Inlägg taggade ‘videovåld’
Det subversiva videovåldet
(B-sida till det förra videovåldet.)
Så vad hände egentligen när stormen efter Studio S-sändningen lagt sig? Sommaren 1982 utfärdades Lagen om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag. Den hade då vilat i tolv månader på grund av de ingrepp i yttrandefriheten som den innebar. Lagens första två paragrafer lyder som följer:
Lagen klubbades igenom i riksdagen med rösterna 299-1. Den enda nej-rösten kom från Flkprtts Hadar Cars som oroade sig för inskränkningarna i de demokratiska rättigheterna. Under 1983 började lagen användas ganska flitigt i domstolar och det blev en radda fällande domar enligt framför allt den första paragrafen.
I tingsrätten gick man till väga så att man rullade in en teve med videobandspelare och tittade igenom de olika filmerna för att ta ställning till om de omfattades av lagen och i sådana fall deras straffbarhet. Det måste varit en ganska bisarr syn att se tingsrättens jurister sitta och titta på filmer som Cannibal Holocaust och Död och begraven. Den förra kallade tingsrätten i en dom den ”värsta av alla filmer”. Om den senare konstaterar man att det är ”uppenbart att skildringarna saknar konstnärligt eller annat berättigande syfte”. Intressant att notera är att på Statens biografbyrå var man betydligt mer välvilligt inställda till Död och begraven. Man konstaterar att det är ”en utomordentligt fin skräckfilm” med ”viss klassisk anknytning”. Filmen blev frisläppt utan klipp och fick till och med fraktstöd. I tingsrätten, däremot, blev den fälld enligt videovåldlagens första paragraf. Det visar med all tydlighet hur problematiskt det är när en rättsinstans tvingas göra estetiska omdömen i brottsmål.
Det är intressant att se vilka filmer som fälldes i tingsrätten. Under den tidiga moralpaniken blev ju Motorsågsmassakern själva symbolen för videovåldet, men det är tydligt att 1983 har man fått upp ögonen för den smalare, italienska skräckfilmen. Av alla filmer som fälldes i tingsrätten under det året så är ungefär hälften från Italien. Här finns filmer som Cannibal Ferox (fälld fem gånger), The Beyond (fälld två gånger), The House by the Cemetary (tre gånger), New York Ripper (fyra), Cannibal Holocaust (tre), Nightmare City (3), Zombie (2) och City of the Living Dead (2). Regissören Lucio Fulci är kraftigt överrepresenterad.
Jag såg om Fulcis The Beyond ganska nyligen och blev positivt överraskad. Jag var orolig att den inte skulle vara så bra som jag mindes den. Filmen gottar sig ganska ogenerat i videovåld, och det är inte svårt att föreställa sig indignationen hos 80-talets föräldrapaneler om de någonsin hade sett den. Fotot är bitvis riktigt bra med eleganta och innovativa bildlösningar.
Den italienska Giallo- och skräckfilmsvågen på 70- och 80-talet är en intressant parantes i filmhistorien. Kvalitetsmässigt så spretar filmerna vilt, från de mest hårresande kalkoner till rena mästerverk (inte sällan från samma regissör). Till skillnad från de flesta filmer som togs upp i Studio S är de ofta extremt våldsamma med mycket blod- och äckeleffekter. Italienska skräckfilmer ägnar sig inte mycket åt den typ av chockeffekter (typ ”rycka-till-scener”) som är vanliga inom anglosaxisk skräck, utan bygger istället upp en krypande stämning med drömska och surrealistiska inslag. De mest lyckade filmerna balanserar skickligt på gränsen mellan exploitation- och art house-film.
En av de mest ökända filmerna ur den här vågen torde vara Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust. Jag minns att den cirkulerade på slitna videokassetter i fjärde-, femte-, sjättehandskopior på skolgården under mellan- och högstadiet. Det var lite status att ha sett den, något som även märks i skolgårdsinslaget från Studio S där barnen stolt proklamerar vad de sett. Jag är glad att jag inte såg den då. Det är en ruskig film – en av de värsta, som tingsrätten skrev – och inte alls lämplig för barn. Men den går inte att bara avfärda som skräp. Självaste Sergio Leone skrev ett uppskattande brev till Deodato där han kallade den ett mästerverk.
Filmen kan ses som en kritik av det västerländska samhällets självgoda civilisationshyllande och den exploaterande journalism och råa sensationalism som präglar dess media. Samtidigt är filmen i sig själv högst exploaterande och sensationalistisk. Den porträtterar sydamerikanska indianstammar som primitiva kannibaler, det förekommer autentiskt djurvåld (ett genomgående och olustigt drag i de italienska kannibalfilmerna) och även en del otäcka dokumentära klipp från krig i Nigeria och Sydostasien. Samma moraliska kullerbytta användes långt senare av konstnären Pål Hollender i hans kontroversiella dokumentär Buy Bye Beauty. Den handlar om den utbredda prostitutionen i Riga och avslutas med att han själv utnyttjar prostituerade. Man gör det lätt för sig om man avfärdar bägge dessa filmer som tomma provokationer. De gläntar på dörren till en ytterst obehaglig tanke, en slags misantropisk insikt om att det inte går att ställa sig utanför det moderna samhällets destruktiva mekanismer.
