Maskinskrift

Städer vars sorl faller ned i stuprännorna

leave a comment »

Ur Golem av Gustav Meyrink, om Prag:

De stod där planlöst uppställda som ogräs som bryter fram ur jorden.

Mot en låg, gul stenmur, den enda kvarvarande resten av en äldre, långsträckt byggnad, har de lutats — för två tre århundraden sedan, precis som det föll sig, utan hänsyn till de andra. Här ett halvt, snedvinkligt hus med bakåtlutad panna; — ett annat bredvid: framskjutande som en hörntand.

Under den dystra himlen såg de ut som om de sov, och man märkte ingenting av det lurande, fientliga liv som ibland strålar ut från dem när höstkvällarnas dis ligger i gränderna och hjälper dem att dölja sitt stillsamma, knappt märkbara minspel.

Under den människoålder som jag bott här har ett intryck fastnat i mig som jag inte lyckats befria mig från: det är som om det finns vissa timmar på natten och i den tidigaste gryningen då de ivrigt håller en ljudlös, hemlighetsfull rådplägning. Och då far ibland en svag darrning genom deras murar, utan förklaring, svaga ljud sveper över deras tak och faller ned i stuprännorna — och vi upptar dem med våra slöa sinnen utan att bry oss om dem, utan att söka efter deras orsak.

Ofta har jag drömt att jag lyssnat på dessa hus i deras spökaktiga verksamhet och med ångestfull undran insett att de är grändens hemliga, verkliga herrar, att de lämnar ifrån sig sitt liv och åter drar det till sig — lånar ut det till invånarna om dagen bara för att följande natt fordra det tillbaka med ockerränta.

[…]

Jag tyckte att husen stirrade på mig med lömska ansikten, fulla av namnlös elakhet — portarna: uppspärrade svarta gap i vilka tungorna ruttnat bort — svalg som i varje ögonblick kunde utstöta ett gällt skrik, så gällt och hotfullt att det skulle fylla oss med fasa ända in i märgen.

Jag inbillar mig att sunda städer och sund stadsbebyggelse är beskaffad just så: stirrande, hemligt sorlande, och samtidigt, dunkelt konspirerande mot bosättarna däri. Sådana är skogarna och haven och bergen. Och stjärnorna, förstås. Och de sällsamma jaktmarker varifrån vi härstammar. Det är de stumma och blinda städerna man bör frukta, de av betong, glas och stål — och inget annat.

Written by Pontus

2 juli 2015 at 20:47

Publicerat i Void

Tagged with

En bok om humlor (och utvikningar därom)

leave a comment »

1.
På våren syns sömndruckna humledrottningar flacka runt i terrängen, på spaning efter en plats att bygga bo på. De tycks irra fram, mer eller mindre planlöst, som om de följde en vag aning eller ett osynligt spår. Få saker får mig att längta så mycket efter sommarvistelsen på landet som den stora matriarken och hennes gåtfulla lågflygningar.

2.
Den brittiske biologen och entomologen Dave Goulson har skrivet en bok om humlor som på svenska fått den något fåniga titeln Galen i humlor. Det är en populärvetenskaplig och personligt hållen bok om humlors liv och leverne som pendlar mellan det lättsamma och det allra dystraste. Goulson skriver om sin (och andras) forskning, binas historia, humlespårhundar och humlans makalösa navigationsförmåga. Han skriver också om humlefiender: grävlingar, andra insekter, törnskator, talgoxar, vissa fjärilslarver, tarmparasiter, virus och — den värsta av de alla, som Gud skapade till sin avbild — människan.

3.
Rapporter om att Jorden befinner sig i en ny utrotningsfas fyller mig med vemod. Inom bara några generationer kan humlor och andra bin vara borta för gott. Ur vemodet stiger en glödande ilska.

