Maskinskrift

Till slut blev jag tvungen att avbryta det där experimentet. Det höll inte längre. Inte en jävla bok till om finanskrascher, derivathandel eller tillväxtkritik. Luften gick ur mig lagom till att löven sprack ut på björken utanför fönstret. Inte blev jag visare heller – tvärtom. The Big Short av Michael Lewis var bitvis briljant, inget snack om saken, men i slutändan satt jag där framför datorn och jämförde kursutvecklingar mot olika index. På nätterna drömde jag om skenande råvarupriser och placeringar som gav tio gånger pengarna tillbaka. Jag vaknade upp yr och kallsvettig.

Det här är inte poesi! skrek jag rakt ut. Det är inte ens matematik!

En kompis berättade om en på hans jobb som reagerade med bestörtning på jordbävningskatastrofen i Japan – hennes Asien- och Japanfonder störtdök. Så skoningslös är värdepappernas effekt på människan. Våra själar smälter ihop till en formlös sörja likt en överhettad bränslehärd. Själv följde jag härdsmältan i Fukushima med Kraftwerk i hörlurarna och kollapsade till slut nästan av informationsöverflöd. Och jag tror att jag prickade bottennoteringen på Japanfonderna.

Jag är en hemsk människa, men jag försöker i alla fall råda bot på det.

Så jag började läsa böcker igen, riktiga böcker. Jag läste Pangbournemassakern av J. G. Ballard, en kortroman om livet i de osynliga städerna. Den var fenomenal, tror jag, eller så var jag svältfödd efter månader av hejdad eskapism och visste inte bättre.

Sedan kom ett bud med Stanislaw Lems Den stora framtidskongressen, och maken till ohämmat, hallucinatoriskt vansinne är svårt att tänka sig. Det är dags för den åttonde futurologiska världskongressen och futurolog Ijon Tichy ska tillsammans med de andra futurologerna avhandla befolkningsexplosionen. Själva kongressen är en numerologisk mardröm. Inte som historielektionerna i skolan, utan mer som en mardröm man aldrig vill lämna, som man aldrig får nog av.

Varje talare hade fyra minuter på sig att lägga fram sina teser. Det var utan vidare frikostigt om man betänker att 198 talare från 64 stater hade anmält sig. Själva referaten fick man plugga på i förväg, som sagt – talaren uttryckte sig sedan uteslutande i siffror som hänvisade till huvudpunkterna i hans framställning. [...] Stanley Hazelton från USA-lägret chockerade redan från början auditoriet genom att med eftertryck uprepa 4, 6, 11 och till och med 22, sedan 5, 9 och återigen 22, vidare 3, 7, 2, 11 och som en följd härav ännu en gång, mina herrar, 22! Alla reste sig och ropade som en man att det fanns ändå 5, i varje fall också 6, 18 och 4! De invändningarna bemötte Hazelton blixtsnabbt: hur man vände och vred på sig, 22! Jag letade i kodnyckeln till hans text och uppsnappade att siffran 22 betecknade själva ragnarök, slutkatastrofen!

Problemet är att på samma Hiltonhotell i Latinamerika finns även ett gäng osaliga pornografiförläggare och en och annan tändstickssamlare som ställer till förtret för futurologerna. Dessutom utbryter fullt krig mellan rebeller och statsstyrkor och snart pågår gatustrider med skottlossning och psykotrop farmakologi. När inte ens hotellet är säkert längre tar man sin tillflykt till kloakerna och boken har bara börjat. Tempot är furiöst och snart börjar råttor vandra upprätt på bakbenen, människor förvandlas till träd och sedan fortsätter det med hjärntransplantationer och kryotekniska tidsresor. Så här vill jag ha min science fiction!

Bland science fiction-litteraturens riktigt stora verk hittar man Harry Martinsons Aniara. Det är historien om hur ”goldondern” Aniara – ett rymdskepp med resenärer från Jorden till Mars – hamnar ur kurs efter ett haveri som slagit ut styrsystemet. Utan möjlighet att vända om rusar skeppet vidare in i tomheten med riktning mot Lyrans stjärnbild. Besättning och passagerare är bortom all räddning. I diktverkets 103 sånger skildras människornas våndor, förlustelser, eskapism, vilsenhet och ångest. Aniara är skriven på vers, såväl fri som bunden, men inte alls svårläst. Det är ett storslaget epos som fullkomligen svämmar över av svindlande bilder och fantasifullhet. Ta bara den fantastiska Miman – en hyperavancerad och gåtfull maskin som står i någon slags telepatisk kontakt med universum och alla dess skeenden. Besättningen använder Mimans fragmentariska fjärrsyner som underhållning.

