Maskinskrift

1. Kärt barn har många namn: högfrekvenshandel, algohandel, datorhandel, automatisk handel och så den bästa av de alla — robothandel. Blev förtjust när jag såg termen första gången för en tid sedan, förstklassigt ordsnickeri! Låter bra, ser snyggt ut, känns retrofuturistiskt och stofilt på samma gång.

2. Under de senaste veckorna har en lång rad finansmän (finns det överhuvudtaget finanskvinnor?) och fondförvaltare turats om att sura i medier över att marknaden inte längre går att förstå sig på. Naturligtvis får robothandeln klä skott för de kraftiga rasen och den höga volatiliteten den senaste tiden. Några bevis presenteras inte. I våras predikade många finansanalytiker att börsen skulle komma igen med besked under hösten. Vad vet jag, kanske hade man funnit järtecken via numerologi och andra esoteriska läror. När en svart svan plötsligt dök upp i augusti och världens börser föll var det förstås bekvämt att skylla sina falska profetior på robotar. (Kort och gott: det är lätt att tro att ingen har någon som helst koll på någonting.)

3. Om robothandel ger upphov till en form av snabbspolad kapitalism som skiljer sig från äldre tiders snigelkapitalism, vad säger det då om det finansiella systemet som helhet? Utifrån ett datalogiskt perspektiv ligger det nära till hands att tänka i termer av “race conditions” och andra typer av svårfångade buggar. Om systemet blir instabilt och går sönder bara för att hastigheten och mängden transaktioner ökar var det kanske trasigt redan från början.

4. Det här med snabbheten i robothandeln, alltså själva det högfrekventa: ibland undrar jag om det inte är lite av en myt. Det skrivs ofta om hur robothandlare hyr datorplats i serverhallar nära börserna för att få ned latensen. Detta ska förstås ge läsaren bilden av att det går så hiskligt snabbt att inte ens ljushastigheten är nog. Men samtidigt, när man söker runt på utannonserade jobb inom området (nyckelord: quants) är det inte sällan Java- och .NET-utvecklare som söks. Om det nu verkligen handlar om att kapa mikrosekunder för att vinna fördelar, borde man inte söka ASIC-utvecklare, C-programmerare, folk som behärskar de moderna grafikkortens nästan monstruösa beräkningskapacitet? Man tappar liksom mer än mikrosekunder när högnivåspråken får för sig att göra en “garbage collection” mitt under en orderläggning eller när svulstiga standardbibliotek och ineffektivt genererad maskinkod orsakar cachemissar på löpande band. (Kort och gott: det är lätt att bli besviken när högfrekvenshandeln inte är tillräckligt högfrekvent.)

5. Finansinspektionen har beslutat sig för att undersöka huruvida robothandel ägnar sig åt kursmanipulation och EU har dragit fram den gamle Tobin i ljuset till marknadens missbelåtna sorl. Men om det nu är just hastigheten och själva kapplöpningen mellan robothandlarnas algoritmer som är stötestenen, varför inte införa någon form av tidsupplösning i handeln? Alltså, låt marknadens aktörer lägga ordrar hur snabbt och i vilken omfattning de vill, men genomför matchning endast vid bestämda tidpunkter, till exempel en gång i sekunden. På så sätt blir inte det fysiska avståndet till börsmotorn en konkurrensfördel, systemet blir mer rättvist. Ekonomer må gnälla i vanlig ordning över att man riskerar försämrad likviditet, men det finns faktiskt inga realekonomiska skäl att äga värdepapper i mindre än en sekund.

6. Problemet är att företagen som driver börser aldrig kan godta en sådan lösning som i föregående punkt. De lever på transaktioner och ju fler av dem desto mer pengar tjänar de. Robothandel innebär alltså lukrativa affärer för dem. Det är viktigt att ha detta i åtanke när börserna tonar ned eventuella risker med robothandeln och försvarar den med att den minsann tillför likviditet.

7. Det här med likviditet på den finansiella marknaden: för mig känns det som ett ganska trubbigt begrepp. Är det verkligen rimligt att betrakta varje transaktion som lika likviditetstillförande som en annan? Jag brottas med tanken huruvida hundra kiselbaserade transaktioner verkligen tillför lika mycket information till prissättningen som hundra kolbaserade. De kolbaserade har ju åtminstone i teorin större möjlighet att basera sina köp- och säljordrar på analyser som tillför extern information till börssystemet. De kiselbaserade bygger i mångt och mycket sina analyser på information som redan finns inbyggd i systemet (prishistorik, nyckeltal, etc). Å andra sidan, de kolbaserade har en tendens att bete sig som om de vore kiselbaserade (förutom att de är mycket långsammare och latare).