4.
Den industriella revolutionen och dess konsekvenser har varit en katastrof för humlorna.

5.
Humlor hör till ordningen steklar dit även myror hör. Därför kan jag kosta på mig en avstickare till bladskärarmyrans domäner utan att avvika allt för mycket från ämnet. Som namnet antyder samlar dessa myror blad. En enda koloni med bladskärarmyror kan avlöva ett enormt regnskogsträd på en enda natt. (Egentligen inte så värst imponerande, Agent Orange åstadkom så mycket mer.) Eftersom myrornas metabolism inte klarar av att smälta löven så har de utvecklat en symbios med en svampart som kan bryta ned bladen till en för myrorna ätbar bladsörja. Djupt ned i jorden under boet finns speciella kamrar där myrkolonin odlar sin svampträdgård.

6.
Goulsons bok ger fascinerande inblickar i forskningens vardag för en entomolog. Han beskriver tidsödande och intrikata bestyr som att mäta längden på humlors tungor, limma fast små nummerskyltar på humlor för att kunna identifiera dem, mäta mängden nektar i en blomma med millimetertunna kapillärrör (i syfte att studera varför humlor ratar vissa blommor) och mycket annat. Han skriver också om de många — säkert ofta tröstlösa — timmar, dagar, år av resande och sökande, på jakt efter vilda humlebon och specifika humlearter. Och det stillsamma — kanske ibland långtråkiga — observerandet av insekter. Humlor, tusentals humlor, hundratals bon. År ut och år in. Alldeles för ofta undanhålls sådant här i populärvetenskaplig rapportering. Forskningsresultat presenteras som något man dragit ur en hatt och får en närmast mystisk aura över sig. Men bakom god forskning döljer sig inte bara skarpa intellekt och snilleblixtar, utan även hårt och tålmodigt arbete. Goulson fångar detta på ett föredömligt vis.

7.
Den som någon gång pluggat matematik, fysik, eller, kanske främst, datalogi är antagligen bekant med en viss typ av käcka lustifikationer som emellanåt förekommer i litteraturen (framför allt i läroböcker). Även biologer tycks ha en förkärlek för detta. Goulson berättar gärna muntra och lättsamma anekdoter om sina forskarkollegor (och sig själv). Man kan nog säga att han bjuder på sig själv. Det blir ibland lite tröttsamt.

8.
Men Goulson skämtar inte när han skriver om hur en stor del av Storbritanniens humlearter försvann i och med omformningen av jordbruket till stora monokulturer. Humlor behöver blommor och nektar under hela sommarhalvåret. Ett landskap där en mångfald av ängsblommor fått ge vika för stora arealer med likadana grödor är ett ödelagt land för en humla, en ekologisk öken. Även om det odlas till exempel raps, som bär mycket blommor, så blommar rapsen bara en kort tid av sommaren. När blomningen är över finns ingenting som tar vid.

9.
Goulson skojar inte heller när han skriver om hur man förde in humlor på Nya Zeeland och hur dessa så småningom tog sig till Tasmanien och hur både flora och fauna påverkas av detta. Lokala insekter trängs undan och växter, som till exempel lupiner på Tasmanien, breder ut sig som ogräs och förstör livsmiljön för de unika arter som under miljoner år utvecklats på de avlägsna öarna.

10.
Han skriver bekymrat om kommersiella humleuppfödare som säljer humlebon till bland annat tomatodlare runt om i världen. De kommersiella humlorna för med sig parasiter och sjukdomar som de lokala humlorna saknar motståndskraft mot. Lite som Columbus.

11.
Man låter onekligen som en reaktionär typ när man tar ställning mot planetförstöring. Åtminstone jag. Goulson gör det bättre. Han påtalar att problemen är stora, att stor skada redan skett, men att det finns hopp. Han diskuterar hotet mot humlorna på ett sätt så att inte artutrotning framstår som något progressivt som bär Framsteget i sin barm. Jag ska försöka ta lärdom av det där, studera fiendens PR-strategier och använda ett mer avmätt och mindre konfrontativt språk.

12.
Så plantera lavendel, klöver, vallört, blåeld, fingerborgsblomma, gräslök och akleja i dina blomlådor, i trädgården, på kolonilotten, på åkrar och industritomter, i grustag, vid vägarna, överallt på fiendens territorium där du kommer åt. Det är allvar nu!

13.
Än är det inte för sent att rädda planeten från planetdödarnas härjningar!

