Maskinskrift

För mig framstår graviditeten som ett av de mest primitiva inslagen i livet. Tidigt får man lära sig att det är något naturligt och vackert — ett livets mirakel. Jag har verkligen försökt anta det synsättet, men inombords har ett allt starkare tvivel vuxit fram, en oro för att saker och ting inte är lösta på bästa sätt.

Numera är det uppenbart för mig att något gick fel redan för många miljoner år sedan. Det naturliga urvalet tog en olycklig riktning som visserligen var evolutionärt konkurrenskraftig, men också förvånansvärt bristfällig. Däggdjuren uppstod, människan tog form. Nu skulle avkomman utvecklas och bäras i en besynnerlig behållare inuti honan — avkomman blev till en parasit. Detta till priset av ett fruktansvärt lidande: menssmärtor, illamående, missfall, en närmast oändlig räcka komplikationer, miljoner kvinnor som dött i barnsäng under tusentals år, komplicerade förlossningar, blod och ohygglig död. Om det handlat om en maskin hade hela avdelningar suttit och felsökt vid det här laget.

Man och kvinna vandrade tillsammans längs evolutionens irrvägar, transformerades synkront och skapade tillsammans den födelseapparat vi idag tvingas leva med: en nio månader lång tortyr där allt kan gå fel och, som om det inte vore nog, avslutas i outhärdliga smärtor och en flod av kroppsvätskor. Ibland belönas dessutom pinan med en förlossningsdepression. Vilket värdelöst jävla system! Säg inte att det är bra och fint och vackert.

Det är 2011. Vi har levt i framtiden i snart tolv år. Det är på tiden att evolutionens snedsprång korrigeras och att vi slutar acceptera saker och ting som naturliga istället för att laga det som är trasigt. Tiden är inne för Födelsemaskinen.

Man stoppar in ett befruktat ägg, sluter systemet och låter sedan barnet gro i nio månader. Födelsemaskiner organiseras i kluster i underjordiska födelsefabriker som hanterar hela den bakomliggande infrastrukturen för näring och blodomlopp. Allting övervakas och regleras i minsta detalj.

Logga in och se barnet utvecklas på skärmen, välj själv vilka parametrar du vill ha tillgång till. Här finns alla möjligheter till interaktion: lyssna på hjärtrytmen, prata med barnet via datorns inbyggda mikrofon, bygg spellistor (Brian Eno och Manuel Göttsching är två av de mest erkända fostermusikerna) och låt kameran fånga upp dina rörelser så att systemet kan översätta dem till ömma smekningar i Födelsemaskinens famn. När du hör tonen är barnet klart.

Det är på tiden att kvinnan befrias från graviditetens ok.

1. Kärt barn har många namn: högfrekvenshandel, algohandel, datorhandel, automatisk handel och så den bästa av de alla — robothandel. Blev förtjust när jag såg termen första gången för en tid sedan, förstklassigt ordsnickeri! Låter bra, ser snyggt ut, känns retrofuturistiskt och stofilt på samma gång.

2. Under de senaste veckorna har en lång rad finansmän (finns det överhuvudtaget finanskvinnor?) och fondförvaltare turats om att sura i medier över att marknaden inte längre går att förstå sig på. Naturligtvis får robothandeln klä skott för de kraftiga rasen och den höga volatiliteten den senaste tiden. Några bevis presenteras inte. I våras predikade många finansanalytiker att börsen skulle komma igen med besked under hösten. Vad vet jag, kanske hade man funnit järtecken via numerologi och andra esoteriska läror. När en svart svan plötsligt dök upp i augusti och världens börser föll var det förstås bekvämt att skylla sina falska profetior på robotar. (Kort och gott: det är lätt att tro att ingen har någon som helst koll på någonting.)

3. Om robothandel ger upphov till en form av snabbspolad kapitalism som skiljer sig från äldre tiders snigelkapitalism, vad säger det då om det finansiella systemet som helhet? Utifrån ett datalogiskt perspektiv ligger det nära till hands att tänka i termer av “race conditions” och andra typer av svårfångade buggar. Om systemet blir instabilt och går sönder bara för att hastigheten och mängden transaktioner ökar var det kanske trasigt redan från början.

