Maskinskrift

Det känns en aning bisarrt att den första stereoskopiska film jag någonsin ser är en dokumentärfilm om grottmålningar av Werner Herzog. Cave of Forgotten Dreams handlar om de omkring trettio tusen år gamla väggmålningar som 1994 upptäcktes i Chauvetgrottan i södra Frankrike. Ett ras för tusentals år sedan förseglade ingången och såg till att bevara grottan i en slags tidskapsel. Ända sedan upptäckten är grottan helt avstängd för allmänheten och endast ett fåtal forskare har begränsad åtkomst till den.

Herzog fick tillåtelse att under några få timmar filma i Chauvetgrotten, med bara ett minimalt filmteam till sitt förfogande.

Med hjälp av stereoskopi försöker han ge tittaren en så djup och mångdimensionell upplevelse av målningarna som möjligt. Det fungerar bitvis, men ibland är det mest frustrerande med det ljusbortfall och den oskärpa som kommer med tekniken. Hur som helst finns det i alla fall en tanke bakom. För en gångs skull är det inte bara en gimmick, ett tomt effektsökeri och skrupellöst sätt att höja biljettpriser.

De här målningarna är den äldsta bildkonst som hittills upptäckts och de är inget annat än makalösa. Till Ernst Reijsegers mystiska och ödesmättade musik panorerar kameran över vidsträckta väggmålningar av hästar, bisonoxar, noshörningar, björnar och utdöda djur som grottlejon och grotthyenor. Det är sofistikerade målningar, komponerade och utförda av urtida mästare. Grottväggens vinklar och ojämnheter används till oväntade perspektivskiften och konstnären (eller konstnärerna) har till och med använt tekniker för att fånga rörelsen i bilderna. Ibland framstår målningarna rent av som modernistiska konstverk, som en förhistorisk Picasso eller Franz Marc.

Att döma av en del kommentarer på IMDb och de under vissa sekvenser ängsliga skratten i biosalongen är det många som har problem med Herzogs mer excentriska sidor. Filmen gör ett par avstickare där den mest kryptiska är ett avslutande “postskriptum” — ett besök i ett slags artificiellt tropiskt ekosystem, skapat av det uppvärmda kylvattnet från ett kärnkraftverk i närheten av Chauvetgrottan. Där i vattnet simmar en muterad, rödögd albinokrokodil som Herzog i ett vilt allegoriskt filosoferande jämför med oss själva när vi beskådar det förflutna i Chauvetgrottans tidskapsel.

När Herzog var gäst i The Colbert Report i somras antydde han att scenen med albinokrokodilen var en av hans så kallade “extatiska sanningar”, en djupare form av sanning som är “mysterious and elusive, and can be reached only through fabrication and imagination and stylization”. Alltså, sådant som fantasilösa och odugliga människor (ickepoeter) skulle kalla lögn och förbannad dikt. Under intervjun säger han:

It’s a wild post-script, a wild science fiction sort of fantasy at the end. I want the audience with me in wild fantasy in something that illuminates them. You see, if I were only fact based, the book of books in literature then would be the Manhattan phone directory — four million entries, everything correct. But it flies out of my ears and I do not know, do they dream at night? Does Mr. Jonathan Smith cry in his pillow at night? We do not know anything when we check all the correct entries in the phone directory. I am not this kind of a filmmaker.

Det är ju nästan poesi. Och sant. Endast odugliga konstnärer kapitulerar inför verklighetens begränsningar.

Studiopubliken hos Stephen Colbert skrattar gott åt Herzog. Besökare i biosalongen i Filmhuset skrattar också. Som om det handlade om något jävla spex. Som om de inte fattade att det i själva verket är fiktionen — den extatiska sanningen — som skapar den säregna och drömska upplevelse, det djup, som Herzogs filmer ofta frammanar. Stereoskopin har inte med saken att göra.

(B-sida till det förra videovåldet.)

Så vad hände egentligen när stormen efter Studio S-sändningen lagt sig? Sommaren 1982 utfärdades Lagen om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag. Den hade då vilat i tolv månader på grund av de ingrepp i yttrandefriheten som den innebar. Lagens första två paragrafer lyder som följer:

1 § Filmer och videogram med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur får inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte spridas genom saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning, om inte spridandet är försvarligt med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt

2 § Filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur får inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till barn under femton år eller spelas upp vid särskilt anordnad visning, när något sådant barn är närvarande.

