Maskinskrift

Upprättandet av fiktiva floror

with 2 comments

En av fantastikens mer ädla fabuleringsuppvisningar är upprättandet av fiktiva floror, att ur tomma intet inte bara skapa liv, utan hela ekosystem. Mig veterligen ägnade sig Borges aldrig åt sådana övningar, vilket måste betraktas som ett mysterium. Kanske hade han så till den grad drunknat i Ernst Haeckels storslagna illustrationer av mikrokosmos att han ansåg att just inom detta område överträffade verkligheten dikten.

Fiktiva faunor är ett helt annat kapitel, låt oss lämna det därhän för den här gången.

En av de mer minnesvärda fiktiva flororna återfinns i Hayao Miyazakis episka manga Nausicaä of the Valley of the Wind (där alltså mangan (boken) skiljer sig avsevärt från den långt ifrån lika lyckade animefilmen från Studio Ghibli). Historien utspelar sig i en värld som fortfarande lider av sviterna efter ett apokalyptiskt krig för hundratals år sedan. De olika kungadömena — spillrorna av de forntida industrialiserade civilisationerna — hotas ständigt av varandra och den giftiga svamp- och sporskog (“The Sea of Corruption”) som sedan det ödesdigra kriget sprider sig över länderna. I “Förfallets hav” växer svampar stora som träd, marken är täckt av kryptogamer i alla möjliga former och gigantiska flygande insekter fyller luftrummet. Där inne i den förvridna djungeln lever även skogsfolket, av vissa betraktade som närmast heliga. De kan vistas i den av sporer förgiftade luften genom att bära dräkter och masker tillverkade av bland annat insektsmembran. Deras hem består av tält, eller hinnor, som kommer från slemmet som insekterna utsöndrar. Och de äter ägg som insekterna ger dem. Kort och gott: de lever i samklang med den av de flesta så skrämmande och avskydda naturen. Miyazakis ekologiska fantastik är djupt fascinerande.

Jag har ju tidigare skrivit om Swamp Thing, framförallt Alan Moores mytologiska ekofantasier och omstöpning av serien till en närmast aktivistisk uppgörelse med det vedervärdiga planetdödande som utmärker homo sap.

Floran i Brian Aldiss roman Drivhuset är helt väsensskild från Miyazakis sporbaserade fantasier. Drivhuset utspelar sig i en ytterst avlägsen framtid. Miljarder år har passerat. Solen har gått in i sin dödsfas, börjat expandera och utstrålningen är starkare än någonsin tidigare. Jordens rotation har genom eonerna saktats in av månens dragningskraft och till slut avstannat helt. Ena halvan av planeten befinner sig ständigt i det starka solljuset och där har växtligheten fullständigt tagit över. Ett enda gigantiskt banyanträd har täckt landytan. Där i trädets mellanskikt lever spillrorna av människosläktet som krympt till en femtedel av sin forntida storlek och tappat mycket av sina intellektuella kapaciteter. De lever i ständig fara för att attackeras av de många vegetabiliska rovplantor som rör sig och gömmer sig i grönskan. Trämiter, visseltistlor, sugarfåglar, tigervispor, dregelsegel, läderfjädrar, käftfällor, feberlevrar, skärbär, mögelödlor, frätläppar, bukalmar, vildvidar, etcetera — det fullkomligen sprudlar av bisarra växtodjur i Aldiss vegetation. Litterärt sett är det kanske inget mästerverk, men ändå djupt fascinerande — särskilt de första tjugo, trettio sidornas halsbrytande tempo.

När det gäller fiktiva floror går det inte att förbise den tjeckiska spelstudion Amanita Design som bland annat gjort Botanicula, ett spel som jag verkligen älskade. Nu är de tillbaka med spelet Samorost 3 som är alldeles bedårande med sina rymdblommor, jättesvampar och interplanetära lökar.

