med Carmichael beräknas kunna producera sextio miljoner ton kol om året, är förenlig med Environment Protection and Biodiversity Conservation Act (EPBC Act). EPBC är ett juridiskt ramverk från 1999 som bland annat ska ombesörja för miljöskydd, “especially matters of national environmental significance”, och skydda nationell biodiversitet. ACF menar att den kommande gruvdriften av Carmichael är ett allvarligt hot mot Stora barriärrevet och på så sätt strider mot EPBC.

Precis som många andra korallrev runt om i världen har Stora barriärrevet problem med så kallad korallblekning. Det är ett naturligt fenomen som orsakas av att korallernas zooxantheller (en symbiotisk alg) stöts ut eller förlorar sitt fotosyntetiserande pigment. Symbiosen bryts, korallerna förlorar sin färgprakt och istället lyser det vita skelettet igenom. Den bakomliggande orsaken till processen är att revet utsätts för någon form av yttre stress, till exempel ökade vattentemperaturer. Eftersom koraller är anpassade för att leva i ett relativt smalt temperaturspann kan även små temperaturhöjningar leda till stress. Fenomenet är visserligen reversibelt men kan också leda till koralldöd.

Enligt en nyligen publicerad studie kan så mycket som 93% av Stora barriärrevet vara utsatt för blekning. Det betyder alltså inte att större delen av revet har förvandlats till en korallernas massgrav, utan att revet känner av en betydande påverkan från de varma vattenströmmar som El Niño orsakat i Stilla havet.

ACF, NASA och en överväldigande majoritet av alla klimatforskare menar att de förhöjda vattentemperaturer som stressar korallreven är ett utslag av den globala uppvärmningen som i sin tur, med extremt stor sannolikhet, beror på mänsklig aktivitet i form av förbränning av fossila bränslen. De förväntade emissionerna av koldioxid från kolet i Carmichael är alltså ett direkt hot mot Stora barriärrevet och dess biodiversitet.

Den kommande rättsprocessen mellan ACF och den australiensiska staten (representerad av miljöminister Greg Hunt) innebär framför allt två stora utmaningar för miljöorganisationen (och revet). För det första ligger det ACF i fatet att UNESCO förra året undvek att ta upp Stora barriärrevet på sin lista över världsarv i fara. För det andra kommer en stor del av det utvunna kolet från Carmichael att exporteras och förbrännas långt från Australien och således blir det betydligt svårare att fastslå vilken påverkan just detta kol har på revet.

När den australiensiska regeringen godkände kolgruvan tog man endast utsläpp från truckar, lastbilar och själva driften av gruvan i beaktande. Om utsläppen från förbränningen av det utvunna kolet har Hunt sagt att “it is […] not possible to draw robust conclusions on the likely contribution of the project to a specific increase in global temperature”.

Om ACF, mot förmodan, skulle vinna rättegången skulle det sända en stark signal till övriga världen att det faktiskt kan vara olagligt att ödelägga planeten. Sedan är det förstås inte säkert att Australiensiska staten skulle respektera ett sådant domslut. Juridiken är som bekant elastisk till sin natur.

Även under kalla kriget fanns det de som med juridiken som vapen försökte rädda planeten. Sven Lindqvist skriver om detta i Nu dog du: Bombernas århundrade. Till exempel försökte Internationella Röda korset under 1950-talet rädda det som räddas kunde av folkrätten efter den hänsynslösa massakern på civilbefolkningar under andra världskriget. Man lade fram ett utkast för att förbjuda atombomber och andra massförstörelsevapen, men eftersom de ledande stormakterna redan hade eller planerade att skaffa kärnvapen togs det inte ens upp för diskussion.

Även många enskilda folkrättsexperter och jurister världen över argumenterade för en kriminalisering av kärnvapen. Den tyska folkrättsjuristen Alexander Euler sammanfattade sina tankar så här:

Med hänsyn till ett atomkrigs fruktansvärda faror framstår kriminaliseringen av kärnvapnen genom en uttrycklig folkrättslig konvention som förnuftets och den mänskliga värdighetens självklara krav.

Den juridiska tvisten gick väl sådär. Fler gagnlösa försök att kriminalisera kärnvapen gjordes under 60- och 70-talet, åter igen av bland andra Internationella Röda korset. Det skulle dock dröja ända till mitten av 1990-talet, då Kalla kriget redan var över, innan något bindande dokument kom till stånd. Den skrivelse som Internationella domstolen i Prag då enades om var en urvattnad kompromiss. Kärnvapen kriminaliserades inte, men reglerades så hårt att i princip inget annat än ensamma krigsfartyg på öppna hav blev legitima mål. I själva verket betydde det här ingenting för stormakterna. Det enda de var intresserade av var just en smal juridisk springa som kunde fortsätta motivera deras enorma innehav av atomvapen under lång tid framöver.

Juridik är kanske ingen mirakelkur mot planetdöd, men den är i alla fall ett verktyg som finns till hands med vilket många strider faktiskt har vunnits. Varken Elon Musk eller en miljömedveten medelklass kommer att rädda miljön, ingen programmerare heller. Jurister har i alla fall en chans att göra det. Och så länge det finns jurister som lägger lika stor möda på att agera för planetens bästa som andra jurister lägger på att hitta kryphål i skattelagar så är framgångar åtminstone möjliga.

