Slut

Jag har dragit mig tillbaka.

Vi får se om bloggen blir kvar på internet. Vill du komma i kontakt med mig går det bra att (än så länge) använde det här kommentarsfältet, alternativt skicka post till mailadressen som börjar med bloggens namn och slutar med protonmail.ch.

Det är inte omöjligt att jag startar en ny blogg, kanske till och med flera. Jag gillar ju att skriva. I alla fall fortsätter jag skriva noveller och romaner (och allt däremellan). Förhoppningsvis blir det utgivet någongång.

Tack för att ni läste.

Annonser

Livet

Det enda verkliga lidandet i mitt liv just nu är att inte hinna läsa eller skriva. Inte hinna. Det känns konstigt att skriva så, för jag har all tid i världen. Ingen säger åt mig att göra någonting. Men den lilla flickan som kryper omkring på golvet och drar i mina byxben är inte alltid förenlig med kontemplation och koncentration. Jag gnäller inte, jag fortsätter förundras så ofta jag bara kan och orkar. I vissa avseenden har jag regredierat. Jag har börjat ta av och klä på mig alla tröjor på en gång. Jeansen faller sönder. Håret och skäggstubben växer ohämmat, kanske luktar jag illa. I så fall bryr hon sig inte om det för hon borrar glatt in sitt lilla ansikte i mina armar och ben, i min hals och mitt ansikte, och man dör lite grann varje gång. Jag går i timmar varje dag. Skorna kommer vara slut innan sommaren ens börjat. Hon sitter i vagnen och spanar åt sidorna, fullt upptagen med att ta in världen i all sin fulhet och prakt. Efter ett tag somnar hon och lämnar mig ensam med tankarna. Jag tänker på alla fula oscillatorer jag har, att jag kanske kommer hinna göra lite musik i sommar (eller i alla fall “musik”). Kanske till och med pussla ihop ett nytt fanzin. Och jag tänker på texterna jag skriver, ombearbetningen av novellsamlingen. Jag tänker att den förtjänar att ges ut, inte för att världen skulle bli bättre, utan för att den är jävligt bra. När jag möter andra föräldrar längs vägen viker jag undan med blicken. Och kanske går jag längs grusvägen i skogen när jag plötsligt upptäcker att hon vaknat, att hon tittar på mig med ögon så fulla av klarsyn att mina tankar krackelerar och faller samman i ett moln av drömdamm. Då ger jag fullkomligt fan i presumtiva utgivningar. Då är det bara vi, hon och jag. Där. Då.

Den levande musiken

Hon sitter på golvet och tittar på mig med stora, förväntansfulla ögon. Utan att släppa mig med blicken pekar hon bort mot skivspelaren på byrån, viskar sitt “da dä da”. Jag reser mig upp och går dit, varvar upp skivtallriken, lägger tonarmen på plats och sänker ned pickupnålen. Hon vill höra Through Passages of Time med The Hardy Tree, och det vill jag också.

Det sprakar rofyllt från högtalarna, sedan några takter av en dämpad hi-hat innan en distinkt mellotronslinga går igång.

Pö om pö introducerar jag min dotter för de gåtfulla och mystiska aspekterna av världarna och sfärerna. Det är därför hon tror att musik, liksom planetsystemen, härrör ur roterande skivor. Det är därför hon till varje pris undviker solljuset. Och hon kan aldrig se sig mätt på saturnuslampan i hallen, den som också är begravningsplats åt bortflugna flygfän.

Men där sitter vi på golvet och lyssnar på The Hardy Trees eteriska kompositioner, tidlösa och samtidigt märkligt nostalgiska. Bakom det märkliga namnet döljer sig brittiskan Francis Castle som även driver den eminenta skivetiketten Clay Pipe Music där bland annat den ofta lysande Jon Brooks släppt flera album.

Det är så mycket musik som aldrig kommer till sin rätt, som man hastar förbi utan att lyssna på ordentligt. Kanske för att den inte riktigt håller måttet, eller bara för att man har tankarna på annat håll — musik som aldrig blir något annat än en barriär mot sorlet i kontorslandskapen. Through Passages of Time går däremot rakt in i blodet, förbi blod-hjärnbarriären och upp i det som vi för enkelhets skull kan kalla själen. Faktum är att det är den bästa skivan jag hört på många år.

