Maskinskrift

Två hypoteser om cellanhopningar

leave a comment »

1
Ett av de största sveken i en människas liv måste vara förlossningen. Före: en varm och förtröstansfull undervattensvärld, en absolut och omfamnande gräns, maten serverad, dröm och vakenhet utan distinktion, minnena bortom äggvitan, lågpassfiltrerade omgivningsljud och en distinkt rytm — “where we’re from, the birds sing a pretty song, and there’s always music in the air”… — — — Efter: kylan, hettan & avgrunden. det vita ljuset som förtär drömmar. tystnaden

2
Cancern är de flercelliga organismernas sluttillstånd, livets egen värmedöd. När solen en dag sväller upp och iklär sig sin röda jätteskrud har allt liv på den här planeten sedan länge ansamlats i en enda gigantisk svulst.

Written by Pontus

9 maj 2016 at 06:50

Publicerat i Void

ruff ruff said the boy with the big head

leave a comment »

Låt oss kalla det mikronoveller. Ur The Collected Fanzines av Harmony Korine:

my friend kenny used to play games with whoever was around. sometimes he would play too rough and injure his friend. when he got older he had a weight problem and i could tell he was embarrassed because he wouldn’t take his shirt off at the beach. his grandfather sent him to an abandoned island and told him to get skinny. he told me he had fun on the island. he said there were lots of things to do.

Så rakt, så ofiltrerat! Nästan som minimal techno i prosaform. Jag skiner upp i ett leende varje gång jag läser. Å, den briljant håglösa avslutningen!

I ärlighetens namn består den här textsamlingen till nittiosju procent av pubertala obegripligheter. Jag tror inte ens det är ironi, bara ren tristess och ett slags trots mot det eukaryotiska cellbygget och dess maktordningar. Man bläddrar lite förstrött förbi ännu en lista i versaler, ännu en rad mer eller mindre godtyckliga ord skrivna efter varandra i tusch. Hade fanzinen gjorts tio år senare hade Korine betraktats som en hip***r (detta invektiv som allt mer används som en härskarteknik för att förmå människor att stanna i det planetförstörande kapitalistiska systemet).

it was very hard growing up in a world where everyone had a terrible hobby. i had no hobby. my dad made me throw balls against the wall. he said have fun but dont break anything. everyone i knew liked to roller-skate. i hated that because i would get blisters because my mom only bought the skinny kind of tube sock. once my friend tim said he could bowl a 150. i said good. good for you. but i didn’t know what he was talking about.

Av de tre procent av materialet som är läsbart — och riktigt bra! — utgörs huvuddelen av mikronoveller. De flesta hittar man i första “kapitlet”, Korines allra tidigaste fanzin, My Friend or Sheep Boy från 1992. Små explosioner av utanförskap. Där finns ingen längtan bort, ingen längtan till något bättre, bara den totala alienationen. Det är roligt och sorgligt på samma gång.

ruff ruff said the boy with the big head. he tried to fight the chic with the most muscles in the room. she said nobody gets along long dong. i spent most of my life trying to separate myself. i am smart enough to know anything pecked the genius in the corner. i dont think like the morons.

Written by Pontus

6 maj 2016 at 09:52

Publicerat i Void

Tagged with ,

Upprättandet av fiktiva floror

with 2 comments

En av fantastikens mer ädla fabuleringsuppvisningar är upprättandet av fiktiva floror, att ur tomma intet inte bara skapa liv, utan hela ekosystem. Mig veterligen ägnade sig Borges aldrig åt sådana övningar, vilket måste betraktas som ett mysterium. Kanske hade han så till den grad drunknat i Ernst Haeckels storslagna illustrationer av mikrokosmos att han ansåg att just inom detta område överträffade verkligheten dikten.

Fiktiva faunor är ett helt annat kapitel, låt oss lämna det därhän för den här gången.

