Maskinskrift

Människors övertro på teknik upphör aldrig att förvåna. Under sommaren har jag läst om det ena skrattretande forskningsprojektet efter det andra som ska trygga säkerheten (för den amerikanska befolkningen). En bra källa för sådana här dumheter är författaren, kryptografen och datorsäkerhetsexperten Bruce Schneiers blogg. Det finns många exempel, men låt oss koncentrera oss på de mest skrattretande.

På University of Arizona driver man sedan ett par år ett forskningsprojekt med det serietidningsklingande namnet Dark Web Project. Artificial Intelligence Lab har släppt loss sina mest hyperavancerade spindlar på nätet och… ja, de beskriver det så bra själva:

The AI Lab Dark Web project is a long-term scientific research program that aims to study and understand the international terrorism (Jihadist) phenomena via a computational, data-centric approach. We aim to collect ”ALL” web content generated by international terrorist groups, including web sites, forums, chat rooms, blogs, social networking sites, videos, virtual world, etc.

De ska alltså på automatiserad väg samla in allt ”jihadistiskt” webbinnehåll som överhuvudtaget existerar. Man anar en slagsida åt en väldigt specifik gärningsmannaprofil. Oklahomabombaren är som bortglömd. Roligast är ändå omnämnandet av virtuella världar. Jag ser framför mig ett al-Qaida-möte i Second Life: ett gäng skäggiga avatarer med polygonfattiga Kalashnikovs omgivna av hedonister i underkläder och badringar. Tanken svindlar. Så varför gör man då denna insamling?

It is our belief that we (US and allies) are facing the dire danger of losing the ”The War on Terror” in cyberspace (especially when many young people are being recruited, incited, infected, and radicalized on the web) and we would like to help in our small (computational) way.

Exakt hur deras datainsamling är tänkt att hjälpa framgår inte riktigt. En dold premiss verkar vara att planering av terroristattacker sker på öppna, webbaserade plattformar. Man kan tänka sig att systemet åtminstone drar in ett och annat forskningsanslag till universitetet. Enligt EFF har FBI visat intresse för systemet.

CIA vill förstås inte vara sämre. Surfar man in på www.opensource.gov hittar man inte mycket till open source-mjukvara, nej, här finns istället CIA:s Open Source Center, en tjänst som sedan 2005 samlar in och indexerar information från bloggar, forum, sociala nätverk, etc. Den verkar inte vara strikt fokuserad på jihadistinformation, som Dark Web Project, utan mer generell. Det krävs ett konto för att kunna söka i databasen, men sådana erbjuds bara åt stats- och delstatsanställda i USA. Det är oklart om CIA är bekanta med andra liknande tjänster, som till exempel Google. Oklart är också huruvida de överhuvudtaget kände till att open source redan är ett ganska så etablerat begrepp.

Men det här är ingenting. Det blir värre – och löjligare.

På Northwestern University har man utvecklat en teknik för att läsa av människors hjärnor och upptäcka hemlighållen information. Genom att placera elektroder på huvudet och läsa av hjärnvågor av en typ som kallas P300 kan forskarna hitta spår av terrorism och annan subversiv verksamhet. En professor på universitetet vittnar om fantastiska resultat från labbet:

In the Northwestern study, when researchers knew in advance specifics of the planned attacks by the make-believe ”terrorists,” they were able to correlate P300 brain waves to guilty knowledge with 100 percent accuracy in the lab, said J. Peter Rosenfeld, professor of psychology in Northwestern’s Weinberg College of Arts and Sciences.

Men även utan på förhand känd information utlovas storverk:

Without any prior knowledge of the planned crime in our mock terrorism scenarios, we were able to identify 10 out of 12 terrorists and, among them, 20 out of 30 crime- related details, Rosenfeld said. The test was 83 percent accurate in predicting concealed knowledge, suggesting that our complex protocol could identify future terrorist activity.

Däremot framgår inte om systemet är behjälpligt när det gäller att skilja hemlighållandet av en dold bomb från hemlighållandet av en dold dildo (hej ovälkommen Googletrafik).

