Maskinskrift

Det känns en aning bisarrt att den första stereoskopiska film jag någonsin ser är en dokumentärfilm om grottmålningar av Werner Herzog. Cave of Forgotten Dreams handlar om de omkring trettio tusen år gamla väggmålningar som 1994 upptäcktes i Chauvetgrottan i södra Frankrike. Ett ras för tusentals år sedan förseglade ingången och såg till att bevara grottan i en slags tidskapsel. Ända sedan upptäckten är grottan helt avstängd för allmänheten och endast ett fåtal forskare har begränsad åtkomst till den.

Herzog fick tillåtelse att under några få timmar filma i Chauvetgrotten, med bara ett minimalt filmteam till sitt förfogande.

Med hjälp av stereoskopi försöker han ge tittaren en så djup och mångdimensionell upplevelse av målningarna som möjligt. Det fungerar bitvis, men ibland är det mest frustrerande med det ljusbortfall och den oskärpa som kommer med tekniken. Hur som helst finns det i alla fall en tanke bakom. För en gångs skull är det inte bara en gimmick, ett tomt effektsökeri och skrupellöst sätt att höja biljettpriser.

De här målningarna är den äldsta bildkonst som hittills upptäckts och de är inget annat än makalösa. Till Ernst Reijsegers mystiska och ödesmättade musik panorerar kameran över vidsträckta väggmålningar av hästar, bisonoxar, noshörningar, björnar och utdöda djur som grottlejon och grotthyenor. Det är sofistikerade målningar, komponerade och utförda av urtida mästare. Grottväggens vinklar och ojämnheter används till oväntade perspektivskiften och konstnären (eller konstnärerna) har till och med använt tekniker för att fånga rörelsen i bilderna. Ibland framstår målningarna rent av som modernistiska konstverk, som en förhistorisk Picasso eller Franz Marc.

Att döma av en del kommentarer på IMDb och de under vissa sekvenser ängsliga skratten i biosalongen är det många som har problem med Herzogs mer excentriska sidor. Filmen gör ett par avstickare där den mest kryptiska är ett avslutande “postskriptum” — ett besök i ett slags artificiellt tropiskt ekosystem, skapat av det uppvärmda kylvattnet från ett kärnkraftverk i närheten av Chauvetgrottan. Där i vattnet simmar en muterad, rödögd albinokrokodil som Herzog i ett vilt allegoriskt filosoferande jämför med oss själva när vi beskådar det förflutna i Chauvetgrottans tidskapsel.

När Herzog var gäst i The Colbert Report i somras antydde han att scenen med albinokrokodilen var en av hans så kallade “extatiska sanningar”, en djupare form av sanning som är “mysterious and elusive, and can be reached only through fabrication and imagination and stylization”. Alltså, sådant som fantasilösa och odugliga människor (ickepoeter) skulle kalla lögn och förbannad dikt. Under intervjun säger han:

It’s a wild post-script, a wild science fiction sort of fantasy at the end. I want the audience with me in wild fantasy in something that illuminates them. You see, if I were only fact based, the book of books in literature then would be the Manhattan phone directory — four million entries, everything correct. But it flies out of my ears and I do not know, do they dream at night? Does Mr. Jonathan Smith cry in his pillow at night? We do not know anything when we check all the correct entries in the phone directory. I am not this kind of a filmmaker.

Det är ju nästan poesi. Och sant. Endast odugliga konstnärer kapitulerar inför verklighetens begränsningar.

Studiopubliken hos Stephen Colbert skrattar gott åt Herzog. Besökare i biosalongen i Filmhuset skrattar också. Som om det handlade om något jävla spex. Som om de inte fattade att det i själva verket är fiktionen — den extatiska sanningen — som skapar den säregna och drömska upplevelse, det djup, som Herzogs filmer ofta frammanar. Stereoskopin har inte med saken att göra.

Allt det här är bara larvstadiet. Man föds, krälar omkring, äter, sover, växer, klättrar högre och högre och just som man tror att det ska hända något på riktigt – total cellupplösning! – så stannar allt bara av. Ridån går ned. Ett ingenting istället för metamorfos. Och inte bara det, barnets drömmar kastas bort som om de vore sopor. Den som stannar upp och verkligen tittar kan se dem i drivor i tunnelbanor och längs städernas bakgator. Så omogen man var, säger en dallrande och särskilt fet jättelarv. Och naiv, fyller en annan i. Och så sitter de och jäser och rister och pyser och glömmer allt som kunde varit.

William Burroughs sa: “this is the space age and we are here to go”. Nu verkar det inte bättre än att vi blir kvar ett tag till. Imorgon går den sista färden upp genom atmosfären med rymdskytteln. Uppskjutningen av Atlantis är planerad till 11:26 amerikansk tid, sedan är det slut med amerikanska bemannade rymdfärder på obestämd tid. Kanske för alltid.