Precis som nästan allt som är storartat är den sprungen ur en tydlig och närvarande vision, självklar i sitt uttryck och utan stora åthävor. För att prata med Nietzsche så lever den i det fördolda, ovetande om det som vår epok tycker är viktigast.

(lägg mellan dig och nuet en hud som är åtminstone trehundra år tjock)

Francis Castle har tonsatt platser och byggnader i London som inte längre existerar, ett äldre och mer mystiskt London än den finansiella placering för superrika som staden i mångt och mycket reducerats till idag. Det är musik som anknyter till en tradition som den nyligen bortgångne popteoretikern Mark Fisher kategoriserade som hauntologi, ett av den franske filosofen Jacques Derrida lånat begrepp som kan beskrivas som en form av nostalgi för en tid som aldrig var eller en förlorad framtid som aldrig blev.

Men min dotter har aldrig varit i London och hon vet heller ingenting om Derrida eller dekonstruktion, hon hör bara Moogsynthar, mellotroner, fältinspelningar och vibrafoner — även om hon inte vet att de heter så — i utsökta — ja, verkligen glimrande, svävande, utsökta! — kompositioner som med en obegriplig lätthet fyller varje vrå i rummet.

Igår tyckte jag mig höra hennes första prövande försök att nynna med i musik. Och gång på gång vänder hon sig om där hon sitter på mattan och spanar mot skivspelaren och högtalarna. Det är som att hon försöker få syn på själva musiken efter att den slitits loss från plasten och slungats ut i tomheten.

En ballardisk marginalanteckning

En av skrivkonstens märkligaste uttryck måste vara marginalanteckningen. Läser man mycket biblioteksböcker stöter man på dem då och då. De kommer i många former: från relativt oskyldiga understrykningar (som dock stundtals tenderar att vara högst godtyckliga) och studenters minnesnoteringar till mer moraliserande beklaganden och utåtagerande formuleringar. Nedan en sida ur J.G. Ballards robinsonad The Concrete Island där vi ser marginalanteckningen i sin mer, eh, pejorativa form.

ballard_sida

Någon har alltså med bläck strukit över frasen ”and I’ll fuck you” och kommenterat det hela i en fotnot skriven i blyerts. Pennbytet i sig är intressant. Eftersom jag försöker hålla en god ton här väljer jag att inte skriva ut fotnoten, men jag tror den går att utläsa i bilden. Ordet ”prig” gissar jag är en felstavning av ”pig”. Även pilen är intressant. Den går från ”nazi cock******” till ordet ”blow”, eller pekar den upp mot texten? Och vem åsyftas? Är det flickan, Jane Sheppard? Är det den skeppsbrutne, Maitland? Eller är det rent av Ballard själv? Det hela känns kongenialt och ballardiskt på något vis.

En dag i november

I november kom en snödump över Stockholm som lamslog trafiken i flera dagar. Himlen blev mjölkvit och ogenomtränglig, staden liksom belägrad och dämpad. Det var underbart. Få saker i livet gör mig så genuint lycklig som snö. Snö som faller, snö som ligger kvar, vit snö, gul snö, svart snö, snö som ansamlas i högar och bildar barriärer för planetförstörarna.

Jag gick och pulsade i nysnön på väg till bricklunchen. Folk omkring mig pratade högljutt om trafikkaos och presidentval på andra sidan Atlanten och det var beklämmande på alla sätt och vis. Men jag koncentrerade mig på snön och det faktum att den består av en myriad alldeles sanslöst intrikata iskristaller av närmast oändlig variation.

En vän väntade som vanligt in mig utanför matsalen. Eftersom jag väljer mina vänner med omsorg så står han alltid och läser i en bok när jag anländer. Den här gången var det någon av Nietzsches skrifter (eftersom vi båda passerat ungdomen med råge är det acceptabelt att läsa Nietzsche). Vi beslutade snabbt att inte ödsla tid och ord på tragiska omvärldsanalyser eller ägna oss åt defaitistiskt jämmer över huvud taget. Och som en munter accentuering av detta nödvändiga och rimliga beslut anförde min vän följande Nietzsche-citat:

Så snart det nu utbryter ett krig, så utbryter också alltid en visserligen hemlighållen mani just bland de ädlaste elementen i ett folk: de kastar sig med hänförelse i armarna på denna nya dödsfara, därför att de i uppoffringen för fosterlandet äntligen tycker sig erhålla ett länge sökt tillstånd — tillståndet att avvika från sin målsättning; kriget är för dem en omväg till självmord, men en omväg med gott samvete. Och, även om jag här förtiger en del, så tänker jag ändå inte förtiga min moral som säger mig följande: Lev i det fördolda, så att du kan leva för dina egna mål! Lev ovetande om det som din epok tycker är viktigast! Lägg mellan dig och nuet en hud som åtminstone är trehundra år tjock! Och skränet av i dag, larmet från krigen och revolutionerna, ska vara dig som ett mummel!

