Maskinskrift

Jorddumpning

leave a comment »

Först är det grått och trist. Det regnar. Inte enligt planerna. Skulle premiärspringa i sol längs stigar kantade av yrvakna vitsippor. Regnet avtar, sedan kommer blåsten.

Vi kan väl gå och slänga gammal blomjord, säger hon.

Ja, det är väl bra att komma ut lite, säger jag.

Redan i trapphuset känner jag mig uttittad. Fyra blompåsar med jord och vissna växter. Vad ska ni göra med de där? frågar pensionärerna bakom sina säkerhetsdörrar. De stirrar på oss genom titthålen.

Vi borde kanske vänta till ikväll, säger jag. Det här är en sån sak man gör i mörker. Man väntar in skuggorna.

Vi går på trottoaren ned mot skogspartiet. Jag försöker se oskyldig ut genom att hela tiden titta distinkt framåt. Sedan byter jag strategi och försöker se oskyldig ut genom att titta åt ett annat håll än jag går. Vinden sliter tag i den döda växtligheten i påsarna. En torkad blomstjälk flyger ut på kullerstensgatan. En atomubåt brinner i Arkhangelsk.

Trots att bilisterna fick en ny tunnel fyller de fortfarande upp Lidingövägen. Det är rött för dem när vi kommer. Jag undviker ögonkontakt — idag som alla andra dagar. Halvvägs över vägen kommer ett sting av panik. Ögonlösa, blinda vidunder. Det är inga människor i bilarna, bara bilar, hästkrafter. Köttet försvann i samma ögonblick som motorn startade. Men jag känner ändå misstänksamheten stråla ut ur aluminiumskalet. Vad har ni i påsarna? Vad ska ni göra? Ni billösa får väl uppsöka sopstationer precis som vi andra. Vi vill inte ha er smutsiga blomjord i våra marker! I Indien brinner det ständigt i de enorma sopbergen. Sopvattnet rinner ymnigt rakt ut i Indiska oceanen.

Det finns en sänka där vi häller ut blomjorden. Löven på träden har ännu inte slagit ut och man kan se oss från vägen. En bil tycks stanna till längre än nödvändigt. Är vi avslöjade? Det tar sådan tid för henne att tömma påsarna. Häll ut skiten och trampa till så vi kan komma härifrån! Vi skulle inväntat mörkret… Ögonlösa, blinda vidunder stirrar på oss genom titthålen… I ett nybyggt område på gammal industrimark får en liten flicka plötsligt näsblod. Hundra år av dumpad planetdödarskit osar upp genom jorden.

En vecka senare har löven börjat spricka ut. Vitsippor täcker marken. Det syns inte ett spår av vår framfart inne i skogsdungen. Kanske kom vi undan.

Som de andra planetdödarna.

Written by Pontus

25 april 2015 at 10:49

Publicerat i Void

Tagged with

Det måste betyda något

leave a comment »

Produktiv.
Så himla produktiv.
Produktiva dagar, produktiva nätter.
Milstolpar faller som furor.
Optimal färdväg utmätt och utvärderad.
Frukosten bortrationaliserad.
Effektiv mailhantering.
Vätskekontroll varannan timme.
Automatiskt genererade mail till mor.
Tidtagning.
Lunch: nio minuter och trettiosex sekunder.
Dusch: en minut och arton sekunder.
Ledare och utrikesnyheter: fyrtioåtta sekunder.
Så härligt effektiv, produktiv.
Produktiva dagar, produktiva nätter.
Chefen säger: du är så produktiv!
Får saker gjort.
Chefens chef säger: effektiv!
Lämnar inget bakom.
Gör de svåraste uppgifterna först.
Avslutar dagen med de lättare.
Sitter och står omvartannat.
Byter varje timme.
Äter kvarg klockan tre.
Springer hem — träning och hemfärd i ett.
Nytt rekord: tjugosju minuter och fyra sekunder.
Optimal färdväg utmätt och utvärderad.
Pastan kokar medan jag duschar.
Men varje natt klockan två vaknar jag.
Det är som ett ljud som kommer ur ventilen i väggen.
Ett djur — en fågel eller fladdermus eller något annat.
Den slutar 02:39. Jag somnar 02:46.
En dag när alla uppgifter är lösta.
När allt onödigt är bortrationaliserat.
När ärendehanteringssystemet är tomt.
När alla tänkbara scenarion är förberedda.
Då ska jag fundera på ljudet i ventilen.
Som låter varje natt mellan 02:00 och 02:39.
Ljudet av en fågel eller fladdermus eller trollslända.
Det måste betyda något.
Vad som helst.

