Maskinskrift

I samband med de senaste årens många nyutgivningar av gamle Howard Phillips Lovecraft har jag försökt mig på omläsningar. Det har inte fungerat så värst bra. Jag kom inte ens förbi första sidorna i Vansinnets berg härom året och till och med en gammal favorit som Viskningar i mörkret la jag snabbt undan.

Det är inte du, Howard, det är jag.

De sa att du var en dålig författare och jag var för svag och för feg för att stå emot. Jag blev hämmad — “bedövad och alldaglig av livets gift” — och vågade inte längre drunkna i texten så som man gjorde när man var sexton. För att riktigt uppskatta Lovecraft krävs det nämligen att man drunknar i texten, låter sig svepas med in i vansinnet. Det går liksom inte att hålla någon distans, då stängs dörren till texterna och man fattar ingenting.

Jag kunde förstås inte hejda mig utan gick och köpte Vertigo förlags nyutkomna praktvolymen Skräcknoveller. Den var väl lite för giftgrön, lite för vacker för att kunna motstås. Och när jag började läsa så läste jag först en hel novell, sedan en till, hoppade över några, läste ännu en och för första gången på evigheter var jag plötsligt mottaglig och läste fort vidare ifall mottagligheten bara var en tillfällig respit från den nyktra och torrlagda prosans hegemoni. Jag blev till och med euforisk när gamle HPL hämningslöst vältrade sig i rader som:

Det var det kusliga ljudet från de demoniska råttorna som alltid sökte efter nya fasor och som var fast beslutna att leda mig vidare ned till de gapande grottor i jordens centrum där Nyarlathotep, den vansinnige ansiktslösa guden, blint vrålar i mörkret till pipandet från två tanketomma, formlösa flöjtspelare.

Som sagt, ett extra lager av för mycket.

Jag parallelläste Råttorna i muren — så gott det nu gick — tillsammans med Ernst-Hugos uppläsning och blev för första gången klar på hur pass nedskuren den faktiskt är i den inspelade versionen (till exempel börjar den nio sidor in i handlingen). I tryck är det en av de bästa skräcknoveller som skrivits — inspelningen är en helt annan best, svårt sargad, men nästan lika genialisk.

När jag läste Celephaïs och Ex oblivione, två egentligen ganska bristfälliga texter ur den så kallade drömcykeln, slogs jag av hur extremt världsfrånvänd Lovecraft kan vara. Det är knappt ens eskapism längre. Verkligheten är så gott som död, ett tomt skal där glädje, nyfikenhet och förhoppningar inte längre ryms. Allt som återstår är halvt bortglömda drömmar, utdragna drogrus och en längtan bort så intensiv att drömmarna helt suddar ut verkligheten och till slut trotsar döden.

Under en tågresa nyligen gick jag från Lovecrafts hallucinatoriska vansinne direkt över till Ivar-Lo Johanssons lilla pamflett Att skriva en roman och råkade ut för bokläsandets motsvarighet till en frontalkrock. Den gamle proletären inleder sin skrift med att karakterisera två typer av författare: jagförfattare och gemenskapsförfattare. Han gör det ytterst klart vilken sort han själv tillhör och vad han egentligen tycker om den andra.

Jagförfattarens arbetsmetod är ofta den att han avlyssnar en stämning inom sig själv, rullar den till en boll så att bollen ser ut som hela jordklotet, och stöter sen som resultat ut sitt speciella smärtoskri. Gemenskapsförfattaren väljer det som är viktigast för många, och han lånar sitt temperament åt stoffet som tvingas på honom.

För att det inte ska råda några som helst tvivel om vilken beklagansvärd typ jagförfattaren är, klämmer proletären även till med:

Den egocentriska jagförfattarens arbetsmetod måste avse att avlyssna knorret av sin egen missanpassning i kollektivet människornas gemenskap. Hans bränsle är hans aggressioner. Hans syfte är att uttrycka sitt eget särlingskap.

Jag kände mig smutsig. Med några korta, ytterst välformulerade meningar slungar han mycket av det som jag älskar med litteratur i rännstenen. Han reducerar dagdrömmande fantastiker och ältande avgrundsromantiker till en samling anonyma näthatare. Kort och gott: jag tog det ganska personligt.

Problemet är att Ivar-Lo utttrycker sig med sådan stil och elegans att orden kryper in under huden och stannar kvar. Han sår så att säga ett tvivel och plötsligt finns det någon liten bit av en själv som på fullt allvar tror att gemenskapsförfattandet är den enda rätta vägen. Och detta var precis vad som krävdes för att rubba min nyfunna mottaglighet för Lovecraft och den försvann lika hastigt som den kom. Jag bottnade plötsligt och slog mig blodig mot adjektiven som flöt omkring mig likt spillror av ett vrak.