Det är nu länge sedan rymdfartens glansdagar och bemannad rymdfart är inte längre en prioritet. Men frågan är om det inte är värre än så. Den här kroniska larvtillvaron håller på att radera ut själva idén med rymdfärder. Språket har deformerats till den grad att den ekonomiska rimligheten i rymdprogrammen ifrågasätts, likaså nyttan. Om man beaktar denna språkkollaps är det inte så konstigt att vårt svenska, pinsamma rymdprogram hellre försöker kränga övervakningssystem till Libyen än att ta sikte bortom exosfären.

Rymdskytteln – eller “the space transportation system” – var visserligen långt ifrån perfekt. Den var bisarrt dyr (larvspråk), krävde ofattbart mycket underhåll, säkerheten var ifrågasatt, etc etc. Den ursprungliga tanken var att bygga en rymdfarkost som skulle kunna skickas ut i rymden flera gånger i månaden, och det till en allt billigare kostnad. Det gick inget vidare. Det finns de som menar att om man istället fortsatt med Saturnraketen – Wernher von Brauns mästerverk – hade man redan varit på Mars idag. Så visst, det har funnits skäl för kritik.

Även Burroughs var en skarp kritiker (lyssna i ljudklippet ovan), inte specifikt av rymdskytteln, utan av hela det mänskliga rymdprojektet i dess dåvarande – och nuvarande än mer degenererade – utformning. Och nu är vi fjärran från gnäll om larviga ekonomiska kalkyler och prehistoriskt nyttotänkande. I Där döda vägar möts förfäras protagonisten Kim Carson över människolarvens monumentala fantasilöshet:

Kim läser all science fiction som han får tag på, och han häpnar över att man i alla dessa texter utgår från det outtalade antagandet att rymdfärderna inte kommer att medföra några genomgripande förändringar.

Herregud, där sitter de, flera ljusår bort från jorden, och tittar på kricket och baseball på Teleskärmar (kan man överhuvudtaget tänka sig att ta med alla idiotiska tidsfördriv flera ljusår ut i rymden?). Jo men visst, sade fisken, bara jag lyckas puffa akvariet upp på land så har jag med mig allt jag behöver.

För Burroughs var det en självklarhet att steget ut i rymden också var ett posthumant steg bortom mänskligheten i dess nuvarande form, en fullbordad metamorfos. Därför var sökandet efter vatten på Mars och drömmen om terraformering av andra planeter – en längtan bort till samma sak! – en sådan besvikelse för honom.

Men man byggde trots allt de här pupporna av stål, stoppade in människor och sköt ut dem i rymden. Så långt var allt väl. Låt vara att vi aldrig kom iväg tillräckligt långt eller tillräckligt länge – cellupplösningen hann knappt börja. Men det var åtminstone ett steg i rätt riktning, rymdskytteln var i alla fall någonting. Den försåg miljoner barn över hela världen med drömmar och i deras huvuden färdades den genom galaxen varje natt. Jag var ett av dem. Så det är ändå med stort vemod som jag kommer följa Atlantis sista färd.

I ett TED-talk från 2006 diskuterar rymdingenjören och entreprenören Burt Rutan just hur viktigt det är att fortsätta med bemannade rymdfärder. Och det av det enkla skälet att vi ständigt måste flytta fram gränserna för vad som är möjligt. Rutan menar att det är just sådant som inspirerar unga människor att lära och utvecklas, som gör att gränserna för mänsklig potential flyttas fram även för nästa generation. Det är inte utan att man önskar att näringslivet hör honom. Nästa gång de gnäller om minskat intresse för marknadsanpassade (larvspråk) naturvetenskapliga utbildningar: begär ett eget rymdprogram, vägra mördande trist larvteknik och förödmjukande ointressanta arbetsuppgifter. På lång sikt kan det det handla om överlevnad.

Burt Rutan ser en väg framåt och en ny rymdålder i de privata rymdsatsningar som växer fram i samband med X Prize. Jag hoppas verkligen att han har rätt, men jag är inte alldeles optimistisk. Vad händer den dagen då Mojave Aerospace Ventures, Scaled Composites, Armadillo Aerospace och andra blir lönsamma på riktigt och börjar leva gott på rymdturism? Kommer viljan och lusten att ta ett längre (och dyrare) steg ut i rymden finnas kvar? Tänk efter, det räcker med en börsintroduktion och så är man fast i aktieägarnas söndersargande grepp.