Written by Pontus

22 april 2015 at 22:12

Publicerat i Void

Tagged with

I Trawl the Megahertz

leave a comment »

Ställde in påskfirandet i år och ägnade mig istället åt att skriva på en novell som bara växer och växer och snart inte ens är en novell (enligt Hugo Awards priskategorier som innehåller den enda “tekniska” definitionen av en novell som jag känner till). Tror att den kan bli bra. Jag hoppas den blir bra… Den måste bli bra!

I novellen förekommer — än så länge — en episod som kretsar kring en gammal kortvågsradio. Naturligtvis föranledde detta en del surfande i ämnet och jag fann ganska snabbt en webbsida där man kan lyssna på kortvåg. Det är bra. Jag blir alldeles lugn inombords när jag panorerar fram över frekvensbanden. Det brusar, susar, knastrar, knäpper, piper och visslar, morsekoder tonar fram och försvinner, röster likaså, förvridna röster — ryska, polska och tyska — ibland oigenkännliga till en sådan grad att det bara låter vagt mänskligt.

Man kan ställa in en frekvens, nästan vilken som helst, och lyssna en lång stund. Det är universum som låter. Ett stormande hav. Det finns inget att se, bara ljud. Föränderliga vågor som hela tiden sköljer över en. Ingenting är statiskt — panta rei, panta rei.

Igår kväll famlade jag bland böckerna på nattduksbordet och försökte begripa vad jag egentligen ville läsa. Det blir så ibland. Man börjar lite här och lite där, villrådigt flackande. Men jag var inte mottaglig för ord så jag gav upp och låg istället och lyssnade på etern en lång stund. Den spelade för mig. Alla toner på en gång, en del starkare än andra.

Under efterforskningarna till novellen var jag ytterst nära att spontanköpa en alldeles för dyr och tung pjäs från förra århundradet. Ett monster, lika taktil som demonisk. Men jag hejdade mig i sista stund. Det var kanske synd. Nu kan jag inte bli kvitt bilden av att sent om natten sitta böjd över en gammal kortvågsradio och leta efter atmosfäriska störningar och mystiska nummerstationer.

Written by Pontus

9 april 2015 at 00:01

Publicerat i Void

Tagged with ,

We are the robots

with 5 comments

  1. Min första arbetslivserfarenhet: prao på sovstadens ålderdomshem. Jag måste ha varit fjorton, femton år. Redan första dagen sattes jag ur spel — “du kanske kan sitta här och prata med Stina”. Stina var en mycket gammal och trevlig dam. Hon frågade vem jag var och vad jag tyckte om skolan och sådana saker. Sedan behövde hon vila. Timmarna kröp fram. Personalen hastade fram och tillbaka och jag var fullständigt osynlig i deras ögon. Dagen efter var jag tillbaka. Liksom Stina. Hon satt på samma plats som dagen innan och välkomnade mig med ett varmt leende. Hon frågade vem jag var och vad jag tyckte om skolan. Det var första gången jag stötte på demens. Men Stina hörde ändå till det positiva med dagarna på ålderdomshemmet. Jag hade inget emot att föra samma samtal dag efter dag. Värre var det när Stina skulle vila och den förkrossande ledan tog vid. Personalen fortsatte med sitt totala osynliggörande av mig. Efter fyra dagar stod jag inte ut längre och återvände inte mer. Senare på terminen delade klassföreståndaren ut små lappar med omdömen från våra arbetsgivare. På min stod: “Svårt att få Pontus intresserad i arbetet.”