4. Det här med snabbheten i robothandeln, alltså själva det högfrekventa: ibland undrar jag om det inte är lite av en myt. Det skrivs ofta om hur robothandlare hyr datorplats i serverhallar nära börserna för att få ned latensen. Detta ska förstås ge läsaren bilden av att det går så hiskligt snabbt att inte ens ljushastigheten är nog. Men samtidigt, när man söker runt på utannonserade jobb inom området (nyckelord: quants) är det inte sällan Java- och .NET-utvecklare som söks. Om det nu verkligen handlar om att kapa mikrosekunder för att vinna fördelar, borde man inte söka ASIC-utvecklare, C-programmerare, folk som behärskar de moderna grafikkortens nästan monstruösa beräkningskapacitet? Man tappar liksom mer än mikrosekunder när högnivåspråken får för sig att göra en “garbage collection” mitt under en orderläggning eller när svulstiga standardbibliotek och ineffektivt genererad maskinkod orsakar cachemissar på löpande band. (Kort och gott: det är lätt att bli besviken när högfrekvenshandeln inte är tillräckligt högfrekvent.)

5. Finansinspektionen har beslutat sig för att undersöka huruvida robothandel ägnar sig åt kursmanipulation och EU har dragit fram den gamle Tobin i ljuset till marknadens missbelåtna sorl. Men om det nu är just hastigheten och själva kapplöpningen mellan robothandlarnas algoritmer som är stötestenen, varför inte införa någon form av tidsupplösning i handeln? Alltså, låt marknadens aktörer lägga ordrar hur snabbt och i vilken omfattning de vill, men genomför matchning endast vid bestämda tidpunkter, till exempel en gång i sekunden. På så sätt blir inte det fysiska avståndet till börsmotorn en konkurrensfördel, systemet blir mer rättvist. Ekonomer må gnälla i vanlig ordning över att man riskerar försämrad likviditet, men det finns faktiskt inga realekonomiska skäl att äga värdepapper i mindre än en sekund.

6. Problemet är att företagen som driver börser aldrig kan godta en sådan lösning som i föregående punkt. De lever på transaktioner och ju fler av dem desto mer pengar tjänar de. Robothandel innebär alltså lukrativa affärer för dem. Det är viktigt att ha detta i åtanke när börserna tonar ned eventuella risker med robothandeln och försvarar den med att den minsann tillför likviditet.

7. Det här med likviditet på den finansiella marknaden: för mig känns det som ett ganska trubbigt begrepp. Är det verkligen rimligt att betrakta varje transaktion som lika likviditetstillförande som en annan? Jag brottas med tanken huruvida hundra kiselbaserade transaktioner verkligen tillför lika mycket information till prissättningen som hundra kolbaserade. De kolbaserade har ju åtminstone i teorin större möjlighet att basera sina köp- och säljordrar på analyser som tillför extern information till börssystemet. De kiselbaserade bygger i mångt och mycket sina analyser på information som redan finns inbyggd i systemet (prishistorik, nyckeltal, etc). Å andra sidan, de kolbaserade har en tendens att bete sig som om de vore kiselbaserade (förutom att de är mycket långsammare och latare).

8. Det är min absoluta övertygelse att maskiner och robotar kan befria mänskligheten från arbetslinjens svavelosande avgrund. Varje gång mekaniska och tanketomma arbetsuppgifter tas över av maskiner blir jag glad, upprymd och hoppfull inför framtiden. Äntligen, en hel yrkeskår av mänskliga börshandlare som länge lidit under Bloombergterminalernas dystra sken, fria till slut! Befriade av maskiner, robotar, kisel och binärkod — nästan som i den gamla goda framtiden från förra seklet.

Maskiner har ännu inte befriat oss från arbetets många plågor, tyvärr. Istället tvingas man ideligen upp i ottan för att i kapitalets tjänst slita för mat och husrum. Det är inte det 2000-tal som gårdagens människor drömde om. På något sätt blev vi lurade på framtiden och vi vet alla resultatet: oskrivna blad, odrömda drömmar och oflugna bilar. Tiofaldig effektivisering ledde inte till tiofaldig befrielse (eller fyra timmars arbetsvecka), det blev bara tio gånger så mycket skräp.

