Maskinskrift

Allt det här är bara larvstadiet. Man föds, krälar omkring, äter, sover, växer, klättrar högre och högre och just som man tror att det ska hända något på riktigt – total cellupplösning! – så stannar allt bara av. Ridån går ned. Ett ingenting istället för metamorfos. Och inte bara det, barnets drömmar kastas bort som om de vore sopor. Den som stannar upp och verkligen tittar kan se dem i drivor i tunnelbanor och längs städernas bakgator. Så omogen man var, säger en dallrande och särskilt fet jättelarv. Och naiv, fyller en annan i. Och så sitter de och jäser och rister och pyser och glömmer allt som kunde varit.

William Burroughs sa: “this is the space age and we are here to go”. Nu verkar det inte bättre än att vi blir kvar ett tag till. Imorgon går den sista färden upp genom atmosfären med rymdskytteln. Uppskjutningen av Atlantis är planerad till 11:26 amerikansk tid, sedan är det slut med amerikanska bemannade rymdfärder på obestämd tid. Kanske för alltid.

Det är nu länge sedan rymdfartens glansdagar och bemannad rymdfart är inte längre en prioritet. Men frågan är om det inte är värre än så. Den här kroniska larvtillvaron håller på att radera ut själva idén med rymdfärder. Språket har deformerats till den grad att den ekonomiska rimligheten i rymdprogrammen ifrågasätts, likaså nyttan. Om man beaktar denna språkkollaps är det inte så konstigt att vårt svenska, pinsamma rymdprogram hellre försöker kränga övervakningssystem till Libyen än att ta sikte bortom exosfären.

Rymdskytteln – eller “the space transportation system” – var visserligen långt ifrån perfekt. Den var bisarrt dyr (larvspråk), krävde ofattbart mycket underhåll, säkerheten var ifrågasatt, etc etc. Den ursprungliga tanken var att bygga en rymdfarkost som skulle kunna skickas ut i rymden flera gånger i månaden, och det till en allt billigare kostnad. Det gick inget vidare. Det finns de som menar att om man istället fortsatt med Saturnraketen – Wernher von Brauns mästerverk – hade man redan varit på Mars idag. Så visst, det har funnits skäl för kritik.

Även Burroughs var en skarp kritiker (lyssna i ljudklippet ovan), inte specifikt av rymdskytteln, utan av hela det mänskliga rymdprojektet i dess dåvarande – och nuvarande än mer degenererade – utformning. Och nu är vi fjärran från gnäll om larviga ekonomiska kalkyler och prehistoriskt nyttotänkande. I Där döda vägar möts förfäras protagonisten Kim Carson över människolarvens monumentala fantasilöshet:

Kim läser all science fiction som han får tag på, och han häpnar över att man i alla dessa texter utgår från det outtalade antagandet att rymdfärderna inte kommer att medföra några genomgripande förändringar.

Herregud, där sitter de, flera ljusår bort från jorden, och tittar på kricket och baseball på Teleskärmar (kan man överhuvudtaget tänka sig att ta med alla idiotiska tidsfördriv flera ljusår ut i rymden?). Jo men visst, sade fisken, bara jag lyckas puffa akvariet upp på land så har jag med mig allt jag behöver.

För Burroughs var det en självklarhet att steget ut i rymden också var ett posthumant steg bortom mänskligheten i dess nuvarande form, en fullbordad metamorfos. Därför var sökandet efter vatten på Mars och drömmen om terraformering av andra planeter – en längtan bort till samma sak! – en sådan besvikelse för honom.

Men man byggde trots allt de här pupporna av stål, stoppade in människor och sköt ut dem i rymden. Så långt var allt väl. Låt vara att vi aldrig kom iväg tillräckligt långt eller tillräckligt länge – cellupplösningen hann knappt börja. Men det var åtminstone ett steg i rätt riktning, rymdskytteln var i alla fall någonting. Den försåg miljoner barn över hela världen med drömmar och i deras huvuden färdades den genom galaxen varje natt. Jag var ett av dem. Så det är ändå med stort vemod som jag kommer följa Atlantis sista färd.

I ett TED-talk från 2006 diskuterar rymdingenjören och entreprenören Burt Rutan just hur viktigt det är att fortsätta med bemannade rymdfärder. Och det av det enkla skälet att vi ständigt måste flytta fram gränserna för vad som är möjligt. Rutan menar att det är just sådant som inspirerar unga människor att lära och utvecklas, som gör att gränserna för mänsklig potential flyttas fram även för nästa generation. Det är inte utan att man önskar att näringslivet hör honom. Nästa gång de gnäller om minskat intresse för marknadsanpassade (larvspråk) naturvetenskapliga utbildningar: begär ett eget rymdprogram, vägra mördande trist larvteknik och förödmjukande ointressanta arbetsuppgifter. På lång sikt kan det det handla om överlevnad.