En av de mer minnesvärda fiktiva flororna återfinns i Hayao Miyazakis episka manga Nausicaä of the Valley of the Wind (där alltså mangan (boken) skiljer sig avsevärt från den långt ifrån lika lyckade animefilmen från Studio Ghibli). Historien utspelar sig i en värld som fortfarande lider av sviterna efter ett apokalyptiskt krig för hundratals år sedan. De olika kungadömena — spillrorna av de forntida industrialiserade civilisationerna — hotas ständigt av varandra och den giftiga svamp- och sporskog (“The Sea of Corruption”) som sedan det ödesdigra kriget sprider sig över länderna. I “Förfallets hav” växer svampar stora som träd, marken är täckt av kryptogamer i alla möjliga former och gigantiska flygande insekter fyller luftrummet. Där inne i den förvridna djungeln lever även skogsfolket, av vissa betraktade som närmast heliga. De kan vistas i den av sporer förgiftade luften genom att bära dräkter och masker tillverkade av bland annat insektsmembran. Deras hem består av tält, eller hinnor, som kommer från slemmet som insekterna utsöndrar. Och de äter ägg som insekterna ger dem. Kort och gott: de lever i samklang med den av de flesta så skrämmande och avskydda naturen. Miyazakis ekologiska fantastik är djupt fascinerande.

Jag har ju tidigare skrivit om Swamp Thing, framförallt Alan Moores mytologiska ekofantasier och omstöpning av serien till en närmast aktivistisk uppgörelse med det vedervärdiga planetdödande som utmärker homo sap.

Floran i Brian Aldiss roman Drivhuset är helt väsensskild från Miyazakis sporbaserade fantasier. Drivhuset utspelar sig i en ytterst avlägsen framtid. Miljarder år har passerat. Solen har gått in i sin dödsfas, börjat expandera och utstrålningen är starkare än någonsin tidigare. Jordens rotation har genom eonerna saktats in av månens dragningskraft och till slut avstannat helt. Ena halvan av planeten befinner sig ständigt i det starka solljuset och där har växtligheten fullständigt tagit över. Ett enda gigantiskt banyanträd har täckt landytan. Där i trädets mellanskikt lever spillrorna av människosläktet som krympt till en femtedel av sin forntida storlek och tappat mycket av sina intellektuella kapaciteter. De lever i ständig fara för att attackeras av de många vegetabiliska rovplantor som rör sig och gömmer sig i grönskan. Trämiter, visseltistlor, sugarfåglar, tigervispor, dregelsegel, läderfjädrar, käftfällor, feberlevrar, skärbär, mögelödlor, frätläppar, bukalmar, vildvidar, etcetera — det fullkomligen sprudlar av bisarra växtodjur i Aldiss vegetation. Litterärt sett är det kanske inget mästerverk, men ändå djupt fascinerande — särskilt de första tjugo, trettio sidornas halsbrytande tempo.

När det gäller fiktiva floror går det inte att förbise den tjeckiska spelstudion Amanita Design som bland annat gjort Botanicula, ett spel som jag verkligen älskade. Nu är de tillbaka med spelet Samorost 3 som är alldeles bedårande med sina rymdblommor, jättesvampar och interplanetära lökar.

Written by Pontus

24 april 2016 at 12:13

Publicerat i Void

Tagged with , , ,

Blommor och bin

leave a comment »

Såg årets första humledrottning i veckan. Hon vinglade fram längs en söndrig sluttning av gräs och jordhålor, stannade vid varje hålighet och sniffade och undersökte om det passade en drottning att bygga sig ett bo där. Jag följde Hennes Majestät i tio minuter, försökte förgäves förklara att det här var en eländig plats och att hon skulle flyga bort till skogarna på andra sidan motorvägen. Jag erbjöd henne även översta våningen i sovrummets byrålåda som boplats men hon var kallsinnig inför detta.

*

Har funderat en hel del på sporer men inte kommit fram till något särskilt.

*

Jag har läst några böcker och sett en och annan film som egentligen förtjänar att kommenteras. Men lusten att kommunicera eller att överhuvudtaget uttrycka sig begripligt har inte varit på topp. Egentligen vill jag mest skaffa den där kortvågsradion jag länge drömt om: lyssna på universum, sända ut mina nummerserier. Modulera, inte kommunicera.