Det är hårda tider för poeter.

För stunden konsultar jag en del för Willy Wonkas chokladfabrik. Det är ett hårt jobb, men det har sina förtjänster. Häromdagen gick jag in i ett av de många uppfinningsrummen och möttes av den här pneumatiska rytmsektionen.

Jag stod där och lyssnade en lång stund, tyckte det lät makalöst bra i all sin råa enkelhet. Det var tomt och nedsläckt, alla hade gått hem. Den röda REC-lampan lyste i mörkret och Pierre Schaeffers ande tycktes vila över det pysande uppförandet.

Det är uppfriskande när livets mysterier gör sig påminda i vardagen.

Tänk om jag kunde få ägna en vecka åt att styra upp testriggen, arrangera den en aning och skriva en rudimentär sequencer (förlåt Pierre, jag inser att du skulle hata ett sådant förslavande av ljuden). Det skulle bli en monumental trummaskin — en pneumatisk trummaskin! Jag tror att det är vad alla behöver.

En av vår tids allra bästa musiker/ljudkonstnärer heter Tim Hecker och han har precis släppt ett nytt album som heter Ravedeath, 1972. Jag kan inte minnas när jag sist var så förväntansfull inför en ny skiva.

Låt mig säga så här om det nya albumet: vår första tid tillsammans var inte alldeles oproblematisk.

Efter en dag av meningslösheter sitter jag hemma i fåtöljen. Skallen är tömd på allt oväsentligt. Jag tar på hörlurarna och vrider upp volymen till förförstärkaren så mycket jag vågar, sträcker mig efter tangentbordet.

PLAY.

Heckers musik är som en ocean av ljud i ständig förändring – harmonier möter disharmonier, skönhet och fulhet avlöser varandra. I sina bästa stunder är musiken bottenlös och totalt uppslukande, utomvärldslig. Och där sitter jag med slutna ögon och lyssnar till inledningsspåret The Piano Drop – taggig distorsion motas undan av reverbindränkta ljudsynteser och man är hemma i Tim Hecker-land. Sedan följer den tredelade In the Fog med en malande isländsk kyrkoorgel, undflyende pianofigurer och en symfoni av brus och oljud strax under ytan. Det är så vackert. Jag sjunker ned genom fåtöljen och flyter med i drönandets underströmmar. Och så plötsligt – malströmmen! Allt förvandlas till ett larmande vansinne. Dånande distorsionskaskader breder ut sig och oceanen av ljud blir ett skummande kaos som söndersargar allt i sin väg. Jag grinar illa, men försöker hålla ut. Om det är denna väg Hecker valt vill jag åtminstone försöka följa med, försöka förstå. En förstulen blick på låtlistan och jag ser att jag är inne i en tvådelad svit som heter Hatred of Music. Verkar rimligt. Och minut efter minut passerar, Hatred of Music likaså men den skälvande distorsionsväggen ger inte vika. Trasiga melodislingor skär som sågklingor i hörselsnäckan och till slut sliter jag av mig hörlurarna. Medan jag pustar ut och försöker återfå kontrollen av min kropp hör jag det frätande oljudet från lurarna. Ett tvivel tar form: antingen har Tim Hecker och jag vuxit ifrån varandra eller så är jag utsatt för desinformation.

STOP.

Jag är förvirrad. Någonting står inte rätt till. Något är väldigt fel, men vad? Jag sträcker mig fram och slår av det externa USB-ljudkortet och väntar ett par sekunder så att kondensatorerna laddas ur. Slår på det igen. Tar på hörlurarna.

PLAY.

Den nyss så söndertrasade In the Air reser sig ur spillrorna och eteriska klanger av processade pianoslingor svävar iväg långt bortom molnen. Nu känner jag igen honom igen, Tim Hecker. Spöket i maskinen är borta. Det förintades i kondingarnas obarmhärtiga urladdning.