(Strunta i köksrenoveringen, donera pengar till ACF:s kamp för att skydda och bevara Stora barriärrevet istället.)

Written by Pontus

6 juni 2016 at 09:32

Publicerat i Void

Tagged with

Ett manuskript

leave a comment »

Jag har skrivit klart en novellsamling. Den har ett namn, men kunde hellre förblivit namnlös. Verkligt namnlös, inte “Utan titel”, inte “[untitled]” — bara den sanna namnlöshetens ekande tomhet. Det hade egentligen varit det bästa. Samlingen rymmer tio noveller. Tio. Det är inte bra. Det borde varit sju, eller elva, möjligen tretton. Inte tio. Kanske måste jag under sommaren gå tillbaka och åtgärda det.

Så namnet var kanske inte helt lyckat och inte heller antalet. Namn och siffror är ju livsviktiga saker, rent av magiska, inget att slarva med. Men nu var det så att det fanns en dödslinje — och den här gången var den ej möjlig att överträda. Den var dragen med kalk på ett trägolv och var kantad av mystiska symboler.

Tio stycken noveller. Eller tre plus sju, det känns bättre. Det har varit ett lågintensivt pysslande med detta under ganska lång tid, flera år. Några av texterna har faktiskt förekommit här på bloggen, om än i tidiga utkast. En har publicerats i Dödsplaneten men har skrivits om och blivit betydligt längre. Förhoppningsvis även bättre.

Man kan nog säga att det är det gamla vanliga: baksidorna, halvdunklet, gråsuggorna under plattläggningen, de igenväxta sommarstugorna och alla dessa bortglömda platser där sällsamheter fortfarande äger rum. Det är ju dit jag dras. Två meningar, kanske tre, sedan är jag där.

En gång drömde även jag om att befinna mig där allt hände, där alla de rätta människorna fanns. Men jag hittade aldrig dit. Jag blev kvar i källaren och spelade bowling med tennisbollar och ölburkar, eller så vek jag av på vägen och utforskade det förfallna spökhuset vid den gamla rälsen istället. Visst slog det mig att även jag kunde cykla till viken med stranden och hopptornet där alla andra var, men när jag väl kom iväg var det som om asfaltsvägarna repellerade mig och till slut rullade jag fram längs grusvägarna genom skogen. Och så hamnade jag i alla fall vid den där petroleumdoftande naturliga bassängen utanför oljeraffinaderiet, där vattnet smakade olja och död, dit ingen människa någonsin begav sig. — — — Jag tror att jag försöker säga något om skrivande och slingrande, gudsförgätna irrvägar.

Något kort om novellerna: En pojke skickas iväg till sin faster på landet för att undkomma det annalkande atomkriget. Dödsföraktande fönsterputsare på skyskrapornas fasader förklarar krig mot automatiseringen. I en betongcell blir en tillfångatagen journalist ett med vågformerna i ljudtortyrens kakafoni och efter befrielsen kan han inte släppa det — det där som kallar på andra sidan spektrat. En förtappad entomolog upptäcker hemligheten bakom myrornas språk och blir ofrivilligt indragen i svärmens inre angelägenheter. På Norton-Dahmers anläggning utanför Köpenhamn tar en desillusionerad kontorsarbetare sin tillflykt till instrumentförrådet där han tillsammans med föreståndaren spelar backgammon, odlar champinjoner och uppfinner en dödsstråle i väntan på kollapsen.

Det finns förstås många noveller som inte kom med, både skrivna och oskrivna. Till exempel den som utspelar sig på ett rymdskepp vars framdrivningssystem drivs av psykisk energi. Delar av besättningen tjänstgör som “bränsle” och hålls inspärrade i slutna anstalter där de försätts i psykos. Och där lever de tillsammans i en pulserande vansinnesvärld som ömsom stegras och ömsom mildras beroende på framdrivningens energibehov. Har förgäves försökt få ordning på den här texten, men får inte till tonen eller den paranoida stämningen. Det är nog priset jag får betala sedan jag slutade läsa konspirationsteoretiska forum. Å andra sidan löper jag inte längre samma risk att dras ned i malströmmen.

Så nu skickar jag runt manuskript till olika förlag igen. Förväntar mig givetvis nada. Tror det är svårt att få ge ut noveller, särskilt om man inte redan är publicerad i förlagssammanhang. Min fäbless för rekvisita från den fantastiska litteraturens domäner gör förmodligen inte saken bättre. Eller eventualiteten att jag är en dålig författare.

Det är inte klokt vad mycket tid jag lägger på att skriva utan att “få någonting för det” eller att det “leder till något”. Tänk om dödsstrålar och primtalsknarkande maskiner i själva verket är ett självhandikappande beteende från min sida. Tänk om allt mitt skrivande är resultatet av en tumör som utvecklat självmedvetande och konstnärsångest. Tänk om jag istället satsade allt på att effektivisera industrin med augmented reality.

Written by Pontus

3 juni 2016 at 22:39

Publicerat i Void

Tagged with

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.