  2. Jag sommarjobbade inte förrän efter fyllda tjugo — och då endast för att mina föräldrar tjatade. Luther satt tungt på deras ömmande axlar. Jag var ett bortskämt villabarn till uppkomlingar i den gamla sovstaden vid havet. Min släkthistoria: en strid ström av bönder och arbetare som gick under av århundradenas slit. Jag hade sett arbete och jag avskydde vad jag såg. Min karriär som sommarjobbare ändrade inte på den saken.

  3. Idag har jag suttit och portat assembler-kod till C++. Inte direkt kreativt eller roligt, mest tekniskt och koncentrationskrävande. Lite som sudoku. Men jag får betalt för det. Samtidigt lyssnade jag på Merzbow i mina hörlurar vilket gjorde det hela betydligt mer perverst. Jag blev en maskin vars metalliska dån ljöd i mina öron. Det var en bra dag på jobbet med konkreta uppgifter. Tiden gick. Man kom hem och blev människa igen. Själens årstidsväxlingar.

  4. En vän med arbetsbrist frågade kollegerna om han kunde hjälpa till med något. Chefen hörde honom och sa: fundera på vad du kan göra för att det här ska bli ett ännu bättre företag! Min vän backade och backade tills det tog stopp mot väggen. De försökte snärja hans själ men allt han lovat dem var sin inre maskin.

  5. En annan bekant, vi kan kalla honom Stoffe. Våra vägar korsades på ett kontor för många år sedan. Han var ung och jag var desillusionerad. Vi delade en frustration över att livet gick oss förbi. Jag ville bara skriva min roman innan det var för sent. Vad Stoffe ville gick inte att uttyda. Han var inte riktigt klok, en sån där typ som rovdjuren låter bli. Jag fattade snabbt tycke för honom. Det var uppenbart att han inte mådde helt bra. Han pratade med sig själv och fick bisarra utbrott av mycket små motgångar. När vi gick på lokal drack han för mycket och vi blev utslängda. Arbetslivet tärde på honom. Några imbeciller hittade på det sanslöst idiotiska systemet med en tabell i form av ett stort ark där varje person i Stoffes grupp skulle poängsättas publikt. Man fick ett “pluspoäng” för varje bugg man åtgärdade och ett “minuspoäng” för varje bugg man orsakade. Stackars Stoffe, jag såg hur han led. Jag berättade för honom om den gången som Danmark skulle skapa en kulturkanon. Lars von Triers namn dök naturligtvis upp. von Trier löste det hela genom att helt enkelt skicka ut en videosekvens där han klippte ut de vita ränderna ur den danska flaggan och sydde ihop de övriga till en röd fana — allt till tonerna av Internationalen. Han straffade ut sig och det fungerade. Stoffe visste direkt vad han skulle göra. Han tog en sax och klippte ut “sin rad” i tabellen och tejpade ihop den igen. “Stoffe, har du klippt ut din rad i tabellen?”, frågade en av imbecillerna efter att ha stirrat på den en lång stund. “Ja, det har jag gjort”, svarade Stoffe. “Men… det kanske inte var så bra och genomtänkt?” “Jo, det tycker jag”, sa Stoffe. Man la ned systemet med tabellen kort därefter. Jag åkte till Japan. Vad det blev av Stoffe vet jag inte.

  6. En dag kom jag in sent och ändå var det tomt i korridorerna och i landskapet. Det var väl något möte. Satte mig vid datorn och jobbade. Det stack i näsan av något kemiskt, inte rengöringsmedel. Det satte sig i halsen och jag harklade mig ideligen. I ögonvrån såg jag små mörka prickar falla från taket. Jag reste mig och gick bort för att undersöka saken. Flugor. Det låg drivor av dem på golvet. Förvridna, med benen invikta i ett enda trassel. Mailet från förra veckan: “De kommer att spraya i alla rum, ovanför innertaket och i ventilationskanalerna”. Bekämpningsmedel klass två: AquaPy — mot bostadsohyra och förrådsskadeinsekter. K-Othrine SC 25 — mot myror och andra krypande insekter i och omkring byggnader. Jag fann dem allesammans på golvet i lunchrummet. Förvridna, med benen invikta i ett enda trassel. Det var så tyst. Bara det trötta surret från flugorna i fönstret.