Det känns välbehövligt att utöka pratet om medie- och filterbubblor med den nietzschianska mediesarkofagen i vilken jag befunnit mig sedan den där gnistrande novemberdagen då snön föll så rikligt och graciöst. Lev i det fördolda… Lev ovetande om det som din epok tycker är viktigast… Så mycket bättre världen skulle vara om fler levde efter dessa enkla moraliska principer.

Instrumentförrådet (en julnovell)

När jag var ny på Norton-Dahmers forsknings- och utvecklingsanläggning i Köpenhamn både förfasades och förtjusades jag av den vidsträckta, underjordiska tunnel som knöt samman anläggningens alla avdelningar, dess tillbyggnader och avkrokar. Den gick under många namn. På kartor och skyltar benämndes den kort och gott ”K1”, men jag hörde sällan någon använda det i vardagligt tal. Det vanligaste tilltalsnamnet var ”kanalen”. Så sa även de högre chefer som inte skulle komma på tanken att förflytta sig på annat sätt än med monorail. Men dess sanna och rätta namn hörde jag bland postarbetarna vid den norra mynningen: ”Styx”.

Rören i taket och längs väggarna drog raka streck genom synfältet och gick ihop i en punkt, så långt i fjärran att självaste Dieter Norton måste ha ryst av välbehag i sin familjegrav över det imperium han en gång lagt grunden för. Det fanns en ljuv harmoni och elegans i de rörelser som tunneln frambringade under de tidiga morgontimmarna då arbetare fördelade sig över jättekomplexet. Ingenjörer, städare, testpiloter, bespisningspersonal och administratörer rörde sig i räta linjer åt båda hållen, försvann in genom sidokorridorer, dörrar och uppför metalliskt ekande järntrappor till plattformar som passerade vinkelrätt över gången. Konversationer tystnade när man gick ut i Styx, och de fortsatte i samma stund man vek av från de dödas rike, bort från den underjordiska floden. Om man någon gång stannade kvar sent var tunneln mestadels övergiven, bara enstaka skuggfigurer strök ljudlöst fram längs väggarna och såg sig om innan de förflyktigades.

Ganska snart efter förflyttningen från Oslo till Köpenhamn stod det klart att arbetstempot på kontinenten var om möjligt ännu lägre än i Norge. Det var svårt att fylla arbetsdagarna med vettiga sysslor. Min tröskel för tristess är låg och jag led mycket av detta. Jag såg på mina kolleger och noterade hur de efter åratal av väldiga och oöverskådliga projekt, som stod och stampade på samma ställe år ut och år in, hade utvecklat en teknik för att försätta sig i en slags halvdvala. Det var som om de funnit ett sätt att kröka tiden som Einstein förbisett. De krökte sig runt arbetsdagarnas långa och enformiga timmar och tog sig hem närmast helskinnade, dag för dag, månad för månad.

Eftersom jag insåg att min otåliga natur stod i vägen för att lära mig sådana esoteriska läror blev det nödvändigt att snabbt hitta en annan överlevnadsstrategi och jag fann den i anläggningens utsträckta och komplicerade geometri. Genom att varje dag planera ärenden, boka mötesrum och hämta upp diverse försändelser på så vitt skilda platser som möjligt, långt ifrån varandra, och även planera detta utsträckt i tiden så ineffektivt som möjligt, fann jag en hållbar situation där jag i princip gick fram och tllbaka mellan olika avdelningar, verkstäder och konferensrum nästan halva min tid. Det passade mig. Jag tyckte om att promenera och brukade säga till min fru: gå är det enda jag är riktigt bra på. Visst föredrog jag att följa en fjällbäck framför att irra omkring i ett kvalmigt och susande jättekomplex, men även en industrimark eller fabrik har sina fjällbjörkar.