Written by Pontus

24 april 2016 at 12:13

Publicerat i Void

Tagged with , , ,

Blommor och bin

leave a comment »

Såg årets första humledrottning i veckan. Hon vinglade fram längs en söndrig sluttning av gräs och jordhålor, stannade vid varje hålighet och sniffade och undersökte om det passade en drottning att bygga sig ett bo där. Jag följde Hennes Majestät i tio minuter, försökte förgäves förklara att det här var en eländig plats och att hon skulle flyga bort till skogarna på andra sidan motorvägen. Jag erbjöd henne även översta våningen i sovrummets byrålåda som boplats men hon var kallsinnig inför detta.

*

Har funderat en hel del på sporer men inte kommit fram till något särskilt.

*

Jag har läst några böcker och sett en och annan film som egentligen förtjänar att kommenteras. Men lusten att kommunicera eller att överhuvudtaget uttrycka sig begripligt har inte varit på topp. Egentligen vill jag mest skaffa den där kortvågsradion jag länge drömt om: lyssna på universum, sända ut mina nummerserier. Modulera, inte kommunicera.

*

Nu vill jag inte gå händelserna i förväg, men stämmer det att växtriket kommer att dra fördel av solens expansion och ökade utstrålning när den gula stjärnan går in i den andra hälften av sin existens? I sådana fall väntar en ny grön värld för den tålmodige. Återkommer om detta.

*

Att jag inte blev biolog är något jag får leva med.

Written by Pontus

15 april 2016 at 16:03

Publicerat i Void

Tagged with ,

Till skuggornas lov

with one comment

Vill man vara vulgär skulle man kunna beskriva Junichiro Tanizakis essä Till skuggornas lov från 1933 som ett enda långt gnällande på västerländsk dekadens i allmänhet och på elektriskt ljus i synnerhet. Den gör så att säga skäl för namnet. Tanizaki går lugnt och sakligt igenom hur Japan ända sedan Meijirestaurationen, då landet öppnade sig mot väst, låtit intryck och införandet av varor och idéer från väst fördärva den traditionellt japanska estetiken. Mest av allt skriver han om hur det elektriska ljuset drivit bort dunklet och skuggspelet som ger djup åt den japanska byggnadskonsten, från toaletter till tempelbyggnader. No-teatern har förlorat mycket av sin elegans och sensibilitet i det starka ljuset. Till och med den japanska kvinnan har tappat sin mystik i kontakt med glödlampornas sken. Tanizaki frammanar en bild av äldre tiders adliga hovdamer, nedsänkta i trolskt mörker:

Mörkret svepte in [kvinnorna] i tiotals, tjugotals, täta skikt och trängde sig in i alla öppningar i deras dräkter, i halslinningar, ärmkanter och längst ned vid fötterna. Eller var det kanske tvärtom så att det var mörkret som vällde fram ur dessa kvinnokroppar, ur munhålorna med de svärtade tänderna, ur de svarta hårtopparna, precis som tråden spottas fram av den otäcka jordspindeln.

Tanizaki kan med viss rätt kallas reaktionär och det är förstås lätt att skratta åt hans avfärdande av lampor, ventilationsfläktar, keramikserviser och trafikljus. (Eller liknelser mellan kvinnor och jordspindlar…) En modern läsare tar sig för pannan när Tanizaki förpassar kvinnor till de mörka rummen under de stora takskäggen. Ja, man himlar rent av med ögonen när han, lite poetiskt högdraget, frågar sig om inte de forna hovdamerna i själva verket hörde trollsläktet till.

Men jag har svårt att helt avfärda honom. Konsekvent och välformulerad konservatism har ändå en viss charm. Det är också befriande med någon som tar estetik på största allvar. Jag är dessutom själv djupt engagerad i skuggor och mörker och får ofta kisa på grund av smärtsamt skinande vita väggar och porslinstallrikar.