Burt Rutan ser en väg framåt och en ny rymdålder i de privata rymdsatsningar som växer fram i samband med X Prize. Jag hoppas verkligen att han har rätt, men jag är inte alldeles optimistisk. Vad händer den dagen då Mojave Aerospace Ventures, Scaled Composites, Armadillo Aerospace och andra blir lönsamma på riktigt och börjar leva gott på rymdturism? Kommer viljan och lusten att ta ett längre (och dyrare) steg ut i rymden finnas kvar? Tänk efter, det räcker med en börsintroduktion och så är man fast i aktieägarnas söndersargande grepp.

En pensionsfondförvaltare på bolagsstämman tar ton: Vad är nyttan med att åka till Jupiters månar? Finns ens kundunderlaget? Det sugande suset av språkimplosioner. Tjugotvåtusen barndomsdrömmar tillintetgörs under loppet av en nanosekund. De vaknar upp brådmogna dagen efter och berättar för mamma och pappa att de vill bli key account managers. Samtidigt, i en annan dimension, står Atlantis redo vid uppskjutningsrampen. De säger att fredagen kan bli molnig.

Enligt legenden sjönk ön Atlantis i havet som ett straff för att den gudomliga anden i människorna långsamt lakats ur. I Kritias skriver Platon att de en gång “aktade allt ringa utom dygden, missaktade stundens förmåner och kände tyngden av guldet och övrig rikedom endast som en börda”. Och sedan “när guds del hos dem börjades att utplånas genom att den ofta och mycket uppblandades med det dödliga, och det mänskliga sinnet vann överhand, då kunde de ej längre bära sin lycka utan förnedrade sig”. Det vore en närmast bottenlös ödets ironi om rymdfarkosten Atlantis under sin sista färd störtar i havet och sjunker i djupet. Och lämnar oss ensamma kvar här i larvstadiet.

Det finns få ord jag hatar så mycket som ”gammelmedia” (som jag inte ens klarar av att skriva utan citationstecken för att således slippa lägga det på min egen tunga). Ordet myntades av bloggare och används för att benämna tidningar, tevekanaler, radio, film och böcker. Det används (oftast) i nedsättande ordalag, lite som när Donald Rumsfeld morrade om ”det gamla Europa” när Tyskland, Frankrike och Belgien inte gav Irakkriget sitt stöd (vad han nu menade med att det var gammeleuropeiskt att inte vilja kriga).

Det finns många anledningar att hata ordet. Först och främst så är det fult. Att uppfinna nya ord är en hedervärd sysselsättning, men med allt skapande följer ett estetiskt ansvar. ”Gammelmedia” är inte det minsta estetiskt, det är bara klumpigt och hopplöst omelodiskt. Anhopningen av m i mitten är verkligen inte vacker. Ett annat mediarelaterat ord, som jag återkommer till inom de närmaste veckorna, är det eleganta gamla 80-talsordet videovåld. Smaka på orden, känn skillnaden. Videovåld är ett mästerverk, ”gammelmedia” bara billigt och mediokert.

I nästan alla sammanhang används ordet i ett triumfatoriskt tonläge och med illa dolt självförhärligande. Det lyfter fram internet i allmänhet och bloggen i synnerhet som det nya och vackra i futuristisk eufori. Det vittnar om en enögdhet som man gång på gång stöter på i framför allt teknikoptimistiska sammanhang, en enögdhet där man ständigt söker slutgiltiga lösningar som ska frälsa oss och förkasta allt gammalt – omfamnandet av enfald istället för mångfald.

Inte sällan används ordet i en populistisk mening där det gamla står för eliten. Internet och bloggarna är i den tankefiguren en folkets resning mot denna elit. Det är nog den användningen av ordet jag hatar mest. Populism är ett gift som tränger ända in i språket och muterar och söndersargar.

De som avfärdar allt gammalt är om möjligt ännu mer irriterande än de som avfärdar allt nytt.

Kvantmekanik är förmodligen det märkligaste och mest fascinerande som mänskligheten överhuvudtaget tänkt ut. Det är den del av fysiken som handlar om det allra minsta – om elementarpartiklarna och deras gåtfulla, dunkla och absurda värld.