Under ett program på Medborgarplatsens bibliotek förra månaden, samtalade förläggaren Jonas Ellerström med författaren Anders Fager. De diskuterade skräck i allmänhet och Howard Phillips Lovecraft i synnerhet. En kille i publiken tipsade Anders om Ernst-Hugo Järegårds gamla inläsning av noveller från Skräckens labyrinter. Ljudböcker säger man idag, men det ordet fanns inte när Ernst-Hugo satt i inspelningsbåset och väste, kacklade, viskade, vrålade, snyftade och tjöt fram skräckhistorier som Färg bortom tid och rum och Den lurande skräcken.

Tänk när jag lånade de där brusiga kassetterna från biblioteket. Jag måste varit fjorton, femton år. Och jag satt hemma på mitt rum och lyssnade intensivt på varje stavelse, varje andetag. Jag minns hur förhäxande det var. Nuförtiden har jag svårt att läsa Lovecraft, jag kommer inte längre igenom den här muren av adjektiv och omständliga meningsbyggnader. Men när Ernst-Hugo läser ur Skräckens labyrinter har jag än idag svårt att värja mig. Jag sugs in i en bisarr och febrig mardrömsvärld som inte bara är sprungen ur gamle HPLs makabra fantasier. Det är han i publiken på biblioteket som sätter ord på symbiosen mellan Howard Phillips och Ernst-Hugo: ett extra lager av för mycket.

I ett gammalt nummer av Ord&Bild (Röster 1-2:2009) skriver litteraturvetaren Jerry Määttä om ljudboken som upplevelse och beskriver träffsäkert Ernst-Hugos inläsningsmetod:

Han uppvisar sådan intensitet – sådana röstförvrängningar, ljudeffekter, skrik, skratt, väsningar, viskningar, suckar, frustanden och pustanden – att det kunde ha blivit manierat på gränsen till parodiskt om det inte varit för att Järegård tagit uppgiften på ett uppfordrande, ja närmast demoniskt allvar. Hos Järegård kan man också, eftersom han stundom prasslar med manuset och inte drar sig för uppenbara improvisationer, också bitvis skymta något som andra uppläsare kanske skulle dra sig för: bilderna av gravskändningar och allt som oftast onämnbara fasor dubbelexponeras med uppläsningssituationen, så att man lika ofta som nattsvarta gravkammare och mossbelupna, övergivna herrgårdar tycker sig se Ernst-Hugo väsa och dregla i en mörk och kvav studio, med ett skrynkligt manus i ett krampaktigt grepp i sina stora, svettiga nävar.

Redan i inledande Hunden anar man att något är på gång. Ernst-Hugo läser upp titeln med kraftfull och myndig stämma. Sedan följer de långsamma, skälvande andetagen från en gravskändare, skrämd till vansinne, som strax påbörjar sitt vittnesmål med en bruten mans stämma.

Ernst-Hugo våldför sig verkligen på förlagan. Han dramatiserar, han tar bort och ändrar hela textsjok. Ibland lägger han till, improviserar. Andra gånger avbryter han sig mitt i en mening, gör en lång konstpaus innan han fortsätter – flera meningar ned på sidan. Allt för att framkalla någon effekt som ursprungstexten helt saknar. Egentligen ägnar han sig åt någon form av remixande.

Ibland fungerar det inte alls, som i Återkomsten (The Outsider, eller Främlingen som den heter i senare översättningar). Ernst-Hugo kämpar för att hitta en egen berättarröst i det överlastade språket, men han famlar, hastar fram bland adjektiven utan att hitta rätt tonfall. Andra gånger lyfter han ganska halvdana noveller som Pickmans modell och Träsket till höjder de knappt är förtjänta av.

Och så finns de där tillfällena av ren magi, när symbiosen plötsligt blir fullständig och resultatet lika demoniskt som enastående. Ingen annanstans är detta tydligare än under de sista minuterna av Råttorna i muren. Den mix av temposkiftningar, röstlägen, guturala väsningar och stigande delirium han här uppvisar är faktiskt rakt igenom genial. Lyssna och njut.

Det är inte utan att man saknar honom ibland – rösten, mimiken, det ohämmat teatrala. Alltid fjärran från det mediokra och duktiga, balanserande på en slak lina på gränsen mellan storslagenhet och pinsamhet. Jag minns löpsedlarna på T-centralen den där höstdagen för snart tusen år sedan: Ernst-Hugo Järegård död. Tror inte att jag sörjt någon annan jag inte känt lika mycket som jag sörjde Ernst-Hugo.

Han gjorde även en del andra inspelade bokuppläsningar, till exempel Guy de Maupassants Fettpärlan och Robert Louis Stevensons Doktor Jekyll och Mister Hyde. Det kommer väl knappast som en överraskning att han briljerar som en Mister Hyde med vansinnet uppvridet till elva. Vad hade man inte gett för att höra Ernst-Hugo massakrera många, många fler litterära verk.

(B-sida till det förra videovåldet.)