Emellanåt sätter Tanizaki fingret på något verkligt intressant, till exempel ger han uttryck för en minst sagt kuriös vetenskapssyn:

[D]essa formfrågor får mig ändå alltid att fundera över hur annorlunda vårt samhälle skulle ha varit om öst och väst hade utvecklat skilda vetenskapliga civilisationer oberoende av varandra. Om vi till exempel hade haft vår egen fysik och kemi och på dem grundat en teknik och industri och genomgått vår egen speciella utveckling, skulle det då inte ha uppstått alla möjliga slags nyttosaker, apparater, mediciner och konstindustriella produkter som varit bättre anpassade till vår nationalkaraktär? Om till och med principerna för fysiken och kemin hade byggt på en annan synvinkel än den västerländska, undrar jag om det inte i fråga om natur och egenskaper hos strålning, elektricitet och atomer skulle ha uppdagats aspekter som skiljer sig från dem vi får lära oss idag.

En japansk fysik! Varför inte? Vi läser ju rysk litteraturhistoria, egyptologi och japansk scenkonst. Det är knappast kontroversiellt att påstå att globaliseringen ibland står i bjärt kontrast till det mångfaldsbegrepp som vi omhuldar i många andra sammanhang, till exempel den biologiska mångfalden eller biodiversiteten. Jag förespråkar alltså inte avskaffandet av Schengen, taggtrådsstängsel eller att vi omedelbart ska stänga hamnar, broar och flygplatser som ett annat Tokugawashogunat. Jag menar bara att även en ljusskygg japan kan ha intressanta perspektiv på saker och ting värda att lyssna på.

Written by Pontus

19 mars 2016 at 12:55

Publicerat i Void

Tagged with ,

Science fiction

with 7 comments

När jag söker på “science fiction” här på bloggen blir jag alldeles skamsen. Herregud, jag skriver ju knappt om något annat! Känns det som. Läsare av bloggen måste tro att jag uteslutande läser SF. Så är det inte. Det är bara att just SF verkar få mig extra talför. Nåväl, det spelar ju egentligen ingen roll. Att komma hit och läsa är att besöka relevansens utmarker. Så har det alltid varit och så kommer det förbli.

Jag har två problem med science fiction:

  1. det faktum att mitt intresse för SF ryms inom fördomsprofilen av mig.
  2. själva begreppet, engelskan.

Det första problemet är kosmetiskt, ett resultat av fåfänga och bör därför ignoreras, möjligen bemötas med hån.

Det andra problemet är mer svårlöst. Det går ju inte att bara översätta begreppet. SF är ju inte ens en speciellt bra genrebenämning eftersom det ryms så otroligt mycket under den och så väldigt lite av denna litteratur är “vetenskapsfiktion”, alltså fiktionaliserad vetenskap. Faktum är att det senare snarare är en ytterst smal subgenre inom SF.

(Stanislaw Lem är för övrigt en mästare av “vetenskapsfiktion”. Jag har nyligen läst novellsamlingen Mögelmörkret som innehåller en del briljanta noveller på temat. Lymphaters formel är en nästan lovecraftiansk historia om en bruten vetenskapsmans febriga vittnesmål om en fruktansvärd upptäckt inom den artificiella intelligensens domäner. Det är slående hur de allra bästa spekulativa skildringarna av AI ofta har många årtionden på nacken, som om fantasierna senare stöptes i samma trista, gulnande plastformer som de första hemdatorerna.)

Nej, jag har ingen lösning på begreppsproblematiken. Science fiction har det kommit att heta och så lär det antagligen förbli. Man kunde önska ett mer vardagligt och lättsluddrat ord, som “deckare” istället för detektiv- eller kriminalroman.

När en äldre bekant till familjen såg mig sitta och läsa en av de gula böckerna i Deltaserien blev han nyfiken. Gillar du science fiction? frågade han. Det visade sig att han var en SF-läsare sedan länge. Vi hamnade i en diskussion om genren. Han sa att han alltid varit fascinerad av “science”-elementet i SF. Med det menade han själva spekulationen om framtida teknologier, möjligheter och hot. För mig har det alltid varit tvärtom — det är fiktionen som lockar. Inom SF har jag funnit de mest vilda och lössläppta fantasierna, det galna och livsbejakande. Jag bryr mig inte om förutsägelsers eventuella pricksäkerhet. Facit är alltid tråkiga. Det är fiktionen som är huvudsaken.