Helena Granströms ”versroman” Osäkerhetsrelationen handlar om kvantmekanik. Den handlar också om språket. I romanen möter vi några av kvantmekanikens fäder (den har inga mödrar så vitt jag vet utan tillkom i en slags inverterad jungfrufödsel): Werner Heisenberg – romanens du – samt herrarna N, E, S och B – Niels Bohr, Albert Einstein, Edwin Schrödinger och Max Born. Vi följer Heisenbergs ansträngningar med att förstå det teoribygge som de tillsammans värker fram under första halvan av 1900-talet. Det är verkligen ett paradigmskifte, en helt ny fysik tar form som inte liknar någonting annat i historien. Genom Heisenbergs tankar och samtal med Bohr, Einstein, Schrödinger och Born möter vi frustrationen och de våndor som uppstår när teorierna och formlerna målar upp en bisarr och halvt obegriplig spökvärld som trotsar grundvalarna som själva existensen vilar på. Med Heisenbergs röst formuleras en slags programförklaring i början av romanen: Han vill berätta om de ord han saknar.

Kvantmekanik är ingen metafysik och långt från ovetenskaplig rappakalja. För även om inte ens fysiker förstår kvantmekanik så kan de använda kvantmekanik. De kan med kvantmekanikens satser och formler förutsäga resultatet av experiment. Det rör sig i allra högsta grad om god vetenskap.

Läsningen av Osäkerhetsrelationen fick mig att plocka fram gammal kurslitteratur och finkamma vindsförrådet efter anteckningar från studietiden. Jag har en hyfsat gedigen utbildning i matematik och fysik i bagaget och under läsningen av Granströms bok funderade jag över hur mycket man får ut av Osäkerhetsrelationen om man inte alls känner till något om kvantmekanik. Det finns i alla fall de med uttryckligen begränsade förkunskaper som fascinerats av den, vissa andra recensenter låter sig inte beröras. Inga, eller ringa, förkunskaper leder ofrånkomligen till en annan typ av läsning, men jag inbillar mig att den inte behöver vara mindre intressant för det.

Det är omöjligt att sammanfatta kvantmekaniken på några rader i ett blogginlägg, men låt mig slänga fram ett antal kvantmekaniska påståenden som i olika former uttrycks i boken (det är inte min min mening att avskräcka, de påståenden som följer är svårgreppbara även för världens skarpaste fysiker):

1. Materia – elektroner, atomer och molekyler – uppvisar, precis som ljus, våglika egenskaper som till exempel diffraktion, samtidigt som de är just partiklar. Denna paradoxala egenskap kallas för våg-partikeldualitet och kan visas experimentellt i ett dubbelspaltexperiment. Det är som att naturen retas med oss: den kvantmekaniska partikeln uppträder som våg i experiment som mäter en vågegenskap, och som partikel i experiment som mäter en partikelegenskap.
2. En partikel eller ett partikelsystem ”ackompanjeras” av en vågfunktion. Relationen mellan partiklen och vågfunktionen är oklar, Born säger i boken att vågen leder partikeln vid handen. Vågfunktionens natur är höljd i dunkel. I en vattenvåg är det vattenmassan som svänger upp och ned, i en ljudvåg är det luftens förtunningar och förtätningar som svänger, i en elektromagnetisk våg (till exempel radiovågor) är det de elektriska och magnetiska fälten som oscillerar – men vad är dessa vågor som vågfunktionen beskriver? Ingen fysiker har svaret på den frågan. Max Born formulerade den statistiska tolkningen som säger att kvadraten av vågfunktionen ger sannolikheten att finna partikeln i olika positioner och för olika tider.
3. Heisenbergs osäkerhetsrelation säger att man aldrig med exakthet kan mäta en partikels position och hastighet samtidigt. Ju mer man vet om läget, desto mindre vet man om hastigheten, och vice versa. Den kvantmekaniska världen är i grunden oskarp och dunkel till sin natur.
4. Att mäta eller observera ett kvantmekaniskt system är en ytterst gåtfull tillställning. Själva mätningen gör att partikeln väljer ett av de sannolika tillstånden, till exempel en bestämd position. Före mätningen har partikeln ingen position, den har många olika potentiella positioner. Partikeln både är och inte är på samma gång – ännu en paradoxal egenskap som åskådliggörs i tankeexemplet med Schrödingers katt. Och mätningen sätter punkt för det potentiella och ovissa – man säger att vågfunktionen kollapsar. En kvantmekanisk mätning är, skriver Granström, att försöka titta på det som bara syns när man tittar bort.