När man närmade sig Styx södra ände, som slutade i ett enormt dörrpar som vette ut mot ett testområde, noterade den nyfikne en smal trappa invid kanalen som ledde ned till ett dunkelt utrymme under själva korridoren. Jag kunde förstås inte låta bli att smyga ned där en sen eftermiddag när lugnet lagt sig. Det var mörkt och fuktigt. Ett antal tjocka rör tog upp det mesta av utrymmet vars utsträckning sammanföll med den betydligt bredare floden ovanför. Endast en mycket liten människa skulle kunnat röra sig obehindrat där nere. Då jag lyste in i mörkret med den lilla ficklampan som jag fått av min svärfar som betalning för sex timmars vedhuggning och som satt på min nyckelknippa, såg jag något som blänkte på marken en bit in. Nåväl, tänkte jag, några tiotals meter kan jag nog klämma mig in. Inte ens när jag bara var en meter ifrån kunde jag begripa vad det var jag såg, men när jag pressade mig ned och satte knäna i kall och fuktig jord så rådde det inga tvivel om saken: champinjoner. Vita, friska champinjoner som grodde på en bädd av svart, fin jord. När jag kom upp till den upplysta kanalen igen såg jag att rören lämnat en svart rand av smuts på min kavaj.

Eftersom jag befann mig gående genom Styx så ofta lärde jag mig snart en mängd riktmärken, vilka avfarter som gick vart och att hålla väl till höger för att inte bli utskälld av sparkcyklisterna som for fram i högt tempo åt båda hållen. Även om det var lockande att själv försöka få tag i en sparkcykel så motstod jag frestelsen. Det hade motverkat hela syftet med de utdragna och ändlösa promenaderna.

Redan tidigt noterade jag den där breda, himmelsblåa ståldörren utan fönster, märken eller andra anslag än den lilla skylten med texten ”INSTRUMENTFÖRRÅD” i versaler. Där är instrumentförrådet, sa jag tyst till mig själv när jag passerade dörren. Folk rörde sig omkring mig, kom ut ur sidodörrar, gick in i korsande korridorer eller försvann in genom andra dörrar. Men instrumentförrådets dörr var stängd. Ingen kom och ingen gick. Det förnicklade dörrhandtaget lyste som kvicksilver i kanalens fladdrande lysrörsljus – som om ingen någonsin lagt sin hand på det.

Vad är ett instrumentförråd? tänkte jag. Är det där man lånar en altflöjt, en tramporgel eller kanske en kornett till sin bleckblåsorkester? En mötande sparkcyklare med kraftig mustasch blängde surt på mitt förnöjda hångrin. Nog för att det hade varit lustigt, men verkligheten var förmodligen betydligt gråare och tristare och innehöll högst sannolikt långa rader av oscilloskop, prober, specialkablage och spektrumanalysatorer.

Under de långa strövtågen stod min arbetsplats tom och övergiven och inte sällan syntes spår av klåfingriga kolleger när jag återvände. Våglängdssorteringen på de färgade överstrykningspennorna var bruten, stolinställningarna ändrade och de räta vinklarna mellan block och tangentbord i förhållande till skrivbord och varandra var rubbade. Eller så saknades en sax, Tipp-Ex-behållaren eller en linjal och naturligtvis kom den inte tillbaka utan föranledde ännu en utfärd, den här gången till kontorsförrådet. Avdelningen där jag jobbade hette K8C och hade ett kontorsförråd vägg i vägg med kontorslandskapet som jag till varje pris försökte undfly. I enlighet med den tidkrökningsmetod jag tillämpade såg jag till att planera uthämtandet av en ny sax, linjal eller annan artikel till efter klockan tre då K8C:s kontorsförråd redan stängt. Istället fick jag bege mig till avdelning K2B – en promenad på tolv minuter, enkel väg – vars kontorsförråd höll öppet till klockan fyra.

Men den dag jag kom tillbaka och upptäckte att min kära protokollanalysator från 1984 saknades blev jag näst intill gråtfärdig. Den hade följt med sedan två anställningar tillbaka. Med dess hjälp hade jag jagat ned den beryktade Mammomatbuggen som förvandlade patienter till levande facklor. Det var det enda instrument jag haft som aldrig krånglat, som aldrig svikit mig. Visst, jag hade själv stulit den för många år sedan från ett depraverat laboratorium i Bayern, men det var så länge sedan att jag såg det som preskriberat och numera betraktade den som min obestridliga egendom. Jag gick genom kontorslandskapet, skannade av skrivbord, hyllor och golv efter min kära Hewlett Packard. Vid ett tillfälle pep jag fram en tunn vädjan, men orden liksom självdog innan de ens kommit ur svalget. Kollegerna satt i sin halvdvala, petade förstrött på tangentborden, men ingen tog notis om min vädjande uppsyn, mitt förryckta krafsande efter beviskedjor. Jag låg vaken hela natten.

