Maskinskrift

Allt det här är bara larvstadiet. Man föds, krälar omkring, äter, sover, växer, klättrar högre och högre och just som man tror att det ska hända något på riktigt – total cellupplösning! – så stannar allt bara av. Ridån går ned. Ett ingenting istället för metamorfos. Och inte bara det, barnets drömmar kastas bort som om de vore sopor. Den som stannar upp och verkligen tittar kan se dem i drivor i tunnelbanor och längs städernas bakgator. Så omogen man var, säger en dallrande och särskilt fet jättelarv. Och naiv, fyller en annan i. Och så sitter de och jäser och rister och pyser och glömmer allt som kunde varit.

William Burroughs sa: “this is the space age and we are here to go”. Nu verkar det inte bättre än att vi blir kvar ett tag till. Imorgon går den sista färden upp genom atmosfären med rymdskytteln. Uppskjutningen av Atlantis är planerad till 11:26 amerikansk tid, sedan är det slut med amerikanska bemannade rymdfärder på obestämd tid. Kanske för alltid.

Det är nu länge sedan rymdfartens glansdagar och bemannad rymdfart är inte längre en prioritet. Men frågan är om det inte är värre än så. Den här kroniska larvtillvaron håller på att radera ut själva idén med rymdfärder. Språket har deformerats till den grad att den ekonomiska rimligheten i rymdprogrammen ifrågasätts, likaså nyttan. Om man beaktar denna språkkollaps är det inte så konstigt att vårt svenska, pinsamma rymdprogram hellre försöker kränga övervakningssystem till Libyen än att ta sikte bortom exosfären.

Rymdskytteln – eller “the space transportation system” – var visserligen långt ifrån perfekt. Den var bisarrt dyr (larvspråk), krävde ofattbart mycket underhåll, säkerheten var ifrågasatt, etc etc. Den ursprungliga tanken var att bygga en rymdfarkost som skulle kunna skickas ut i rymden flera gånger i månaden, och det till en allt billigare kostnad. Det gick inget vidare. Det finns de som menar att om man istället fortsatt med Saturnraketen – Wernher von Brauns mästerverk – hade man redan varit på Mars idag. Så visst, det har funnits skäl för kritik.

Även Burroughs var en skarp kritiker (lyssna i ljudklippet ovan), inte specifikt av rymdskytteln, utan av hela det mänskliga rymdprojektet i dess dåvarande – och nuvarande än mer degenererade – utformning. Och nu är vi fjärran från gnäll om larviga ekonomiska kalkyler och prehistoriskt nyttotänkande. I Där döda vägar möts förfäras protagonisten Kim Carson över människolarvens monumentala fantasilöshet:

Kim läser all science fiction som han får tag på, och han häpnar över att man i alla dessa texter utgår från det outtalade antagandet att rymdfärderna inte kommer att medföra några genomgripande förändringar.

Herregud, där sitter de, flera ljusår bort från jorden, och tittar på kricket och baseball på Teleskärmar (kan man överhuvudtaget tänka sig att ta med alla idiotiska tidsfördriv flera ljusår ut i rymden?). Jo men visst, sade fisken, bara jag lyckas puffa akvariet upp på land så har jag med mig allt jag behöver.

För Burroughs var det en självklarhet att steget ut i rymden också var ett posthumant steg bortom mänskligheten i dess nuvarande form, en fullbordad metamorfos. Därför var sökandet efter vatten på Mars och drömmen om terraformering av andra planeter – en längtan bort till samma sak! – en sådan besvikelse för honom.

Men man byggde trots allt de här pupporna av stål, stoppade in människor och sköt ut dem i rymden. Så långt var allt väl. Låt vara att vi aldrig kom iväg tillräckligt långt eller tillräckligt länge – cellupplösningen hann knappt börja. Men det var åtminstone ett steg i rätt riktning, rymdskytteln var i alla fall någonting. Den försåg miljoner barn över hela världen med drömmar och i deras huvuden färdades den genom galaxen varje natt. Jag var ett av dem. Så det är ändå med stort vemod som jag kommer följa Atlantis sista färd.

