Maskinskrift

Maskiner har ännu inte befriat oss från arbetets många plågor, tyvärr. Istället tvingas man ideligen upp i ottan för att i kapitalets tjänst slita för mat och husrum. Det är inte det 2000-tal som gårdagens människor drömde om. På något sätt blev vi lurade på framtiden och vi vet alla resultatet: oskrivna blad, odrömda drömmar och oflugna bilar. Tiofaldig effektivisering ledde inte till tiofaldig befrielse (eller fyra timmars arbetsvecka), det blev bara tio gånger så mycket skräp.

Det är hårda tider för poeter.

För stunden konsultar jag en del för Willy Wonkas chokladfabrik. Det är ett hårt jobb, men det har sina förtjänster. Häromdagen gick jag in i ett av de många uppfinningsrummen och möttes av den här pneumatiska rytmsektionen.

Jag stod där och lyssnade en lång stund, tyckte det lät makalöst bra i all sin råa enkelhet. Det var tomt och nedsläckt, alla hade gått hem. Den röda REC-lampan lyste i mörkret och Pierre Schaeffers ande tycktes vila över det pysande uppförandet.

Det är uppfriskande när livets mysterier gör sig påminda i vardagen.

Tänk om jag kunde få ägna en vecka åt att styra upp testriggen, arrangera den en aning och skriva en rudimentär sequencer (förlåt Pierre, jag inser att du skulle hata ett sådant förslavande av ljuden). Det skulle bli en monumental trummaskin — en pneumatisk trummaskin! Jag tror att det är vad alla behöver.

Under ett program på Medborgarplatsens bibliotek förra månaden, samtalade förläggaren Jonas Ellerström med författaren Anders Fager. De diskuterade skräck i allmänhet och Howard Phillips Lovecraft i synnerhet. En kille i publiken tipsade Anders om Ernst-Hugo Järegårds gamla inläsning av noveller från Skräckens labyrinter. Ljudböcker säger man idag, men det ordet fanns inte när Ernst-Hugo satt i inspelningsbåset och väste, kacklade, viskade, vrålade, snyftade och tjöt fram skräckhistorier som Färg bortom tid och rum och Den lurande skräcken.

Tänk när jag lånade de där brusiga kassetterna från biblioteket. Jag måste varit fjorton, femton år. Och jag satt hemma på mitt rum och lyssnade intensivt på varje stavelse, varje andetag. Jag minns hur förhäxande det var. Nuförtiden har jag svårt att läsa Lovecraft, jag kommer inte längre igenom den här muren av adjektiv och omständliga meningsbyggnader. Men när Ernst-Hugo läser ur Skräckens labyrinter har jag än idag svårt att värja mig. Jag sugs in i en bisarr och febrig mardrömsvärld som inte bara är sprungen ur gamle HPLs makabra fantasier. Det är han i publiken på biblioteket som sätter ord på symbiosen mellan Howard Phillips och Ernst-Hugo: ett extra lager av för mycket.

I ett gammalt nummer av Ord&Bild (Röster 1-2:2009) skriver litteraturvetaren Jerry Määttä om ljudboken som upplevelse och beskriver träffsäkert Ernst-Hugos inläsningsmetod:

Han uppvisar sådan intensitet – sådana röstförvrängningar, ljudeffekter, skrik, skratt, väsningar, viskningar, suckar, frustanden och pustanden – att det kunde ha blivit manierat på gränsen till parodiskt om det inte varit för att Järegård tagit uppgiften på ett uppfordrande, ja närmast demoniskt allvar. Hos Järegård kan man också, eftersom han stundom prasslar med manuset och inte drar sig för uppenbara improvisationer, också bitvis skymta något som andra uppläsare kanske skulle dra sig för: bilderna av gravskändningar och allt som oftast onämnbara fasor dubbelexponeras med uppläsningssituationen, så att man lika ofta som nattsvarta gravkammare och mossbelupna, övergivna herrgårdar tycker sig se Ernst-Hugo väsa och dregla i en mörk och kvav studio, med ett skrynkligt manus i ett krampaktigt grepp i sina stora, svettiga nävar.

Redan i inledande Hunden anar man att något är på gång. Ernst-Hugo läser upp titeln med kraftfull och myndig stämma. Sedan följer de långsamma, skälvande andetagen från en gravskändare, skrämd till vansinne, som strax påbörjar sitt vittnesmål med en bruten mans stämma.

Ernst-Hugo våldför sig verkligen på förlagan. Han dramatiserar, han tar bort och ändrar hela textsjok. Ibland lägger han till, improviserar. Andra gånger avbryter han sig mitt i en mening, gör en lång konstpaus innan han fortsätter – flera meningar ned på sidan. Allt för att framkalla någon effekt som ursprungstexten helt saknar. Egentligen ägnar han sig åt någon form av remixande.

Ibland fungerar det inte alls, som i Återkomsten (The Outsider, eller Främlingen som den heter i senare översättningar). Ernst-Hugo kämpar för att hitta en egen berättarröst i det överlastade språket, men han famlar, hastar fram bland adjektiven utan att hitta rätt tonfall. Andra gånger lyfter han ganska halvdana noveller som Pickmans modell och Träsket till höjder de knappt är förtjänta av.