Protokollanalysatorn var försvunnen och den skulle inte komma tillrätta igen. Mina initialer som satt inristade i bakplåten var antagligen redan bortslipade och överlackerade. Gärningsmannen, eller kanske gärningsmännen, skulle inte ge sig till känna eller avslöjas. Detta var de obestridliga fakta som jag under stor vånda levde med dagarna efter den lumpna stölden. Avdelningschefen avskydde mig sedan dag ett så där fanns ingen hjälp eller tröst att hämta. Min fru svarade inte längre när jag ringde på dagarna. Fastän jag var alldeles för upprörd för att sitta still höll jag mig kvar på min kontorsplats ifall att den skyldige skulle se mitt dystra och härjade anlete och under stor ånger återlämna instrumentet.

Tredje dagen efter försvinnandet reste jag mig demonstrativt från min plats, gick ut i den ändlösa floden, gick och gick, målmedvetet och bestämt, och jag stannade inte förrän jag stod framför den ljusblå ståldörren bakom vilken instrumentförrådets domäner låg. Jag tvekade. Före stölden hade jag flera gånger fantiserat om vad som fanns där bakom, om det fanns något överhuvudtaget eller om Norton-Dahmers mer ljusskygga experimentverksamhet lämnat ett svart och konturlöst tomrum efter sig där inne. Bakom mig hastade människor förbi och jag tyckte mig höra uppspelta viskningar och anade huvuden som vände sig om. Ni är gamar, tänkte jag. Jag sjunker allt djupare ned i floden och ni ids inte ens sträcka ut en hjälpande hand. Sedan tryckte jag ned handtaget, öppnade dörren och gick in.

Det såg ut som ett instrumentförråd, varken mer eller mindre. Mannen vid disken tittade förvånat upp från ett korsord. Han följde mina långsamma rörelser likt en automatisk övervakningskamera. Han var skallig, renrakad. Blekbruna fläckar syntes på ovansidan av det välformade huvudet. Han pekade mot mig med en darrande kulspetspenna och bröt tystnaden: ”Den avskydde, fem bokstäver.” Min fru hade vetat svaret.

Föreståndaren skakade långsamt på huvudet när jag berättade om protokollanalysatorn. Tårar bröt fram, han snöt sig i en utriven tidningssida. Nej, han hade ingen sådan maskin kvar. Även instrumentförrådets exemplar hade försnillats med lumpna medel. Mannen som en gång lånat den hade först inte besvarat påminnelserna, sedan hade han ringt upp ett halvår senare och påstått att han aldrig lånat den. Någon annan måste ha lånat den i hans namn, påstod han. Föreståndaren visade vad han tyckte om den utsagan genom att hytta med näven mot mig. Sedan visade han mig runt i lokalen. Rummet var stort och rektangelformat med långsidan parallell med kanalen utanför. Längs båda långsidorna stod rader av rullbara arkivhyllor. Han bläddrade bland dem med hjälp av rattarna på kortsidorna, som om de vore sidor i en gigantisk bok. Jag noterade uppskattande bokstavsordningen efter tillverkare. Han plockade fram och förevisade alla möjliga instrument, men jag skakade på huvudet. Bara protokollanalysatorn dög. Föreståndaren såg på mig med ögon blanka av rörelse. Det är inte ofta man möter en sådan genuin passion, sa han. Sedan sträckte han sig över disken och plockade fram några skimrande vita champinjoner. Varsågod och smaka, sa han, de är prisbelönta.

Egentligen förstod jag inte varför han blev så ledsen. Hela hans kropp skakade av snyftningarna. Jag tröstade honom så gott jag kunde, hela tiden livrädd att någon skulle öppna dörren, komma in i förrådet och missförstå situationen. Men ingen kom, inte en enda person satte sin fot där under mina många efterföljande besök. De utnyttjar ett kryphål i inköpspolicyn och köper in egna instrument direkt till avdelningarna, sa föreståndaren vars namn var Klaus. Mina dagar här är räknade, sa han, mitt enda hopp är att man glömmer bort mig. Han snörvlade och såg på mig med rödgråtna ögon. Kommer du och hälsar på mig igen?