Så vad hände egentligen när stormen efter Studio S-sändningen lagt sig? Sommaren 1982 utfärdades Lagen om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag. Den hade då vilat i tolv månader på grund av de ingrepp i yttrandefriheten som den innebar. Lagens första två paragrafer lyder som följer:

1 § Filmer och videogram med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur får inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte spridas genom saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning, om inte spridandet är försvarligt med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt

2 § Filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur får inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till barn under femton år eller spelas upp vid särskilt anordnad visning, när något sådant barn är närvarande.

Lagen klubbades igenom i riksdagen med rösterna 299-1. Den enda nej-rösten kom från Flkprtts Hadar Cars som oroade sig för inskränkningarna i de demokratiska rättigheterna. Under 1983 började lagen användas ganska flitigt i domstolar och det blev en radda fällande domar enligt framför allt den första paragrafen.

I tingsrätten gick man till väga så att man rullade in en teve med videobandspelare och tittade igenom de olika filmerna för att ta ställning till om de omfattades av lagen och i sådana fall deras straffbarhet. Det måste varit en ganska bisarr syn att se tingsrättens jurister sitta och titta på filmer som Cannibal Holocaust och Död och begraven. Den förra kallade tingsrätten i en dom den ”värsta av alla filmer”. Om den senare konstaterar man att det är ”uppenbart att skildringarna saknar konstnärligt eller annat berättigande syfte”. Intressant att notera är att på Statens biografbyrå var man betydligt mer välvilligt inställda till Död och begraven. Man konstaterar att det är ”en utomordentligt fin skräckfilm” med ”viss klassisk anknytning”. Filmen blev frisläppt utan klipp och fick till och med fraktstöd. I tingsrätten, däremot, blev den fälld enligt videovåldlagens första paragraf. Det visar med all tydlighet hur problematiskt det är när en rättsinstans tvingas göra estetiska omdömen i brottsmål.

Det är intressant att se vilka filmer som fälldes i tingsrätten. Under den tidiga moralpaniken blev ju Motorsågsmassakern själva symbolen för videovåldet, men det är tydligt att 1983 har man fått upp ögonen för den smalare, italienska skräckfilmen. Av alla filmer som fälldes i tingsrätten under det året så är ungefär hälften från Italien. Här finns filmer som Cannibal Ferox (fälld fem gånger), The Beyond (fälld två gånger), The House by the Cemetary (tre gånger), New York Ripper (fyra), Cannibal Holocaust (tre), Nightmare City (3), Zombie (2) och City of the Living Dead (2). Regissören Lucio Fulci är kraftigt överrepresenterad.

Jag såg om Fulcis The Beyond ganska nyligen och blev positivt överraskad. Jag var orolig att den inte skulle vara så bra som jag mindes den. Filmen gottar sig ganska ogenerat i videovåld, och det är inte svårt att föreställa sig indignationen hos 80-talets föräldrapaneler om de någonsin hade sett den. Fotot är bitvis riktigt bra med eleganta och innovativa bildlösningar.

Den italienska Giallo- och skräckfilmsvågen på 70- och 80-talet är en intressant parantes i filmhistorien. Kvalitetsmässigt så spretar filmerna vilt, från de mest hårresande kalkoner till rena mästerverk (inte sällan från samma regissör). Till skillnad från de flesta filmer som togs upp i Studio S är de ofta extremt våldsamma med mycket blod- och äckeleffekter. Italienska skräckfilmer ägnar sig inte mycket åt den typ av chockeffekter (typ ”rycka-till-scener”) som är vanliga inom anglosaxisk skräck, utan bygger istället upp en krypande stämning med drömska och surrealistiska inslag. De mest lyckade filmerna balanserar skickligt på gränsen mellan exploitation- och art house-film.

En av de mest ökända filmerna ur den här vågen torde vara Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust. Jag minns att den cirkulerade på slitna videokassetter i fjärde-, femte-, sjättehandskopior på skolgården under mellan- och högstadiet. Det var lite status att ha sett den, något som även märks i skolgårdsinslaget från Studio S där barnen stolt proklamerar vad de sett. Jag är glad att jag inte såg den då. Det är en ruskig film – en av de värsta, som tingsrätten skrev – och inte alls lämplig för barn. Men den går inte att bara avfärda som skräp. Självaste Sergio Leone skrev ett uppskattande brev till Deodato där han kallade den ett mästerverk.

Filmen kan ses som en kritik av det västerländska samhällets självgoda civilisationshyllande och den exploaterande journalism och råa sensationalism som präglar dess media. Samtidigt är filmen i sig själv högst exploaterande och sensationalistisk. Den porträtterar sydamerikanska indianstammar som primitiva kannibaler, det förekommer autentiskt djurvåld (ett genomgående och olustigt drag i de italienska kannibalfilmerna) och även en del otäcka dokumentära klipp från krig i Nigeria och Sydostasien. Samma moraliska kullerbytta användes långt senare av konstnären Pål Hollender i hans kontroversiella dokumentär Buy Bye Beauty. Den handlar om den utbredda prostitutionen i Riga och avslutas med att han själv utnyttjar prostituerade. Man gör det lätt för sig om man avfärdar bägge dessa filmer som tomma provokationer. De gläntar på dörren till en ytterst obehaglig tanke, en slags misantropisk insikt om att det inte går att ställa sig utanför det moderna samhällets destruktiva mekanismer.