*

Nu vill jag inte gå händelserna i förväg, men stämmer det att växtriket kommer att dra fördel av solens expansion och ökade utstrålning när den gula stjärnan går in i den andra hälften av sin existens? I sådana fall väntar en ny grön värld för den tålmodige. Återkommer om detta.

*

Att jag inte blev biolog är något jag får leva med.

Written by Pontus

15 april 2016 at 16:03

Publicerat i Void

Tagged with ,

Till skuggornas lov

with one comment

Vill man vara vulgär skulle man kunna beskriva Junichiro Tanizakis essä Till skuggornas lov från 1933 som ett enda långt gnällande på västerländsk dekadens i allmänhet och på elektriskt ljus i synnerhet. Den gör så att säga skäl för namnet. Tanizaki går lugnt och sakligt igenom hur Japan ända sedan Meijirestaurationen, då landet öppnade sig mot väst, låtit intryck och införandet av varor och idéer från väst fördärva den traditionellt japanska estetiken. Mest av allt skriver han om hur det elektriska ljuset drivit bort dunklet och skuggspelet som ger djup åt den japanska byggnadskonsten, från toaletter till tempelbyggnader. No-teatern har förlorat mycket av sin elegans och sensibilitet i det starka ljuset. Till och med den japanska kvinnan har tappat sin mystik i kontakt med glödlampornas sken. Tanizaki frammanar en bild av äldre tiders adliga hovdamer, nedsänkta i trolskt mörker:

Mörkret svepte in [kvinnorna] i tiotals, tjugotals, täta skikt och trängde sig in i alla öppningar i deras dräkter, i halslinningar, ärmkanter och längst ned vid fötterna. Eller var det kanske tvärtom så att det var mörkret som vällde fram ur dessa kvinnokroppar, ur munhålorna med de svärtade tänderna, ur de svarta hårtopparna, precis som tråden spottas fram av den otäcka jordspindeln.

Tanizaki kan med viss rätt kallas reaktionär och det är förstås lätt att skratta åt hans avfärdande av lampor, ventilationsfläktar, keramikserviser och trafikljus. (Eller liknelser mellan kvinnor och jordspindlar…) En modern läsare tar sig för pannan när Tanizaki förpassar kvinnor till de mörka rummen under de stora takskäggen. Ja, man himlar rent av med ögonen när han, lite poetiskt högdraget, frågar sig om inte de forna hovdamerna i själva verket hörde trollsläktet till.

Men jag har svårt att helt avfärda honom. Konsekvent och välformulerad konservatism har ändå en viss charm. Det är också befriande med någon som tar estetik på största allvar. Jag är dessutom själv djupt engagerad i skuggor och mörker och får ofta kisa på grund av smärtsamt skinande vita väggar och porslinstallrikar.

Emellanåt sätter Tanizaki fingret på något verkligt intressant, till exempel ger han uttryck för en minst sagt kuriös vetenskapssyn:

[D]essa formfrågor får mig ändå alltid att fundera över hur annorlunda vårt samhälle skulle ha varit om öst och väst hade utvecklat skilda vetenskapliga civilisationer oberoende av varandra. Om vi till exempel hade haft vår egen fysik och kemi och på dem grundat en teknik och industri och genomgått vår egen speciella utveckling, skulle det då inte ha uppstått alla möjliga slags nyttosaker, apparater, mediciner och konstindustriella produkter som varit bättre anpassade till vår nationalkaraktär? Om till och med principerna för fysiken och kemin hade byggt på en annan synvinkel än den västerländska, undrar jag om det inte i fråga om natur och egenskaper hos strålning, elektricitet och atomer skulle ha uppdagats aspekter som skiljer sig från dem vi får lära oss idag.

En japansk fysik! Varför inte? Vi läser ju rysk litteraturhistoria, egyptologi och japansk scenkonst. Det är knappast kontroversiellt att påstå att globaliseringen ibland står i bjärt kontrast till det mångfaldsbegrepp som vi omhuldar i många andra sammanhang, till exempel den biologiska mångfalden eller biodiversiteten. Jag förespråkar alltså inte avskaffandet av Schengen, taggtrådsstängsel eller att vi omedelbart ska stänga hamnar, broar och flygplatser som ett annat Tokugawashogunat. Jag menar bara att även en ljusskygg japan kan ha intressanta perspektiv på saker och ting värda att lyssna på.

