Maskinskrift

Djupt nere i underjorden bland vindlande labyrintiska gånger döljer sig ett gigantiskt arkiv. Hyllkilometer efter hyllkilometer med gamla rullband och kassetter breder ut sig i dunkla salar. Luften är sval och torr och man anar ett dovt hummande från enorma lufttrummor någonstans i djupet. Inga människor syns till, inga röster hörs, men inristat i magnetism finns sorlet från tusen och åter tusen röster.

Någonstans på ett sedan länge bortglömt hyllplan står en samling rullband, väl uppmärkta med Mannen i svart. Programmet sändes i Sveriges Radio mellan 1953 och 1955. Skådespelaren Olof Thunberg högläste ur sällsamma skräckberättelser från både Sverige och utlandet – mig veterligen så introducerade radioprogrammet både Lovecraft och Ray Bradbury i Sverige. Torsten Jungstedt stod för insamlandet och översättandet och gav även ut en antologi med samma namn som radioprogrammet.

Tyvärr fick jag aldrig uppleva det. Jag var långt ifrån påtänkt när programmet sändes och en repris av ett mer än femtio år gammalt radioprogram är nog för mycket att hoppas på. Det finns inga inspelningar till försäljning, utlåning, nedladdning, avspelning, etc. När jag hör av mig till programförsäljningen får jag byråkrati till svar:

Av upphovsrättsliga skäl har vi tyvärr ingen möjlighet att sälja kopior av program som innehåller musik, författare eller skådespelarmedverkan.

Det störde mig. Jag låg vaken och tänkte på skumma underjordiska arkiv och skatter som undanhålls allmänheten. Jag surade över föråldrade upphovsrättslagar och magnetisk slutförvaring. Men ju mer jag tänkte, desto starkare blev istället fantasin om arkivet i sig. Mannen i svart försvann längre och längre in bland skuggorna och dammet, och kanske gör den sig bättre där. Jag har ju bläddrat en del i Jungstedts antologi och i ärlighetens namn är en del av berättelserna ganska mediokra och mossiga. Den i berget inlåsta radioföljetongen skapar en befriande tanke på att det ännu finns hemligheter och dolda ting som inte tvingats fram i ljuset av sökmotorer och troende teknikoptimister.

(och tankarna vandrar vidare bortom arkiven, bortom minnena – det icke-arkiverade, det glömda – jag tänker på årtionden av radiosändningar innan magnetisk lagring ens var uppfunnen – de sändningarna kunde inte bandas och finns idag lagrade i djuprymden som bakgrundsstrålning – jag tänker på fantastiska litterära mästerverk som utplånats av eld, sand, vatten, människor – allt det hemlighetsfulla, det dolda och det bortglömda)

Jag misstänker att radioarkivet numera är digitaliserat, sökbart och rackmonterat, men det struntar jag i. När jag cyklar förbi radiohuset på Gärdet tänker jag på milslånga katakomber, handskrivna kartotek och igenmurade lönnrum med hemliga ljudinspelningar av intergalaktiska motståndsmän.