I ett TED-talk från 2006 diskuterar rymdingenjören och entreprenören Burt Rutan just hur viktigt det är att fortsätta med bemannade rymdfärder. Och det av det enkla skälet att vi ständigt måste flytta fram gränserna för vad som är möjligt. Rutan menar att det är just sådant som inspirerar unga människor att lära och utvecklas, som gör att gränserna för mänsklig potential flyttas fram även för nästa generation. Det är inte utan att man önskar att näringslivet hör honom. Nästa gång de gnäller om minskat intresse för marknadsanpassade (larvspråk) naturvetenskapliga utbildningar: begär ett eget rymdprogram, vägra mördande trist larvteknik och förödmjukande ointressanta arbetsuppgifter. På lång sikt kan det det handla om överlevnad.

Burt Rutan ser en väg framåt och en ny rymdålder i de privata rymdsatsningar som växer fram i samband med X Prize. Jag hoppas verkligen att han har rätt, men jag är inte alldeles optimistisk. Vad händer den dagen då Mojave Aerospace Ventures, Scaled Composites, Armadillo Aerospace och andra blir lönsamma på riktigt och börjar leva gott på rymdturism? Kommer viljan och lusten att ta ett längre (och dyrare) steg ut i rymden finnas kvar? Tänk efter, det räcker med en börsintroduktion och så är man fast i aktieägarnas söndersargande grepp.

En pensionsfondförvaltare på bolagsstämman tar ton: Vad är nyttan med att åka till Jupiters månar? Finns ens kundunderlaget? Det sugande suset av språkimplosioner. Tjugotvåtusen barndomsdrömmar tillintetgörs under loppet av en nanosekund. De vaknar upp brådmogna dagen efter och berättar för mamma och pappa att de vill bli key account managers. Samtidigt, i en annan dimension, står Atlantis redo vid uppskjutningsrampen. De säger att fredagen kan bli molnig.

Enligt legenden sjönk ön Atlantis i havet som ett straff för att den gudomliga anden i människorna långsamt lakats ur. I Kritias skriver Platon att de en gång “aktade allt ringa utom dygden, missaktade stundens förmåner och kände tyngden av guldet och övrig rikedom endast som en börda”. Och sedan “när guds del hos dem börjades att utplånas genom att den ofta och mycket uppblandades med det dödliga, och det mänskliga sinnet vann överhand, då kunde de ej längre bära sin lycka utan förnedrade sig”. Det vore en närmast bottenlös ödets ironi om rymdfarkosten Atlantis under sin sista färd störtar i havet och sjunker i djupet. Och lämnar oss ensamma kvar här i larvstadiet.

De senaste månaderna har jag varit föremål för ett synnerligen bestialiskt experiment. Ett experiment som varje dag drivit mig mot vansinnets brant och hotat att slå mitt liv i spillror. Gång på gång har jag fått höra att det är för min egen skull och att jag måste vara stark och hålla ut. Snart är det över, påstår min plågoande, men du måste kämpa och försöka ta en dag i sänder. Denna grymma, sadistiska människa har tagit ifrån mig ett av få – om inte det enda – effektiva försvar som överhuvudtaget existerar mot det krälande kaos som dväljs i utvecklingssamtal och oranga kuvert.

Så här är det: Jag får inte längre läsa någon som helst skönlitteratur – inga romaner, inga noveller, inte heller poesi eller annan textbaserad fiktion. Hur länge detta ska pågå vet jag inte. Och det monster som utsätter mig för detta är ingen annan än jag själv och jag har mage att påstå att det är för mitt eget bästa.

Av någon outgrundlig anledning tillåts jag fortfarande läsa tecknade serier och har därför fortsatt följa Bill Willinghams pro-israeliska epos Fables, helt klart en av de bästa pågående serierna från USA. Även facklitteratur går tydligen bra och jag har läst om nanoteknologi, language-poesi och det finansiella systemet – dock inte i en och samma kontext, tyvärr. Jag har plöjt en hel hög böcker om 2008 års finanskris och det kan finnas anledning att återkomma till den.