En pensionsfondförvaltare på bolagsstämman tar ton: Vad är nyttan med att åka till Jupiters månar? Finns ens kundunderlaget? Det sugande suset av språkimplosioner. Tjugotvåtusen barndomsdrömmar tillintetgörs under loppet av en nanosekund. De vaknar upp brådmogna dagen efter och berättar för mamma och pappa att de vill bli key account managers. Samtidigt, i en annan dimension, står Atlantis redo vid uppskjutningsrampen. De säger att fredagen kan bli molnig.

Enligt legenden sjönk ön Atlantis i havet som ett straff för att den gudomliga anden i människorna långsamt lakats ur. I Kritias skriver Platon att de en gång “aktade allt ringa utom dygden, missaktade stundens förmåner och kände tyngden av guldet och övrig rikedom endast som en börda”. Och sedan “när guds del hos dem börjades att utplånas genom att den ofta och mycket uppblandades med det dödliga, och det mänskliga sinnet vann överhand, då kunde de ej längre bära sin lycka utan förnedrade sig”. Det vore en närmast bottenlös ödets ironi om rymdfarkosten Atlantis under sin sista färd störtar i havet och sjunker i djupet. Och lämnar oss ensamma kvar här i larvstadiet.

Människors övertro på teknik upphör aldrig att förvåna. Under sommaren har jag läst om det ena skrattretande forskningsprojektet efter det andra som ska trygga säkerheten (för den amerikanska befolkningen). En bra källa för sådana här dumheter är författaren, kryptografen och datorsäkerhetsexperten Bruce Schneiers blogg. Det finns många exempel, men låt oss koncentrera oss på de mest skrattretande.

På University of Arizona driver man sedan ett par år ett forskningsprojekt med det serietidningsklingande namnet Dark Web Project. Artificial Intelligence Lab har släppt loss sina mest hyperavancerade spindlar på nätet och… ja, de beskriver det så bra själva:

The AI Lab Dark Web project is a long-term scientific research program that aims to study and understand the international terrorism (Jihadist) phenomena via a computational, data-centric approach. We aim to collect ”ALL” web content generated by international terrorist groups, including web sites, forums, chat rooms, blogs, social networking sites, videos, virtual world, etc.

De ska alltså på automatiserad väg samla in allt ”jihadistiskt” webbinnehåll som överhuvudtaget existerar. Man anar en slagsida åt en väldigt specifik gärningsmannaprofil. Oklahomabombaren är som bortglömd. Roligast är ändå omnämnandet av virtuella världar. Jag ser framför mig ett al-Qaida-möte i Second Life: ett gäng skäggiga avatarer med polygonfattiga Kalashnikovs omgivna av hedonister i underkläder och badringar. Tanken svindlar. Så varför gör man då denna insamling?

It is our belief that we (US and allies) are facing the dire danger of losing the ”The War on Terror” in cyberspace (especially when many young people are being recruited, incited, infected, and radicalized on the web) and we would like to help in our small (computational) way.

Exakt hur deras datainsamling är tänkt att hjälpa framgår inte riktigt. En dold premiss verkar vara att planering av terroristattacker sker på öppna, webbaserade plattformar. Man kan tänka sig att systemet åtminstone drar in ett och annat forskningsanslag till universitetet. Enligt EFF har FBI visat intresse för systemet.

CIA vill förstås inte vara sämre. Surfar man in på www.opensource.gov hittar man inte mycket till open source-mjukvara, nej, här finns istället CIA:s Open Source Center, en tjänst som sedan 2005 samlar in och indexerar information från bloggar, forum, sociala nätverk, etc. Den verkar inte vara strikt fokuserad på jihadistinformation, som Dark Web Project, utan mer generell. Det krävs ett konto för att kunna söka i databasen, men sådana erbjuds bara åt stats- och delstatsanställda i USA. Det är oklart om CIA är bekanta med andra liknande tjänster, som till exempel Google. Oklart är också huruvida de överhuvudtaget kände till att open source redan är ett ganska så etablerat begrepp.

Men det här är ingenting. Det blir värre – och löjligare.

På Northwestern University har man utvecklat en teknik för att läsa av människors hjärnor och upptäcka hemlighållen information. Genom att placera elektroder på huvudet och läsa av hjärnvågor av en typ som kallas P300 kan forskarna hitta spår av terrorism och annan subversiv verksamhet. En professor på universitetet vittnar om fantastiska resultat från labbet:

In the Northwestern study, when researchers knew in advance specifics of the planned attacks by the make-believe ”terrorists,” they were able to correlate P300 brain waves to guilty knowledge with 100 percent accuracy in the lab, said J. Peter Rosenfeld, professor of psychology in Northwestern’s Weinberg College of Arts and Sciences.

Men även utan på förhand känd information utlovas storverk:

Without any prior knowledge of the planned crime in our mock terrorism scenarios, we were able to identify 10 out of 12 terrorists and, among them, 20 out of 30 crime- related details, Rosenfeld said. The test was 83 percent accurate in predicting concealed knowledge, suggesting that our complex protocol could identify future terrorist activity.