Written by Pontus

30 juni 2015 at 10:00

Publicerat i Void

Tagged with , ,

Den ɐʞsuǝʌs musᴉkeXporten

with 3 comments

Jag minns en artikel för många år sedan där en kassetthatare ondgjorde sig över den nya kassettvågen som bredde ut sig över landet och förledde ungdomen. Den där kassettkulturen lever och frodas än. Som ett ogräs som växer upp genom asfalten påminner den mig om underjordens livskraft och motståndsvilja. Det finns så mycket bra musik i den här myllan, musik som inte har en chans i den där andra världen, det öde landet, där artister och musiker har förvandlats till små revisorer.

Bland kassettmakarna finner jag musik som prövar saker, söker efter något, plötsligt hittar det, svävar en bit, mister det, kraschar, tar ut en ny riktning och flyger igen. Av sponsorer, PR-typer och andra dilettanter syns inte ett spår.

Nu är det visserligen inte enbart en kassettkultur. Många av kassettbolagen verkar på Bandcamp där musiken även kan strömmas och köpas digitalt. Låt gå för det. Igår Myspace. Idag Bandcamp. Imorgon något annat. Sak samma. Kassetterna, de består.

Under året har jag ägnat en del tid åt att utforska den här musikfloran och jag tänkte skriva kort om ett axplock av mina fynd. Av mer eller mindre en slump blev det endast musik med svensk koppling. Det finns ingen nationalistisk baktanke med det. Se det mer som en förvriden spegelbild av den där svEnSkA MuS!keXpOrtEn.

Goto80 är en veteran i sammanhanget. Han har ägnat sig åt chipmusik och trackers ända sedan vanliga bondtyper inte hade något annat val. På senaste kassettsläppet _| ̄|○ breder han ut sig över en C90 med “edited improvisations” och upptäcker en helt ny ljuddomän i SID-chippet. Med hjälp av ett gåtfullt Commodore 64-program gräver Goto80 fram ljud och frilägger klanger som inte tycks höra hemma i ett ljudchip från 80-talet. Det låter murrigt, dubbigt och fräscht på samma gång.

Jag har ofta svårt för mer konkret musik med fältinspelningar och sådant. Det fastnar inte, blir för ofokuserat och undflyende. För abstrakt. Därför är det lite oväntat att jag tycker så mycket om Sign/Stanza Form/Scrap med Gaapiiiii, släppt på svenska kassettbolaget Self-help Tapes. Jag kallar det för konkret musik även om det uppenbarligen finns en massa ljudsyntes i ljudbilden också. Det vilar en behaglig mystik över inspelningarna, en känsla av exotism och främlingskap. Dova brus och hasande skrapande ljud hörs i fjärran. Syntetiskt fågelkvitter och diskantrika och högfrekventa klanger rör sig förstulet genom ljudbilden. Och så bandspelarens mjuka brus i bakgrunden. Det är fint.

Samma kassettbolag har även släppt Intro/Tom/64 Waves med Umeåbaserade Senza Testa. De gör i andra sammanhang instrumental musik med långa låtar under namnet Råd Kjetil Senza Testa. Den här kassetten bryter av från det mönstret med kortare och mer analogsyntiga låtar. Det surrar och fräser, snygga syntslingor växer fram, snärjer in sig i varandra och tonar bort. Det låter dyrt och fläskigt — på ett bra sätt.

Miljoner Döda heter en akt från Småland som släppt en kassett med det muntra namnet Ingen väg ut, bara nerIngen Våg Kassetter. Det är noisemusik av det mer drönande slaget: distat basmuller på en fond av industriellt slammer, skenande oscillatorer mixade med något som påminner om störtande flygplan. Perfekt till regniga sommardagar. Förstår egentligen inte varför jag tycker om sånt här. Jag avskyr ju ljudet från motorvägar, folk som klampar hårt i golvet, matsalssorl och slamret från byggarbetsplatser. Jag får hjärtklappning av människor som pratar för högt, kraftiga dunsar, ljudet från dammsugare, brandlarm, gnisslande cykelkedjor, plinget från mikrovågsugnar, jetmotorer och bilar som tutar. Jag drömmer mardrömmar om det bedövande dånet från en atombombsexplosion.