Granström klär tappert – oftast i Heisenbergs gestalt – kvantmekanikens egendomligheter i ord. Om våg-partikeldualiteten:

När man tittar på elektronen är den en partikel, klotlik och trofast. När man tittar bort är den havets sjudande, rusande svall. Den färdas i ena ögonblicket längs en tydlig bana, men känner i nästa inga banor.

Om vågfunktionen:

Vågorna färdas inte i det vanliga rummet, de färdas i ett rum av möjligheter. Deras koordinatsystem är mångaxlat: här finns ett väderstreck för varje möjligt utfall. I en värld av ännu inte inträffat färdas de, bärande det som kan komma att ske på ryggen.
[...]
Vågfunktionen är ett sökljus, men inte stroboskopiskt – det är en svajande lanterna över svarta vatten.

Om osäkerhetsrelationen:

Men var och hur snabbt kan aldrig hålla i varandras händer. De lägger benen på varandras ryggar, slår varandra i magen, rider på varandras axlar. De räcker ut varandras tungor.

Och genom Niels Bohr beskrivs mätningars gåtfulla och deltagande natur:

Observationen är en kyss! Med laboratorieutrustningen för vi läpparna mot tillvaron, och skapar därmed resultatet. Mätningen är att sticka tungan i naturens mun!

Einstein kan inte acceptera kvantmekanikens slumpmässiga och osäkra natur. Tvivel och frustration växer och värker i hans mage. Han förfäktar den realistiska ståndpunkten – att partiklar faktiskt har bestämda positioner. Mätningar utgör inget gåtfullt intrång i den kvantmekaniska domänen, menar han. Osäkerhet är inte ett av naturens faktum, det som syns i formlerna är i själva verket skuggspelet av en gömd variabel: teorin är inkomplett. Einstein konstruerar paradoxer för att övertyga sina meningsmotståndare, men paradoxerna vänds mot honom själv. Det är inte teorin det är fel på, menar Bohr, det är frågorna, språkbruket. I Einsteins mage växer rädslan för att det kanske ändå finns en verklighet som tvekar, en verklighet som spelar tärning.

Men Einsteins tvivel och frustration är drömmarens och poetens hopp, en spricka i den mekanistiska och deterministiska världsbilden. Genom denna spricka tränger osäkerheten och outgrundligheten fram. Här hittar man hoppet om den fria viljan och spåret av människans tvekan.

Man kan fråga sig om vi verkligen kommer kvantmekaniken på djupet med eleganta metaforer. Når metaforerna fram till teorins själva kärna, till dess innersta rum? Går det överhuvudtaget att resonera sig fram till förståelse med hjälp av språket? Även detta diskuterar våra tappra protagonister, och den diskussionen är romanens mest intressanta tema.

Niels Bohr förfäktar den ortodoxa ståndpunkten: Partikeln fanns ingenstans före mätningen. Mätningen tvingade partikeln att anta en position och skapade således mätvärdet. Detta är den så kallade Köpenhamnstolkningen som menar att vågfunktionen fullständigt beskriver ett kvantmekaniskt system. Bohr menar att språket och logiken sviktar, att språket förutsätter tudelning: observatören och det observerade. Han säger: ”Att världen ter sig osammanhängande beror på att den hänger samman”.

Heisenberg skissar upp en slags tredje ståndpunkt: Språket räcker inte till. Man måste finna nya sätt att tala. Språket är gjutet i en form av tid och kausalitet som helt enkelt är väsensskild från kvantmekaniken. Men Bohr håller inte med. Språket är allt vi har, säger han, det måste få vara avigt och forma sig efter nya situationer. Mening skapas genom nyttjandet av orden.

Språket är oprecist och tvingar dig att bli poet.

Ludwig Wittgensteins ande svävar genom fysikernas samtal. I den manifestlika, språkfilosofiska avhandlingen Tractatus logico-philosophicus drog han upp gränserna för språket. Avhandlingen, som består av hierarkiskt numrerade punkter, slutar med den sjunde punkten: Det man icke kan tala om därom måste man tiga. Med det tog han avsked av filosofin för en lång period, flyttade till en enslig stuga i Norge. Han ansåg att han med Tractatus hade löst alla filosofins problem. I Osäkerhetsrelationen återkommer Wittgensteins sjunde punkt gång på gång i olika former som en uppgiven insikt om att tanken har bottnat.

Strax före sitt drastiska (och eleganta) avsked öppnar Wittgenstein dock ett fönster på glänt: Tractatus logico-philosophicus, sista sidan, punkt 6.54:

Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem – på dem – bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrar upp på den.)

Han måste övervinna dessa satser, då ser han världen riktigt.