Däremot framgår inte om systemet är behjälpligt när det gäller att skilja hemlighållandet av en dold bomb från hemlighållandet av en dold dildo (hej ovälkommen Googletrafik).

Och nu det löjligaste. På Wright State Research Institute har man intresserat sig för skelett. Varje människas skelettstruktur är unik vad det gäller storlek, form, densitet, skador från tidigare benbrott, etc. Det här menar forskarna kan användas för att identifiera personer. Deras ”ground-breaking system” skannar helt sonika en människa med röntgenstrålning och tar en bild av skelettet. Ur bilden genererar man en slags signatur som körs genom en databas för att se om den matchar någon tidigare känd terrorist, pedofil eller dylikt. Forskarna menar att det finns potential att använda systemet på flygplatser, arenor, nöjesfält och andra platsar som frekventeras av terrorister och pedofiler. Jämfört med traditionell biometri (fingeravtryck, hornhinneavläsning, DNA-prov, etc) så är den här tekniken snabb och kräver inget samarbete med den potentiella terroristen/pedofilen/mördaren. Dessutom, om en känd skurk har försvårat ansiktsigenkänning genom plastikkirurgi så kommer han inte igenom det här systemet. En av forskarna har svårt att dölja sin entusiasm:

But they can’t disguise their bones. That’s where we thought this technology has some merit.

Här finns det alltså möjlighet att stoppa plastikopererade självmordsbombare som gör ett andra försök. Hur mycket av skelettet som behövs för säker identifikation är inte helt klarlagt. Det finns mer forskning att göra, fler anslag att söka.

På annat håll har man redan börjat sälja skåpbilar utrustade med röntgenutrustning för att mobilt och i massiv skala kunna skanna fordon och containrar. Jag vet inte hur stor nytta olika röntgenbaserade säkerhetssystem hittills har gjort, men på vissa håll verkar man i alla fall haft viss framgång vid mätning av manliga könsorgan (hej igen ovälkommen Googletrafik).

Nu tror jag inte att forskarna som pysslar med sådant här vansinne är dumma. Ur de enskilda forskarnas synvinkel handlar det nog inte så mycket om övertro på teknik som om de modestyrda forskningsanslagens obevekliga logik – det gäller att forska där anslagen häckar.

Jag har en bekant som kan ta sig in i vilken byggnad som helst, gå förbi vakter och entréer utan passerkort, utan att betala. Han bara går rakt in, inget smygande och trixande. Kanske småpratar han med vakten på vägen in. Folk håller upp dörren för honom och plötsligt, två låsta dörrar senare, dyker han upp på kontoret från ingenstans. ”Hur tusan kom du in utan passerkort?” frågar jag. ”Passerkort?” Han hade ingen aning – märkte ingenting. Det är inte magi, det är en besynnerlig förmåga som vissa människor besitter: förmågan att skapa brist på intresse för sig själv, förvandla sig till en naturlig del av omgivningen. Du behöver inte vara anonym och grå och tyst som en mus, tvärtom kommer denna förmåga ofta i kombination med det färgglada och utåtriktade. Det är en fantastisk föreställning att beskåda.

Om du vill dölja något behöver du bara skapa en brist på intresse för den plats det är gömt på.

William Seward Burroughs förstod sådant här redan för fyrtio år sedan. I skrifter som The Electronic Revolution och kassettinspelningen The Revised Boy Scout Manual skissade han en gerillataktik för en ny tid, moderna metoder för subversiv verksamhet. Det finns anledning att komma tillbaka till det.

Tekniska säkerhetssystem är inte gjorda för att stoppa människor som min vän, de stoppar bara idioter som skulle misslyckats i alla fall. En stor brist med all teknik, ny som gammal, är att den är skapad av människor – därför lider den ofta av samma fantasilöshet som dem. Dessutom är tekniker ofta de mest fantasilösa av människor. De kommer aldrig trygga vår säkerhet.

Om hundra år, om civilisationen ännu finns kvar, kommer en person gå rakt igenom alla säkerhetssystem på Nya Arlanda. Hennes kodnamn: Lady Die. Bombsniffande, knarksniffande, bakteriesniffande, röntgenstrålande, hjärnskannande små ettriga nanobottar flyger runt som jobbiga flugor i terminalen. Hon bara viftar bort dem och går rakt in till gaten och sätter sig och väntar. Inga varningssystem aktiveras, ingen misstänker något. Hon har omgärdat sig själv med ett fält av ointresse. Strax ovanför London tänker hon igenom en bestämd serie tankegångar som triggar kedjereaktionen. Vrakrester faller som brinnande regn.

Ingen skelettskanner i världen kunde stoppat henne.