Written by Pontus

13 mars 2016 at 10:14

Publicerat i Void

Tagged with ,

Enquête (efter Ekelöf)

with 3 comments

Vad anser ni som er uppgift i livet?
Att banna skapelsen där jag står, att gödsla marken när jag går.
Vad är er politiska övertygelse?
Min åsikt är skruttni huttni.
Er religiösa mening, om ni har någon?

Vad söker ni hos människor?
Kött med lämpligt tuggmotstånd.
Vad söker ni i böcker? Filosofiskt djup? Bredd eller höjd? Epik? Lyrik?
En utväg, ett maskhål, en förlorad värld.
Vad är det vackraste ni vet?
Den svarta stjärnan.
Er älsklingshobby?
Att konversera uteslutande med insekter.
Er lilla skötesynd?
Fotanglar.
Och slutligen (så kortfattat som möjligt): varför skriver ni?
För att balansera upp solsystemet.

Written by Pontus

7 mars 2016 at 21:48

Publicerat i Void

Tagged with

Ockult befrielse av tingen

with one comment

Det är med stor fascination jag vandrar runt bland Christine Ödlunds målningar, installationer, videokonst och ljudverk på utställningen Aether & Einstein i Stockholm. Nedervåningen på Magasin III är helt vigd åt hennes besynnerliga hybridvärld av biologi, teosofisk vetenskapsmysticism, Mesmers animala magnetism, synestesi, ockultism och fysik.

Växternas hemliga språk och perception är ett återkommande tema både här och i tidigare utställningar. Flera målningar gestaltar nässlors signalering under stresspåverkan, till exempel under attack av fjärilslarver i akvarellen Stress Call of the Stinging Nettle. Målningen Plant Perception I är ett riktigt praktverk där brännässlor, försöksuppställningar och matematiska kurvor samsas med ockulta kemiska symboler och molekylmodeller av hemoglobin och klorofyll. Målningens ljudexperiment realiseras i installationen Xylem Floem där ormbunkars rötter utsätts för knäppande ljud från ett par småhögtalare. Signaler från andra rötter plockas upp av kontaktmikrofoner och åskådliggörs i ett spektrogram.

En time-lapse-video illustrerar ormbunkars danslika rörelser som är osynliga för oss i vår normala vardagslunk, men som framträder när hastigheten skruvas upp 900 gånger realtid. Det är en vacker illustration av växtlighetens för oss ofta osynliga liv.

I Warren Ellis pågående serie Trees har utomjordiskt liv gett sig till känna för mänskligheten. Gigantiska, trädliknande strukturer står sedan ett årtionde rotade på olika platser runt om i världen. De står där, märkta med mystiska symboler och till synes stumma, livlösa. Åratal av forskning har inte gett några resultat. Det är som om “träden” antingen är döda eller inte förmår kommunicera.

Omöjligheten att kommunicera med eller ens begripa annat liv än det mänskliga är ett återkommande tema även i den polske science fiction-författaren Stanislaw Lems författarskap, förstås i hans mest kända roman Solaris, men även i novellform i till exempel Mögelmörkret.

Även Christine Ödlund uppfattar jag som en utforskare av den här kommunikativa avgrunden. Hon laddar naturen och konsten med liv, ger den en röst genom att utnyttja ockulta och pseudo-vetenskapliga koncept. Det är säkert provocerande för en del vetenskapspositivister med tunnelseende, men det är effektivt och resultatet är onekligen mäktigt.