Lagen klubbades igenom i riksdagen med rösterna 299-1. Den enda nej-rösten kom från Flkprtts Hadar Cars som oroade sig för inskränkningarna i de demokratiska rättigheterna. Under 1983 började lagen användas ganska flitigt i domstolar och det blev en radda fällande domar enligt framför allt den första paragrafen.

I tingsrätten gick man till väga så att man rullade in en teve med videobandspelare och tittade igenom de olika filmerna för att ta ställning till om de omfattades av lagen och i sådana fall deras straffbarhet. Det måste varit en ganska bisarr syn att se tingsrättens jurister sitta och titta på filmer som Cannibal Holocaust och Död och begraven. Den förra kallade tingsrätten i en dom den ”värsta av alla filmer”. Om den senare konstaterar man att det är ”uppenbart att skildringarna saknar konstnärligt eller annat berättigande syfte”. Intressant att notera är att på Statens biografbyrå var man betydligt mer välvilligt inställda till Död och begraven. Man konstaterar att det är ”en utomordentligt fin skräckfilm” med ”viss klassisk anknytning”. Filmen blev frisläppt utan klipp och fick till och med fraktstöd. I tingsrätten, däremot, blev den fälld enligt videovåldlagens första paragraf. Det visar med all tydlighet hur problematiskt det är när en rättsinstans tvingas göra estetiska omdömen i brottsmål.

Det är intressant att se vilka filmer som fälldes i tingsrätten. Under den tidiga moralpaniken blev ju Motorsågsmassakern själva symbolen för videovåldet, men det är tydligt att 1983 har man fått upp ögonen för den smalare, italienska skräckfilmen. Av alla filmer som fälldes i tingsrätten under det året så är ungefär hälften från Italien. Här finns filmer som Cannibal Ferox (fälld fem gånger), The Beyond (fälld två gånger), The House by the Cemetary (tre gånger), New York Ripper (fyra), Cannibal Holocaust (tre), Nightmare City (3), Zombie (2) och City of the Living Dead (2). Regissören Lucio Fulci är kraftigt överrepresenterad.

Jag såg om Fulcis The Beyond ganska nyligen och blev positivt överraskad. Jag var orolig att den inte skulle vara så bra som jag mindes den. Filmen gottar sig ganska ogenerat i videovåld, och det är inte svårt att föreställa sig indignationen hos 80-talets föräldrapaneler om de någonsin hade sett den. Fotot är bitvis riktigt bra med eleganta och innovativa bildlösningar.

Den italienska Giallo- och skräckfilmsvågen på 70- och 80-talet är en intressant parantes i filmhistorien. Kvalitetsmässigt så spretar filmerna vilt, från de mest hårresande kalkoner till rena mästerverk (inte sällan från samma regissör). Till skillnad från de flesta filmer som togs upp i Studio S är de ofta extremt våldsamma med mycket blod- och äckeleffekter. Italienska skräckfilmer ägnar sig inte mycket åt den typ av chockeffekter (typ ”rycka-till-scener”) som är vanliga inom anglosaxisk skräck, utan bygger istället upp en krypande stämning med drömska och surrealistiska inslag. De mest lyckade filmerna balanserar skickligt på gränsen mellan exploitation- och art house-film.

En av de mest ökända filmerna ur den här vågen torde vara Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust. Jag minns att den cirkulerade på slitna videokassetter i fjärde-, femte-, sjättehandskopior på skolgården under mellan- och högstadiet. Det var lite status att ha sett den, något som även märks i skolgårdsinslaget från Studio S där barnen stolt proklamerar vad de sett. Jag är glad att jag inte såg den då. Det är en ruskig film – en av de värsta, som tingsrätten skrev – och inte alls lämplig för barn. Men den går inte att bara avfärda som skräp. Självaste Sergio Leone skrev ett uppskattande brev till Deodato där han kallade den ett mästerverk.