Jag kanske romantiserar, men jag inbillar mig att videovåldet egentligen gör sig bäst på video, särskilt i sin italienska tappning. Videoartefakter som brus och svaj förstärker den surrealistiska tonen och sveper in filmen i ett mystiskt skimmer. Tänk på den japanska skräckfilmen Ringu, det faktum att handlingen kretsar kring mystiska videokassetter är långt ifrån en oviktig detalj. DVD och putsade HD-utgåvor är helt enkelt inte lika läskigt som VHS.
Det borde för övrigt läggas mycket mer energi på att uppröras av medioker kultur, den gör så otroligt mycket mer skada än lite videovåld och en och annan smaklöshet. Det mediokra dränerar oss på livsglädje, smälter glaciärerna och gör oss sjuka. Kanske vore det något för lagstiftarna att titta närmare på. Lagen om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag ändrades ett par gånger under 80-talet innan den upphävdes från och med den första januari 1989. Vad som föranledde detta beslut vet jag inte. På något vis är det där sagan om videovåldet tar slut. Nu är det upp till oss att hålla ordet levande genom att bruka det.
(Mycket av detaljerna i inlägget kommer från C-uppsatsen Videovåld inför rätta (HT -83) av Göran Bolin. Jag fann den av en slump i Filmhusets eminenta bibliotek på Gärdet.)
Vem behöver den här yttrandefriheten?
Idag är det trettio år sedan som videovåldet drabbade Sverige på bästa sändningstid. Det var på kvällen den 2 december 1980 som Sveriges Television direktsände programmet Studio S om videovåld – ett ord som myntades i och med teveprogrammet. Tidigare användes främst begreppet ”underhållningsvåld”, en tämligen klumpig konstruktion som lämnar en hel del att önska. I England fördes en liknande debatt som den i Sverige och man talade då om ”video nasty”. Det är inte så dumt, jag gillar det, men videovåld är i en klass för sig. Det är en ytterst elegant ordsammansättning med tydliga burroughska kvaliteter – en glimrande pärla i det svenska språket.
Studio S om videovåld finns upplagt i SVT:s öppna arkiv på SVT Play. Tyvärr har programmet utsatts för grovt våld då samtliga klipp från olika filmer är slarvigt borthuggna, något som leder till viss förvirring om man inte är medveten om det. Jag antar att det snarare har med rättigheter att göra än med censur. Lyckligtvis finns programmet i sin helhet i sju delar på YouTube. Jag rekommenderar det verkligen. Programmet är visserligen uselt, men på ett magnifikt vis. Dessutom är det ett stycke modern historia som tål att återkomma till då och då.
Programledare var Göran Elwin och i studion fanns dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wikström (FP), författaren, politikern och videogramutredningens ordförande Per Olof Sundman (C) samt en föräldrapanel (!).
Studio S ter sig idag som en ytterst amatörmässig produktion. Under Elwins introduktion flyttas en kamera ur bild i bakgrunden så att papper flyger. Studiodekoren är så gott som obefintlig och kameran drar rätt som det är iväg på skakiga och slarviga panoreringar mellan personer i studion. Ljudteknikern har återkommande problem med vilka mikrofoner som är på och mickbommen vimsar omkring i bild ovanför föräldrapanelen. Om programmet gjorts idag hade det knappt platsat på Öppna kanalen.
Det står inte mycket bättre till med journalistiken. Programledaren och reportrarna är så långt ifrån opartiska man överhuvudtaget kan komma. Samtliga i studion är rörande överens om att videovåldet – ett begrepp som inte närmare definieras under programmet – måste bort, frågan är bara hur. I såväl studiodiskussionen som i reportagen ställs genomgående högst ledande frågor. Vid flera tillfällen har programledaren svårt att dölja sin upprördhet över våldsfilmerna (som han uppenbarligen aldrig sett) och vid ett tillfälle spekulerar han till och med huruvida videodistributörerna skulla kunna fällas i domstol för ”förledande av ungdom”, alltså samma brott som fick Sokrates att tömma giftbägaren för drygt 2400 år sedan.
Redaktionen har tagit fram egen statistik över hyrfilmsmarknadens utbud och presenterar denna med följande minnesvärda skylt:
Det var efter den här kvällen som Tobe Hoppers klassiska skräckfilm Motorsågsmassakern från 1974 blev själva symbolen och sinnebilden för videovåldet som strömmade in i landet och hotade våra barn. I ett inslag från en Stockholmsskola pratar en reporter med en grupp femteklassare där flera har sett The Boogeyman och Motorsågsmassakern. Reportern frågar vad den senare handlar om och får till svar att ”de mördar en massa folk [...] sågar itu dem, hänger upp dem på en köttkrok och sågar itu dem”. Flera av barnen upprepar just frasen att människor i filmen sågas itu. Senare i programmet visas delar ur den kaotiska och absurdistiska scen från Motorsågsmassakern där den degenererade redneckfamiljen försöker få sin halvt mumifierade farfar att slå en hammare i huvudet på en hysterisk skrikande Marilyn Burns – en av skräckfilmens allra mest klassiska ”scream queens”.