Och så finns de där tillfällena av ren magi, när symbiosen plötsligt blir fullständig och resultatet lika demoniskt som enastående. Ingen annanstans är detta tydligare än under de sista minuterna av Råttorna i muren. Den mix av temposkiftningar, röstlägen, guturala väsningar och stigande delirium han här uppvisar är faktiskt rakt igenom genial. Lyssna och njut.

Det är inte utan att man saknar honom ibland – rösten, mimiken, det ohämmat teatrala. Alltid fjärran från det mediokra och duktiga, balanserande på en slak lina på gränsen mellan storslagenhet och pinsamhet. Jag minns löpsedlarna på T-centralen den där höstdagen för snart tusen år sedan: Ernst-Hugo Järegård död. Tror inte att jag sörjt någon annan jag inte känt lika mycket som jag sörjde Ernst-Hugo.

Han gjorde även en del andra inspelade bokuppläsningar, till exempel Guy de Maupassants Fettpärlan och Robert Louis Stevensons Doktor Jekyll och Mister Hyde. Det kommer väl knappast som en överraskning att han briljerar som en Mister Hyde med vansinnet uppvridet till elva. Vad hade man inte gett för att höra Ernst-Hugo massakrera många, många fler litterära verk.

Med en stilla förväntan om kaos och undergång cyklar jag sakta genom stan i det vackra vårvädret. Träden är overkligt gröna, växtligheten frodas igen efter den kalla vintern och kvällen är lugn och ljuvlig. Och så den där krypande känslan som inför ett annalkande oväder; när man kan se hur åskmoln byggs upp, hur ett avlägset muller rullar in över nejden och man känner en spänning i kroppen – en lika besynnerlig som rogivande undergångslängtan. Kanske handlar det om det symtom som Peter Englund har kallat för ”katastrofunderskott”.

Den japanske noisemusikern Merzbow, eller Masami Akita som han heter, är i stan för en konsert på Kägelbanan på Södra Teatern.

Förbandet Estroboscorpio spelar någon slags krautbetonad noiserock. Det finns en grundstruktur i musiken, ett repetitivt och monotont jammande förankrat i 70-talets rockpsykedelia med invävda improviserade oljudsexcesser. Basgitarrer och cymbaler samsas med vildsinta tongeneratorer och kraftigt filtrerad sång. I sista låten byggs en elegant och kraftfull ljudvägg från ett enkelt komp och avslutas med ett vackert distorsionscrescendo. Jag blir nyfiken på att höra mer.

Det är knappast utsålt på Kägelbanan.  Jag har en dålig bild av hur en genomsnittlig noisekonnässör ser ut, men trodde nog att man skulle se fler modemässigt utlevande hårdrockare, gother och synthare. De flesta av oss som är här ser alldagliga ut.

Så plötsligt står det någon vid podiumet som byggts upp på scenen – ett maskinaltare av datorer, apparater, pedaler och sladdar. Innan jag ens förstått att det faktiskt är Masami Akita själv så vrids volymen raskt upp, takbelysningen släcks tvärt och konserten inleds utan förvarning med ett – vad jag först tror – kompakt ljudinferno. Mycket har jag hört i mina dagar, men något så massivt som det här har jag aldrig varit i närheten av. Framförandet är något alldeles makalöst. Ett monstruöst inferno av vansinne väller ut ur högtalarna och under de första fem, tio minuterna så stegras intensiteten allt mer och byggs upp till den grad att luften blir mättad av vibrationer. Intensiteten och kraften i ljudväggen är abnorm. Här finns föga förvånande inga toner eller melodier, inga ackord, inte ens tillstymmelse till rytm, ja, jag tror inte ens att man kan kalla det dissonans – utan enbart en kakafoni av feedback, distorsion, tjutande gnissel och brus som skär genom luften.

Lika kaotisk som musiken är, lika stilla är publiken och Akita själv. Under de första tio minuterna står han som en staty bakom de två Macarna. Längst fram står människor som vaggar sakta med kroppen till någon dold, fiktiv puls i ljudhavet. Först värjer man sig mot det, försöker hitta någon struktur, men när man slutligen ger upp och istället låter ljudet överskölja kropp och själ så förnimmer man en stigande hypnotiserande kraft i musiken. De vaggande längst fram stannar upp i sin rörelse, någon lägger sig på rygg över scenen. Trettio minuter in i konserten är alla försvarsmekanismer fullständigt utslagna och musiken så monumentalt massiv att mina ögon tåras.

Det går knappast att karaktärisera musiken som dynamisk, men trots allt finns där en rörelse, en utdragen variation i ljudbilden. Till en början själva stegringen mot något slags initialt klimax, men även därefter anar man en långsam övergång, en transformering mot något nytt, något högre och vackrare. Efter lite drygt en timme upphör ljudväggen lika hastigt som den började och en chockvåg av tystnad slår emot mig. Jag upplever en yrsel som varar en bit in på cykelfärden hemåt.

Kanske kunde man ha hoppats på en längre och mer varierad spelning, men vem kan egentligen klaga när man upplevt en sådan utstuderad ljudterror. Världen är renad och alla slaggprodukter har skakats loss. Den förlösande stormen är över för den här gången.

(Jag spelade in hela konserten, lyssna på SoundCloud.)