Filmen kan ses som en kritik av det västerländska samhällets självgoda civilisationshyllande och den exploaterande journalism och råa sensationalism som präglar dess media. Samtidigt är filmen i sig själv högst exploaterande och sensationalistisk. Den porträtterar sydamerikanska indianstammar som primitiva kannibaler, det förekommer autentiskt djurvåld (ett genomgående och olustigt drag i de italienska kannibalfilmerna) och även en del otäcka dokumentära klipp från krig i Nigeria och Sydostasien. Samma moraliska kullerbytta användes långt senare av konstnären Pål Hollender i hans kontroversiella dokumentär Buy Bye Beauty. Den handlar om den utbredda prostitutionen i Riga och avslutas med att han själv utnyttjar prostituerade. Man gör det lätt för sig om man avfärdar bägge dessa filmer som tomma provokationer. De gläntar på dörren till en ytterst obehaglig tanke, en slags misantropisk insikt om att det inte går att ställa sig utanför det moderna samhällets destruktiva mekanismer.

Jag kanske romantiserar, men jag inbillar mig att videovåldet egentligen gör sig bäst på video, särskilt i sin italienska tappning. Videoartefakter som brus och svaj förstärker den surrealistiska tonen och sveper in filmen i ett mystiskt skimmer. Tänk på den japanska skräckfilmen Ringu, det faktum att handlingen kretsar kring mystiska videokassetter är långt ifrån en oviktig detalj. DVD och putsade HD-utgåvor är helt enkelt inte lika läskigt som VHS.

Det borde för övrigt läggas mycket mer energi på att uppröras av medioker kultur, den gör så otroligt mycket mer skada än lite videovåld och en och annan smaklöshet. Det mediokra dränerar oss på livsglädje, smälter glaciärerna och gör oss sjuka. Kanske vore det något för lagstiftarna att titta närmare på. Lagen om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag ändrades ett par gånger under 80-talet innan den upphävdes från och med den första januari 1989. Vad som föranledde detta beslut vet jag inte. På något vis är det där sagan om videovåldet tar slut. Nu är det upp till oss att hålla ordet levande genom att bruka det.

(Mycket av detaljerna i inlägget kommer från C-uppsatsen Videovåld inför rätta (HT -83) av Göran Bolin. Jag fann den av en slump i Filmhusets eminenta bibliotek på Gärdet.)

Idag är det trettio år sedan som videovåldet drabbade Sverige på bästa sändningstid. Det var på kvällen den 2 december 1980 som Sveriges Television direktsände programmet Studio S om videovåld – ett ord som myntades i och med teveprogrammet. Tidigare användes främst begreppet ”underhållningsvåld”, en tämligen klumpig konstruktion som lämnar en hel del att önska. I England fördes en liknande debatt som den i Sverige och man talade då om ”video nasty”. Det är inte så dumt, jag gillar det, men videovåld  är i en klass för sig. Det är en ytterst elegant ordsammansättning med tydliga burroughska kvaliteter – en glimrande pärla i det svenska språket.

Studio S om videovåld finns upplagt i SVT:s öppna arkiv på SVT Play. Tyvärr har programmet utsatts för grovt våld då samtliga klipp från olika filmer är slarvigt borthuggna, något som leder till viss förvirring om man inte är medveten om det. Jag antar att det snarare har med rättigheter att göra än med censur. Lyckligtvis finns programmet i sin helhet i sju delar på YouTube. Jag rekommenderar det verkligen. Programmet är visserligen uselt, men på ett magnifikt vis. Dessutom är det ett stycke modern historia som tål att återkomma till då och då.

Programledare var Göran Elwin och i studion fanns dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wikström (FP), författaren, politikern och videogramutredningens ordförande Per Olof Sundman (C) samt en föräldrapanel (!).

Studio S ter sig idag som en ytterst amatörmässig produktion. Under Elwins introduktion flyttas en kamera ur bild i bakgrunden så att papper flyger. Studiodekoren är så gott som obefintlig och kameran drar rätt som det är iväg på skakiga och slarviga panoreringar mellan personer i studion. Ljudteknikern har återkommande problem med vilka mikrofoner som är på och mickbommen vimsar omkring i bild ovanför föräldrapanelen. Om programmet gjorts idag hade det knappt platsat på Öppna kanalen.