Något som (förstås) aldrig tas upp i programmet är att barnen i inslaget från skolgården ljuger. Det finns inga scener i Motorsågsmassakern där människor sågas itu. Filmen innehåller inga blodiga scener och bara ett fåtal scener med explicita våldsinslag. Titeln på filmen är minst sagt något överdriven. Det är en genialisk skräckfilm som med små medel effektivt bygger upp en otäck stämning kring en smutsig och förfallen landsbygdsmiljö. I mötet med den gravt dysfunktionella och kannibalistiska familjen blir filmen nästan surrealistisk med bisarra queerinslag och riktigt skruvad humor.
Tillsammans med Den sista färden från 1972 har Motorsågsmassakern i årtionden utbildat tonåringar i hur farligt det kan vara att lämna stadens trygga famn och ge sig ut på landsbygden och dess avkrokar. Det är ett tema som återkommer även i moderna, betydligt våldsammare och betydligt sämre skräckfilmer som till exempel Wrong Turn.
Två av barnen från programinslaget från skolgården syns även i ett inslag där de berättar hur skrämda de egentligen blivit av filmerna. En pojke berättar med viskande stämma att han ibland inte vågat gå ut på flera veckor. Jag blev också mycket skrämd av filmer när jag var ung, inget fel i det, men att inte våga gå ut på flera veckor låter lite… för mycket. Det var det också. För några år sedan visade SVT ett inslag där man sökt upp de här två barnen som nu i vuxen ålder vittnade om den manipulation de utsattes för av redaktionen bakom Studio S. De hade fått ledigt från skolan för att få vara med i inslaget och åkte till tevehuset tillsammans med en lärare. Väl på plats blev de hårt regisserade och gjorde som de blev tillsagda för att få vara med i teve. Före inspelningen fick de dessutom se klipp ur olika våldsfilmer för att, så att säga, komma i stämning.
Så här trettio år senare kan man skratta åt mycket i programmet: amatörmässigheten, okunnigheten, det höga tonläget, de farsartade intervjuerna med videouthyrare, föräldrapanelen, etc. De två politikerna som gästar programmet förtjänar dock lite beröm. Trots attackar och beskyllningar från programledare, redaktion och föräldrapanel viker de aldrig ned sig. De försöker inte ducka eller dribbla bort några frågor med nonsenssvar, utan är hela tiden tydliga. Wikström nämner gång på gång att föräldrar i första hand måste ta ansvar för vad deras barn ser.
Tidigare i inslaget har det framgått att många barn och ungdomar kommit i kontakt med filmerna i fråga på ungdomsgårdar. Wikström förklarar att det krävs en grundlagsändring för att förhindra offentlig visning av filmerna och att man ska vara försiktig med att peta i grundlagen. Föräldrapanelen tycker att han ”gömmer sig bakom grundlagen”, de hetsar om att ”man kan inte vänta på en grundlagsändring” och uppvisar grav trångsynthet med påståendet att ”här finns ju inte en skymt av det som tryckfriheten är till för att skydda”. Elwin (som egentligen var jurist!) benämner grundlagen som ett ”hinder för att komma till rätta med de här avarterna”. Wikström replikerar att grundlagen aldrig är ett hinder, utan ett skydd för yttrandefrihet och mötesfrihet.
Programmets mest häpnadsväckande del – och mest otäcka (filmklippen och föräldrapanelen inkluderade) – följer i en replikväxling mellan Wikström och Elwins sidekick i studion Pelle Bergendahl:
- Vem behöver den här yttrandefriheten, Jan-Erik Wikström?
- Den behöver vi naturligtvis alla.
- Behöver vi alla se dessa produkter?
- Nej…
- Behöver vi alla tillgång till dem?
- Nej, Pelle, jag svarar på din fråga. Vi behöver alla yttrandefrihet. Problemet är att…
- Men jag frågar, behöver vi den här yttrandefriheten?
- Problemet är hur vi ska komma åt yttrandefrihetens avarter…
- Men vad jag frågar är, vem behöver den här yttrandefriheten?
Sveriges televisions telefonväxel kollapsade efter programmets slutvinjett. Redan dagen efter programmet skedde ett flertal razzior mot videouthyrare i Stockholm och hyreskontrakt beslagtogs. Det dröjde inte länge förrän ett flertal motioner om att helt förbjuda försäljning av videofilm lades i riksdagen. En kort tid efter programmet ökade efterfrågan på ”våldsfilmer” kraftigt och höll i sig ett par veckor för att sedan avta. Något liknande skedde drygt tjugo år senare i och med ”Shocking Truth”-debatten då filmkanalerna fick se en kraftig tillströmning av abbonenter.
Slutligen så vill jag rikta ett stort tack till Studio S-redaktionen för det fantastiska ordet videovåld. Tack! Jag erkänner att jag skrattat en del åt ert teveprogram, men låt inte det leda till onödig förbittring. Som poet och desinformatör är min respekt för er stor.