Det har aldrig hänt tidigare att USB-ljudkortet spunkat ur så där, kapsejsat så fullständigt. Var väl typiskt att det skulle hända mitt under premiärlyssningen av nya Tim Hecker-albumet, men nu tar vi nya tag. Vi jobbar vidare med vår relation och hoppas kunna lägga tvivel och misstänksamhet bakom oss.

En best drar fram genom landet. Den sträcker sina tentakler in i varje hus, in genom portar och ned i brevinkast. Det tusenhövdade vidundrets fula ansikten syns längs gator och på torg, i tunnelbanan och på bussar. Ingen kommer undan. Tusen munnar vrålar över lika många frekvenser och kanaler – jag ser den på teve, hör den på radio, läser om den i tidningar och på nätet.

För en tid sedan fanns det en spalt i lokaltidningen där folk på gatan fick frågan vilka valfrågor de ansåg viktigast. En 24-årig konsultchef svarar: RUT- och ROT-avdragen. Blev en aning chockad – trodde faktiskt inte att fantasi- och visionslösheten gått riktigt så långt. Jag är varken för eller emot de här akronymerna, jag är fullkomligt likgiltig och totalt ointresserad. Vet knappt vad det handlar om mer än att det rör sig om diverse skattesatser. Och jag vill inte veta mer, det handlar om självbevarelsedrift.

I DN härom veckan: Så kan din nya skatt bli. En tabell visar skatten för olika månadslöner enligt de två regeringsalternativens vallöften. Underförstått: så maximerar du din privatekonomi, löntagarjävel!

Hur närmar man sig egentligen denna best?

Ett förslag: ersätt politik med en maskin. Det hade varit en omöjlighet på 1900-talet då ideologiska skillnader och visioner fortfarande förekom, men mycket har hänt sedan dess. Vi har gått vidare och lämnat 1900-talets tankegods bakom oss, tekniken har blivit bättre och allt som egentligen återstår är ett optimeringsproblem. Så låt ett datorkluster med lämplig mjukvara automatiskt och adaptivt justera skattesatser baserat på ett antal parametrar: styrräntan, inflationen, opinionsundersökningar, etc. Du sköna, nya värld! Maskiner är aldrig vackrare och mer behjärtansvärda än när de tar över hjärndöda sysslor och på så sätt befriar människorna. Finansmarknaden har ju redan fattat det här. Vi kan ge maskinen en röst också, så kan den hålla tal till nationen då och då.

Min vän, datorgrafikgeniet och speldesignern Eskil Steenberg, ignorerar helt den frustande besten och lägger lugnt och sakligt fram ett par förslag. Som vanligt är det tänkvärt, och jag vet att han har tusen andra förslag på lut. Men jag är en misantrop. Jag tror på goda idéer i den mening att de existerar. Problemet är att besten är döv. Blint kravlar den framåt mot undergången och väjer för intet.

Så hur närmar man sig besten?

I Apocalypse Now inser Kurtz krigets vansinne när han ser en hög med avhuggna barnarmar från de barn hans specialförband just vaccinerat mot polio. Han inser att det enda sättet att vinna ett krig är att omfamna dess vansinne. Det finns inga civiliserade krig, inser man inte vansinnets kraft är man förlorad.

Så jag väljer att närma mig besten med vansinnet som ledsagare och uppfinner min egen Kurtz. Under pseudonym kontaktar jag samtliga sju riksdagspartier, de får stifta närmare bekantskap med teknologie doktor Löv. Han bär nämligen på svaret på mänsklighetens alla problem: rymden. Det har länge varit uppenbart att de mänskliga rättigheterna är minst en punkt kort: alla människor har rätt till ett rymdprogram med bemannade rymdfärder. Den gode doktorn ber partierna att för ett ögonblick glömma alla petitesser och vidga vyerna. Han pekar på Mars, han pekar på Jupiters månar. När åker vi? frågar han.

Fem av sju partier svarar – Flkprtt och Krstdmkrtrn har annat för sig. Och jag har inte skuggan av en chans, de trollar byxorna av mig. Trots åratal av närstudier av Stockholms offentliga anslagstavlor har jag inte lärt mig bemästra vansinnets säregna stilistik. Teknologie doktor Lövs tonfall är inte oresonligt nog, vansinnet är för blekt och urvattnat. Det blir uppenbart när jag läser de undflyende och intetsägande svaren från partierna. Jag lyckas inte rubba vansinnet. Mina bemannade rymdfarkoster studsar mot bestens pansarsköldar utan att lämna så mycket som en skråma.

