Maskinskrift

Nitton fantasier

with 2 comments

(Bearbetning och utökning av ett äldre inlägg. Återkommer förmodligen till denna text igen. Siktar på att utöka till minst hundra fantasier.)

(konstpaus)

(Det kan aldrig bli för många fantasier.)

1.
Ung läkarstudent får telepatisk kontakt med ett formalinkonserverat foster på Gustavianum i Uppsala. Fostret berättar om sin skräck för Olof Rudbeck den äldre. En svart skugga passerar genom rummet och studenten förlorar medvetandet. När han vaknar ser han den förvridna avbilden av Gustavianums anatomiska teater genom glascylinderns krökta väggar. Lungorna är fyllda av vätska.

2.
Efter en natt med stora primtal och kraftfulla operatorer blottlägger en ung polsk fysiker gravitationsvågornas hemlighet. Han finner universums mäktigaste dub — skaparens verkliga budskap till de kolbaserade bestarna (de abrahamitiska religionerna faller i baktakt).

3.
En kontinent av is.

4.
En sjunken kontinent… En sjunken kontinent? En sjunken kontinent!

5.
Pensionerad man släktforskar med en frenesi som till och med överträffar hans ungdoms svärmerier bland fransyskorna i Alger. Han finner anor i hela Frankrike, i England och ända upp i Skandinavien. Sjuttonhundratalet. Sextonhundratalet. Han rör sig bakåt i historien. När kyrkböckerna tar slut finner han en framkomlig väg på dittills okända stentavlor. En anfader stirrar ned från hieroglyferna på British Museum. Och på sin åttioårsdag når han fram till den första anan: Adam i paradiset. Dokumenten lämnar inga tvivel — det är han själv! — och rundgången träffar hårt och skoningslöst. — Det kom en blixt och en smäll, berättar barnbarnet, en svartbränd cigarr var allt som fanns kvar i fåtöljen.

6.
I ett av småhusen bland Vintervikens koloniträdgårdar finns en hemlig gång som leder ut till Vintergatans koloniträdgårdar. Blommor formade av gas, stjälkar av stjärnstoff — en rabatt utan spår av Linné.

7.
Artonde veckan: Mitt hörselsinne tar emot de första sprakande sinnesimpulserna. Genom vätskan känner jag ett rytmiskt pumpande som skälver denna vattenvärld. Det är mörkt och varmt, trångt, ingen onödig rymd. Det är här jag hör hemma. Jag lyssnar till de dova ljuden, bubblande ekon från okända processer. Den här farkosten är hyperavancerad och jag har ingen aning om hur den fungerar. Vissa ljud är skrämmande. Jag hör lågfrekvent brus från landet på andra sidan, ibland röster och andra gånger musik som stör rytmen från moderskeppets maskinrum. Min teori: det rör sig om attentatförsök och det gäller att inte tappa rytmen. Då räknar jag slagen i femtedelar: ett, två, tre, fyra, fem, ett, två, tre, fyra, fem, ett, två, tre… Jag vet egentligen inte mycket men att livet räknas i femtedelar, det vet jag, och att mörka krafter sträcker telepatiska tentakler efter mig. Jag hör när de lyssnar på mig, när de placerar sina hörselinstrument på andra sidan väggen — två världar, bara centimetrar från varandra. Och när de lyssnar ligger jag helt stilla, bara flyter med i moderskeppets långsamma rörelser, tänker ingenting. Störsändningar och desinformationskampanjer genomförs kontinuerligt. De har helt klart utvecklat en ny typ av vapen, möjligen ett ultraljudsvapen. Jag känner det som en darrning mot huden, en stickande vibration som skakar hela världen. Men jag kommer inte att avslöja något — jag håller ett löfte. För några veckor sedan när jag fortfarande kunde frigöra astralkroppen såg jag min kropp utifrån. Den såg ut som en genomskinlig, förvriden groda. Groda? Vad är en groda? Det måste vara något jag fick med från de andra. Jag vet att mina dagar här är räknade och det är maskinrummet som håller räkningen: ett, två, tre, fyra, fem. Jag kommer att föras härifrån. Allt ska ändras, för mycket plats ska erbjudas och jag kommer inte att säga ett knyst, jag lovade dem och jag håller ett löfte.

8.
En sen springtur längs Lill-Jansskogens elljusspår. På stigen en smal strimma av ljus, nattljuden från skogen och klor av mörker som sveper förbi i de skumma stigpartierna med trasiga lampor. Du och jag, mörkret… Sida vid sida går vår levnadsbana. Aldrig korsas våra vägar.

9.
Jag är DEN SISTA MÄNNISKAN. Jag ägnar ett århundrade åt att skapa en legion av mekaniska medarbetare. Tillsammans startar vi ett rymdprogram. Målet: att med vätebomber befria Jupiter och skapa en andra sol. O du namnlösa stjärna! Eld ska med eld mötas och ditt bländande skräckvälde ska äntligen falla!