Vid ett tillfälle bröt jag mot reglerna. Jag skulle bara kika lite i den där lilla poesiboken som någon lämnat framme, lukta lite på boklimmet och drömma mig bort. När jag skulle lägga ned den igen så lydde inte armarna och jag försökte att inte titta men allt jag såg var bokstäver som i ett furiöst tempo flödade fram på sidorna och innan jag förstod vad som hände hade jag läst igenom hela Kristofer Flensmarks FPS och jag tror att någon tjallade för jag blev gruvligt bestraffad och utsatt för en fruktansvärd hjärntvätt. Nästan allt jag minns från boken suddades bort, men på något vis – kanske av ren självbevarelsedrift, kanske av rent trots – bevarade jag ett litet korn av det jag läst och jag tror att det handlade om en av de mest kända bankonstruktörerna till Doom och hans sista, sorgliga tid i livet. Man får inte säga så och jag är inte ens säker på vad det betyder, men jag tror att jag kände igen mig i honom.

Häromdagen kom nya påbud uppifrån: riktigt usel skönlitteratur går också bra att läsa. Och där stod jag vid Pocket Shops spänningshylla och läste inledningsstycken. The horror! The horror! Det slutade med att jag flydde i panik och istället satt på tåget och läste en informationsbroschyr från Handelsbanken om kapitalskyddade placeringar.

En anledning att jag kunnat uthärda så länge kan vara revolterna i arabvärlden. Pågående revolter förvandlar vem som helst till fullfjädrad revolutionsromantiker. Jag minns hur jag satt hukad över Al Jazeeras engelskspråkiga webbsändningar från Egypten – den behagliga känslan av ostoppbart kaos, kärlek och ”nu jävlar händer det”. Den senaste veckan har tyvärr cynismen och misantropin hunnit ifatt mig, och med den även orden från den kanske största cynikern och misantropen av de alla: den futuristiska gonzojournalisten Spider Jerusalem i Warren Ellis cyberpunkiga serie Transmetropolitan.

There’s one hole in every revolution, large or small, and it’s one word long – people. No matter how big the idea they all stand under, people are small and weak and cheap and frightened. It’s people that kill every revolution.

Det enda som kan rädda mig nu är en god bok, men först måste jag skriva klart min egen.

Höstens i särklass största litterära begivenhet närmar sig. Den femte oktober ges nämligen Roberto Bolaños sista roman 2666 ut på svenska. Jag har på känn att det kan röra sig om tvåtusentalets hittills bästa roman. Det har viskats om att något stort är på gång ända sedan denna jättelika roman för några år sedan kom ut på engelska. Men jag har hållit för öronen och skrikit högt så fort viskningarna blivit för högljudda och påträngande, för jag vill inte veta något. Jag vill slå upp första sidan och sedan bara sjunka in i Bolaños svindlande värld som om jag vore den förste att beträda den.

Det finns dock några problem.

Till att börja med är boken över tusen sidor tjock. Det är egentligen mot mina principer att läsa så tjocka böcker – över tusen sidor är en helt oförsvarlig textmassa. En författare måste lära sig stryka, skära ned på ordmängden och uppnå en viss koncentration. Över tusen sidor vittnar om något osunt, ja, nästan perverst. Jag kommer att göra ett undantag den här gången, och vem vet, kanske blir Bolaño den förste att falsifiera min princip.

Jag hoppas att jag någon gång ska ha tid att göra ett undantag även för Robert Fisks bok Det stora kriget för mänskligheten: kampen om Mellanöstern, jag tror nämligen att den är mycket bra. Den besten är omkring 1200 sidor.

Men det finns ett allvarligare problem med 2666: Albert Bonniers förlag. För ett par år sedan gav bokförlaget Tranan ut en snygg utgåva i danskt band av Bolaños De vilda detektiverna. De gav även ut Om natten i Chile. 2666 stod på tur. Bolaño hade nu hunnit bli en internationell storsäljare och det fanns pengar att tjäna. Då kliver Bonniers in från ingenstans och roffar åt sig utgivningsrättigheterna – helt emot hederkodexen i branschen. Styrbjörn Gustafsson på Tranan sammanfattar lakoniskt: de små förlagen får så – de stora skörda.