Jag kanske romantiserar, men jag inbillar mig att videovåldet egentligen gör sig bäst på video, särskilt i sin italienska tappning. Videoartefakter som brus och svaj förstärker den surrealistiska tonen och sveper in filmen i ett mystiskt skimmer. Tänk på den japanska skräckfilmen Ringu, det faktum att handlingen kretsar kring mystiska videokassetter är långt ifrån en oviktig detalj. DVD och putsade HD-utgåvor är helt enkelt inte lika läskigt som VHS.

Det borde för övrigt läggas mycket mer energi på att uppröras av medioker kultur, den gör så otroligt mycket mer skada än lite videovåld och en och annan smaklöshet. Det mediokra dränerar oss på livsglädje, smälter glaciärerna och gör oss sjuka. Kanske vore det något för lagstiftarna att titta närmare på. Lagen om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag ändrades ett par gånger under 80-talet innan den upphävdes från och med den första januari 1989. Vad som föranledde detta beslut vet jag inte. På något vis är det där sagan om videovåldet tar slut. Nu är det upp till oss att hålla ordet levande genom att bruka det.

(Mycket av detaljerna i inlägget kommer från C-uppsatsen Videovåld inför rätta (HT -83) av Göran Bolin. Jag fann den av en slump i Filmhusets eminenta bibliotek på Gärdet.)

Idag är det trettio år sedan som videovåldet drabbade Sverige på bästa sändningstid. Det var på kvällen den 2 december 1980 som Sveriges Television direktsände programmet Studio S om videovåld – ett ord som myntades i och med teveprogrammet. Tidigare användes främst begreppet ”underhållningsvåld”, en tämligen klumpig konstruktion som lämnar en hel del att önska. I England fördes en liknande debatt som den i Sverige och man talade då om ”video nasty”. Det är inte så dumt, jag gillar det, men videovåld  är i en klass för sig. Det är en ytterst elegant ordsammansättning med tydliga burroughska kvaliteter – en glimrande pärla i det svenska språket.

Studio S om videovåld finns upplagt i SVT:s öppna arkiv på SVT Play. Tyvärr har programmet utsatts för grovt våld då samtliga klipp från olika filmer är slarvigt borthuggna, något som leder till viss förvirring om man inte är medveten om det. Jag antar att det snarare har med rättigheter att göra än med censur. Lyckligtvis finns programmet i sin helhet i sju delar på YouTube. Jag rekommenderar det verkligen. Programmet är visserligen uselt, men på ett magnifikt vis. Dessutom är det ett stycke modern historia som tål att återkomma till då och då.

Programledare var Göran Elwin och i studion fanns dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wikström (FP), författaren, politikern och videogramutredningens ordförande Per Olof Sundman (C) samt en föräldrapanel (!).

Studio S ter sig idag som en ytterst amatörmässig produktion. Under Elwins introduktion flyttas en kamera ur bild i bakgrunden så att papper flyger. Studiodekoren är så gott som obefintlig och kameran drar rätt som det är iväg på skakiga och slarviga panoreringar mellan personer i studion. Ljudteknikern har återkommande problem med vilka mikrofoner som är på och mickbommen vimsar omkring i bild ovanför föräldrapanelen. Om programmet gjorts idag hade det knappt platsat på Öppna kanalen.

Det står inte mycket bättre till med journalistiken. Programledaren och reportrarna är så långt ifrån opartiska man överhuvudtaget kan komma. Samtliga i studion är rörande överens om att videovåldet – ett begrepp som inte närmare definieras under programmet – måste bort, frågan är bara hur. I såväl studiodiskussionen som i reportagen ställs genomgående högst ledande frågor. Vid flera tillfällen har programledaren svårt att dölja sin upprördhet över våldsfilmerna (som han uppenbarligen aldrig sett) och vid ett tillfälle spekulerar han till och med huruvida videodistributörerna skulla kunna fällas i domstol för ”förledande av ungdom”, alltså samma brott som fick Sokrates att tömma giftbägaren för drygt 2400 år sedan.

Redaktionen har tagit fram egen statistik över hyrfilmsmarknadens utbud och presenterar denna med följande minnesvärda skylt:

Det var efter den här kvällen som Tobe Hoppers klassiska skräckfilm Motorsågsmassakern från 1974 blev själva symbolen och sinnebilden för videovåldet som strömmade in i landet och hotade våra barn. I ett inslag från en Stockholmsskola pratar en reporter med en grupp femteklassare där flera har sett The Boogeyman och Motorsågsmassakern. Reportern frågar vad den senare handlar om och får till svar att ”de mördar en massa folk [...] sågar itu dem, hänger upp dem på en köttkrok och sågar itu dem”. Flera av barnen upprepar just frasen att människor i filmen sågas itu. Senare i programmet visas delar ur den kaotiska och absurdistiska scen från Motorsågsmassakern där den degenererade redneckfamiljen försöker få sin halvt mumifierade farfar att slå en hammare i huvudet på en hysterisk skrikande Marilyn Burns – en av skräckfilmens allra mest klassiska ”scream queens”.