Written by Pontus

19 mars 2016 at 12:55

Publicerat i Void

Tagged with ,

Science fiction

with 7 comments

När jag söker på “science fiction” här på bloggen blir jag alldeles skamsen. Herregud, jag skriver ju knappt om något annat! Känns det som. Läsare av bloggen måste tro att jag uteslutande läser SF. Så är det inte. Det är bara att just SF verkar få mig extra talför. Nåväl, det spelar ju egentligen ingen roll. Att komma hit och läsa är att besöka relevansens utmarker. Så har det alltid varit och så kommer det förbli.

Jag har två problem med science fiction:

  1. det faktum att mitt intresse för SF ryms inom fördomsprofilen av mig.
  2. själva begreppet, engelskan.

Det första problemet är kosmetiskt, ett resultat av fåfänga och bör därför ignoreras, möjligen bemötas med hån.

Det andra problemet är mer svårlöst. Det går ju inte att bara översätta begreppet. SF är ju inte ens en speciellt bra genrebenämning eftersom det ryms så otroligt mycket under den och så väldigt lite av denna litteratur är “vetenskapsfiktion”, alltså fiktionaliserad vetenskap. Faktum är att det senare snarare är en ytterst smal subgenre inom SF.

(Stanislaw Lem är för övrigt en mästare av “vetenskapsfiktion”. Jag har nyligen läst novellsamlingen Mögelmörkret som innehåller en del briljanta noveller på temat. Lymphaters formel är en nästan lovecraftiansk historia om en bruten vetenskapsmans febriga vittnesmål om en fruktansvärd upptäckt inom den artificiella intelligensens domäner. Det är slående hur de allra bästa spekulativa skildringarna av AI ofta har många årtionden på nacken, som om fantasierna senare stöptes i samma trista, gulnande plastformer som de första hemdatorerna.)

Nej, jag har ingen lösning på begreppsproblematiken. Science fiction har det kommit att heta och så lär det antagligen förbli. Man kunde önska ett mer vardagligt och lättsluddrat ord, som “deckare” istället för detektiv- eller kriminalroman.

När en äldre bekant till familjen såg mig sitta och läsa en av de gula böckerna i Deltaserien blev han nyfiken. Gillar du science fiction? frågade han. Det visade sig att han var en SF-läsare sedan länge. Vi hamnade i en diskussion om genren. Han sa att han alltid varit fascinerad av “science”-elementet i SF. Med det menade han själva spekulationen om framtida teknologier, möjligheter och hot. För mig har det alltid varit tvärtom — det är fiktionen som lockar. Inom SF har jag funnit de mest vilda och lössläppta fantasierna, det galna och livsbejakande. Jag bryr mig inte om förutsägelsers eventuella pricksäkerhet. Facit är alltid tråkiga. Det är fiktionen som är huvudsaken.

Written by Pontus

13 mars 2016 at 10:14

Publicerat i Void

Tagged with ,

Enquête (efter Ekelöf)

with 3 comments

Vad anser ni som er uppgift i livet?
Att banna skapelsen där jag står, att gödsla marken när jag går.
Vad är er politiska övertygelse?
Min åsikt är skruttni huttni.
Er religiösa mening, om ni har någon?

Vad söker ni hos människor?
Kött med lämpligt tuggmotstånd.
Vad söker ni i böcker? Filosofiskt djup? Bredd eller höjd? Epik? Lyrik?
En utväg, ett maskhål, en förlorad värld.
Vad är det vackraste ni vet?
Den svarta stjärnan.
Er älsklingshobby?
Att konversera uteslutande med insekter.
Er lilla skötesynd?
Fotanglar.
Och slutligen (så kortfattat som möjligt): varför skriver ni?
För att balansera upp solsystemet.

Written by Pontus

7 mars 2016 at 21:48

Publicerat i Void

Tagged with

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.