Jag har funderat på att snatta boken. Det är förstås inte så snällt mot bokhandlaren, och de bokhandlare som möjligen förtjänar det handlar väl inte med kvalitetslitteratur längre. Dessutom vore det onekligen ganska pinsamt att åka dit för snatteri när man passerat trettio. Låna boken på bibliotek? Det kräver noggranna studier av biblioteksersättningen: Kommer den förlagen till del på något sätt när det gäller översatt litteratur? Antikvariat är en möjlighet, men det lär dröja innan exemplar av 2666 dyker upp om den är så bra som vibbarna antyder. Att läsa på engelska är inte ett alternativ, särskilt när det inte ens är bokens originalspråk.

Uppriktigt sagt är jag rädd att jag kommer att öppna plånboken, rucka på principer och agera ryggradslöst, men jag försöker se det positivt: Kanske har jag äntligen kommit i kontakt med min samtid.

En best drar fram genom landet. Den sträcker sina tentakler in i varje hus, in genom portar och ned i brevinkast. Det tusenhövdade vidundrets fula ansikten syns längs gator och på torg, i tunnelbanan och på bussar. Ingen kommer undan. Tusen munnar vrålar över lika många frekvenser och kanaler – jag ser den på teve, hör den på radio, läser om den i tidningar och på nätet.

För en tid sedan fanns det en spalt i lokaltidningen där folk på gatan fick frågan vilka valfrågor de ansåg viktigast. En 24-årig konsultchef svarar: RUT- och ROT-avdragen. Blev en aning chockad – trodde faktiskt inte att fantasi- och visionslösheten gått riktigt så långt. Jag är varken för eller emot de här akronymerna, jag är fullkomligt likgiltig och totalt ointresserad. Vet knappt vad det handlar om mer än att det rör sig om diverse skattesatser. Och jag vill inte veta mer, det handlar om självbevarelsedrift.

I DN härom veckan: Så kan din nya skatt bli. En tabell visar skatten för olika månadslöner enligt de två regeringsalternativens vallöften. Underförstått: så maximerar du din privatekonomi, löntagarjävel!

Hur närmar man sig egentligen denna best?

Ett förslag: ersätt politik med en maskin. Det hade varit en omöjlighet på 1900-talet då ideologiska skillnader och visioner fortfarande förekom, men mycket har hänt sedan dess. Vi har gått vidare och lämnat 1900-talets tankegods bakom oss, tekniken har blivit bättre och allt som egentligen återstår är ett optimeringsproblem. Så låt ett datorkluster med lämplig mjukvara automatiskt och adaptivt justera skattesatser baserat på ett antal parametrar: styrräntan, inflationen, opinionsundersökningar, etc. Du sköna, nya värld! Maskiner är aldrig vackrare och mer behjärtansvärda än när de tar över hjärndöda sysslor och på så sätt befriar människorna. Finansmarknaden har ju redan fattat det här. Vi kan ge maskinen en röst också, så kan den hålla tal till nationen då och då.

Min vän, datorgrafikgeniet och speldesignern Eskil Steenberg, ignorerar helt den frustande besten och lägger lugnt och sakligt fram ett par förslag. Som vanligt är det tänkvärt, och jag vet att han har tusen andra förslag på lut. Men jag är en misantrop. Jag tror på goda idéer i den mening att de existerar. Problemet är att besten är döv. Blint kravlar den framåt mot undergången och väjer för intet.

Så hur närmar man sig besten?

I Apocalypse Now inser Kurtz krigets vansinne när han ser en hög med avhuggna barnarmar från de barn hans specialförband just vaccinerat mot polio. Han inser att det enda sättet att vinna ett krig är att omfamna dess vansinne. Det finns inga civiliserade krig, inser man inte vansinnets kraft är man förlorad.

Så jag väljer att närma mig besten med vansinnet som ledsagare och uppfinner min egen Kurtz. Under pseudonym kontaktar jag samtliga sju riksdagspartier, de får stifta närmare bekantskap med teknologie doktor Löv. Han bär nämligen på svaret på mänsklighetens alla problem: rymden. Det har länge varit uppenbart att de mänskliga rättigheterna är minst en punkt kort: alla människor har rätt till ett rymdprogram med bemannade rymdfärder. Den gode doktorn ber partierna att för ett ögonblick glömma alla petitesser och vidga vyerna. Han pekar på Mars, han pekar på Jupiters månar. När åker vi? frågar han.