Written by Pontus

30 mars 2015 at 23:51

Publicerat i Void

Tagged with ,

En ny komplex ekonomi

with one comment

Under flera årtionden gick serien Assar som följetong i DN. Serien utspelade sig i det fiktiva Nollberga, en förvriden avbild av en svensk landsortshåla där man åt härsken mört och vidbränd slabbgryta och sköljde ned läckerheterna med en ond eller två. I en episod, som jag inte lyckas återfinna, infördes den imaginära valutan Gürtner. Om jag inte minns fel var den imaginär i den betydelsen att fysiska pengar saknades och att var och en själv fick hålla reda på hur många Gürtner man hade.

Låt oss tänka oss en annan slags imaginär valuta. Under min livstid har räntan pendlat mellan extremerna 500% (marginalräntan 1992) och dagens reporänta på –0.25%. Vilken av dessa två som är mest extrem är inte alldeles självklart. När marginalräntan höjdes till 500% över en natt var det i alla fall ett uttalat extraordinärt tilltag, medan man idag ofta försöker normalisera ekonomins tilltagande krumbukter. Det bisarra är det nya vardagliga, skrev Andreas Cervenka i SvD nyligen. Men är ekonomin tillräckligt bisarr? Kan vi inte bättre än så här? Tänk om Riksbanken istället skulle sätta reporäntans procentsats till det imaginära talet “i” och därmed lägga grunden för en ny komplex ekonomi.

Inom matematiken inför man ibland besynnerliga abstraktioner och rena påhitt för att se vad konstruktionen kan leda till. Ibland leder det till nyttiga upptäckter, som i fallet med komplexa tal. Komplexa tal är ett sätt att utvidga de reella talen genom att helt enkelt hitta på att kvadratroten ur –1 är lika med “i”. En bra matematiker har inte enbart god analytisk förmåga utan även en väl utvecklad fabuleringsförmåga. En del minns säkert från skolan att man inte kan ta roten ur ett negativt reellt tal, men med komplexa tal går det alltså galant. Ett komplext tal kan skrivas som:

z = a + bi

där a är realdelen, b är imaginärdelen och i den imaginära enheten. De reella talen visualiseras vanligen med tallinjen, komplexa tal representeras istället av ett talplan där realdelen utgör x-axeln och imaginärdelen y-axeln.

Somliga tänker nu: det här förstår jag inte, det är för komplicerat. Men det finns egentligen inget att förstå i ovanstående. Det är ett påhitt, en definition. Man har skapat en tvådimensionell talmängd genom att hitta på en imaginär lösning för kvadratrötter av negativa tal. Och anledningen till att de komplexa talen överhuvudtaget nämns i läroböcker är att de faktiskt är användbara.

Den mest “populära” tillämpningen av komplexa tal är förmodligen fraktaler som Mandelbrot– och Julia-mängderna som beräknas eller genereras med hjälp av komplexa tal. Det finns också många andra tillämpningar inom matematik och fysik, till exempel vid lösning av vissa typer av integraler och inom signalanalys och kvantmekanik. Och nu också inom ekonomin eftersom Riksbanken just satt reporäntan till i procent.

Reporäntan opererar på ekonomin genom multiplikation och på så sätt sprids de komplexa talen över till valutan som också den blir komplex. Vad händer med priser? Hur ska penningmängder uttryckas? Antagligen med hjälp av absolutbelopp som för de komplexa talen tolkas som avståndet från origo till punkten (a, b) i det komplexa talplanet. Ett och samma pris kan därmed uttryckas med ett oändligt antal olika komplexa penningbelopp. Till exempel har beloppen 2+i och 1+2i samma absolutbelopp och kan därför båda användas för att betala en vara med priset 2,24.