Alltså, språket som ett mellanled. Genom att avsäga sig bokstavlighet, diskutera i medvetet vaga termer och i vetskapen om att det man säger är nonsens kan det ändå leda framåt, vidare, bortom språkets begränsningar.

Så småningom återvände Wittgenstein till filosofin och fann nya angreppspunkter med begreppet språkspel. Jag kan väldigt lite om hans sena tänkande, men jag tror att det inte landar allt för långt från Bohrs pragmatiska linje: mening är användningen.

Einstein låter sig dock inte påverkas av språkfilosofiska resonemang. Han säger: ”Det som inte låter sig talas om bör man tänka över igen”.

I sin matematiska form är kvantmekaniken inte fullt så gåtfull. Visst, teorins grundantaganden med våg-partikeldualiteten, vågekvationen och Schrödingers ekvation är egendomliga men dugliga då man med hjälp av dessa kan förutsäga resultaten av experiment. Osäkerhetsrelationen följer matematiskt ur dessa grundantaganden. Kvantmekaniken blir riktigt egendomlig först när man lämnar matematikens domän och övergår till det talade och skrivna språket – till metaforernas domän – och försöker förstå vad teorin betyder. Wittgenstein hade möjligen svarat att frågorna som ställs, förklaringarna som dryftas är meningslösa. De hör hemma i matematikens domän, låt de stanna där och sluta upp med att tala om det som inte låter sig sägas!

Men vi kan inte det, vi måste tala och försöka förstå. I den gamla Newtonska fysiken gick det lätt att gå från matematik till vardagligt språk och tillbaka. Atomer kunde bli till klot på ett biljardbord, interaktionen mellan atomer till stötar mellan biljardkloten. I den mikroskopiska kvantmekaniska världen är en stöt mellan två elektroner något helt väsensskilt från stöten mellan två biljardklot. Osäkerhetsrelationen förvandlar stötögonblicket till en oskarp skuggbild och det är omöjligt att avgöra vilken elektron som var vilken jämfört med före stöten. Granström skriver:

Elektroner är identiska partiklar. På elektroner kan man inte sätta lappar; man kan inte säga de är likadana, men här är nummer ett och här är nummer två. Identisk är för elektronen inte lik eller exakt kopia, det är avsaknaden av identitet. Elektronen är den som den fullständigt liknar; den är alla andra och aldrig sig själv.

Elektroner är således inte bara ovissa och obeslutsamma – de är i grunden oskiljbara. Det är en svindlande tanke. Men kanske är det inte den identitets- och logiktrotsande elektronen som är obegriplig och gåtfull, det kanske bara är språkets kortslutning som sprakar.

Helena Granström har inte svaren, men det kan man inte begära. Osäkerhetsrelationen är en mycket välskriven, modig och tankeväckande bok.

För en tid sedan fick jag en antonymordbok i födelsedagspresent. Jag blev förstås väldigt glad eftersom jag inte alls kunde begripa vad den skulle användas till. En antonym är… äsch, låt oss slå upp ordet i antonymordboken:

antonym subst. <-> synonym (i betydelsen: motsatsord)

En ordbok med motsatsord! En ledtråd till vad den kan användas till ges på omslaget, nämligen att den ”vidgar och utmanar ditt ordförråd”. Det låter lite hurtigt och trist, men den är faktiskt underhållande att bläddra i. Boken gav mig även en idé. Tänk att ha en funktionalitet i texteditorn eller ordbehandlaren som inverterar betydelsen på textmassan genom att negera varje sats och byta ut de ord som har antonymer med dessa.

Till exempel, den otrevliga förolämpningen:

Bit i gräs usla fähund!

förvandlas till den något mer förvirrande komplimangen:

Bit ej ur gräs förträffliga strykarkatt!

(Här är det på sin plats med en parantes. När jag skrev ovanstående stod det plötsligt still i huvudet på mig, vad heter motsatsen till förolämpning? Jag funderade några sekunder innan jag kom på lösningen på problemet – antonymordboken! Boken har därmed redan kommit till nytta i skarpt läge. Det finns ett antal ord som jag ofta har svårt att komma på av någon komplicerad kognitionsrelaterad anledning, till exempel sparris. Just i det fallet ger dock antonymordboken ingen hjälp. De flesta substantiv saknar av förklarliga skäl motsatsord även om hund av någon anledning anses vara motsatsen till katt.)

Att använda denna texttransformering på en längre text skulle nog kunna ge riktigt intressanta resultat och förmodligen många goda skratt. Skriver upp det på att göra-listan…