Jag kommer att tänka på ett samtal mellan David Jonstad, Fredrik Sjöberg och Helena Granström på Kulturhuset för några veckor sedan, där den pågående miljöförstörelsen stod i centrum för diskussionen. De pratade bland annat om hur mystik och vidskepelse förr i tiden verkade som en motkraft mot ett alltför stort utnyttjande av naturen. En gammelskog kunde vara full av troll och oknytt, där gick det inte att fälla träd och ägna sig åt svedjebränning hur som helst. Åtminstone inte ostraffat. Men när vidskepelse och folktro tappade kraft blev synen på naturen alltmer instrumentell — för att inte säga gammaltestamentlig (“uppfyll jorden och lägg den under er”). Skogen blev mest en reservoar för virke och pappersmassa.

I Ödlunds konst ser jag ett hoppfullt och befriande försök till återmystifiering av tingen. Det handlar inte om en längtan tillbaka till gamla tiders skrock och häxbränning, utan om en längtan bort från en förhärskande och destruktiv nyttoontologi.

Egentligen kan man säga att fysiken redan gjort den här resan, bort från 1700-talets mekaniska och deterministiska universum till den moderna fysikens gåtfulla natur av vågekvationer, obestämbarhetsprinciper, händelsehorisonter och ett stormande hav av rumtid.

Utställningen på Magasin III är kort och gott ett bra botemedel mot den mänskliga hybrisen.

Written by Pontus

21 februari 2016 at 18:50

Publicerat i Void

Tagged with ,

Djuren bidar sin tid

with 8 comments

Under januari månad drabbades jag av en bedövande miljöförstöringsångest. Den satt i under flera veckor. Jag har varit nedstämd. På kvällarna har jag legat vaken och tänkt på metangasutsläpp, plastsopor i haven, artutrotning, havsförsurning, avsmältning, etc. Finns det någon väg bort från detta? har jag frågat mig. När det känts som mörkast har svaret varit ett rungande nej, skrivet i versaler av brinnande regnskogar.

Min snuttefilt under den här perioden har varit boken Vad händer med världen utan oss? av den amerikanske journalisten och litteraturvetaren Alan Weisman. Den beskriver ett grandiost tankeexperiment som formuleras redan i titeln: vad händer om alla människor på Jorden plötsligt försvinner?

I minutiös detalj går Weisman igenom hur ett hus långsamt äts upp av fukt, mikrober och växtlighet, hur Manhattan — snabbare än vad man kan tro — återgår till ogästvänlig träskmark. Naturen som en långsam flodvåg som sakta reser sig bakom våra ryggar. Jag hyser inga direkta agg mot New York, men jag njuter av att läsa om hur de vattenfyllda tunnelbanorna underminerar marken och så småningom fäller skyskraporna till marken. Jag finner en trygghet i de passager som inleds med orden “om människan försvann…”, för det slutar nästan alltid väl — i den meningen att skogen åter tar över, djuren återvänder. Visserligen förmörkas återhämtandet av långlivade artefakter som plaster, koldioxidhalter och kopparplåtstäckta frihetsgudinnor (den försvinner aldrig), men i de vidsträckta geologiska tidsförlopp som hägrar bortom antropocenen är det återigen evolutionen som sätter agendan. Weisman spekulerar i framkomsten av ftalat-ätande bakterier som städar upp den upprättgående apans skändande av oceanerna. Det inger hopp.

Problemet är att den här tryggheten är förrädisk, för människan visar inga tecken på att försvinna. Hon eldar sina kolväten och bränner och skövlar sina skogar som om morgondagen inte fanns. Jag skriver “sina”, som i hennes — som om vi ägde planeten. Det är den kristna värdegrunden i mig som talar:

Gud sade: “Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: “Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden”.

Lägg den under er.

Härska.

Vi kallade honom manetmannen, föreläsaren i ekologi. Det var en kurs som ingen valt, men som alla teknologer var tvungna att gå. Kanske trodde högskolans ledning att det skulle förmå de framtida makthavarna att ta ansvar för miljön. I så fall var det ett hedervärt tilltag, men med tanke på de avfärdande kommentarer jag hörde på väg in i föreläsningssalen gjorde kursen inte så stort intryck på de unga påläggskalvarna. De fann den kort och gott meningslös. Det jag minns bäst från kursen var när manetmannen vid ett tillfälle, högst oväntat och spontant, brast ut i en veklagan om katolicismens skuld till miljöförstöringen. Han anförde det ovanstående citatet från Första Moseboken och konstaterade att inga människor skräpar ned och förgiftar så som katoliker, vars Gud alltså uppmanat dem att lägga jorden under sig. En tjej blev rasande och en hätsk debatt utbröt.