Något som (förstås) aldrig tas upp i programmet är att barnen i inslaget från skolgården ljuger. Det finns inga scener i Motorsågsmassakern där människor sågas itu. Filmen innehåller inga blodiga scener och bara ett fåtal scener med explicita våldsinslag. Titeln på filmen är minst sagt något överdriven. Det är en genialisk skräckfilm som med små medel effektivt bygger upp en otäck stämning kring en smutsig och förfallen landsbygdsmiljö. I mötet med den gravt dysfunktionella och kannibalistiska familjen blir filmen nästan surrealistisk med bisarra queerinslag och riktigt skruvad humor.

Tillsammans med Den sista färden från 1972 har Motorsågsmassakern i årtionden utbildat tonåringar i hur farligt det kan vara att lämna stadens trygga famn och ge sig ut på landsbygden och dess avkrokar. Det är ett tema som återkommer även i moderna, betydligt våldsammare och betydligt sämre skräckfilmer som till exempel Wrong Turn.

Två av barnen från programinslaget från skolgården syns även i ett inslag där de berättar hur skrämda de egentligen blivit av filmerna. En pojke berättar med viskande stämma att han ibland inte vågat gå ut på flera veckor. Jag blev också mycket skrämd av filmer när jag var ung, inget fel i det, men att inte våga gå ut på flera veckor låter lite… för mycket. Det var det också. För några år sedan visade SVT ett inslag där man sökt upp de här två barnen som nu i vuxen ålder vittnade om den manipulation de utsattes för av redaktionen bakom Studio S. De hade fått ledigt från skolan för att få vara med i inslaget och åkte till tevehuset tillsammans med en lärare. Väl på plats blev de hårt regisserade och gjorde som de blev tillsagda för att få vara med i teve. Före inspelningen fick de dessutom se klipp ur olika våldsfilmer för att, så att säga, komma i stämning.

Så här trettio år senare kan man skratta åt mycket i programmet: amatörmässigheten, okunnigheten, det höga tonläget, de farsartade intervjuerna med videouthyrare, föräldrapanelen, etc. De två politikerna som gästar programmet förtjänar dock lite beröm. Trots attackar och beskyllningar från programledare, redaktion och föräldrapanel viker de aldrig ned sig. De försöker inte ducka eller dribbla bort några frågor med nonsenssvar, utan är hela tiden tydliga. Wikström nämner gång på gång att föräldrar i första hand måste ta ansvar för vad deras barn ser.

Tidigare i inslaget har det framgått att många barn och ungdomar kommit i kontakt med filmerna i fråga på ungdomsgårdar. Wikström förklarar att det krävs en grundlagsändring för att förhindra offentlig visning av filmerna och att man ska vara försiktig med att peta i grundlagen. Föräldrapanelen tycker att han ”gömmer sig bakom grundlagen”, de hetsar om att ”man kan inte vänta på en grundlagsändring” och uppvisar grav trångsynthet med påståendet att ”här finns ju inte en skymt av det som tryckfriheten är till för att skydda”. Elwin (som egentligen var jurist!) benämner grundlagen som ett ”hinder för att komma till rätta med de här avarterna”. Wikström replikerar att grundlagen aldrig är ett hinder, utan ett skydd för yttrandefrihet och mötesfrihet.

Programmets mest häpnadsväckande del – och mest otäcka (filmklippen och föräldrapanelen inkluderade) – följer i en replikväxling mellan Wikström och Elwins sidekick i studion Pelle Bergendahl:

- Vem behöver den här yttrandefriheten, Jan-Erik Wikström?
- Den behöver vi naturligtvis alla.
- Behöver vi alla se dessa produkter?
- Nej…
- Behöver vi alla tillgång till dem?
- Nej, Pelle, jag svarar på din fråga. Vi behöver alla yttrandefrihet. Problemet är att…
- Men jag frågar, behöver vi den här yttrandefriheten?
- Problemet är hur vi ska komma åt yttrandefrihetens avarter…
- Men vad jag frågar är, vem behöver den här yttrandefriheten?

Sveriges televisions telefonväxel kollapsade efter programmets slutvinjett. Redan dagen efter programmet skedde ett flertal razzior mot videouthyrare i Stockholm och hyreskontrakt beslagtogs. Det dröjde inte länge förrän ett flertal motioner om att helt förbjuda försäljning av videofilm lades i riksdagen. En kort tid efter programmet ökade efterfrågan på ”våldsfilmer” kraftigt och höll i sig ett par veckor för att sedan avta. Något liknande skedde drygt tjugo år senare i och med ”Shocking Truth”-debatten då filmkanalerna fick se en kraftig tillströmning av abbonenter.

