Maskinskrift

metachock s. -en -er; häftig sinnesrörelse vid upptäckt av många metalager kring ngt; övergående sjukdomstillstånd i samband med allt för metatyngda upplevelser; Och där stod jag, alldeles lamslagen av metachock, med svetten rinnande längs ryggen, och ringande i öronen de hårda omdömen jag nyss yttrat apropå doktor Fürstenhofs mediokra artikel om Heart of Darkness, dokumentärfilmen om filminspelningen av spelfilmen Apocalypse Now.

Det finns få ord jag hatar så mycket som ”gammelmedia” (som jag inte ens klarar av att skriva utan citationstecken för att således slippa lägga det på min egen tunga). Ordet myntades av bloggare och används för att benämna tidningar, tevekanaler, radio, film och böcker. Det används (oftast) i nedsättande ordalag, lite som när Donald Rumsfeld morrade om ”det gamla Europa” när Tyskland, Frankrike och Belgien inte gav Irakkriget sitt stöd (vad han nu menade med att det var gammeleuropeiskt att inte vilja kriga).

Det finns många anledningar att hata ordet. Först och främst så är det fult. Att uppfinna nya ord är en hedervärd sysselsättning, men med allt skapande följer ett estetiskt ansvar. ”Gammelmedia” är inte det minsta estetiskt, det är bara klumpigt och hopplöst omelodiskt. Anhopningen av m i mitten är verkligen inte vacker. Ett annat mediarelaterat ord, som jag återkommer till inom de närmaste veckorna, är det eleganta gamla 80-talsordet videovåld. Smaka på orden, känn skillnaden. Videovåld är ett mästerverk, ”gammelmedia” bara billigt och mediokert.

I nästan alla sammanhang används ordet i ett triumfatoriskt tonläge och med illa dolt självförhärligande. Det lyfter fram internet i allmänhet och bloggen i synnerhet som det nya och vackra i futuristisk eufori. Det vittnar om en enögdhet som man gång på gång stöter på i framför allt teknikoptimistiska sammanhang, en enögdhet där man ständigt söker slutgiltiga lösningar som ska frälsa oss och förkasta allt gammalt – omfamnandet av enfald istället för mångfald.

Inte sällan används ordet i en populistisk mening där det gamla står för eliten. Internet och bloggarna är i den tankefiguren en folkets resning mot denna elit. Det är nog den användningen av ordet jag hatar mest. Populism är ett gift som tränger ända in i språket och muterar och söndersargar.

De som avfärdar allt gammalt är om möjligt ännu mer irriterande än de som avfärdar allt nytt.