Nej, det kanske inte var så snyggt av manetmannen, men den tankefigur han gav uttryck för återkommer likväl titt som tätt hos mig. Varje gång jag hör konservativa utläggningar om den kristna värdegrunden som basen för vårt samhälle tänker jag på hur vi lagt jorden under oss, ödelagt och utplånat — helt i enlighet med Herrens ord. Den blinda tron i att vara utvalda av Gud, skapade till hans avbild, har gett oss en hybris som varit en katastrof för floran och faunan på den här planeten. Inte heller den parlamentariska demokratin har varit till mycket hjälp. Tillsammans med kapitalismen har den vaggat in människan i en framgångssaga där varje nödvändigt steg tillbaka omöjliggörs.

Kanske hade ett tidigt storskaligt atomkrig, någon gång på 50-talet, varit det bästa för naturen. Vapenarsenalerna var (möjligen) ännu inte tillräckligt omfattande för att fullständigt tillintetgöra ekosystemen. Den spillra av mänsklighet som överlevt hade varit desarmerad för oöverskådlig tid framåt och gått in i en lång och mörk tidsålder av stamvälde och anarki…

Så här vandrade tankarna i timtal under januarinätterna. — — — — — — — — — — — — — — —

Jag är medveten om att min natur- och civilisationssyn inte är helt oproblematisk. Den är i grunden reaktionär och till viss del osund. Den är tillbakablickande och sorgesam — trots att naturen själv är den mest framåtskridande kraften i universum. Naturen sörjer aldrig, den bara självreplikerar, anpassar, ruttnar och frossar i ett överväldigande kollektivt mördande. Och min, måhända naiva, önskan att bevara något slags urtillstånd är bara ytterligare ett utslag av den kristna värdegrunden, där jag står vid sidan av och betraktar det gränslöst vilda från min upphöjda position, kanske fäller en tår för glyptodonten.

I Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi spelar Jimmy och Crake frågesporten Extinctathon som går ut på att minnas och namnge de utdöda djuren (“Adam named the living animals, MaddAddam names the dead ones”). I Slumpens spöke reses De Utdöda Arternas Museum mitt i Madagaskars djungler. Ingen av berättelserna nöjer sig med att låta människan sörja i fred från sin gudalika balkongplats, istället kliver de rakt ned i undervegetationen och blir en del av det vilda och kollektiva mördandet. Farsoter släpps lösa och J-kurvan faller som en bila över skapelsen.

Jag är så rädd att allt ska försvinna, utarmas till utplåningens gräns, och det till förmån för något så outhärdligt andefattigt som varuproduktion. Spillrorna av de utrivna köken uppställda under entrén… Den där jävla USB-anslutna kaffevärmaren som ni gav till kollegan som en kul födelsedagspresent… Eller mobiltelefonen du bytte ut bara för att den var ett och ett halvt år gammal… Jag behöver ta mig ut ur den här trygga bubblan av dystopiskt jämmer och istället jubla över ogräsets återerövring av morotslandet. Om några år kommer jag behöva skänka hopp. Men till dess eller tills jag hittar något bättre tar jag litteraturen till hjälp. Om inte Alan Weismans misantropiska fantasier så varför inte Werner Aspenström, här med dikten Djuren bidar sin tid:

Rådjuren spanar i skogsbrynet
utan att våga sig fram: känner än
den svaga vittringen av människor.
Men ormarna har lämnat sina hålor
och tornfalken ser från sin höjd
hur de rykande städerna slocknar.

Written by Pontus

9 februari 2016 at 17:59

Publicerat i Void

Tagged with , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.