Jag vet inte hur många timmar vi förspillde vid backgammonbrädet, kanske hundratals. Klaus var mig övermäktig. Han vann samtliga partier vi någonsin spelade. Ibland drabbades han av våldsamma, till synes oförklarliga raseriutbrott som resulterade i att han rusade mot arkivhyllorna och hamrade med nävarna mot metallen så att det dånade i förrådet. Han morrade och väste och fläckarna på hans huvud blev vinröda. Mer än en gång fick jag plåstra om händerna på honom efteråt. Det är förnedringen, sa han, den stiger mig åt huvudet. Förnedringen i att sitta här inne mest hela dagarna medan inköpspolicyn kringgås och instrumenten samlar damm på hyllorna.

Ibland sjöng vi tillsammans. Dystra folkvisor från Bayern. Klaus skrev ned texterna i fonetisk skrift åt mig eftersom min tyska var så dålig. En av visorna handlade om pestens ankomst till München, men jag är säker på att den hade någon annan betydelse för Klaus för i tredje versen rann tårarna nedför hans kinder. Och hans sinnesrörelse påverkade även mig. Min panna veckades i ohyggliga fåror när jag stålsatte mig mot den melankoliska förtätningen i rummet. Och trots detta tappade vi inte klarheten i våra sköra altstämmor. Vi sjöng och vi sjöng – den usla akustiken till trots. På andra sidan väggen rann floden som skilde dödens rike från livets, och någonstans däremellan: instrumentförrådet.

Champinjonodlingen jag funnit under Styx var bara en av många odlingsplatser som Klaus brukade. Han var fenomenal på att hitta sedan länge bortglömda vrår och prång. Där bland skuggorna anlade han sina odlingar. Det hände att han ställde fram en skål med nyskördade svampar under våra backgammonpartier. Konsistensen och smaken var det bästa jag upplevt i champinjonväg. Så bra var de att Klaus blivit leverantör åt tre gourmetrestauranger i Köpenhamnstrakten och en fågel hade viskat i hans öra att han var föreslagen som kandidat till att bli hovleverantör. Vad var hemligheten? Han log pillemariskt, lutade sig fram och viskade i mitt öra: röntgenstrålning. Ha! Nog hade jag sett de där röntgenrören under rundvisningen vid första besöket. Som instrumentförrådsföreståndare hade han trots allt vissa privilegier, den gode Klaus.

Är det inte märkligt, sa han, att denna svamp – han höll upp en liten champinjon mellan tummen och pekfingret – som ju är så god, så fredlig och så timid, ser nästan precis ut som det fruktade atombombsmolnet, det som skulle kunna förinta oss alla på bråkdelen av en sekund och förvandla den här halvön till en sprucken skorpa av bränd jord. Han bet av knoppen på svampen, slöt ögonen och tuggade långsamt och vällustigt. Det kommer en dag, fortsatte han, när Norton-Dahmers alla anläggningar har rasat in, när Styx ligger begravd i rasmassor och stillheten åter råder på det danska plattlandet. Skogen kommer att växa upp igen. Och svamparna. Allt kommer att bli som innan homo sapiens påbörjade sitt samhällsbygge.

Vissa morgnar gick jag numera raka vägen till instrumentförrådet, till Klaus. Min chef var utlokaliserad på torsdagsförmiddagar så då fanns ingen anledning att sitta av tid bland tidskrökarna i kontorslandskapet. Min plats där var numera skändad bortom rimlighetens gräns. Nästan allt var borta, till och med datorskärmen och tangentbordet. De överstrykningspennor som återstod låg nedkastade i en skrivbordslåda och saknade kork. Båda mina linjaler bar spår av hack i millimeterskalorna – som om man FÄKTATS med dem! Och som om inte det var nog hade någon med passarens hjälp ristat in en cirkel i bordsskivan. Ockultism, menade Klaus, håll dig borta därifrån. Han och jag hade påbörjat ett ambitiöst projekt med att bygga ett slags förintelsevapen, en annihilator kapabel att skjuta en dödsstråle som förintade all materia i dess väg. Jag kan inte längre redogöra för våra bevekelsegrunder och tankegångar kring detta. Måhända var Klaus drivande. Problemen var många och komplicerade och allt som oftast släpade vi fram värmeskåpet och grillade marshmallows under tystnad. Marshmallows hade en påtagligt dämpande effekt på Klaus känsliga natur. Nog gick arbetet långsamt och bakslagen var många, men jag är rätt säker på att vi hade fått ihop dödsstrålen till slut.