8. Det är min absoluta övertygelse att maskiner och robotar kan befria mänskligheten från arbetslinjens svavelosande avgrund. Varje gång mekaniska och tanketomma arbetsuppgifter tas över av maskiner blir jag glad, upprymd och hoppfull inför framtiden. Äntligen, en hel yrkeskår av mänskliga börshandlare som länge lidit under Bloombergterminalernas dystra sken, fria till slut! Befriade av maskiner, robotar, kisel och binärkod — nästan som i den gamla goda framtiden från förra seklet.

Det är lätt att bli upprörd när man läser om finansvärlden och de makalösa konstruktioner av halvt obegripliga värdepapper och rena svindlerier som låg till grund för den senaste finanskrisen. Men det är även en fascinerande värld som tilltalar både poeten och matematikern i mig.

Världens samlade börser har utvecklats till ett stort och intrikat system för handel med allehanda värdepapper av skiftande komplexitet. Tidsupplösningen i börssystemen räknas idag i mikrosekunder. Det går alltså att genomföra en hel affär – från köporder till att hitta säljare och genomföra köpet – på x antal mikrosekunder. Eftersom människor är långsamma, sega, rädda och lata och inte hinner med i de hastigheterna använder man maskiner istället – alltså datorer och avancerade mjukvaror. Det är det som kallas för high-frequency trading (HFT) och algo trading (svenska förslag på de begreppen är högfrekvenshandel och algohandel).

Sedan flera år tillbaka står den algoritmiska handeln för huvuddelen av alla ordrar på världens största börser, till exempel i London och New York. Stora finansiella institut – investmentbanker, hedgefonder, etc – tävlar mot varandra med sina respektive HFT-system. Konkurrensen är stenhård och hastighet är nyckeln till framgång. Hastigheten i sådana system är så viktig att till och med ljushastigheten blivit en faktor – man placerar datorsystemen geografiskt nära börserna för att minimera latensen i kommunikationen för att på så sätt få affärsfördelar.

I och med datorernas intåg som investerare har marknaden blivit en allt mer bleknad metafor gentemot gamla tiders torgmarkander. De moderna finansiella marknaderna och börssystemet har förvandlats till ett abstrakt system där händelser i systemet inte alltid återspeglar ett faktiskt sakförhållande ”på utsidan”. Det finns pengar att tjäna i detta system endast genom att manipulera systemet i sig självt.

I år har flera mystiska och intressanta börsfenomen uppmärksammats i media. Det handlar om anomaliteter som är minst sagt fantasieggande och som tagna ur en roman av William Gibson. Och det är nu det roliga börjar.

New York-börsen den 6:e maj i år. Ännu en dag av börshandel. Förmiddagen fortlöper utan några större händelser. Efter lunch börjar kursen falla en aning, men det är inget uppseendeväckande. Sedan händer något. Ungefär halv tre börjar kurserna plötsligt falla fritt. Skräckslagna investerare förstår ingenting. Börsen faller först med nästan tusen punkter vilket motsvarar över nio procent, för att sedan återhämta sig nästan lika kvickt om än inte hela vägen. Dagen slutar på minus, men på det stora hela var det inget anmärkninsvärt. Det var just de där fem, tio minuterna som var anmärkningsvärda. På några minuter tappade börsen hundratals miljarder dollar i värde. Händelsen har kommit att kallas ”the flash crash” och än idag är det ingen som riktigt vet vad som egentligen hände och varför. Det finns helt enkelt ingen rationell och marknadsmässig förklaring till det hastiga förloppet.

Lite mer än en månad efter händelsen släppte analysföretaget Nanex en rapport efter att i veckor ha analyserat börsdata på mikrosekundnivå. Ed Felten – professor i datavetenskap på Princeton – sammanfattar Nanex analys på ett bra och överskådligt vis. För att sammanfatta en sammanfattning så har Nanex analytiker visat på följande händelseförlopp: Strax innan ”kraschen” skickade aktörer på markanden ut ett stort antal ordrar till New York-börsens datorsystem. På grund av denna anstormning med ordrar blev alla ordrar fördröjda i interna buffertar, eller köer, en längre tid än vanligt. En order innehåller en massa information, bland annat ett pris och en tidsstämpel. Priset sätts när posten placeras i kön och tidsstämpeln när posten lämnar kön, alltså vid två olika tillfällen. När ordrar fastnar i kön uppstår en diskrepans mellan pris och tidsstämpel – börskurser börjar släpa efter. Eftersom ett börsnoterat bolags aktier ofta handlas på flera olika börser parallellt kan diskrepansen spridas så att olika börser har olika pris på samma aktie vid samma tidpunkt. Ju snabbare priset på en aktie ändras desto större kan denna diskrepans bli. Denna process blev självförstärkande och instabilitet födde mer instabiltet.

För några år sedan hade ovantående scenario inte märkts. Det handlar om ytterst små skillnader i pris mellan aktier på olika börser under ytterst kort tid. Ingen mänsklig investerare hinner uppfatta diskrepansen och den uppkomna störningen ebbar ut innan någon ens ser spåren av den. Men så var det det här med maskiner. HFT-systemen jobbar i en blixtsnabb mikrosekundvärld och hinner se dessa krusningar i dataoceanen. Bara några mikrosekunder efter att en och samma aktie är värderad olika på två olika börser är datorsystemen där och plockar hem affärer.