10.
[censurerat]

11.
Maskiner passerade turingtestet. Maskiner lärde av sina herrar och lät människan genomgå samma test. Människan misslyckades och ett häftigt gräl utbröt. De såg från maskin till människa och från människa till maskin och tillbaka igen, men det var redan omöjligt att upptäcka någon skillnad.

12.
Till Kamratposten: Hej, mitt namn är Bertil Gustav Löv och jag är elva år gammal. Jag har ett problem. Min mamma har blivit så konstig de senaste åren. Det började med Tjernobyl och sedan blev hon tyst jättelänge. Jag frågade om hon var sjuk, men hon sa bara att hon behövde vara för sig själv. Hon lagar inte längre någon god mat och jag får inte beröm när jag skriver bra på proven. Hon sitter och tittar på teve nästan hela tiden, men om jag går in och pratar med henne så svarar hon inte och stänger jag av teven säger hon inget heller. Hon bara fortsätter att stirra in i det gråa glaset. Min träslöjdslärare Ove säger att även vuxna ibland måste få vara ledsna. Men nu har mamma varit tyst och ledsen i flera år och jag undrar om det kan vara radioaktivitet eller surt regn eller någon form av planetdödargas som kommit in i kroppen. Jag får inte längre vara ute när det regnar, men mamma kan stå ute i flera timmar när regnet öser ned. Hon blir blöt och fryser och när hon kommer in säger jag att radioaktiviteten kan rinna in genom ögonen, men då tittar hon på mig och ser arg ut, eller om hon är ledsen. Jag vet inte. Mormor har berättat för mig om rymden och att den utvidgar sig och blir större och större hela tiden. Men om rymden växer, blir inte också Jorden och materien större då? Det måste i så fall betyda att pappa glider allt längre ifrån oss. Jag har aldrig träffat min pappa och vet inte ens hur han ser ut. En gång sa mamma att jag inte har någon pappa och jag vågade inte fråga vad hon menade för hon skakade i kroppen så konstigt, men om jag inte har någon pappa så måste jag väl kommit till genom jungfrufödsel. Betyder det att jag är Messias? I så fall är jag en helt värdelös Messias för jag har inga superkrafter alls. Jag fick till och med stryk av Niklas Olofsson i skolan och han är minst i klassen (jag är näst minst). Min bror är nästan aldrig hemma. Själv vet jag inte var jag annars skulle vara och dessutom måste någon av oss hålla koll på mamma, ifall det händer något eller om hon blir ännu mera sjuk. Igår lade jag mig bredvid henne i sängen för jag var ledsen och då sa hon ingenting, hon bara låg och darrade. Jag ropade på henne och grät, men hon hörde mig inte, hennes ögon var alldeles blanka och konstiga och jag kunde inte sova på hela natten. Jag skriver ibland in ett program på datorn som gör laserljud och explosioner, men inte ens det gjorde mig lugn. När jag blir stor vill jag bli astronaut och åka till Neptunus, men om rymden hela tiden växer så kanske jag inte hinner dit. Mamma säger att jag ska tänka realistiskt, och så gråter hon länge och tårarna bildar missfärgade fläckar på golvet som inte går bort ens med såpa. Jag tror att det är något som kommer med regnet. Vad ska jag göra? Tacksam för svar.

13.
En öde och fallfärdig radhuslänga. Aska faller från himlen. En rådjursfamilj stirrar ut från ett trasigt köksfönster.

14.
Hörselundersökning hos en audionom. Tystnad och toner omvartannat. Plötsligt, skall från hundar alldeles intill. Det är Karenius, Sauen och Schwartz — Amundsens bortsprungna hundar. I årtionden rörde de sig planlöst över den väldiga kontinenten. Audionomens pip lärde dem rymdens och geometrins verkliga potential.

15.
Rackarungarna! De har kärnvapenbestyckat slangbellorna!

16.
Alfred Lichtensteins begränsade ryktbarhet härrör ur den matematiska modell som han enligt egen utsago jobbade med i tio år och som med stor noggrannhet förutsäger bipopulationens decimering. Detta matematiska system kallas Lichtensteins utsläckningsmodell. Nyligen applicerade Lichtenstein sin modell på en annan population: homo sapiens. Resultatet var lika förvånande som skräckinjagande. Lichtenstein följde befolkningskurvan ända från 1000-talet till våra dagar och förbi. Han jämförde med de bästa historiska siffror som finns att tillgå och förstås även modern befolkningsstatistik. Även om modellen inte är helt och hållet överlappande med mätdata så ligger den mycket nära och följer i stort trenderna genom århundradena. Framför allt: utsläckningsmodellens kurva faller fritt under digerdöden. Vid tiden för Spanska sjukan syns ett tydligt hack nedåt i kurvan. De senaste årtiondenas befolkningsexplosion överlappas med kuslig exakthet av Lichtensteins kurva. Sedan följer en häpnadsväckande kollaps då kurvan mer eller mindre kraschar mot nollstrecket. Läser man då av tidsaxeln slår hjärtat snabbt i bröstet: någon gång i höst.