Slutligen så vill jag rikta ett stort tack till Studio S-redaktionen för det fantastiska ordet videovåld. Tack! Jag erkänner att jag skrattat en del åt ert teveprogram, men låt inte det leda till onödig förbittring. Som poet och desinformatör är min respekt för er stor.

En best drar fram genom landet. Den sträcker sina tentakler in i varje hus, in genom portar och ned i brevinkast. Det tusenhövdade vidundrets fula ansikten syns längs gator och på torg, i tunnelbanan och på bussar. Ingen kommer undan. Tusen munnar vrålar över lika många frekvenser och kanaler – jag ser den på teve, hör den på radio, läser om den i tidningar och på nätet.

För en tid sedan fanns det en spalt i lokaltidningen där folk på gatan fick frågan vilka valfrågor de ansåg viktigast. En 24-årig konsultchef svarar: RUT- och ROT-avdragen. Blev en aning chockad – trodde faktiskt inte att fantasi- och visionslösheten gått riktigt så långt. Jag är varken för eller emot de här akronymerna, jag är fullkomligt likgiltig och totalt ointresserad. Vet knappt vad det handlar om mer än att det rör sig om diverse skattesatser. Och jag vill inte veta mer, det handlar om självbevarelsedrift.

I DN härom veckan: Så kan din nya skatt bli. En tabell visar skatten för olika månadslöner enligt de två regeringsalternativens vallöften. Underförstått: så maximerar du din privatekonomi, löntagarjävel!

Hur närmar man sig egentligen denna best?

Ett förslag: ersätt politik med en maskin. Det hade varit en omöjlighet på 1900-talet då ideologiska skillnader och visioner fortfarande förekom, men mycket har hänt sedan dess. Vi har gått vidare och lämnat 1900-talets tankegods bakom oss, tekniken har blivit bättre och allt som egentligen återstår är ett optimeringsproblem. Så låt ett datorkluster med lämplig mjukvara automatiskt och adaptivt justera skattesatser baserat på ett antal parametrar: styrräntan, inflationen, opinionsundersökningar, etc. Du sköna, nya värld! Maskiner är aldrig vackrare och mer behjärtansvärda än när de tar över hjärndöda sysslor och på så sätt befriar människorna. Finansmarknaden har ju redan fattat det här. Vi kan ge maskinen en röst också, så kan den hålla tal till nationen då och då.

Min vän, datorgrafikgeniet och speldesignern Eskil Steenberg, ignorerar helt den frustande besten och lägger lugnt och sakligt fram ett par förslag. Som vanligt är det tänkvärt, och jag vet att han har tusen andra förslag på lut. Men jag är en misantrop. Jag tror på goda idéer i den mening att de existerar. Problemet är att besten är döv. Blint kravlar den framåt mot undergången och väjer för intet.

Så hur närmar man sig besten?

I Apocalypse Now inser Kurtz krigets vansinne när han ser en hög med avhuggna barnarmar från de barn hans specialförband just vaccinerat mot polio. Han inser att det enda sättet att vinna ett krig är att omfamna dess vansinne. Det finns inga civiliserade krig, inser man inte vansinnets kraft är man förlorad.

Så jag väljer att närma mig besten med vansinnet som ledsagare och uppfinner min egen Kurtz. Under pseudonym kontaktar jag samtliga sju riksdagspartier, de får stifta närmare bekantskap med teknologie doktor Löv. Han bär nämligen på svaret på mänsklighetens alla problem: rymden. Det har länge varit uppenbart att de mänskliga rättigheterna är minst en punkt kort: alla människor har rätt till ett rymdprogram med bemannade rymdfärder. Den gode doktorn ber partierna att för ett ögonblick glömma alla petitesser och vidga vyerna. Han pekar på Mars, han pekar på Jupiters månar. När åker vi? frågar han.

Fem av sju partier svarar – Flkprtt och Krstdmkrtrn har annat för sig. Och jag har inte skuggan av en chans, de trollar byxorna av mig. Trots åratal av närstudier av Stockholms offentliga anslagstavlor har jag inte lärt mig bemästra vansinnets säregna stilistik. Teknologie doktor Lövs tonfall är inte oresonligt nog, vansinnet är för blekt och urvattnat. Det blir uppenbart när jag läser de undflyende och intetsägande svaren från partierna. Jag lyckas inte rubba vansinnet. Mina bemannade rymdfarkoster studsar mot bestens pansarsköldar utan att lämna så mycket som en skråma.

Samtliga svarande partier tycker att det svenska deltagandet i ESA fungerar bra – ingen aning vad det betyder. Scldmkrtrn lyckas på något ofattbart vis få till en positionering mot borgarna i frågan. Cntrn skyller på världsekonomin. Min besvikelse är monumental och det är med framkrystad välvilja som jag ger Mljprtt en eloge för viss rättframhet samt följande diktkonst:

[Mljprtt] har inte tagit ställning till frågan om bemannade resor till Mars och Jupiters månar.