Ed Felten konstaterar att det faktum att utgående ordrar prissätts och tidstämplas vid olika tidpunkter måste rimligen betraktas som en bugg i börssystemets mjukvara. Han går sedan vidare med att spekulera kring hur aktörer på marknaden kan ha utnyttjat vetskapen om en sådan bugg. Om börssystemet medvetet belastades med ordrar för att trigga fram ovanstående scenario så skedde det som i datorsammanhang brukar kallas för överbelastningsattack eller DoS-attack. Det finns dock, mig veterligen, inga bevis för att något sådant har skett med vilje i just det här fallet.

Efter ”flash crash” har Nanex analytiker fortsatt att studera börsaktiviteter. Genom att detaljstudera enskilda aktier i mikrosekundupplösning har man börjat hitta märkliga mönster i dataströmmen. Och nu hoppas jag att det kittlar i magen hos alla William Gibson-fans. Det handlar åter igen om stora mängder ordrar, tusentals köp- och säljordrar i sekunden. De läggs av okända entiteter utan rimlig anledning – det handlar om ordrar med bud så långt från marknadspriser att det knappt finns skuggan av en chans att någon ska leda till en affär. När dessa orderströmmar plottas över tiden – oftast en mycket kort tid – uppstår mönster som Nanex kallar ”crop cicrcles”. De flesta verkar rörande överens om att det handlar om spåren av algohandel, men sedan uppstår raskt en oenighet av förtjusande slag.

Vissa menar att det handlar om HFT-aktörer som lägger ut dessa mönster av ordrar som ett brus i börssystemet för att förvirra andra aktörer, och då främst andra HFT-aktörer som måste hantera bruset. På så sätt skaffar de sig marknadsfördelar eftersom de kan filtrera bort sitt eget brus. Det handlar alltså om manipulation av marknaden för att skapa ett försprång på några millisekunder.

Andra mer science fiction-belästa analytiker som gör allt för att tillfredsställa oss drömmare och poeter menar att det kan handla om emergenta fenomen. Börssystemet och dess elektroniska aktörer har utvecklats till ett dynamiskt komplext system och de underliga mönster som uppstår är mönster av kaos.

Är det alltså algoritmisk terrorism, som en professor uttrycker det, eller emergenta fenomen? Vänta, det finns fler teorier!

I kommentarerna till artikeln från The Atlantic, som även länkas ovan, fullkomligt sprudlar det av teorier: Är det kanske mönster från automatiserade tester och beviset för att HFT-utvecklarna använder sig av testdriven utveckling? Det kanske vore ett sundhetstecken. Många tror att det handlar om att sondera systemet på tillgängliga priser och volymer. Eller handlar det om kodade meddelanden från konspiratörer och hemliga organisationer som verkar i skuggorna? Kanske håller Skynet rent av på att bli självmedvetet några år för sent. En av mina favoritteorier: det handlar om spåren av monumental inkompetens.

Det blir snabbt intressant när man börjar spekulera kring algohandel i Gibsonska scenarion. Tänk en HFT-utvecklare eller analytiker med insikt i algoritmerna hos finansaktören A som i hemlighet säljer sig eller kanske hoppar av till en konkurrerande finansaktör B. Där utvecklar man en algoritm för att trigga ett visst orderflöde hos A och sedan tar man hem affärer tack vara sina förkunskaper om A:s system. Jag är förtjust i tanken om ett slags digitalt krig i det tysta mellan gigantiska konkurrerande datorkluster. Tänk riktade virusattacker mot finansaktörers datorhallar. Eller tänk tanken att det ur ett flertal olika HFT-system emergerar ett slags supersystem som genom positiv återkoppling kraschar hela finanssystemet.

Jag ska lugna ned mig.

Tyvärr säger magkänslan att vårens och sommarens finansanomalier har en mycket tråkigare förklaring än man skulle vilja. Det brukar vara så. Men även om så är fallet så fick man i alla fall något att gå igång på en stund – fantisera lite, drömma lite, spekulera vitt och brett. Internet har på något sätt blivit lite av en besvikelse. Det blev ju aldrig den där febriga och pulserande drömvärlden med skälvande torn av data, ”ice breakers” och voodoogudar som sveper fram över matrisen. Det blev mest en massa tjafs, bilder på katter och ett jättelikt ”funniest home videos”-medley. Klassisk AI har hela tiden varit en besvikelse, trots otaliga löften från spelproducenter som gång efter annan upprepat hiphopparnas favoritmantra om att ta den till nästa nivå. Just nu verkar det som att hoppet trots allt står till något på ytan så trist som börssystemet för alla oss som alltid såg sprawltrilogin som en utopi.