Kanske har det med proportioner att göra. Noisemusikern har valt civilisationens audiella avskräde till sin materia. Genom att sätta samman denna i rätt proportioner uppstår något som jag många gånger upplever som kontemplativt och, ja, nästan vackert. Jag kommer att tänka på parfymörer. De tar fram väldoftande extrakt utifrån, inte sällan, direkt vedervärdiga ingredienser.

Zeon Light börjar kännas som veteraner i den här andra vågen av kassettkultur. De är snart uppe i imponerande sjuttio släpp. Av de senare har jag lyssnat på utmärkta OCH som spelar inrökt och smutsig krautrock. Och Kristofer Ulfves Schiffbau, en dubbelkassett med instrumentalmusik av snarast arkeologisk slag (tänk Jean Michel Jarre, Vangelis och kanske John Carpenter). Den är ett ypperligt exempel på hur befriande det kan vara med elektronisk musik utan distraherande beats.

Zeon Lights “stora” släpp under våren var väl annars Tentakel. Jag är inte helt förtjust i musiken som är lite väl fartfylld och jämntjock för mitt nuvarande temperament och för årstiden, men de två lugnaste låtarna på kassetten, Tentakel och Infants, är riktigt, riktigt fina.

Årets stora upptäckt är annars labeln — (alltså, fy fan vilket ord! det måste finnas ett icke-juridiskt uttryck för detta på svenska…) — Northern Electronics. De ger ut både kassetter och vinylskivor med musik som oftast står med ena foten i techno. Till exempel en akt med det närmast vidunderliga namnet Lundin Oil (vars andra fot står i någon slags noise). I det här fallet rör det sig förmodligen inte om sponsring från oljeindustrin, utom om namnappropriering av absolut högsta klass. Låttitlarna på tiotummaren Black Gold Grey Debt (!) lyder som följer: Board Meeting, Exploitation, Ethics Borderland och avslutande Assisting Genocide. Genialt!

Det är svårt för mig att komma med rekommendationer från Northern Electronics. Lyssna igenom allt! Misantropen av Varg är smutsig och ondsint acid, tungt och stämningsfullt. Withatten 1892 av Ulwhednar bjuder på suveräna drones. Och Mu av Acronym! Den flyger och flyger, från första stund. Kraschar inte en enda gång. Northern Electronics! Jag tror att sommaren kommer att präglas av nordisk techno.

Written by Pontus

21 juni 2015 at 10:10

Publicerat i Void

Tagged with ,

Några anteckningar om vårens och försommarens läsning

leave a comment »

Hittills i år har jag läst på tok för lite böcker. Jag känner det i både kropp och själ: nacksmärtor, melankoli, klåda, en fullständigt raserad hållning, sömnsvårigheter, plötsliga ryckningar i benen, etc. Tydliga symptom på långvarig exponering för samhällskroppens gifter. Man blir inte en bättre människa av att läsa, men man blir friskare i och med undandragandet från det öde landets dödliga dunster.

Tidigare under våren tänkte jag ge mig i kast med än fler böcker om Bomben, men valde istället att ta bombbokspaus. Jag överdoserade förra gången, fick mardrömmar. Och när våren dessutom kom smygande, vitsipporna blommade och björken utanför fönstret så sakta vaknade ur sin slummer, då kunde det väl ändå få vara bombfritt. Tänkte jag. Nu är det sommar, i alla fall på pappret. Åter piper fågelungar innanför ventilen vid cykelrummet. Åt fanders med Bomben! I alla fall till i höst. En dag hoppas jag kunna fjättra den där demonen, Bomben alltså. Kanske genom att skriva en roman.