Stockholms stadsteater firar femtioårsjubileum med att i höst sätta upp en storproduktion av detta rymdepos. Jag ser fram emot det. Aniara har alla förutsättningar för att bli bra på scen. Av någon anledning har man gett Kleerup uppdraget att göra musiken till föreställningen. Nu ska jag inte måla fan på väggen, men det känns som om det fanns många bättre val. Ta bara Andreas Tillianders rymdiga och ostyriga bandekoexcesser, eller varför inte Eric Malmberg från Sagor & Swing och hans eteriska Hammondorgelklanger – kanske framfört live under föreställningen. Det hade kunnat bli fantastiskt. Eller som Daisi Doody på Aniara uttrycker det ”på slangen ifrån Dorisburg” (stora författare skriver lika bra på nonsensspråk):

Här slumrar ingen chadvick, putar Daisi,
jag rörs i grejdern, jag är vlamm och gondel,
min dejd är gander och min fejd är rondel
och vept i taris, gland i deld och yondel.

Senare under hösten gästspelar en pjäs baserad på Onda sagor av Pär Lagerkvist på stadsteatern. Onda sagor är en tunn novellsamling med mestadels korta och tämligen egendomliga noveller. Den kändaste är förmodligen Hissen som gick ned i helvetet som många nog gäspade sig igenom på litteraturkunskapen i skolan. Skolan har ju en enastående förmåga att förvandla guld till gäspningar – en slags bisarr, inverterad alkemi.

Samlingens första novell, Far och jag, är den bästa novell jag läst. På lite drygt sex sidor skildras en skogspromenad där en far och son stillsamt vandrar fram, först i dagsljus och sedan i skymningsljus. När mörkret faller händer plötsligt något med skogen, vattnet och telefonstolparna – sättet hur pojkens uppfattning och sinnesintryck av omgivningen förändras med ljuset är ett mästerligt skolexempel på litterär gestaltning. Avslutningen är bedövande magnifik i all sin grymhet.

Bland novellerna finns även De vördade benen som inleds med följande virtuositet:

Två folk hade fört ett stort krig ihop som de båda var mycket stolta över och som ännu höll vid liv lidelser mot vilka människornas små vanliga var som ingenting.

Överlag kan man nog säga att novellerna kombinerar det djupaste gravallvar med en märklig form av galghumor. Det sista märks inte minst i en novell som heter Den onda ängeln där en dödsängels vrede möter människornas fatalism.

Jag vet inte hur novellerna ska förvandlas till dramatik, men precis som med Aniara är jag förväntansfull. Har man den goda smaken och sensibiliteten att ge sig i kast med dessa verk kan nog mycket gå rätt. Lite att se fram emot i höstmörkret, helt enkelt.

(Det här är en b-sida till förra inlägget om högfrekvenshandel.)

Inför förra mastodontposten satt jag och bläddrade lite i mina William Gibson-romaner. Jag försökte hitta något passande citat som resonerade snyggt till texten. Det gjorde jag inte. Däremot hittade jag en lapp i Neuromancer, ett bokmärke som markerade ett fantastiskt litet avsnitt. Case, romanens protagonist, och Molly Millions har anlänt till en rymdstation som kontrolleras av ett rastafarikollektiv. De är vänliga och nästan lite för hjälpsamma. Varför? En av rastafarianerna berättar att de blivit kontaktade av en mystisk röst.

”We monitor many frequencies. We listen always. Came a voice, out of the babel of tongues, speaking to us. It played us a mighty dub.”

Möjligen den coolaste replik jag läst i en roman. Konstruerad och onaturlig? Ja, lyckligtvis. Naturalistisk och pladdrande vardagsdialog är det värsta jag vet. Det här rastafarikollektivet har alltså blivit ombedda av en okänd röst i etern att hjälpa Case och de lyder direkt. Sådan är respekten för mäktig dub. Det är en underbar liten detalj som glimmar till i all hast.

Gibson är briljant när det gäller att krydda med just sådana detaljer och olika referenser. Det är nog en av förklaringarna till att han sticker ut från mängden av science fiction-författare. En annan är att han kan skriva. Ta bara replikens första mening: Inget prat om hur de har pejlat in den här mystiska sändningen, ingen teknisk mumbo jumbo. Bara fyra ord – ”we monitor many frequencies”. Suggestivt, lakoniskt och fruktansvärt effektivt.