17.
En hålögd man i linnekostym stapplar fram till mig under Ellegalan. Han ger mig ett inbjudningskort till en underjordisk modevisning. Du kommer inte att ångra dig, knarrar han och haltar iväg genom folkvimlet. Klockan tolv på natten, i bortglömda katakomber under Skogskyrkogården, äntrar mannekängerna scenen. Höstens mode går i jord och människohud.

18.
Bränder svepte fram över kontinenterna. Kusterna kokade. Sedan följde år av nedsvalning. Av däggdjuren syntes inte ett spår men djupt inne i de svedda regnskogarna bidade groddjuren sin tid. De hade bara en vag känsla för logisk ordningsföljd och uppfann transistorn före ångturbinen.

19.
Jet Propulsion Labs morgonmöte. Dåliga nyheter hänger som åska i luften. Sammanbitna miner, ingen säger något, kaffemuggar står orörda på bordet. Så kommer chefen för det hela in i rummet och sätter sig på en stol vid sidan av. Han stirrar rakt framför sig, möter inga blickar, ansiktet är askgrått. Orden kommer som från ingenstans — han talar som om han var ensam i rummet. Tre minuter och sjutton sekunder senare är mötet avslutat. De flesta sitter kvar under tystnad. En skäggig man från Dallas börjar gråta. I femtio år har han drömt om intergalaktiska resor och liv på andra planeter. Carl Sagans autograf sitter inramad i vardagsrummet. Han älskar Voyager över allt annat — mer än sina bortskämda söner — och nu är de borta, sonderna. Eller inte borta, de är där ute i den stilla avgrunden mellan stjärnorna, vilsna och tysta. Efter årtionden i drift och miljontals kilometer från varandra så slutar de att sända under samma natt. Osannolikt, viskar chefen för det hela innan han lämnar rummet. Senare samma dag plockar han fram en pistol från handskfacket i bilen, sätter pipan i munnen och trycker av. Han dör inte direkt, han drömmer att han faller ned i ett bottenlöst hål till kväkandet av en miljon grodor. En kvinna lägger en tröstande arm om ryggen på den gråtande mannen. De kanske bara har riktat antennerna fel, snyftar han. Ja, så kan det vara, säger hon. Och de söker i veckor efter en signal men finner ingenting annat än det förbannade suset från tidernas begynnelse som väser och fräser utan avbrott likt ett ständigt malande tinnitus.

(oavslutad)

Written by Pontus

27 juli 2015 at 08:10

Publicerat i Void

Tagged with ,

Exuvium

leave a comment »

1.
Under varma, stilla sommarkvällar, när solen har gått ned och skymningsljuset breder ut sig på allvar, hörs ett mäktigt körverk från trädkronorna. Tusen och åter tusen flygfän stämmer upp i ett väldigt inande som ljuder från alla håll, intensivt svajande kring en okänd tonart. Jag går sakta längs stigen, stannar och vänder mig om i alla riktningar. Den entoniga sången omger mig på ett sätt som inget stereosystem kan återskapa. REC-lampan på min batterisyraskadade bandspelare lyser röd, men frågan är om den tar upp eteriska och flyktiga harmonier av detta slag. Jag vet inte hur länge konserten pågår, men den hörs fortfarande när jag ligger i sängen i stugan. En stund senare är det tyst.

2.
Det är omöjligt att planera och förutsäga läslust. Efter Gustav Meyrinks Golem och Kristian Petris Träsket råkade jag läsa en Stephen King-genomgång i DN av Lotta Olsson. Naturligtvis drabbades jag av ett oemotståndligt sug efter King-böcker. Några sådana ingick dessvärre inte i årets bokhög. Det lokala bokbeståndet erbjöd endast Knackarna som jag redan läst (om än för mer än halva livet sedan).

3.
På Kupan i Lammhult köper jag tre böcker: Pestens tid av Stephen King, The Bachman Books — en sliten King-samling med fyra romaner han gav ut under pseudonymen Richard Bachman — samt Att förstå lyrik av Tom Hedlund. Jag hade Tom som lärare i “litterärt skapande” för drygt tio år sedan. Han var väldigt bra. En beläst och lyhörd herre som spred sin vishet och sitt engagemang på ett lika nedtonat som sympatiskt vis. Man får inte glömma att även sådana människor vandrar på Jorden.

4.
I förordet till Bachman-samlingen skriver King om de ingående romanerna: “They were […] written with an energy I can only dream about these days (The Running Man, for instance, was written during a period of seventy-two hours and published with virtually no changes).” Håll käften, Stephen! Håll käften! An energy I can only dream about these days… Vi gillar dig Stephen, men var bara tyst.