Av det jag ändå läst under våren och försommaren har en hel del inte levt upp till förväntningarna. Till exempel Huset vid avgrunden av William Hope Hodgson. Förutom några enstaka kapitel av vad man i datorspelskretsar skulle kalla “survival horror” består den till största delen av ändlösa och febriga drömvisioner om gröna stjärnor, svarta solar, tidens slut och solsystemets undergång. Jag vet, det låter underbart. Och det är inte otänkbart att sällsamma tilldragelser ägde rum i Hodgsons huvud när han skrev romanen för mer än hundra år sedan. Problemet är att allt gick förlorat i överföringen från tanke till ord. Av de grandiosa fantasierna återstår bara en hög med ord. Det är lätt hänt och det är vad som skiljer stora författare från obetydliga. Men jag ska inte klanka ned på Hodgson, han har gjort betydligt bättre ifrån sig i andra sammanhang. Till exempel de mer marina skräckberättelserna i Rösten i mörkret och andra skräckfyllda berättelser som jag vill minnas var riktigt bra.

Hastur förlag har jag ständigt under uppsikt. De är en fyr i mörkret (eller kanske en skugga i det förintande solljuset) för oss goter och ockultister. Tidigare i år utkom Ur havets djup på detta förlag, två noveller av Robert W. Chambers respektive Irvin S. Cobb som ska ha inspirerat Lovecraft att skriva Skuggan över Innsmouth. Man kan nog säga att bägge novellerna är något av bagateller, med Chambers Hamnkaptenen som den bättre av de två.

Och sedan då. Carl-Henning Wijkmarks Vi ses igen i nästa dröm var en besvikelse. Brian Woods och hans postapokalyptiska serie The Massive lät spännande men var alldeles trasig. Inte ens upplösningen av Ed Brubakers och Sean Phillips serie Fatale levde upp till förväntningarna. Fatale började mycket bra, men blev egentligen allt sämre för varje album. Och mitt i allt det här fick jag för mig att läsa lite “klassisk” rymdopera från guldåldern i form av Det största vapnet av John W Campbell. Alltså, vilket skämt…

Usch, vad jag klagar, men jag har höga krav på fiktioner. Det ska man ha. Det är trots allt den enda vägen härifrån.

Den roligaste läsupplevelsen är nog förlaget Cobolts pågående nyutgivning av Pierre Christins och Jean-Claude Mézières Linda och Valentin som hittills hunnit fram till albumet Samlade äventyr 3. Manusen är kanske inte alltid helgjutna, de återkommande buskisinslagen kan vara besvärande och det går säkert att ha vissa synpunkter på Lindas anorektiska midja. Men fantasirikedomen! Nerven! Berättarglädjen! [Mézières makalösa bilder]! Den upprymda gränslösheten! Det går inte att ogilla Linda och Valentin.

Men nog om det.

Written by Pontus

17 juni 2015 at 07:44

Publicerat i Void

Tagged with ,

Sommarbokhögen 2015

leave a comment »

sommarbokhog2015

Byggandet av sommarbokhögen har i det maskinskriftska hemmet blivit något av ett sakrament. Förr om åren var högen väldig, rent av livsfarlig, ja, samhällsfarlig — ett direkt hot mot civilisationen och de ekologiska systemen. I år är höjderna mindre svindlande. De rent cellulosabaserade höjderna alltså. Till innehållet hoppas jag att böckerna är tillräckligt gränslösa och vidsträckta för att ingjuta hopp och livskraft i min utarbetade slavkropp.

Written by Pontus

14 juni 2015 at 18:09

Publicerat i Void

Tagged with ,

Dödskassetter och fanzinverkstad

leave a comment »

Moraliska betänkligheter hindrar mig från att börja samla på insekter. Ljusförorening och rädslan för tomheten tvingar mig att avstå från amatörastronomi. Alkemin är mer eller mindre död och släktforskning är av olika anledningar uteslutet. Ett terrarium skulle möjligen kunna vara en framkomlig väg, men jag är rädd att det skulle slå mitt liv i spillror. Hur skulle jag någonsin kunna släppa pilgiftsgrodorna med blicken? Vad är mat och en varm dusch i jämförelse med moln av bananflugor och den ångande värmen från miniatyrdjungeln?

Därför skriver jag istället. I alla fall i väntan på något bättre.