I uppföljaren Count Zero återkommer de västindiska motiven. Den utspelar sig en tid efter Neuromancer. Matrisen – romantrilogins mytiska och färgsprakande jättenätverk – har genomgått någon slags metamorfos och förändrats. Underliga mönster och hemlighetsfulla entiteter framträder i denna virtuella drömvärld. Dessa entiteter tar formen av haitiska voodoogudar och våghalsade hackers (”console jockeys”) börjar dyrka och interagera med dem.

För mig är den Gibsonska matrisen förknippad med dubmusik. Därför har det alltid känts så fel när man i filmer löst baserade på Gibsons litterära värld öser på med Hollywoodtechno i upptempo eller – ännu värre – någon slags plump rockhybrid. Jag har inga förhoppningar om att en eventuell filmatisering av Neuromancer sköter detta bättre, men om de lyssnar på mig så går det bra såväl med jamaicansk urdub som modernare minimal tysk dub.

Det är lätt att bli upprörd när man läser om finansvärlden och de makalösa konstruktioner av halvt obegripliga värdepapper och rena svindlerier som låg till grund för den senaste finanskrisen. Men det är även en fascinerande värld som tilltalar både poeten och matematikern i mig.

Världens samlade börser har utvecklats till ett stort och intrikat system för handel med allehanda värdepapper av skiftande komplexitet. Tidsupplösningen i börssystemen räknas idag i mikrosekunder. Det går alltså att genomföra en hel affär – från köporder till att hitta säljare och genomföra köpet – på x antal mikrosekunder. Eftersom människor är långsamma, sega, rädda och lata och inte hinner med i de hastigheterna använder man maskiner istället – alltså datorer och avancerade mjukvaror. Det är det som kallas för high-frequency trading (HFT) och algo trading (svenska förslag på de begreppen är högfrekvenshandel och algohandel).

Sedan flera år tillbaka står den algoritmiska handeln för huvuddelen av alla ordrar på världens största börser, till exempel i London och New York. Stora finansiella institut – investmentbanker, hedgefonder, etc – tävlar mot varandra med sina respektive HFT-system. Konkurrensen är stenhård och hastighet är nyckeln till framgång. Hastigheten i sådana system är så viktig att till och med ljushastigheten blivit en faktor – man placerar datorsystemen geografiskt nära börserna för att minimera latensen i kommunikationen för att på så sätt få affärsfördelar.

I och med datorernas intåg som investerare har marknaden blivit en allt mer bleknad metafor gentemot gamla tiders torgmarkander. De moderna finansiella marknaderna och börssystemet har förvandlats till ett abstrakt system där händelser i systemet inte alltid återspeglar ett faktiskt sakförhållande ”på utsidan”. Det finns pengar att tjäna i detta system endast genom att manipulera systemet i sig självt.

I år har flera mystiska och intressanta börsfenomen uppmärksammats i media. Det handlar om anomaliteter som är minst sagt fantasieggande och som tagna ur en roman av William Gibson. Och det är nu det roliga börjar.

New York-börsen den 6:e maj i år. Ännu en dag av börshandel. Förmiddagen fortlöper utan några större händelser. Efter lunch börjar kursen falla en aning, men det är inget uppseendeväckande. Sedan händer något. Ungefär halv tre börjar kurserna plötsligt falla fritt. Skräckslagna investerare förstår ingenting. Börsen faller först med nästan tusen punkter vilket motsvarar över nio procent, för att sedan återhämta sig nästan lika kvickt om än inte hela vägen. Dagen slutar på minus, men på det stora hela var det inget anmärkninsvärt. Det var just de där fem, tio minuterna som var anmärkningsvärda. På några minuter tappade börsen hundratals miljarder dollar i värde. Händelsen har kommit att kallas ”the flash crash” och än idag är det ingen som riktigt vet vad som egentligen hände och varför. Det finns helt enkelt ingen rationell och marknadsmässig förklaring till det hastiga förloppet.