Doktor Löv frågar även om lämpligheten i att statliga Rymdbolaget istället för att bedriva rymdforskning försöker sälja övervakningsutrustning till Libyen. Det är ett stort, stort misstag. Här blottar han sig. Vansinnet har ingen plats för moraliserande och ledande frågor, bara en simpel dåre gör ett sådant misstag. Och Mdrtrn anar svagheten och går på knock med följande tentakel:

Om produkterna som Rymdbolaget exporterar innefattas under ”Lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd” ska tillstånd inhämtas från inspektionen för strategiska produkter. Enligt Rymdbolagets hemsida har dock bolaget idag inga affärer med Libyen.

Det snurrar i min skalle och besten kravlar opåverkad vidare. Hur närmar man sig denna best? Icke.

Rädda sig den som kan.

Island är inte bara kraschande banker och asksprutande vulkaner, där finns även författaren och poeten Sjón. Plötsligt satt jag och läste om Skugga-Baldur till sent in på småtimmarna. Boken är kort, drygt hundra luftiga sidor, och ändå lyckas Sjón skildra det vackra och det fula i människans natur och tränga in i djupet av hennes själ. Det är en historia som sträcker sig över flera decennier. Den börjar under en jakt vintern 1883:

Blå fjällrävar är så förunderligt lika stenar. När de ligger intill stenar på vintern är det omöjligt att se skillnad på dem och själva stenarna, ja, de är till och med svårare att se än de vita som knappt syns eller blir gulaktiga mot skaren.

En blå rävhona ligger blick stilla vid sin sten och låter kastvindarna rasa över ryggen. Hon vänder baken mot vinden, ringlar ihop sig och sticker in nosen under frambenet. Hon sluter ögonen delvis så att pupillerna endast kan anas. På det viset iakttager hon mannen, som inte har rört sig sedan han lade sig till rätta vid snövallen, här i Ásheimars översta sluttningar – för ungefär aderton timmar sedan. Det har blåst och snöat över honom, så nu liknar han mest spillrorna efter en husgrund.

Det är en otroligt bra bok, smärtsamt välskriven. Här finns inget kvävande pladder, inget dökött. Bara tät och kärnfull prosa där varje mening är noggrant utmejslad och renputsad till glimmande perfektion.

Kan en bok vara för välskriven? Jag blir nästan arg på perfektionen och vill plita ned något obscent, svavelosande och smutsigt mellan styckena. Eftersom jag är patologiskt försiktigt med mina böcker och högst ogärna skriver marginalanteckningar, än mindre osmaklig tilläggsprosa, ser jag istället på den isländska slasherfilmen Reykjavik Whale Watching Massacre.

Trots den fantastiska titeln och att självaste Sjón har skrivit manus så är det en bedrövlig film. Skådespelarinsatserna är skrattretande usla. Som en blinkning till gamla skräcknördar som jag har man fått med Gunnar Hansen, som spelade Leatherface i Motorsågsmassakern, i en biroll. Det hjälper inte. Samtliga karaktärer är antingen gravt stereotypa eller totalt menlösa, ofta bägge. Man bryr sig inte om dem överhuvudtaget utan önskar bara att de snart ska bli genomborrade av en harpun. Handlingen – en slags vattenbaserad remake av Motorsågsmassakern – är tunnare än fiskspad och enfaldig, till och med i jämförelse med andra filmer i genren. Att vattenremakes av film är en dålig idé lärde vi ju oss redan på 90-talet när Kevin Costner kapsejsade med Mad Max-lustmordet Water World. Otroligt nog lyckas man förena ickehandlingen med logiska luckor och dessutom förekommer rena obegripligheter. Filmer som dyker så hårt ned i fiskrenset som denna har en märklig förmåga att bli nästan surrealistiska i sin uselhet.

Men ändå, jag kan inte låta bli att le en smula. Någonstans på Island måste Sjón sitta och skratta åt spektaklet, för det kan inte vara möjligt att kasta upp något så uselt när man har skrivit en bok som ”Skugga-Baldur”. Det måste röra sig om ett internt skämt – kanske ett vad. Eller så handlar det helt enkelt om jämvikt: Reykjavik Whale Watching Massacre var precis det som behövdes för att smutsa ned den skinande diamant som är Skugga-Baldur.

(När jag läser igenom vad jag skrivit så gör det ont i kroppen och förmodligen har jag begått en eller ett par dödssynder när jag nämner Skugga-Baldur i samma text som Reykjavik Whale Watching Massacre och Water World. Nåväl, man får ta det goda med det onda.)

En vän skickade den här bilden, inscannad från Bamses Äventyr nummer 24. Det tycks som om Bamse, Lille Skutt och Skalman har förirrat sig längre bort än vanligt. Se den onämnbara tingesten långt till vänster.