5.
Jag befinner mig på en plats där det sprakar i luren till det fasta telefonnätet. På riktigt. Det är inget taffligt litterärt eller journalistiskt grepp — telefonlinjen sprakar verkligen! Det smattrar och susar som om koppartråden gick hela vägen till Alfa Centauri; — “Vad sa du? Det är väldigt svårt att höra vad du säger… Nej, han är inte hemma. Skulle du kunna ringa hans mobil istället? Hans mobil. Mobiltelefonen!” Det är synd att man har mobiltäckning här. Om man ändå behövde bestiga ett berg eller klättra upp i ett träd för att ringa.

6.
Vi diskuterar Bibeln över middagen, det gamla testamentet närmare bestämt. Jag ondgör mig över Moseböckerna och deras evinnerliga släkttavlor. För många år sedan fick jag för mig att läsa Boken från pärm till pärm. Jag köpte till och med en sprillans ny Bibel för ändamålet. Vilket fiasko det blev. Än idag skyller jag det på släkttavlorna. Men vad är då läsvärt ur ett litterärt och historiskt perspektiv? Daniels och Ruts bok föreslås. Och om man vill ha action? Herrn i huset föreslår konungaböckerna.

7.
En talgoxe bor i fågelholken på björken nära bordet där vi äter frukost. Jag hör den när den flyger ut ur öppningen: ett ihåligt klonkande följt av svirrandet över våra huvuden. När den kommer tillbaka försöker den finta mig. Först sitter den i trädet bredvid, sedan hoppar den över till grenen närmast holken. Där väntar den ut mig. Men jag ser i ögonvrån när den flyger upp till holken och kryper in.

8.
Efter några dagar av kyla, blåst och regn kommer stiltjen. Vattnet ligger spegelblankt på sjön, nästan som en trögflytande oljehinna. Jag badar inte. Det är som om något lurpassade under ytan.

9.
Som vanligt hittar vi sländors ömsade skinn vid strandkanten. Färglösa och fortfarande sländformade flyter de i det stilla vattnet. Hur kan de vara så välbevarade? Sländorna måste krypa ur sina egna skinn med samma häpnadsväckande koreografi som utbrytarkonstnärer när de kastar sina bojor. Sent på kvällen ser vi ett stort antal småsländor över tunet. De tar sats och flyger rakt upp i himlen och glidflyger sedan långsamt mot marken. Gång på gång. Kanske firar de sina nya skinn.

10.
Mina armar är fulla av insektsbett. Benen också. Det är konstigt, för jag ser knappt några mygg eller knott. De måste ha gått över till modern smygteknik. Survival of the fittest.

11.
Det krävs viss ansträngning och, framför allt, hängivenhet för att verkligen lära känna en plats: Man måste se byggnaderna, träden och trädgårdslanden från många olika vinklar. Man måste lyssna länge och noga vid alla tider på dygnet. Man måste spela in ljuden. Man måste känna till var svamparna växer. Man måste somna och vakna ett stort antal gånger. Man måste bada i vattnet (om det finns). Man måste äta potatis eller sallad eller gräslök som vuxit upp ur jorden. Antagligen måste man bokstavligen äta jorden (vilket endast mycket små barn gör). Därför är det inte så konstigt att man inte känner så många platser.

12.
Jag skriver ned alla möjliga tankar och intryck i dagboken, ingenting är för smått eller meningslöst för att noteras. Det känns viktigt. Här vid sjön i de småländska skogarna stannar tiden — dagboken saknar således kronologi — och efter hand tränger sig de små tingen på. Eller om det är nervtrådarna som får kontakt med den näringsfattiga jorden. Eller om esoteriska och hemlighetsfulla insegel bryts. Hur som helst upprättas en kommunikationslänk: mellan stugorna, människorna, växterna, djuren, mycelet, berggrunden och vattnet. Det är sorlet från denna kommunikation jag försöker nedteckna. Kanske kommer jag aldrig läsa dessa anteckningar igen. Kanske slängs de olästa i en svart sopsäck efter min död. Kanske blir de beståndsdelar till en framtida roman. Kanske blir de dödahavsrullar för nästa mänskliga civilisation. Jag bryr mig inte om vilket. Det viktiga är att upprätthålla kommunikationen så länge som möjligt innan den försvinner i bruset av vägar, tevevågor, vardagliga bestyr och ändlösa mantimmar.

Written by Pontus

18 juli 2015 at 16:31

Publicerat i Void

Tagged with ,

Städer vars sorl faller ned i stuprännorna

leave a comment »

Ur Golem av Gustav Meyrink, om Prag:

De stod där planlöst uppställda som ogräs som bryter fram ur jorden.