Och nu det löjligaste. På Wright State Research Institute har man intresserat sig för skelett. Varje människas skelettstruktur är unik vad det gäller storlek, form, densitet, skador från tidigare benbrott, etc. Det här menar forskarna kan användas för att identifiera personer. Deras ”ground-breaking system” skannar helt sonika en människa med röntgenstrålning och tar en bild av skelettet. Ur bilden genererar man en slags signatur som körs genom en databas för att se om den matchar någon tidigare känd terrorist, pedofil eller dylikt. Forskarna menar att det finns potential att använda systemet på flygplatser, arenor, nöjesfält och andra platsar som frekventeras av terrorister och pedofiler. Jämfört med traditionell biometri (fingeravtryck, hornhinneavläsning, DNA-prov, etc) så är den här tekniken snabb och kräver inget samarbete med den potentiella terroristen/pedofilen/mördaren. Dessutom, om en känd skurk har försvårat ansiktsigenkänning genom plastikkirurgi så kommer han inte igenom det här systemet. En av forskarna har svårt att dölja sin entusiasm:

But they can’t disguise their bones. That’s where we thought this technology has some merit.

Här finns det alltså möjlighet att stoppa plastikopererade självmordsbombare som gör ett andra försök. Hur mycket av skelettet som behövs för säker identifikation är inte helt klarlagt. Det finns mer forskning att göra, fler anslag att söka.

På annat håll har man redan börjat sälja skåpbilar utrustade med röntgenutrustning för att mobilt och i massiv skala kunna skanna fordon och containrar. Jag vet inte hur stor nytta olika röntgenbaserade säkerhetssystem hittills har gjort, men på vissa håll verkar man i alla fall haft viss framgång vid mätning av manliga könsorgan (hej igen ovälkommen Googletrafik).

Nu tror jag inte att forskarna som pysslar med sådant här vansinne är dumma. Ur de enskilda forskarnas synvinkel handlar det nog inte så mycket om övertro på teknik som om de modestyrda forskningsanslagens obevekliga logik – det gäller att forska där anslagen häckar.

Jag har en bekant som kan ta sig in i vilken byggnad som helst, gå förbi vakter och entréer utan passerkort, utan att betala. Han bara går rakt in, inget smygande och trixande. Kanske småpratar han med vakten på vägen in. Folk håller upp dörren för honom och plötsligt, två låsta dörrar senare, dyker han upp på kontoret från ingenstans. ”Hur tusan kom du in utan passerkort?” frågar jag. ”Passerkort?” Han hade ingen aning – märkte ingenting. Det är inte magi, det är en besynnerlig förmåga som vissa människor besitter: förmågan att skapa brist på intresse för sig själv, förvandla sig till en naturlig del av omgivningen. Du behöver inte vara anonym och grå och tyst som en mus, tvärtom kommer denna förmåga ofta i kombination med det färgglada och utåtriktade. Det är en fantastisk föreställning att beskåda.

Om du vill dölja något behöver du bara skapa en brist på intresse för den plats det är gömt på.

William Seward Burroughs förstod sådant här redan för fyrtio år sedan. I skrifter som The Electronic Revolution och kassettinspelningen The Revised Boy Scout Manual skissade han en gerillataktik för en ny tid, moderna metoder för subversiv verksamhet. Det finns anledning att komma tillbaka till det.

Tekniska säkerhetssystem är inte gjorda för att stoppa människor som min vän, de stoppar bara idioter som skulle misslyckats i alla fall. En stor brist med all teknik, ny som gammal, är att den är skapad av människor – därför lider den ofta av samma fantasilöshet som dem. Dessutom är tekniker ofta de mest fantasilösa av människor. De kommer aldrig trygga vår säkerhet.

Om hundra år, om civilisationen ännu finns kvar, kommer en person gå rakt igenom alla säkerhetssystem på Nya Arlanda. Hennes kodnamn: Lady Die. Bombsniffande, knarksniffande, bakteriesniffande, röntgenstrålande, hjärnskannande små ettriga nanobottar flyger runt som jobbiga flugor i terminalen. Hon bara viftar bort dem och går rakt in till gaten och sätter sig och väntar. Inga varningssystem aktiveras, ingen misstänker något. Hon har omgärdat sig själv med ett fält av ointresse. Strax ovanför London tänker hon igenom en bestämd serie tankegångar som triggar kedjereaktionen. Vrakrester faller som brinnande regn.