Lite mer än en månad efter händelsen släppte analysföretaget Nanex en rapport efter att i veckor ha analyserat börsdata på mikrosekundnivå. Ed Felten – professor i datavetenskap på Princeton – sammanfattar Nanex analys på ett bra och överskådligt vis. För att sammanfatta en sammanfattning så har Nanex analytiker visat på följande händelseförlopp: Strax innan ”kraschen” skickade aktörer på markanden ut ett stort antal ordrar till New York-börsens datorsystem. På grund av denna anstormning med ordrar blev alla ordrar fördröjda i interna buffertar, eller köer, en längre tid än vanligt. En order innehåller en massa information, bland annat ett pris och en tidsstämpel. Priset sätts när posten placeras i kön och tidsstämpeln när posten lämnar kön, alltså vid två olika tillfällen. När ordrar fastnar i kön uppstår en diskrepans mellan pris och tidsstämpel – börskurser börjar släpa efter. Eftersom ett börsnoterat bolags aktier ofta handlas på flera olika börser parallellt kan diskrepansen spridas så att olika börser har olika pris på samma aktie vid samma tidpunkt. Ju snabbare priset på en aktie ändras desto större kan denna diskrepans bli. Denna process blev självförstärkande och instabilitet födde mer instabiltet.

För några år sedan hade ovantående scenario inte märkts. Det handlar om ytterst små skillnader i pris mellan aktier på olika börser under ytterst kort tid. Ingen mänsklig investerare hinner uppfatta diskrepansen och den uppkomna störningen ebbar ut innan någon ens ser spåren av den. Men så var det det här med maskiner. HFT-systemen jobbar i en blixtsnabb mikrosekundvärld och hinner se dessa krusningar i dataoceanen. Bara några mikrosekunder efter att en och samma aktie är värderad olika på två olika börser är datorsystemen där och plockar hem affärer.

Ed Felten konstaterar att det faktum att utgående ordrar prissätts och tidstämplas vid olika tidpunkter måste rimligen betraktas som en bugg i börssystemets mjukvara. Han går sedan vidare med att spekulera kring hur aktörer på marknaden kan ha utnyttjat vetskapen om en sådan bugg. Om börssystemet medvetet belastades med ordrar för att trigga fram ovanstående scenario så skedde det som i datorsammanhang brukar kallas för överbelastningsattack eller DoS-attack. Det finns dock, mig veterligen, inga bevis för att något sådant har skett med vilje i just det här fallet.

Efter ”flash crash” har Nanex analytiker fortsatt att studera börsaktiviteter. Genom att detaljstudera enskilda aktier i mikrosekundupplösning har man börjat hitta märkliga mönster i dataströmmen. Och nu hoppas jag att det kittlar i magen hos alla William Gibson-fans. Det handlar åter igen om stora mängder ordrar, tusentals köp- och säljordrar i sekunden. De läggs av okända entiteter utan rimlig anledning – det handlar om ordrar med bud så långt från marknadspriser att det knappt finns skuggan av en chans att någon ska leda till en affär. När dessa orderströmmar plottas över tiden – oftast en mycket kort tid – uppstår mönster som Nanex kallar ”crop cicrcles”. De flesta verkar rörande överens om att det handlar om spåren av algohandel, men sedan uppstår raskt en oenighet av förtjusande slag.

Vissa menar att det handlar om HFT-aktörer som lägger ut dessa mönster av ordrar som ett brus i börssystemet för att förvirra andra aktörer, och då främst andra HFT-aktörer som måste hantera bruset. På så sätt skaffar de sig marknadsfördelar eftersom de kan filtrera bort sitt eget brus. Det handlar alltså om manipulation av marknaden för att skapa ett försprång på några millisekunder.

Andra mer science fiction-belästa analytiker som gör allt för att tillfredsställa oss drömmare och poeter menar att det kan handla om emergenta fenomen. Börssystemet och dess elektroniska aktörer har utvecklats till ett dynamiskt komplext system och de underliga mönster som uppstår är mönster av kaos.

Är det alltså algoritmisk terrorism, som en professor uttrycker det, eller emergenta fenomen? Vänta, det finns fler teorier!

I kommentarerna till artikeln från The Atlantic, som även länkas ovan, fullkomligt sprudlar det av teorier: Är det kanske mönster från automatiserade tester och beviset för att HFT-utvecklarna använder sig av testdriven utveckling? Det kanske vore ett sundhetstecken. Många tror att det handlar om att sondera systemet på tillgängliga priser och volymer. Eller handlar det om kodade meddelanden från konspiratörer och hemliga organisationer som verkar i skuggorna? Kanske håller Skynet rent av på att bli självmedvetet några år för sent. En av mina favoritteorier: det handlar om spåren av monumental inkompetens.