Mot en låg, gul stenmur, den enda kvarvarande resten av en äldre, långsträckt byggnad, har de lutats — för två tre århundraden sedan, precis som det föll sig, utan hänsyn till de andra. Här ett halvt, snedvinkligt hus med bakåtlutad panna; — ett annat bredvid: framskjutande som en hörntand.

Under den dystra himlen såg de ut som om de sov, och man märkte ingenting av det lurande, fientliga liv som ibland strålar ut från dem när höstkvällarnas dis ligger i gränderna och hjälper dem att dölja sitt stillsamma, knappt märkbara minspel.

Under den människoålder som jag bott här har ett intryck fastnat i mig som jag inte lyckats befria mig från: det är som om det finns vissa timmar på natten och i den tidigaste gryningen då de ivrigt håller en ljudlös, hemlighetsfull rådplägning. Och då far ibland en svag darrning genom deras murar, utan förklaring, svaga ljud sveper över deras tak och faller ned i stuprännorna — och vi upptar dem med våra slöa sinnen utan att bry oss om dem, utan att söka efter deras orsak.

Ofta har jag drömt att jag lyssnat på dessa hus i deras spökaktiga verksamhet och med ångestfull undran insett att de är grändens hemliga, verkliga herrar, att de lämnar ifrån sig sitt liv och åter drar det till sig — lånar ut det till invånarna om dagen bara för att följande natt fordra det tillbaka med ockerränta.

[…]

Jag tyckte att husen stirrade på mig med lömska ansikten, fulla av namnlös elakhet — portarna: uppspärrade svarta gap i vilka tungorna ruttnat bort — svalg som i varje ögonblick kunde utstöta ett gällt skrik, så gällt och hotfullt att det skulle fylla oss med fasa ända in i märgen.

Jag inbillar mig att sunda städer och sund stadsbebyggelse är beskaffad just så: stirrande, hemligt sorlande, och samtidigt, dunkelt konspirerande mot bosättarna däri. Sådana är skogarna och haven och bergen. Och stjärnorna, förstås. Och de sällsamma jaktmarker varifrån vi härstammar. Det är de stumma och blinda städerna man bör frukta, de av betong, glas och stål — och inget annat.

Written by Pontus

2 juli 2015 at 20:47

Publicerat i Void

Tagged with

En bok om humlor (och utvikningar därom)

leave a comment »

1.
På våren syns sömndruckna humledrottningar flacka runt i terrängen, på spaning efter en plats att bygga bo på. De tycks irra fram, mer eller mindre planlöst, som om de följde en vag aning eller ett osynligt spår. Få saker får mig att längta så mycket efter sommarvistelsen på landet som den stora matriarken och hennes gåtfulla lågflygningar.

2.
Den brittiske biologen och entomologen Dave Goulson har skrivet en bok om humlor som på svenska fått den något fåniga titeln Galen i humlor. Det är en populärvetenskaplig och personligt hållen bok om humlors liv och leverne som pendlar mellan det lättsamma och det allra dystraste. Goulson skriver om sin (och andras) forskning, binas historia, humlespårhundar och humlans makalösa navigationsförmåga. Han skriver också om humlefiender: grävlingar, andra insekter, törnskator, talgoxar, vissa fjärilslarver, tarmparasiter, virus och — den värsta av de alla, som Gud skapade till sin avbild — människan.

3.
Rapporter om att Jorden befinner sig i en ny utrotningsfas fyller mig med vemod. Inom bara några generationer kan humlor och andra bin vara borta för gott. Ur vemodet stiger en glödande ilska.

4.
Den industriella revolutionen och dess konsekvenser har varit en katastrof för humlorna.

5.
Humlor hör till ordningen steklar dit även myror hör. Därför kan jag kosta på mig en avstickare till bladskärarmyrans domäner utan att avvika allt för mycket från ämnet. Som namnet antyder samlar dessa myror blad. En enda koloni med bladskärarmyror kan avlöva ett enormt regnskogsträd på en enda natt. (Egentligen inte så värst imponerande, Agent Orange åstadkom så mycket mer.) Eftersom myrornas metabolism inte klarar av att smälta löven så har de utvecklat en symbios med en svampart som kan bryta ned bladen till en för myrorna ätbar bladsörja. Djupt ned i jorden under boet finns speciella kamrar där myrkolonin odlar sin svampträdgård.