Samtliga svarande partier tycker att det svenska deltagandet i ESA fungerar bra – ingen aning vad det betyder. Scldmkrtrn lyckas på något ofattbart vis få till en positionering mot borgarna i frågan. Cntrn skyller på världsekonomin. Min besvikelse är monumental och det är med framkrystad välvilja som jag ger Mljprtt en eloge för viss rättframhet samt följande diktkonst:

[Mljprtt] har inte tagit ställning till frågan om bemannade resor till Mars och Jupiters månar.

Doktor Löv frågar även om lämpligheten i att statliga Rymdbolaget istället för att bedriva rymdforskning försöker sälja övervakningsutrustning till Libyen. Det är ett stort, stort misstag. Här blottar han sig. Vansinnet har ingen plats för moraliserande och ledande frågor, bara en simpel dåre gör ett sådant misstag. Och Mdrtrn anar svagheten och går på knock med följande tentakel:

Om produkterna som Rymdbolaget exporterar innefattas under ”Lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd” ska tillstånd inhämtas från inspektionen för strategiska produkter. Enligt Rymdbolagets hemsida har dock bolaget idag inga affärer med Libyen.

Det snurrar i min skalle och besten kravlar opåverkad vidare. Hur närmar man sig denna best? Icke.

Rädda sig den som kan.

Människors övertro på teknik upphör aldrig att förvåna. Under sommaren har jag läst om det ena skrattretande forskningsprojektet efter det andra som ska trygga säkerheten (för den amerikanska befolkningen). En bra källa för sådana här dumheter är författaren, kryptografen och datorsäkerhetsexperten Bruce Schneiers blogg. Det finns många exempel, men låt oss koncentrera oss på de mest skrattretande.

På University of Arizona driver man sedan ett par år ett forskningsprojekt med det serietidningsklingande namnet Dark Web Project. Artificial Intelligence Lab har släppt loss sina mest hyperavancerade spindlar på nätet och… ja, de beskriver det så bra själva:

The AI Lab Dark Web project is a long-term scientific research program that aims to study and understand the international terrorism (Jihadist) phenomena via a computational, data-centric approach. We aim to collect ”ALL” web content generated by international terrorist groups, including web sites, forums, chat rooms, blogs, social networking sites, videos, virtual world, etc.

De ska alltså på automatiserad väg samla in allt ”jihadistiskt” webbinnehåll som överhuvudtaget existerar. Man anar en slagsida åt en väldigt specifik gärningsmannaprofil. Oklahomabombaren är som bortglömd. Roligast är ändå omnämnandet av virtuella världar. Jag ser framför mig ett al-Qaida-möte i Second Life: ett gäng skäggiga avatarer med polygonfattiga Kalashnikovs omgivna av hedonister i underkläder och badringar. Tanken svindlar. Så varför gör man då denna insamling?

It is our belief that we (US and allies) are facing the dire danger of losing the ”The War on Terror” in cyberspace (especially when many young people are being recruited, incited, infected, and radicalized on the web) and we would like to help in our small (computational) way.

Exakt hur deras datainsamling är tänkt att hjälpa framgår inte riktigt. En dold premiss verkar vara att planering av terroristattacker sker på öppna, webbaserade plattformar. Man kan tänka sig att systemet åtminstone drar in ett och annat forskningsanslag till universitetet. Enligt EFF har FBI visat intresse för systemet.

CIA vill förstås inte vara sämre. Surfar man in på www.opensource.gov hittar man inte mycket till open source-mjukvara, nej, här finns istället CIA:s Open Source Center, en tjänst som sedan 2005 samlar in och indexerar information från bloggar, forum, sociala nätverk, etc. Den verkar inte vara strikt fokuserad på jihadistinformation, som Dark Web Project, utan mer generell. Det krävs ett konto för att kunna söka i databasen, men sådana erbjuds bara åt stats- och delstatsanställda i USA. Det är oklart om CIA är bekanta med andra liknande tjänster, som till exempel Google. Oklart är också huruvida de överhuvudtaget kände till att open source redan är ett ganska så etablerat begrepp.