Det blir snabbt intressant när man börjar spekulera kring algohandel i Gibsonska scenarion. Tänk en HFT-utvecklare eller analytiker med insikt i algoritmerna hos finansaktören A som i hemlighet säljer sig eller kanske hoppar av till en konkurrerande finansaktör B. Där utvecklar man en algoritm för att trigga ett visst orderflöde hos A och sedan tar man hem affärer tack vara sina förkunskaper om A:s system. Jag är förtjust i tanken om ett slags digitalt krig i det tysta mellan gigantiska konkurrerande datorkluster. Tänk riktade virusattacker mot finansaktörers datorhallar. Eller tänk tanken att det ur ett flertal olika HFT-system emergerar ett slags supersystem som genom positiv återkoppling kraschar hela finanssystemet.

Jag ska lugna ned mig.

Tyvärr säger magkänslan att vårens och sommarens finansanomalier har en mycket tråkigare förklaring än man skulle vilja. Det brukar vara så. Men även om så är fallet så fick man i alla fall något att gå igång på en stund – fantisera lite, drömma lite, spekulera vitt och brett. Internet har på något sätt blivit lite av en besvikelse. Det blev ju aldrig den där febriga och pulserande drömvärlden med skälvande torn av data, ”ice breakers” och voodoogudar som sveper fram över matrisen. Det blev mest en massa tjafs, bilder på katter och ett jättelikt ”funniest home videos”-medley. Klassisk AI har hela tiden varit en besvikelse, trots otaliga löften från spelproducenter som gång efter annan upprepat hiphopparnas favoritmantra om att ta den till nästa nivå. Just nu verkar det som att hoppet trots allt står till något på ytan så trist som börssystemet för alla oss som alltid såg sprawltrilogin som en utopi.

En bekant ansåg för några år sedan att ingen arkitekt borde få vara över tio år gammal. Tänk tanken: en stad full av underliga huller-om-buller-hus med skeva rum, labyrintiska planlösningar och lönnrum överallt. Lönnrummen var det som då övertygade mig, nu är det istället den ohämmade visionen.

På Bonniers Konsthall visades under våren och försommaren en utställning av arkitekten och konstnären Tomás Saraceno. Han är visserligen betydligt äldre än tio, men det finns en barnslig upptäckarglädje och visionär lekfullhet i hans verk. Saraceno länkar samman konst, arkitektur, teknik och vetenskap och resultatet blir enorma, uppförstorade spindelnät, intergalaktiska spindlar, rymdhissar, regnbågsskimrande planeter och svävande såpbubblestäder. I flera verk återkommer drömmen om dessa molnformade såpbubblestäder där geometriska former fogas samman i kluster enligt ”den utrymmesekonomiska principen” (den som gör att minsta möjliga utrymme och materia används när såpbubblor slås samman). De flygande städerna svävar fritt bland molnen och följer vädrets och vindarnas rörelser, en slags nomadisk gränslöshet där nationsgränser upphävs – och här anar man en politisk dimension.

Jag beundrar ambitionen i Saracenos science fiction-artade verk, den otyglade fantasin och leklusten som inte fastnar i praktiska problem och tekniska detaljer, som inte kategoriserar eller positionerar sig. Det handlar om att se tillvarons komplexitet och fulla potential istället för ett rutnät av discipliner och kategorier, det handlar om drömmar och visioner, sådana måste få blomma ut och tillåtas bli vilda, galna, vansinniga, lekfulla, oseriösa och flummiga.

Jag upplever att det finns ett underskott på drömmar, fantasier och visioner i vår tid – och inte bara ett underskott, till och med en direkt fientlighet.

På en teveskärm ser man Saraceno sväva iväg högt upp i luften i sin rymdhiss – en tältliknande plastkorg fastspänd i hängflygningsballonger. I samma rum i konsthallen svävar ett spänt snöre fritt i luften i en slags ”illusion” bestående av en magnet i snörändan och en annan magnet, dold på insidan av en lampskärm. Det är enkla fysikaliska principer, transformerade till magi, mysterier och underverk, presenterade med visionär och poetisk prakt.

Saraceno påminner mig om hur världen såg ut när jag var tio.

Jag kom av mig halvvägs in i Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033. Det är inte så att den är dålig, nej, den är ganska spännande och hyggligt välskriven. Visserligen tenderar den att vara väl pratig och det blir ibland enformigt när Artiom vandrar från station till station i tunnelbanesystemet. Men den saknar något mer som är svårt att sätta fingret på. Kände i alla fall att jag behövde lämna den kvalmiga Moskvametron en stund för att få lite andrum.