Ekonomin blir i och med detta på det hela taget mer intressant och bisarr. De komplexa talens tvådimensionalitet gör att den bokstavligen drar åt olika håll, divergerar. Vissa marknadsaktörer kanske föredrar den imaginära delen av valutan, andra den reella. Mångmiljonärer hamnar på gatan eftersom de inte kan betala räkningarna på grund av brist på imaginära betalningsmedel. Effekterna av den komplexa ekonomin blir snabbt oöverskådliga.

Hittills har jag tänkt att den nya komplexa ekonomin, i enlighet med den gamla, enbart hanterar positiva real- och imaginärdelar i penningvärden. Men eftersom priser och penningmängder ges av absolutbeloppet kan man även tänka sig utnyttjandet av hela den komplexa talmängden, alltså även negativa real- och imaginärdelar. Fysikerna må vara slavar under termodynamikens första huvudsats, men i och med införandet av hela den komplexa talmängden i ekonomin kan vi inte längre enbart skapa pengar, utan även utföra transaktioner som förintar kapital. En helt ny typ av ekonomisk kris av närmast eskatologisk art blir möjlig. Jag är på.

Written by Pontus

23 mars 2015 at 11:39

Publicerat i Void

Tagged with

Dödsplanetism

with 3 comments

kriget

En läsare hör av sig: När ska dödsplaneten förmörka solen?

Det är en bra fråga. Så här är det: Dödsplaneten lever. Ryktet om dess undergång är överdrivet — för att inte säga falskt. Visst, den är illa däran, den gamle planeten, men vad kan man förvänta sig av en jordmån så skändad och förgiftad av industriavfall att träd och buskar stundtals spontanantänder och förgås i blåa svetslågor?

Drygt femtio sidor ligger färdiga på mitt allt mer falskklingande piano. Skrivmaskinen har fått jobba hårt. Och den uppvisar en helt ny uppsättning defekter, till exempel så smutsar den ned jordmånen, eh, papperet på ett märkligt vis när det sakta snurrar genom det antika maskineriet. Det gör inget. Jag är bara glad att skrivmaskinen inte längre försöker mörda mig. Det gör däremot virusstammarna och mikroorganismerna. De attackerar mig i våg efter våg i en slags utnötningsstrid som bara kan sluta på ett enda sätt.

Jag försöker att inte tänka på det.

Men där ligger alltså “plåtarna” till texthäftet, det som förhoppningsvis ska bli Dödsplaneten nummer tre (DP#3). Förhoppningsvis, skriver jag, för jag har insett att jag inte mäktar med att ännu en gång fulkopiera och vika hundratals A4-sidor, häfta och skära till texthäften. Sådana atletiska förehavanden tär hårt på en sjukdomshärjad kropp märkt av poesi, dagdrömmar och C-programmering.

Så jag funderar på att i viss mån överge DIY-andan och istället anlita ett tryckeri. Kanske i så fall utöka upplagan, fylla på med fler texter, slå på stort med limmad rygg. Men jag kan nästan ingenting om tryckeribranschen. Antar att det som heter digitaltryck är den realistiska utvägen för något så smalt som dödsplanetär prosa? Tryckerier i Stockholm eller i Finland eller i Baltikum eller någon annanstans? Jag tar tacksamt emot tips av alla slag. Gillar man inte kommentarsfält (förståeligt!) kan man också maila mig på “pontus” at “dodsplaneten” punkt “se”.

Det är hög tid för dödsplaneten att förmörka solen!

Written by Pontus

20 mars 2015 at 09:38

Publicerat i Void

Tagged with

Okänd typ, soptunna och ett träd som ser ut som Michel Houellebecq

leave a comment »

micheltree

Resedagbok: Nere på kontinenten. Nästan inga insekter syns till. Bara en ensam myra irrandes runt tallriken med risotto. De sover fortfarande, insekterna. Vårblommor däremot, snödroppar och scilla längs begravningsplatsen. Och så ett träd som såg ut som Michel Houellebecq. Inte som hemma.

Written by Pontus

4 mars 2015 at 13:38

Publicerat i Void

Tagged with ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.