6.
Goulsons bok ger fascinerande inblickar i forskningens vardag för en entomolog. Han beskriver tidsödande och intrikata bestyr som att mäta längden på humlors tungor, limma fast små nummerskyltar på humlor för att kunna identifiera dem, mäta mängden nektar i en blomma med millimetertunna kapillärrör (i syfte att studera varför humlor ratar vissa blommor) och mycket annat. Han skriver också om de många — säkert ofta tröstlösa — timmar, dagar, år av resande och sökande, på jakt efter vilda humlebon och specifika humlearter. Och det stillsamma — kanske ibland långtråkiga — observerandet av insekter. Humlor, tusentals humlor, hundratals bon. År ut och år in. Alldeles för ofta undanhålls sådant här i populärvetenskaplig rapportering. Forskningsresultat presenteras som något man dragit ur en hatt och får en närmast mystisk aura över sig. Men bakom god forskning döljer sig inte bara skarpa intellekt och snilleblixtar, utan även hårt och tålmodigt arbete. Goulson fångar detta på ett föredömligt vis.

7.
Den som någon gång pluggat matematik, fysik, eller, kanske främst, datalogi är antagligen bekant med en viss typ av käcka lustifikationer som emellanåt förekommer i litteraturen (framför allt i läroböcker). Även biologer tycks ha en förkärlek för detta. Goulson berättar gärna muntra och lättsamma anekdoter om sina forskarkollegor (och sig själv). Man kan nog säga att han bjuder på sig själv. Det blir ibland lite tröttsamt.

8.
Men Goulson skämtar inte när han skriver om hur en stor del av Storbritanniens humlearter försvann i och med omformningen av jordbruket till stora monokulturer. Humlor behöver blommor och nektar under hela sommarhalvåret. Ett landskap där en mångfald av ängsblommor fått ge vika för stora arealer med likadana grödor är ett ödelagt land för en humla, en ekologisk öken. Även om det odlas till exempel raps, som bär mycket blommor, så blommar rapsen bara en kort tid av sommaren. När blomningen är över finns ingenting som tar vid.

9.
Goulson skojar inte heller när han skriver om hur man förde in humlor på Nya Zeeland och hur dessa så småningom tog sig till Tasmanien och hur både flora och fauna påverkas av detta. Lokala insekter trängs undan och växter, som till exempel lupiner på Tasmanien, breder ut sig som ogräs och förstör livsmiljön för de unika arter som under miljoner år utvecklats på de avlägsna öarna.

10.
Han skriver bekymrat om kommersiella humleuppfödare som säljer humlebon till bland annat tomatodlare runt om i världen. De kommersiella humlorna för med sig parasiter och sjukdomar som de lokala humlorna saknar motståndskraft mot. Lite som Columbus.

11.
Man låter onekligen som en reaktionär typ när man tar ställning mot planetförstöring. Åtminstone jag. Goulson gör det bättre. Han påtalar att problemen är stora, att stor skada redan skett, men att det finns hopp. Han diskuterar hotet mot humlorna på ett sätt så att inte artutrotning framstår som något progressivt som bär Framsteget i sin barm. Jag ska försöka ta lärdom av det där, studera fiendens PR-strategier och använda ett mer avmätt och mindre konfrontativt språk.

12.
Så plantera lavendel, klöver, vallört, blåeld, fingerborgsblomma, gräslök och akleja i dina blomlådor, i trädgården, på kolonilotten, på åkrar och industritomter, i grustag, vid vägarna, överallt på fiendens territorium där du kommer åt. Det är allvar nu!

13.
Än är det inte för sent att rädda planeten från planetdödarnas härjningar!

Written by Pontus

30 juni 2015 at 10:00

Publicerat i Void

Tagged with , ,

Den ɐʞsuǝʌs musᴉkeXporten

with 3 comments

Jag minns en artikel för många år sedan där en kassetthatare ondgjorde sig över den nya kassettvågen som bredde ut sig över landet och förledde ungdomen. Den där kassettkulturen lever och frodas än. Som ett ogräs som växer upp genom asfalten påminner den mig om underjordens livskraft och motståndsvilja. Det finns så mycket bra musik i den här myllan, musik som inte har en chans i den där andra världen, det öde landet, där artister och musiker har förvandlats till små revisorer.

Bland kassettmakarna finner jag musik som prövar saker, söker efter något, plötsligt hittar det, svävar en bit, mister det, kraschar, tar ut en ny riktning och flyger igen. Av sponsorer, PR-typer och andra dilettanter syns inte ett spår.

Nu är det visserligen inte enbart en kassettkultur. Många av kassettbolagen verkar på Bandcamp där musiken även kan strömmas och köpas digitalt. Låt gå för det. Igår Myspace. Idag Bandcamp. Imorgon något annat. Sak samma. Kassetterna, de består.

Under året har jag ägnat en del tid åt att utforska den här musikfloran och jag tänkte skriva kort om ett axplock av mina fynd. Av mer eller mindre en slump blev det endast musik med svensk koppling. Det finns ingen nationalistisk baktanke med det. Se det mer som en förvriden spegelbild av den där svEnSkA MuS!keXpOrtEn.