Spontanlånade bröderna Arkadij och Boris Strugatskijs Definitivt kanske på läsesalongen i Kulturhuset – sovjetisk science fiction som avkoppling från den ryska… En snygg utgåva i Delta förlags gamla science fiction-serie. Den på svenska småtråkiga titeln verkar vara en översättning direkt från engelska utgåvans ”Definitely Maybe”. En mer bokstavlig översättning av den ryska originaltiteln blir något i stil med ”I miljarder år till tidens slut”, vilket känns aningen mer anspråksfullt.

Definitivt kanske är en kortroman, strax över hundra sidor. Handlingen utspelar sig i ett hyreshus någonstans i Leningrad. Astrofysikern Dimitri Malianov befinner sig på randen till en stor upptäckt rörande ”M-hålrum i interstellär materia”, men arbetsron blir hela tiden störd av allt besynnerligare händelser. Snart blir Malianov och ett antal forskare i hans bekantskapskrets varse om att de alla är utsatta för en bisarr komplott eller någon form av konspiration. Någon, några eller något försöker enträget och med olika medel att hindra deras respektive forskning.

Matematikern Vecherovskij som bor i samma hyreshus som Malianov försöker ge en förklaring till de senaste dagarnas händelseförlopp. Med begreppet ”det homeostatiska universum” lägger han ut en lika fantastisk som bländande elegant teori. Det grundläggande axiomet: universum bibehåller sin struktur. Enligt teorin finns det två kontraverkande lagar som hela tiden balanserar varandra, ingen tillåts överskrida den andra. Den ena är termodynamikens andra lag eller ”lagen om den icke avtagande entropin” som den benämns i boken. Den andra är ett nytt postulat av Vechrovskij: lagen om det konstanta skapandet av förnuft. Konflikten och balansen mellan dessa båda lagar är ett uttryck för principen om strukturens oförstörbarhet.

Om termodynamikens andra lag fick verka fritt så skulle det orsaka kaos och – på sikt – värmedöden, en total kollaps av universums struktur och ett brott mot homeostasens princip. Om istället förnuftskapandet eskalerar obehindrat så kommer till slut en allt mer utvecklad intelligens att förändra naturen. Det är på sikt dess enda mål, enligt Vecherovskij, men också ännu ett tydligt brott mot principen.

De senaste dagarnas besynnerliga händelser är således inte orsakade av någon mystisk jordisk organisation eller utomjordisk supercivilisation – det senare vore till och med en omöjlighet enligt det homeostatiska axiomet – utan det handlar om själva universums upprätthållande av en grundläggande princip. Det homeostatiska universums mekanismer, menar Vecherovskij, är lika gåtfulla som många andra fysikaliska principer, till exempel lagen om energins oförstörbarhet.

En sådan underbar nonsensteori! Som den goda roman (till skillnad från god science fiction-roman) som vi har att göra med så uppehåller den sig inte länge vid denna eleganta skapelse. Två sidor får den, sedan är det dags för det verkligt intressanta: att se vilka verkningar teorin får på våra protagonister.

Malianov och hans forskarvänner inser att ingenting kommer att bli sig likt mer. De vigde sina liv åt matematiken, fysiken och biologin och nu står de inför ett vägskäl. ”Sedan dess sträcker sig slingrande, gudsförgätna irrvägar framför mig” reciterar Vecherovskij och sammanfattar deras känslor inför det nya okända. Vi följer hur de hanterar sina val och kval på högst olika vis, med Vecherovskij som den mest radikala och samtidigt mest konsekventa. Precis som i Picknick vid vägkanten, brödernas kanske mest kända roman, eller Stanislaw Lems Solaris så gläntar romanen på dörren till något ofattbart, man anar okända former, ett skuggspel av något bortom intellekt och språk, sedan slås dörren raskt igen och aningarna upplöses som minnen från en dröm.

Det jag saknar i Metro 2033 handlar möjligen om den här gåtfullheten. Gluchovskij fullkomligt dränker läsaren i postapokalyptisk rekvisita och metrolegender, till slut står det en upp i halsen. Det gåtfulla, det hemlighetsfulla blir allt mer avlägset ju mer av metron som öppnar upp sig och avtäcks.

Nu har jag i alla fall fått en nypa frisk luft, dags att läsa återstoden av boken.