Ibland gör jag ett fanzin/texthäfte som heter Dödsplaneten med texter som handlar om livet på en planet, inte så olik vår egen. En planet där döden ständigt är närvarande. Jag tänker att det är ganska gulligt, texthäftet.

Just nu ägnar jag kvällarna åt att vika och häfta. Processen är synnerligen effektiv: man går ett varv runt det runda bordet och tar ett ark från varje hög. Sedan är det bara börja vika. Allt är redan sorterat och rättvänt och man behöver egentligen inte tänka. Det är en tämligen enahanda syssla, men det är lite som att diska: man kommer snabbt in i det, gör det per automatik och börjar snart tänka på annat. Det kan vara rätt så behagligt. Dessutom lyssnar jag på en massa ny musik som jag ska skriva om i ett senare inlägg.

(En gång skrev jag en novell med titeln Att handskas korrekt med dokument. Den blev ganska lyckad, men jag tror inte den har hjälpt mig med att effektivisera fanzinverkstan.)

Simon säger att det är viktigt att renodla det dödsplanetära och försöka komma längre in i det. ”Man kan inte ha ett fanzin som heter Dödsplaneten utan att ‘mena det’ fullt ut”, säger han. Han har förstås rätt. Det dödsplanetära beskriver han som ”att prata uteslutande med insekter och lägga ut sitt innersta ackompanjerat av deras själlösa krafsande och raspande.”

Så det har vi gjort.

Jag tycker att resultatet blev bra. Alla människor borde läsa Dödsplaneten. (Ytterst få människor kommer att få höra den andra dödskassetten, men den finns åtminstone ”förevigad” (fram till eventuellt atomkrig, solstorm, soldöd, värmedöd, etc) på bild här nedan.)

Reklam- och PR-människor som jag rådfrågat säger att jag måste bjuda på smakprov ur innehållet, utdrag ur texter, bilder på hela uppslag, releasepartyn och jippon och sådant. De säger att konsumentgrupper inte är naturgivna, utan skapas. Men det känns inte bra. Jag tycker att jag redan sagt för mycket.

fanzin+kassett

fanzin_verkstad

fanzin

Written by Pontus

7 juni 2015 at 21:36

Publicerat i Void

Tagged with

Dödsplaneten #3

leave a comment »

dodsplaneten3

Dödsplaneten #3 är färdig. Det tog sin tid, men det blev å andra sidan sextio sprängfyllda, smutsiga, dödsföraktande, vackra, risograftryckta A5-sidor. Det är det hittills mest digra numret och innehåller bland annat krigsminnen från Smålands skogar, dekonstruktioner av dödsspråket och en reseskildring från det underjordiska komplexet Colossus i Erlangen, Tyskland.

Två gästskribenter medverkar också. Simon Larsson skriver om Kalix schackklubb och de fasansfulla upptäckter som framkommer under deras studier av Kalixbornas härstamning. Han skriver även om en ung students vedermödor i Umeå under sina studier av Nietzsche och det forntida Egypten. En katt mumifieras och en besynnerlig bokcirkel uppdagas. Peter Jackson har författat en dödsplanetär elegi om de sista dagarnas barn, en fjärrskådan ned i tidens avgrund.

Fanzinet kostar den här gången femtio kronor (på grund av ökade produktionskostnader, lyxkonsumtion och dyrare porto). Frakt ingår givetvis i priset. De första som beställer — och ber om det! — får även Den Andra dÖdskassetten på köpet, en C25:a med analoga (o)ljud, insektssymfonier och allmänt diaboliska ljudspår (med syfte att släcka ut en viss typ av hämmande frekvenser och försätta lyssnaren i rätt sinnesstämning inför läsningen).

Beställ genom att maila mig på pontus och sedan @ följt av dodsplaneten och slutligen .se. PayPal till samma mailadress går också bra om man gillar det. Nummer ett är slut, men jag har en del kvar av andra numret. För sjuttio kronor får man både nummer två och tre (inklusive frakt).

Uppdatering: Dödskassetten är tyvärr slut.

Written by Pontus

31 maj 2015 at 18:44

Publicerat i Void

Tagged with ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.