Djupt nere i underjorden bland vindlande labyrintiska gånger döljer sig ett gigantiskt arkiv. Hyllkilometer efter hyllkilometer med gamla rullband och kassetter breder ut sig i dunkla salar. Luften är sval och torr och man anar ett dovt hummande från enorma lufttrummor någonstans i djupet. Inga människor syns till, inga röster hörs, men inristat i magnetism finns sorlet från tusen och åter tusen röster.

Någonstans på ett sedan länge bortglömt hyllplan står en samling rullband, väl uppmärkta med Mannen i svart. Programmet sändes i Sveriges Radio mellan 1953 och 1955. Skådespelaren Olof Thunberg högläste ur sällsamma skräckberättelser från både Sverige och utlandet – mig veterligen så introducerade radioprogrammet både Lovecraft och Ray Bradbury i Sverige. Torsten Jungstedt stod för insamlandet och översättandet och gav även ut en antologi med samma namn som radioprogrammet.

Tyvärr fick jag aldrig uppleva det. Jag var långt ifrån påtänkt när programmet sändes och en repris av ett mer än femtio år gammalt radioprogram är nog för mycket att hoppas på. Det finns inga inspelningar till försäljning, utlåning, nedladdning, avspelning, etc. När jag hör av mig till programförsäljningen får jag byråkrati till svar:

Av upphovsrättsliga skäl har vi tyvärr ingen möjlighet att sälja kopior av program som innehåller musik, författare eller skådespelarmedverkan.

Det störde mig. Jag låg vaken och tänkte på skumma underjordiska arkiv och skatter som undanhålls allmänheten. Jag surade över föråldrade upphovsrättslagar och magnetisk slutförvaring. Men ju mer jag tänkte, desto starkare blev istället fantasin om arkivet i sig. Mannen i svart försvann längre och längre in bland skuggorna och dammet, och kanske gör den sig bättre där. Jag har ju bläddrat en del i Jungstedts antologi och i ärlighetens namn är en del av berättelserna ganska mediokra och mossiga. Den i berget inlåsta radioföljetongen skapar en befriande tanke på att det ännu finns hemligheter och dolda ting som inte tvingats fram i ljuset av sökmotorer och troende teknikoptimister.

(och tankarna vandrar vidare bortom arkiven, bortom minnena – det icke-arkiverade, det glömda – jag tänker på årtionden av radiosändningar innan magnetisk lagring ens var uppfunnen – de sändningarna kunde inte bandas och finns idag lagrade i djuprymden som bakgrundsstrålning – jag tänker på fantastiska litterära mästerverk som utplånats av eld, sand, vatten, människor – allt det hemlighetsfulla, det dolda och det bortglömda)

Jag misstänker att radioarkivet numera är digitaliserat, sökbart och rackmonterat, men det struntar jag i. När jag cyklar förbi radiohuset på Gärdet tänker jag på milslånga katakomber, handskrivna kartotek och igenmurade lönnrum med hemliga ljudinspelningar av intergalaktiska motståndsmän.

Läser mycket under sommaren och bekantar mig som hastigast med Ambrose Bierce i den tunna novellsamlingen Hundolja och andra berättelser om det sällsamma och makabra. Bierce var en amerikansk journalist och författare med smak för det fantastiska och makabra, gärna kryddat med humor av den svartare sorten. Titelnovellen Hundolja är en ytterst kladdig historia om småföretagandets mörkare sidor, kanske den vidrigaste text jag över huvud taget har stött på. Då har jag förstås aldrig vågat mig på Markis De Sade.

Efter att ha deltagit i amerikanska inbördeskriget blev Bierce någon form av cynisk pacifist vilket märks bland annat i de olika aforismer som han författade. Här är några härligt misantropiska aforismer i form av alternativa ordförklaringar:

Kanon. Ett redskap som används för korrigering av nationsgränser.

Ocean. En vattensamling som upptar cirka två tredjedelar av en värld skapad för människan – som inte har gälar.

Olydnad. Silverkanten på slaveriets moln.

Uppfinnare. En person som gör en komplicerad konstruktion av kugghjul, hävstänger och fjädrar, och tror det är civilisation.

Det slog mig nu när jag skrev ned aforismerna att den första kan fungera lika bra med betoningen på första som på andra vokalen.

Bierce försvann spårlöst i Mexiko 1913 efter att ha rest tillsammans med Pancho Villas rebellarmé som observatör. Det är förstås en tragedi med människor som försvinner, men jag kan ändå inte låta bli att mysa lite i sommarvärmen åt ett sådant fulländat litterärt utslocknande.

Till hösten kommer det ut en digrare samling med Bierces noveller på det lilla förlaget Alastor Press, Halpin Fraysers död och andra berättelser. Jag har bara goda erfarenheter av deras utgåvor hittills och alldeles nyss damp Lovecrafts Vid vansinnets berg från samma förlag ned i brevlådeinkastet. Den hamnade först i bokhögen – kosmiska fasor står aldrig i kö.