Men det här är ingenting. Det blir värre – och löjligare.

På Northwestern University har man utvecklat en teknik för att läsa av människors hjärnor och upptäcka hemlighållen information. Genom att placera elektroder på huvudet och läsa av hjärnvågor av en typ som kallas P300 kan forskarna hitta spår av terrorism och annan subversiv verksamhet. En professor på universitetet vittnar om fantastiska resultat från labbet:

In the Northwestern study, when researchers knew in advance specifics of the planned attacks by the make-believe ”terrorists,” they were able to correlate P300 brain waves to guilty knowledge with 100 percent accuracy in the lab, said J. Peter Rosenfeld, professor of psychology in Northwestern’s Weinberg College of Arts and Sciences.

Men även utan på förhand känd information utlovas storverk:

Without any prior knowledge of the planned crime in our mock terrorism scenarios, we were able to identify 10 out of 12 terrorists and, among them, 20 out of 30 crime- related details, Rosenfeld said. The test was 83 percent accurate in predicting concealed knowledge, suggesting that our complex protocol could identify future terrorist activity.

Däremot framgår inte om systemet är behjälpligt när det gäller att skilja hemlighållandet av en dold bomb från hemlighållandet av en dold dildo (hej ovälkommen Googletrafik).

Och nu det löjligaste. På Wright State Research Institute har man intresserat sig för skelett. Varje människas skelettstruktur är unik vad det gäller storlek, form, densitet, skador från tidigare benbrott, etc. Det här menar forskarna kan användas för att identifiera personer. Deras ”ground-breaking system” skannar helt sonika en människa med röntgenstrålning och tar en bild av skelettet. Ur bilden genererar man en slags signatur som körs genom en databas för att se om den matchar någon tidigare känd terrorist, pedofil eller dylikt. Forskarna menar att det finns potential att använda systemet på flygplatser, arenor, nöjesfält och andra platsar som frekventeras av terrorister och pedofiler. Jämfört med traditionell biometri (fingeravtryck, hornhinneavläsning, DNA-prov, etc) så är den här tekniken snabb och kräver inget samarbete med den potentiella terroristen/pedofilen/mördaren. Dessutom, om en känd skurk har försvårat ansiktsigenkänning genom plastikkirurgi så kommer han inte igenom det här systemet. En av forskarna har svårt att dölja sin entusiasm:

But they can’t disguise their bones. That’s where we thought this technology has some merit.

Här finns det alltså möjlighet att stoppa plastikopererade självmordsbombare som gör ett andra försök. Hur mycket av skelettet som behövs för säker identifikation är inte helt klarlagt. Det finns mer forskning att göra, fler anslag att söka.

På annat håll har man redan börjat sälja skåpbilar utrustade med röntgenutrustning för att mobilt och i massiv skala kunna skanna fordon och containrar. Jag vet inte hur stor nytta olika röntgenbaserade säkerhetssystem hittills har gjort, men på vissa håll verkar man i alla fall haft viss framgång vid mätning av manliga könsorgan (hej igen ovälkommen Googletrafik).

Nu tror jag inte att forskarna som pysslar med sådant här vansinne är dumma. Ur de enskilda forskarnas synvinkel handlar det nog inte så mycket om övertro på teknik som om de modestyrda forskningsanslagens obevekliga logik – det gäller att forska där anslagen häckar.

Jag har en bekant som kan ta sig in i vilken byggnad som helst, gå förbi vakter och entréer utan passerkort, utan att betala. Han bara går rakt in, inget smygande och trixande. Kanske småpratar han med vakten på vägen in. Folk håller upp dörren för honom och plötsligt, två låsta dörrar senare, dyker han upp på kontoret från ingenstans. ”Hur tusan kom du in utan passerkort?” frågar jag. ”Passerkort?” Han hade ingen aning – märkte ingenting. Det är inte magi, det är en besynnerlig förmåga som vissa människor besitter: förmågan att skapa brist på intresse för sig själv, förvandla sig till en naturlig del av omgivningen. Du behöver inte vara anonym och grå och tyst som en mus, tvärtom kommer denna förmåga ofta i kombination med det färgglada och utåtriktade. Det är en fantastisk föreställning att beskåda.