Ingen skelettskanner i världen kunde stoppat henne.

Bland science fiction-litteraturens riktigt stora verk hittar man Harry Martinsons Aniara. Det är historien om hur ”goldondern” Aniara – ett rymdskepp med resenärer från Jorden till Mars – hamnar ur kurs efter ett haveri som slagit ut styrsystemet. Utan möjlighet att vända om rusar skeppet vidare in i tomheten med riktning mot Lyrans stjärnbild. Besättning och passagerare är bortom all räddning. I diktverkets 103 sånger skildras människornas våndor, förlustelser, eskapism, vilsenhet och ångest. Aniara är skriven på vers, såväl fri som bunden, men inte alls svårläst. Det är ett storslaget epos som fullkomligen svämmar över av svindlande bilder och fantasifullhet. Ta bara den fantastiska Miman – en hyperavancerad och gåtfull maskin som står i någon slags telepatisk kontakt med universum och alla dess skeenden. Besättningen använder Mimans fragmentariska fjärrsyner som underhållning.

Stockholms stadsteater firar femtioårsjubileum med att i höst sätta upp en storproduktion av detta rymdepos. Jag ser fram emot det. Aniara har alla förutsättningar för att bli bra på scen. Av någon anledning har man gett Kleerup uppdraget att göra musiken till föreställningen. Nu ska jag inte måla fan på väggen, men det känns som om det fanns många bättre val. Ta bara Andreas Tillianders rymdiga och ostyriga bandekoexcesser, eller varför inte Eric Malmberg från Sagor & Swing och hans eteriska Hammondorgelklanger – kanske framfört live under föreställningen. Det hade kunnat bli fantastiskt. Eller som Daisi Doody på Aniara uttrycker det ”på slangen ifrån Dorisburg” (stora författare skriver lika bra på nonsensspråk):

Här slumrar ingen chadvick, putar Daisi,
jag rörs i grejdern, jag är vlamm och gondel,
min dejd är gander och min fejd är rondel
och vept i taris, gland i deld och yondel.

Senare under hösten gästspelar en pjäs baserad på Onda sagor av Pär Lagerkvist på stadsteatern. Onda sagor är en tunn novellsamling med mestadels korta och tämligen egendomliga noveller. Den kändaste är förmodligen Hissen som gick ned i helvetet som många nog gäspade sig igenom på litteraturkunskapen i skolan. Skolan har ju en enastående förmåga att förvandla guld till gäspningar – en slags bisarr, inverterad alkemi.

Samlingens första novell, Far och jag, är den bästa novell jag läst. På lite drygt sex sidor skildras en skogspromenad där en far och son stillsamt vandrar fram, först i dagsljus och sedan i skymningsljus. När mörkret faller händer plötsligt något med skogen, vattnet och telefonstolparna – sättet hur pojkens uppfattning och sinnesintryck av omgivningen förändras med ljuset är ett mästerligt skolexempel på litterär gestaltning. Avslutningen är bedövande magnifik i all sin grymhet.

Bland novellerna finns även De vördade benen som inleds med följande virtuositet:

Två folk hade fört ett stort krig ihop som de båda var mycket stolta över och som ännu höll vid liv lidelser mot vilka människornas små vanliga var som ingenting.

Överlag kan man nog säga att novellerna kombinerar det djupaste gravallvar med en märklig form av galghumor. Det sista märks inte minst i en novell som heter Den onda ängeln där en dödsängels vrede möter människornas fatalism.

Jag vet inte hur novellerna ska förvandlas till dramatik, men precis som med Aniara är jag förväntansfull. Har man den goda smaken och sensibiliteten att ge sig i kast med dessa verk kan nog mycket gå rätt. Lite att se fram emot i höstmörkret, helt enkelt.