Maskinskrift

Eftersom jag inte har någonting att säga överhuvudtaget och för att en kort stund inte behöva tänka på smältande polarisar och risken att under min livstid tvingas uppleva en glaciärfri värld, så kan jag lika gärna skriva om musik och då främst Anne Laplantine och hennes musik som det aldrig skrivs om, tyvärr, eftersom världen är orättvis och människorna otåliga och ivriga att förstöra marken, luften och vattnet och Annes musik alltför kufisk och konstig och fantasifull. Sedan slutet av förra årtusendet har hon skapat besynnerlig musik med härligt tiltade och plinkande melodier, grovhuggna syntkomp och sin viskande stämma ofta begravd någonstans i mixen. Hon har komponerat hela album med skev och blippande tevespelsmusik, förvirrat lyssnare genom att ge ut skivor under namn som Michiko Kusaki och Angelika Köhlermann och hon fyller kontinuerligt sin SoundCloud-sida med de mest charmerande trivialiteter. I ärlighetens namn så kan albumen ibland vara tämligen påfrestande med många tvära kast, halvt övergivna låtfragment och inte sällan rena obegripligheter, men bland allt detta vrakgods döljer sig även glimrande låtskatter — sorgliga, roliga och förunderliga poppärlor som verkligen förtjänar en större publik och som för en kort stund får en att glömma smältande isar och andra vedervärdigheter.

Eftersom Anne Laplantine har haft vänligheten att lägga ut mycket av sin musik på nätet, har jag satt ihop en spellista med det som, för dagen, är allra bäst.

1. Anne Laplantine – Track 1
2. Anne Laplantine – Care
3. Anne Laplantine – The River
4. Michiko Kusaki – I Try To Be Funny
5. Angelika Köhlermann – Tonight
6. Momus & Anne Laplantine – Fur Ming Felt Hunt
7. Anne Laplantine – Every Morning
8. Anne Laplantine – [untitled]
9. Anne Laplantine – Sous Affect
10. Michiko Kusaki – Take Me
11. Anne Laplantine – Spring Won’t Find Us

Låt mig avsluta med en liten bonus, ett extraspår. När Anne Laplantine 2009 släppte den smått fantastiska singeln Spring Won’t Find Us på det lilla svenska skivbolaget Tona Serenad gjorde hon en film som är snudd på lika bra som singeln, en surrealistisk hälsning från Frankrike.

En av vår tids allra bästa musiker/ljudkonstnärer heter Tim Hecker och han har precis släppt ett nytt album som heter Ravedeath, 1972. Jag kan inte minnas när jag sist var så förväntansfull inför en ny skiva.

Låt mig säga så här om det nya albumet: vår första tid tillsammans var inte alldeles oproblematisk.

Efter en dag av meningslösheter sitter jag hemma i fåtöljen. Skallen är tömd på allt oväsentligt. Jag tar på hörlurarna och vrider upp volymen till förförstärkaren så mycket jag vågar, sträcker mig efter tangentbordet.

PLAY.

Heckers musik är som en ocean av ljud i ständig förändring – harmonier möter disharmonier, skönhet och fulhet avlöser varandra. I sina bästa stunder är musiken bottenlös och totalt uppslukande, utomvärldslig. Och där sitter jag med slutna ögon och lyssnar till inledningsspåret The Piano Drop – taggig distorsion motas undan av reverbindränkta ljudsynteser och man är hemma i Tim Hecker-land. Sedan följer den tredelade In the Fog med en malande isländsk kyrkoorgel, undflyende pianofigurer och en symfoni av brus och oljud strax under ytan. Det är så vackert. Jag sjunker ned genom fåtöljen och flyter med i drönandets underströmmar. Och så plötsligt – malströmmen! Allt förvandlas till ett larmande vansinne. Dånande distorsionskaskader breder ut sig och oceanen av ljud blir ett skummande kaos som söndersargar allt i sin väg. Jag grinar illa, men försöker hålla ut. Om det är denna väg Hecker valt vill jag åtminstone försöka följa med, försöka förstå. En förstulen blick på låtlistan och jag ser att jag är inne i en tvådelad svit som heter Hatred of Music. Verkar rimligt. Och minut efter minut passerar, Hatred of Music likaså men den skälvande distorsionsväggen ger inte vika. Trasiga melodislingor skär som sågklingor i hörselsnäckan och till slut sliter jag av mig hörlurarna. Medan jag pustar ut och försöker återfå kontrollen av min kropp hör jag det frätande oljudet från lurarna. Ett tvivel tar form: antingen har Tim Hecker och jag vuxit ifrån varandra eller så är jag utsatt för desinformation.