Fem av sju partier svarar – Flkprtt och Krstdmkrtrn har annat för sig. Och jag har inte skuggan av en chans, de trollar byxorna av mig. Trots åratal av närstudier av Stockholms offentliga anslagstavlor har jag inte lärt mig bemästra vansinnets säregna stilistik. Teknologie doktor Lövs tonfall är inte oresonligt nog, vansinnet är för blekt och urvattnat. Det blir uppenbart när jag läser de undflyende och intetsägande svaren från partierna. Jag lyckas inte rubba vansinnet. Mina bemannade rymdfarkoster studsar mot bestens pansarsköldar utan att lämna så mycket som en skråma.

Samtliga svarande partier tycker att det svenska deltagandet i ESA fungerar bra – ingen aning vad det betyder. Scldmkrtrn lyckas på något ofattbart vis få till en positionering mot borgarna i frågan. Cntrn skyller på världsekonomin. Min besvikelse är monumental och det är med framkrystad välvilja som jag ger Mljprtt en eloge för viss rättframhet samt följande diktkonst:

[Mljprtt] har inte tagit ställning till frågan om bemannade resor till Mars och Jupiters månar.

Doktor Löv frågar även om lämpligheten i att statliga Rymdbolaget istället för att bedriva rymdforskning försöker sälja övervakningsutrustning till Libyen. Det är ett stort, stort misstag. Här blottar han sig. Vansinnet har ingen plats för moraliserande och ledande frågor, bara en simpel dåre gör ett sådant misstag. Och Mdrtrn anar svagheten och går på knock med följande tentakel:

Om produkterna som Rymdbolaget exporterar innefattas under ”Lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd” ska tillstånd inhämtas från inspektionen för strategiska produkter. Enligt Rymdbolagets hemsida har dock bolaget idag inga affärer med Libyen.

Det snurrar i min skalle och besten kravlar opåverkad vidare. Hur närmar man sig denna best? Icke.

Rädda sig den som kan.

Kanonaforismen från det senaste inlägget fick mig att börja gräva bland böckerna i bokhyllorna. Jag visste att jag någonstans har läst en riktig kanondikt, och så fann jag den till slut – hos Strindberg! Strindberg är ju inte direkt känd som någon poet och i förordet till Dikter uttalar han sig ganska nedlåtande om poesikonsten och konstaterar att:

Så dåliga vers som våra stora skalder skrifvit, våga icke nutida medelmåttor framlägga på juldisken. I detta afseende, det vill säga i att skrifva dålig vers, vågar jag jemföra mig med de största, utan äfventyr att bli motsagd, möjligen af mina ovänner.

Nej, han är väl ingen vidare poet (vill jag minnas), men så helt plötsligt i dikten Folkupplagan dyker följande lilla vers upp (väl markerad med en tunn japansk post-it-lapp, vad skulle jag göra utan dem?):

När kungar skola skjuta folk,
Begagnas kulor och kanoner.
Kanonen som är maktens tolk,
Dock kostar upp till millioner.
När folken skola skjuta kungar,
Då ha de bara dynamit,
Kanonen länsat deras pungar
Och fattig hjelte blir bandit.

Och så inser man att ingenting har hänt på hundra år. De komplicerade maskinerna har blivit fler och än mer avancerade. Kugghjul, hävstänger och fjädrar har fått sällskap av transistorer och chip, kanonerna av laserstyrda bomber och kryssningsmissiler, men civilisationen ter sig lika skir nu som då. I Dressinen – en av mina absoluta favoritböcker på svenska – tecknar Carl-Henning Wijkmark ett dystert porträtt av den moderna människan och civilisationen.

Kulturfernissan har runnit av dem. Än sen då, säger ni kanske. Men det som tittar fram är inte det sunda virket, den naturliga människan som vi drömde om. Utan – ingenting! Kollaps! Ett tomrum bara.

Wijkmarks misantropi är inte alls cynisk som hos Ambrose Bierce, utan melankolisk. Kanske är Bierces cynism nästa steg i misantropins nedåtgående spiral som slutar någonstans i William S Burroughs, tidiga Einstürzende Neubautens och Throbbing Gristles (”wreckers of civilisation”) våldsdyrkan och omfamning av apokalypsen.

Solen skiner, det är lugnt och varmt på balkongen. På restaurangen nedanför har de överförfriskade kommit in på Palmemordet.