Maskinskrift

Inte mycket i det moderna samhället är så tragiskt, förnedrande och direkt livsfientligt som Det Personliga Brevet (DPB). Det är en dold – för att inte säga förträngd – litterär genre som varje dag genererar tusentals sidor plågsamt andefattig prosa. Genren är nära besläktad med det på större företag obligatoriska presentationsmailet från nyanställda. Men där den senare, åtminstone undantagsvis, lyckas hålla sig strax under smärtgränsen, rymmer DPB bara en avgrund av existensiell ångest.

Noggrannhet och effektivitet är mina ledord. Jag har lång erfarenhet av olika sorters städning. Därför skulle jag passa bra för den utannonserade tjänsten som hotellstädare.
[...]
Firman jag arbetade i var specialiserad på golvvård och jag fick snabbt stort ansvar. Jag skötte själv en del kundkontakter och timrapportering samt ledde arbetsgrupppen när vi gjorde stora jobb. Där trivdes jag i 15 år.

Själva begreppet ”personligt brev” rymmer något av en självmotsägelse – få litterära genrer är så opersonliga som just DPB. De karaktärer som tecknas är livlösa, lismande skuggfigurer, platta till den grad att en Harlequinroman framstår som ett under av gripande livsöden. Ett persongalleri bestående av ett antal DPB påminner inte lite om invånarna i den förljugna småstad där Jim Carreys rollfigur i The Truman Show växer upp.

På sina håll beskrivs författandet av DPB som en konst. Åtskilliga är de sidor på nätet som lär ut denna litterära konstform. Ofta läggs mycket vikt vid hur man inte ska göra, för enligt experterna innehåller genren många fallgropar. Det gäller, till exempel, att inte blotta sina svagheter, att aldrig nämna eventuell dålig hälsa eller sjukdom. DPB är en värld där solen alltid skiner, leenden är bländande vita och allting är härligt och fräscht. Det gäller att putsa på kromlisterna, aldrig röja fasaden. Men likväl anar man sprickorna, och det som tittar fram är den totala tomheten.

Jag är därför till förfogande på arbetsmarknaden igen, och ser till min glädje att min kompetens är eftersökt. Er lediga tjänst tilltalar mig extra mycket då en skola kan erbjuda en stor variation av intressanta arbetsuppgifter.

”Låt ditt personliga brev bli just personligt, men aldrig privat” står det i en guide, och man fortsätter med att ”ofta räcker det med att du nämner ett par av dina fritidsintressen och några av de personlighetsdrag och egenskaper som karakteriserar dig”. Notera det oproblematiska förhållningssättet till jaget – jaså, det räcker med att nämna några av de  egenskaper som karakteriserar mig. Som tur är listar Arbetsförmedlingen dina potentiella egenskaper i bokstavsordning – den mänskliga själen reducerad till färgglada legobitar.

DPB uppvisar inte en idealbild av en människa, utan en nidbild där all verklig karaktäristik med kirurgisk noggrannhet slipats bort. Kvar finns bara en usel karikatyr. DPB reducerar allt du varit med om – alla dina erfarenheter, sorger och besvikelser, lyckliga dagar och ögonblick av förundran – till klämkäcka floskler och en radda arbetslivserfarenheter.

Mina starka sidor är att jag har tio års erfarenhet av redovisning, ekonomi och är van att möta höga resultatkrav.

Arbetslinjens (AL) hurtfriska väckelserörelse rymmer en hel arsenal litterära genrer; DPB är bara en av dessa. Här finns förstås även Curriculum Vitae (CV). Visserligen är ett CV inte så farligt som DPB, det är ju mest en specifikation som inte alls gör anspråk på att vara personlig, fast precis som DPB så bär ett CV på anställningsbarhetens oskrivna lagar och totalitära anspråk. Till exempel får man tidigt lära sig att se upp med ”luckor i CV:t”. Det gäller att kunna redogöra för sin tid. Jaså, du tog tjänstledigt för att läsa och förkovra dig (raspet av rekryterarens stiftpinna som plitar ned ”asocial” i blocket). Den moderna människan vet hur viktigt det är att bygga ett säljande CV, att samla på olika typer av meriter och engagemang. I vissa sammanhang framgår detta med kuslig tydlighet. Ett exempel är inom studentlivet på högskolor och universitet där man kastar sig över varje chans att få bli skyddsombud, skolrådsrepresentant eller dylikt anställningsbart förtroendeuppdrag (knattret från tangentbordet när den unge rekryten skriver ”kursutvärderingsansvarig” under övrigt).

En annan genre inom AL-rörelsens litterära flora är Den Glada Rekryteringspropagandan (DGR). Även denna rymmer sin beskärda del av bländvita tandrader och till entusiasm förklädd leda, men den är tämligen ofarlig och har ibland lyteskomiska kvaliteter:

Hur är det att arbeta på Microsoft?
Det är jättekul att få jobba på världens mest kända dataföretag, som har den senaste tekniken. Man kanske kan tro att ett stort amerikanskt företag är lite stelbent, men jag har bara blivit positivt överraskad. Folk är väldigt hjälpsamma och jag har bara fått positiva reaktioner på min tjänst och det jag ska arbeta med. Microsofts vision är att människor ska utveckla sin potential. Och det gäller både för kunder och medarbetare!

DPB är dock inget att skämta om. Denna avgrund av oförlösta drömmar och självhat måste bekämpas innan vår hälsa skadas allvarligt. På ett seminarium i Kulturhuset för många år sedan hävdade Horace Engdahl att god kultur kan göra människor fysiskt friska. Dålig kultur, menade han, kan på motsvarande sätt leda till sjukdom och vara direkt livsfarlig. Jag är övertygad om att det stämmer. De som skrivit DPB glömmer det aldrig: tomhetskänslan,  skammen, den plötsliga viljan att duscha.

För mitt inre ser jag psykologiskt söndersargade HR-vrak där varje nyfiken projektledare, energisk ekonomiassistent och flexibel säljare faller som droppar av frätande syra i en ruttnande själ.

Tänk tanken: en bok med hundra slumpmässigt utvalda personliga brev. Ja, tanken är vämjelig, men jag menar inte att någon nu levande människa ska läsa den. I en avlägsen framtid, däremot, kanske tidens tand har eroderat bort tragiken och den bottenlösa ångesten och lämnat kvar en besk satir över vår tids arbetshetsande strömningar – en Candide för det tjugoandra århundradet.

(DPB-citaten är hämtade från Arbetsförmedlingens exempel på personliga brev.)