STOP.

Jag är förvirrad. Någonting står inte rätt till. Något är väldigt fel, men vad? Jag sträcker mig fram och slår av det externa USB-ljudkortet och väntar ett par sekunder så att kondensatorerna laddas ur. Slår på det igen. Tar på hörlurarna.

PLAY.

Den nyss så söndertrasade In the Air reser sig ur spillrorna och eteriska klanger av processade pianoslingor svävar iväg långt bortom molnen. Nu känner jag igen honom igen, Tim Hecker. Spöket i maskinen är borta. Det förintades i kondingarnas obarmhärtiga urladdning.

Det har aldrig hänt tidigare att USB-ljudkortet spunkat ur så där, kapsejsat så fullständigt. Var väl typiskt att det skulle hända mitt under premiärlyssningen av nya Tim Hecker-albumet, men nu tar vi nya tag. Vi jobbar vidare med vår relation och hoppas kunna lägga tvivel och misstänksamhet bakom oss.

(B-sida till förra inlägget om film.)

När vi ändå är inne på Ennio Morricone måste man nämna Slaget om Alger – en fantastisk skildring av den algeriska motståndsrörelsens kamp mot den franska ockupationsmakten. Den är från 1966, men känns mycket aktuell i vårt märkliga 2000-tal. Morricone är lysande i det orkestrala och storslagna formatet, men frågan är om inte de bitarna får stå tillbaka i jämförelse med de minimalistiska och nästan avantgardistiska partierna som kan höras i till exempel drömscenerna i För några få dollar mer.

I Slaget om Alger låter han en repititiv rytm löpa amok likt en frustande maskin och ackompanjera förberedelserna till terrordåden. Det blir till spänningsmusik långt bortom konventionerna – och det fungerar. Morricone kan få tiden att stanna med sin musik, och han kan få den att rusa fram mot undergången.

(Det här är en b-sida till förra inlägget om högfrekvenshandel.)

Inför förra mastodontposten satt jag och bläddrade lite i mina William Gibson-romaner. Jag försökte hitta något passande citat som resonerade snyggt till texten. Det gjorde jag inte. Däremot hittade jag en lapp i Neuromancer, ett bokmärke som markerade ett fantastiskt litet avsnitt. Case, romanens protagonist, och Molly Millions har anlänt till en rymdstation som kontrolleras av ett rastafarikollektiv. De är vänliga och nästan lite för hjälpsamma. Varför? En av rastafarianerna berättar att de blivit kontaktade av en mystisk röst.

”We monitor many frequencies. We listen always. Came a voice, out of the babel of tongues, speaking to us. It played us a mighty dub.”

Möjligen den coolaste replik jag läst i en roman. Konstruerad och onaturlig? Ja, lyckligtvis. Naturalistisk och pladdrande vardagsdialog är det värsta jag vet. Det här rastafarikollektivet har alltså blivit ombedda av en okänd röst i etern att hjälpa Case och de lyder direkt. Sådan är respekten för mäktig dub. Det är en underbar liten detalj som glimmar till i all hast.

Gibson är briljant när det gäller att krydda med just sådana detaljer och olika referenser. Det är nog en av förklaringarna till att han sticker ut från mängden av science fiction-författare. En annan är att han kan skriva. Ta bara replikens första mening: Inget prat om hur de har pejlat in den här mystiska sändningen, ingen teknisk mumbo jumbo. Bara fyra ord – ”we monitor many frequencies”. Suggestivt, lakoniskt och fruktansvärt effektivt.

I uppföljaren Count Zero återkommer de västindiska motiven. Den utspelar sig en tid efter Neuromancer. Matrisen – romantrilogins mytiska och färgsprakande jättenätverk – har genomgått någon slags metamorfos och förändrats. Underliga mönster och hemlighetsfulla entiteter framträder i denna virtuella drömvärld. Dessa entiteter tar formen av haitiska voodoogudar och våghalsade hackers (”console jockeys”) börjar dyrka och interagera med dem.

För mig är den Gibsonska matrisen förknippad med dubmusik. Därför har det alltid känts så fel när man i filmer löst baserade på Gibsons litterära värld öser på med Hollywoodtechno i upptempo eller – ännu värre – någon slags plump rockhybrid. Jag har inga förhoppningar om att en eventuell filmatisering av Neuromancer sköter detta bättre, men om de lyssnar på mig så går det bra såväl med jamaicansk urdub som modernare minimal tysk dub.