En måndag efter ett besvärligt möte med min chef där han ömsom anklagat mig för samröre med främmande makt och ömsom ifrågasatt min produktivitet vandrade jag åter fram genom Styx, som så många gånger förr. Jag bar på en låda syltkakor som min fru bakat och en oro som jag inte direkt kunde härleda till den gapande linjechefen. Kanske var det en profetisk uppenbarelse som ännu inte gjort sig tillgänglig för medvetandet. En man på sparkcykel svor efter mig då jag råkade vingla till. Herregud! sa jag. Jag sa det högt. Herregud, det är inte rätt! Det sista tänkte jag för mig själv. Instrumentförrådets ljusblå ståldörr hägrade bara ett tiotal meter framför mig, men skylten på dörren saknades. Jag rusade fram de sista meterna, tappade kaklådan i golvet i min iver att trycka ned handtaget och slita upp dörren. Men dörren var låst.

Jag tog mig an uppgiften att sköta om planteringarna efter Klaus och instrumentförrådets försvinnande, men jag hade inte vita fingrar som han. Dessutom saknade jag tillgång till röntgenrör så eftersmaken blev inte längre densamma. Jag sörjde på mitt sätt genom att imitera Klaus och härma hans uttal och idiom. Hur stabil grunden än tycks vara, muttrade jag där jag gick genom den underjordiska floden, så befinner de sig i ett krig de omöjligt kan vinna. Varje byggnad, varje skjul, kommer att rämna, fräste jag, mikroberna och de tektoniska plattorna har redan vunnit, slaget är förlorat. Jag grät mig till sömns. Min fru tröstade mig. Visste du, sa hon, att instrumentförråd är ett anagram för fruntimrets nödår.

Jag är en måne

Ända sedan min dotter kom till världen har jag varit oupphörligt häpen över hennes blotta existens. Jag kan inte sluta titta på henne, kan inte sluta tolka varenda rörelse, varenda skrik som en manifestation av okända principer. Det är förmodligen en patetisk syn. Därför har jag isolerat mig själv och hela familjen i ett bergrum med dubbla luftfilter. Vi är alla så lyckliga.

*

Sedan dess går det inte så bra att skriva, men en gör vad en kan: karvar lite här lite där, fyller i, drar lappar ur en hatt, hittar på saker, renskriver på väggarna. Det är väl ungefär som på de gamla grekernas tid skulle jag tro.

*

Jag är så rädd att glömma bort de viktiga detaljerna, de som inte ens går att skriva ned i en dagbok eftersom de är så undflyende: Hur lät egentligen födelseskriket? Hur doftade hon den första tiden?

*

En dag kom ett refuseringsbrev. Nytt för den här rundan är att de citerar ur lektörsutlåtanden. Det är roligt. Textens förtjänster och tillkortakommanden friläggs, ibland med utlåtanden som inte är alldeles lätta att tolka om de är positiva eller negativa eller omdömen överhuvudtaget. Till exempel: ”Det är som att författaren har en fixering som han är oförmögen att dölja.” Just denna mening blev jag så förtjust i att jag överväger att upphöja den till min viktigaste estetiska ledstjärna.

*

Innan hon kom hade jag så lite att säga. Jag hoppas kunna återvända dit så småningom och fortsätta min färd mot utsagornas intighet. Det är en intressant resa, för vad händer när man inte ens har nonsens, dumheter och småaktigheter att komma med? Kanske uppstår en singularitet ur vilken en ny litteratur uppstår.

*

Jag har introducerat min dotter till några av universums olösta mysterier. Speglar, till exempel. Hon ler snett när hon ser oss i spegelbilden, vispar med handen mot den reflekterande ytan. Det är inte helt lätt att beträda spegelvärlden, säger jag, och inte heller ofarligt. Många har känt sig manade men blott ett fåtal har lyckats. Knappt någon har återvänt. Jag möter hennes blick i spegeln. Plötsligt blir den skarp och outsäglig på samma gång. Som om hon kämpar med att bevara en hemlighet.

*

Efter årtionden av introvert malande och idisslande av mina egna tankar har jag slungats ut ur mig själv och fångats upp i omloppsbana kring henne.