Goto80 är en veteran i sammanhanget. Han har ägnat sig åt chipmusik och trackers ända sedan vanliga bondtyper inte hade något annat val. På senaste kassettsläppet _| ̄|○ breder han ut sig över en C90 med “edited improvisations” och upptäcker en helt ny ljuddomän i SID-chippet. Med hjälp av ett gåtfullt Commodore 64-program gräver Goto80 fram ljud och frilägger klanger som inte tycks höra hemma i ett ljudchip från 80-talet. Det låter murrigt, dubbigt och fräscht på samma gång.

Jag har ofta svårt för mer konkret musik med fältinspelningar och sådant. Det fastnar inte, blir för ofokuserat och undflyende. För abstrakt. Därför är det lite oväntat att jag tycker så mycket om Sign/Stanza Form/Scrap med Gaapiiiii, släppt på svenska kassettbolaget Self-help Tapes. Jag kallar det för konkret musik även om det uppenbarligen finns en massa ljudsyntes i ljudbilden också. Det vilar en behaglig mystik över inspelningarna, en känsla av exotism och främlingskap. Dova brus och hasande skrapande ljud hörs i fjärran. Syntetiskt fågelkvitter och diskantrika och högfrekventa klanger rör sig förstulet genom ljudbilden. Och så bandspelarens mjuka brus i bakgrunden. Det är fint.

Samma kassettbolag har även släppt Intro/Tom/64 Waves med Umeåbaserade Senza Testa. De gör i andra sammanhang instrumental musik med långa låtar under namnet Råd Kjetil Senza Testa. Den här kassetten bryter av från det mönstret med kortare och mer analogsyntiga låtar. Det surrar och fräser, snygga syntslingor växer fram, snärjer in sig i varandra och tonar bort. Det låter dyrt och fläskigt — på ett bra sätt.

Miljoner Döda heter en akt från Småland som släppt en kassett med det muntra namnet Ingen väg ut, bara nerIngen Våg Kassetter. Det är noisemusik av det mer drönande slaget: distat basmuller på en fond av industriellt slammer, skenande oscillatorer mixade med något som påminner om störtande flygplan. Perfekt till regniga sommardagar. Förstår egentligen inte varför jag tycker om sånt här. Jag avskyr ju ljudet från motorvägar, folk som klampar hårt i golvet, matsalssorl och slamret från byggarbetsplatser. Jag får hjärtklappning av människor som pratar för högt, kraftiga dunsar, ljudet från dammsugare, brandlarm, gnisslande cykelkedjor, plinget från mikrovågsugnar, jetmotorer och bilar som tutar. Jag drömmer mardrömmar om det bedövande dånet från en atombombsexplosion.

Kanske har det med proportioner att göra. Noisemusikern har valt civilisationens audiella avskräde till sin materia. Genom att sätta samman denna i rätt proportioner uppstår något som jag många gånger upplever som kontemplativt och, ja, nästan vackert. Jag kommer att tänka på parfymörer. De tar fram väldoftande extrakt utifrån, inte sällan, direkt vedervärdiga ingredienser.

Zeon Light börjar kännas som veteraner i den här andra vågen av kassettkultur. De är snart uppe i imponerande sjuttio släpp. Av de senare har jag lyssnat på utmärkta OCH som spelar inrökt och smutsig krautrock. Och Kristofer Ulfves Schiffbau, en dubbelkassett med instrumentalmusik av snarast arkeologisk slag (tänk Jean Michel Jarre, Vangelis och kanske John Carpenter). Den är ett ypperligt exempel på hur befriande det kan vara med elektronisk musik utan distraherande beats.

Zeon Lights “stora” släpp under våren var väl annars Tentakel. Jag är inte helt förtjust i musiken som är lite väl fartfylld och jämntjock för mitt nuvarande temperament och för årstiden, men de två lugnaste låtarna på kassetten, Tentakel och Infants, är riktigt, riktigt fina.

Årets stora upptäckt är annars labeln — (alltså, fy fan vilket ord! det måste finnas ett icke-juridiskt uttryck för detta på svenska…) — Northern Electronics. De ger ut både kassetter och vinylskivor med musik som oftast står med ena foten i techno. Till exempel en akt med det närmast vidunderliga namnet Lundin Oil (vars andra fot står i någon slags noise). I det här fallet rör det sig förmodligen inte om sponsring från oljeindustrin, utom om namnappropriering av absolut högsta klass. Låttitlarna på tiotummaren Black Gold Grey Debt (!) lyder som följer: Board Meeting, Exploitation, Ethics Borderland och avslutande Assisting Genocide. Genialt!

Det är svårt för mig att komma med rekommendationer från Northern Electronics. Lyssna igenom allt! Misantropen av Varg är smutsig och ondsint acid, tungt och stämningsfullt. Withatten 1892 av Ulwhednar bjuder på suveräna drones. Och Mu av Acronym! Den flyger och flyger, från första stund. Kraschar inte en enda gång. Northern Electronics! Jag tror att sommaren kommer att präglas av nordisk techno.