Med glädje konstaterar jag att det finns en utbredd drone-scen i Sydafrika. Den bygger på ett massivt polyfoniskt användande av blåsinstrumentet vuvuzela och de drygt nittio minuter långa konserterna kan följas i teve dagligen under några veckor framöver. Sällan har väl en sådan smal konstform fått ett sådant genomslag. Ljudet påminner om en förstärkt bisvärm med vokala inslag, men jag kommer även att tänka på de körverk av György Ligeti som förekommer i Kubricks film 2001: Ett rymdäventyr. De goda nyheternas tid är ej förbi!

Med en stilla förväntan om kaos och undergång cyklar jag sakta genom stan i det vackra vårvädret. Träden är overkligt gröna, växtligheten frodas igen efter den kalla vintern och kvällen är lugn och ljuvlig. Och så den där krypande känslan som inför ett annalkande oväder; när man kan se hur åskmoln byggs upp, hur ett avlägset muller rullar in över nejden och man känner en spänning i kroppen – en lika besynnerlig som rogivande undergångslängtan. Kanske handlar det om det symtom som Peter Englund har kallat för ”katastrofunderskott”.

Den japanske noisemusikern Merzbow, eller Masami Akita som han heter, är i stan för en konsert på Kägelbanan på Södra Teatern.

Förbandet Estroboscorpio spelar någon slags krautbetonad noiserock. Det finns en grundstruktur i musiken, ett repetitivt och monotont jammande förankrat i 70-talets rockpsykedelia med invävda improviserade oljudsexcesser. Basgitarrer och cymbaler samsas med vildsinta tongeneratorer och kraftigt filtrerad sång. I sista låten byggs en elegant och kraftfull ljudvägg från ett enkelt komp och avslutas med ett vackert distorsionscrescendo. Jag blir nyfiken på att höra mer.

Det är knappast utsålt på Kägelbanan.  Jag har en dålig bild av hur en genomsnittlig noisekonnässör ser ut, men trodde nog att man skulle se fler modemässigt utlevande hårdrockare, gother och synthare. De flesta av oss som är här ser alldagliga ut.

Så plötsligt står det någon vid podiumet som byggts upp på scenen – ett maskinaltare av datorer, apparater, pedaler och sladdar. Innan jag ens förstått att det faktiskt är Masami Akita själv så vrids volymen raskt upp, takbelysningen släcks tvärt och konserten inleds utan förvarning med ett – vad jag först tror – kompakt ljudinferno. Mycket har jag hört i mina dagar, men något så massivt som det här har jag aldrig varit i närheten av. Framförandet är något alldeles makalöst. Ett monstruöst inferno av vansinne väller ut ur högtalarna och under de första fem, tio minuterna så stegras intensiteten allt mer och byggs upp till den grad att luften blir mättad av vibrationer. Intensiteten och kraften i ljudväggen är abnorm. Här finns föga förvånande inga toner eller melodier, inga ackord, inte ens tillstymmelse till rytm, ja, jag tror inte ens att man kan kalla det dissonans – utan enbart en kakafoni av feedback, distorsion, tjutande gnissel och brus som skär genom luften.

Lika kaotisk som musiken är, lika stilla är publiken och Akita själv. Under de första tio minuterna står han som en staty bakom de två Macarna. Längst fram står människor som vaggar sakta med kroppen till någon dold, fiktiv puls i ljudhavet. Först värjer man sig mot det, försöker hitta någon struktur, men när man slutligen ger upp och istället låter ljudet överskölja kropp och själ så förnimmer man en stigande hypnotiserande kraft i musiken. De vaggande längst fram stannar upp i sin rörelse, någon lägger sig på rygg över scenen. Trettio minuter in i konserten är alla försvarsmekanismer fullständigt utslagna och musiken så monumentalt massiv att mina ögon tåras.

Det går knappast att karaktärisera musiken som dynamisk, men trots allt finns där en rörelse, en utdragen variation i ljudbilden. Till en början själva stegringen mot något slags initialt klimax, men även därefter anar man en långsam övergång, en transformering mot något nytt, något högre och vackrare. Efter lite drygt en timme upphör ljudväggen lika hastigt som den började och en chockvåg av tystnad slår emot mig. Jag upplever en yrsel som varar en bit in på cykelfärden hemåt.

Kanske kunde man ha hoppats på en längre och mer varierad spelning, men vem kan egentligen klaga när man upplevt en sådan utstuderad ljudterror. Världen är renad och alla slaggprodukter har skakats loss. Den förlösande stormen är över för den här gången.

(Jag spelade in hela konserten, lyssna på SoundCloud.)