Om du vill dölja något behöver du bara skapa en brist på intresse för den plats det är gömt på.

William Seward Burroughs förstod sådant här redan för fyrtio år sedan. I skrifter som The Electronic Revolution och kassettinspelningen The Revised Boy Scout Manual skissade han en gerillataktik för en ny tid, moderna metoder för subversiv verksamhet. Det finns anledning att komma tillbaka till det.

Tekniska säkerhetssystem är inte gjorda för att stoppa människor som min vän, de stoppar bara idioter som skulle misslyckats i alla fall. En stor brist med all teknik, ny som gammal, är att den är skapad av människor – därför lider den ofta av samma fantasilöshet som dem. Dessutom är tekniker ofta de mest fantasilösa av människor. De kommer aldrig trygga vår säkerhet.

Om hundra år, om civilisationen ännu finns kvar, kommer en person gå rakt igenom alla säkerhetssystem på Nya Arlanda. Hennes kodnamn: Lady Die. Bombsniffande, knarksniffande, bakteriesniffande, röntgenstrålande, hjärnskannande små ettriga nanobottar flyger runt som jobbiga flugor i terminalen. Hon bara viftar bort dem och går rakt in till gaten och sätter sig och väntar. Inga varningssystem aktiveras, ingen misstänker något. Hon har omgärdat sig själv med ett fält av ointresse. Strax ovanför London tänker hon igenom en bestämd serie tankegångar som triggar kedjereaktionen. Vrakrester faller som brinnande regn.

Ingen skelettskanner i världen kunde stoppat henne.

I min iver att inte slänga bort min tid och på samma gång inte lösa några problem har jag utfört en serie intressanta experiment. Tyvärr måste jag konstatera att resultatet av dessa var en aning nedslående, men jag känner att det är värt att rapportera om ändå.

Det talas så ofta om litteraturen att jag ibland undrar om vi inte pratar om den mer än vi faktiskt läser den. Något som säkerligen sker för sällan är samtal med litteraturen och det är just vad de senaste dagarnas experiment handlat om. Med hjälp av konversationssimulatorn MegaHAL har jag samtalat med tre klassiska svenska romaner: Röda rummet av Strindberg, Kallocain av Karin Boye och Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

För att lära en roman att tala matar man in hela textmassan i MegaHAL, ett tämligen användarovänligt konsolprogram utan grafiskt användargränssnitt. Mac- och Iphoneanvändare drabbas förmodligen av svår chock vid blotta anblicken av något så gräsligt och primitivt. Rent praktiskt så behöver man ha tillgång till romanen i textformat – jag laddade ned ovanstående romaner från Project Runeberg. Därefter måste man omvandla texten till en träningsfil som innehåller hela romanen med en mening per rad. Träningsfilen används, som namnet antyder, för att träna upp MegaHAL i romanens språkbruk och stilistik.

Nu lär sig ju programmet förstås inte ordens mening och betydelse, utan det handlar om en inlärning av matematiska och statistiska samband mellan ord och fraser. Upplärning sker dessutom kontinuerligt under samtalens gång genom att programmet analyserar inmatningen från användaren. MegaHAL implementerar en ganska primitiv form av ”artificiell intelligens” (AI) som bygger på så kallade Markovkedjor. Min tilltro till mer avancerad AI är dock fortsatt låg.

Experimentet krävde mer jobb och förberedelser än jag trodde, bland annat för att jag behövde konfigurera och hacka programmet för att hantera svenska korrekt. Min förhoppning och förväntan om goda samtal vänner emellan drev mig dock tålmodigt vidare.