Written by Pontus

21 juni 2015 at 10:10

Publicerat i Void

Tagged with ,

Några anteckningar om vårens och försommarens läsning

leave a comment »

Hittills i år har jag läst på tok för lite böcker. Jag känner det i både kropp och själ: nacksmärtor, melankoli, klåda, en fullständigt raserad hållning, sömnsvårigheter, plötsliga ryckningar i benen, etc. Tydliga symptom på långvarig exponering för samhällskroppens gifter. Man blir inte en bättre människa av att läsa, men man blir friskare i och med undandragandet från det öde landets dödliga dunster.

Tidigare under våren tänkte jag ge mig i kast med än fler böcker om Bomben, men valde istället att ta bombbokspaus. Jag överdoserade förra gången, fick mardrömmar. Och när våren dessutom kom smygande, vitsipporna blommade och björken utanför fönstret så sakta vaknade ur sin slummer, då kunde det väl ändå få vara bombfritt. Tänkte jag. Nu är det sommar, i alla fall på pappret. Åter piper fågelungar innanför ventilen vid cykelrummet. Åt fanders med Bomben! I alla fall till i höst. En dag hoppas jag kunna fjättra den där demonen, Bomben alltså. Kanske genom att skriva en roman.

Av det jag ändå läst under våren och försommaren har en hel del inte levt upp till förväntningarna. Till exempel Huset vid avgrunden av William Hope Hodgson. Förutom några enstaka kapitel av vad man i datorspelskretsar skulle kalla “survival horror” består den till största delen av ändlösa och febriga drömvisioner om gröna stjärnor, svarta solar, tidens slut och solsystemets undergång. Jag vet, det låter underbart. Och det är inte otänkbart att sällsamma tilldragelser ägde rum i Hodgsons huvud när han skrev romanen för mer än hundra år sedan. Problemet är att allt gick förlorat i överföringen från tanke till ord. Av de grandiosa fantasierna återstår bara en hög med ord. Det är lätt hänt och det är vad som skiljer stora författare från obetydliga. Men jag ska inte klanka ned på Hodgson, han har gjort betydligt bättre ifrån sig i andra sammanhang. Till exempel de mer marina skräckberättelserna i Rösten i mörkret och andra skräckfyllda berättelser som jag vill minnas var riktigt bra.

Hastur förlag har jag ständigt under uppsikt. De är en fyr i mörkret (eller kanske en skugga i det förintande solljuset) för oss goter och ockultister. Tidigare i år utkom Ur havets djup på detta förlag, två noveller av Robert W. Chambers respektive Irvin S. Cobb som ska ha inspirerat Lovecraft att skriva Skuggan över Innsmouth. Man kan nog säga att bägge novellerna är något av bagateller, med Chambers Hamnkaptenen som den bättre av de två.

Och sedan då. Carl-Henning Wijkmarks Vi ses igen i nästa dröm var en besvikelse. Brian Woods och hans postapokalyptiska serie The Massive lät spännande men var alldeles trasig. Inte ens upplösningen av Ed Brubakers och Sean Phillips serie Fatale levde upp till förväntningarna. Fatale började mycket bra, men blev egentligen allt sämre för varje album. Och mitt i allt det här fick jag för mig att läsa lite “klassisk” rymdopera från guldåldern i form av Det största vapnet av John W Campbell. Alltså, vilket skämt…

Usch, vad jag klagar, men jag har höga krav på fiktioner. Det ska man ha. Det är trots allt den enda vägen härifrån.

Den roligaste läsupplevelsen är nog förlaget Cobolts pågående nyutgivning av Pierre Christins och Jean-Claude Mézières Linda och Valentin som hittills hunnit fram till albumet Samlade äventyr 3. Manusen är kanske inte alltid helgjutna, de återkommande buskisinslagen kan vara besvärande och det går säkert att ha vissa synpunkter på Lindas anorektiska midja. Men fantasirikedomen! Nerven! Berättarglädjen! [Mézières makalösa bilder]! Den upprymda gränslösheten! Det går inte att ogilla Linda och Valentin.

Men nog om det.

Written by Pontus

17 juni 2015 at 07:44

Publicerat i Void

Tagged with ,

Sommarbokhögen 2015

leave a comment »

sommarbokhog2015

Byggandet av sommarbokhögen har i det maskinskriftska hemmet blivit något av ett sakrament. Förr om åren var högen väldig, rent av livsfarlig, ja, samhällsfarlig — ett direkt hot mot civilisationen och de ekologiska systemen. I år är höjderna mindre svindlande. De rent cellulosabaserade höjderna alltså. Till innehållet hoppas jag att böckerna är tillräckligt gränslösa och vidsträckta för att ingjuta hopp och livskraft i min utarbetade slavkropp.

Written by Pontus

14 juni 2015 at 18:09

Publicerat i Void

Tagged with ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.