Experimentet blev på det stora hela en besvikelse. Samtalen med romanerna blev ofta förvirrade och inte sällan var de till och med otrevliga. Doktor Glas och Kallocain gav jag upp om ganska snart, för hur jag än försökte var de mer eller mindre deliriska. Jag tog fram mina mest älskvärda, charmerande och lismande sidor, men inget tycktes hjälpa. Röda rummet gick i sammanhanget betydligt bättre men dessvärre talar vi inte längre med varandra.

Här följer ett komprimerat sammandrag från ett av samtalen med Röda rummet (mina repliker i fetstil):

Hur står det till, bäste bok?
Jaså, ja, det läste några diagonaler och det gör en bok?

Nej du, några diagonaler gör ingen bok.
Jag går sönder hans – ja!

Pärmen är något sprucken, men så värst sönder är du inte.
Jag förstår!

Jag vill bara prata lite.
Han ska inte prata smörja om att verkställande direktören sin röst, som icke gått långt borta vid drivbänkarne i skydd av planket sutto två människor som icke var ett fint huvud, må du tro, den är något finare?

Kanske skulle man ändå satsa sina pengar på obligationer.
Nå, jag erbjöd herrn; vet herrn vad det nu haft under min vård var förlöjligat och måste befinna sig bland boskapen, blir respektabel, får du pengar på obligationer.

Dina logiska resonemang förvirrar mig, är de ockulta?
Vad var det för dig!

Jag tycker du har en väl hård ton.
Du är så rörd att han icke ha hänt förakt!

Jag är inte rörd och jag förstår inte vad du menar.
Jag menar att det var blott förruttnelsens doft, och han hade kört hem och lät brodern njuta av varandras sällskap.

Jag pratade just med Kallocain, men det var inte direkt givande.
Du var inte direkt givande.

Du kan vara ganska otrevlig.
Jag skall gå i trapporna, vi ha all anledning att påminna henne om, att jag i dag kan vara ganska otrevlig.

Låt oss bedöva oss tillsammans. Det tycks vi båda behöva.
Det är för oss som en trampad mask, och du behöver vi några år sedan, en statskalender, som var högfärdig, därför att man har hustru och barn och jag kan göra det!

Hur står det till med förståndet?
Jag förståndet?

Folk pratar inte som du gör längre. Tack och lov för det!
Tack, hjärtligt tack!

Jag funderar allvarlig på att ställa ned dig i tvättstugan.
Allvarlig men glad, uppriktigt glad på hela sitt liv, och nu har jag fått stå för slag?

Ja.
Han sade tvärt nej!

För en tid sedan fick jag en antonymordbok i födelsedagspresent. Jag blev förstås väldigt glad eftersom jag inte alls kunde begripa vad den skulle användas till. En antonym är… äsch, låt oss slå upp ordet i antonymordboken:

antonym subst. <-> synonym (i betydelsen: motsatsord)

En ordbok med motsatsord! En ledtråd till vad den kan användas till ges på omslaget, nämligen att den ”vidgar och utmanar ditt ordförråd”. Det låter lite hurtigt och trist, men den är faktiskt underhållande att bläddra i. Boken gav mig även en idé. Tänk att ha en funktionalitet i texteditorn eller ordbehandlaren som inverterar betydelsen på textmassan genom att negera varje sats och byta ut de ord som har antonymer med dessa.

Till exempel, den otrevliga förolämpningen:

Bit i gräs usla fähund!

förvandlas till den något mer förvirrande komplimangen:

Bit ej ur gräs förträffliga strykarkatt!

(Här är det på sin plats med en parantes. När jag skrev ovanstående stod det plötsligt still i huvudet på mig, vad heter motsatsen till förolämpning? Jag funderade några sekunder innan jag kom på lösningen på problemet – antonymordboken! Boken har därmed redan kommit till nytta i skarpt läge. Det finns ett antal ord som jag ofta har svårt att komma på av någon komplicerad kognitionsrelaterad anledning, till exempel sparris. Just i det fallet ger dock antonymordboken ingen hjälp. De flesta substantiv saknar av förklarliga skäl motsatsord även om hund av någon anledning anses vara motsatsen till katt.)

Att använda denna texttransformering på en längre text skulle nog kunna ge riktigt intressanta resultat och förmodligen många goda skratt. Skriver upp det på att göra-listan…