Det står inte mycket bättre till med journalistiken. Programledaren och reportrarna är så långt ifrån opartiska man överhuvudtaget kan komma. Samtliga i studion är rörande överens om att videovåldet – ett begrepp som inte närmare definieras under programmet – måste bort, frågan är bara hur. I såväl studiodiskussionen som i reportagen ställs genomgående högst ledande frågor. Vid flera tillfällen har programledaren svårt att dölja sin upprördhet över våldsfilmerna (som han uppenbarligen aldrig sett) och vid ett tillfälle spekulerar han till och med huruvida videodistributörerna skulla kunna fällas i domstol för ”förledande av ungdom”, alltså samma brott som fick Sokrates att tömma giftbägaren för drygt 2400 år sedan.

Redaktionen har tagit fram egen statistik över hyrfilmsmarknadens utbud och presenterar denna med följande minnesvärda skylt:

Det var efter den här kvällen som Tobe Hoppers klassiska skräckfilm Motorsågsmassakern från 1974 blev själva symbolen och sinnebilden för videovåldet som strömmade in i landet och hotade våra barn. I ett inslag från en Stockholmsskola pratar en reporter med en grupp femteklassare där flera har sett The Boogeyman och Motorsågsmassakern. Reportern frågar vad den senare handlar om och får till svar att ”de mördar en massa folk [...] sågar itu dem, hänger upp dem på en köttkrok och sågar itu dem”. Flera av barnen upprepar just frasen att människor i filmen sågas itu. Senare i programmet visas delar ur den kaotiska och absurdistiska scen från Motorsågsmassakern där den degenererade redneckfamiljen försöker få sin halvt mumifierade farfar att slå en hammare i huvudet på en hysterisk skrikande Marilyn Burns – en av skräckfilmens allra mest klassiska ”scream queens”.

Något som (förstås) aldrig tas upp i programmet är att barnen i inslaget från skolgården ljuger. Det finns inga scener i Motorsågsmassakern där människor sågas itu. Filmen innehåller inga blodiga scener och bara ett fåtal scener med explicita våldsinslag. Titeln på filmen är minst sagt något överdriven. Det är en genialisk skräckfilm som med små medel effektivt bygger upp en otäck stämning kring en smutsig och förfallen landsbygdsmiljö. I mötet med den gravt dysfunktionella och kannibalistiska familjen blir filmen nästan surrealistisk med bisarra queerinslag och riktigt skruvad humor.

Tillsammans med Den sista färden från 1972 har Motorsågsmassakern i årtionden utbildat tonåringar i hur farligt det kan vara att lämna stadens trygga famn och ge sig ut på landsbygden och dess avkrokar. Det är ett tema som återkommer även i moderna, betydligt våldsammare och betydligt sämre skräckfilmer som till exempel Wrong Turn.

Två av barnen från programinslaget från skolgården syns även i ett inslag där de berättar hur skrämda de egentligen blivit av filmerna. En pojke berättar med viskande stämma att han ibland inte vågat gå ut på flera veckor. Jag blev också mycket skrämd av filmer när jag var ung, inget fel i det, men att inte våga gå ut på flera veckor låter lite… för mycket. Det var det också. För några år sedan visade SVT ett inslag där man sökt upp de här två barnen som nu i vuxen ålder vittnade om den manipulation de utsattes för av redaktionen bakom Studio S. De hade fått ledigt från skolan för att få vara med i inslaget och åkte till tevehuset tillsammans med en lärare. Väl på plats blev de hårt regisserade och gjorde som de blev tillsagda för att få vara med i teve. Före inspelningen fick de dessutom se klipp ur olika våldsfilmer för att, så att säga, komma i stämning.

Så här trettio år senare kan man skratta åt mycket i programmet: amatörmässigheten, okunnigheten, det höga tonläget, de farsartade intervjuerna med videouthyrare, föräldrapanelen, etc. De två politikerna som gästar programmet förtjänar dock lite beröm. Trots attackar och beskyllningar från programledare, redaktion och föräldrapanel viker de aldrig ned sig. De försöker inte ducka eller dribbla bort några frågor med nonsenssvar, utan är hela tiden tydliga. Wikström nämner gång på gång att föräldrar i första hand måste ta ansvar för vad deras barn ser.

Tidigare i inslaget har det framgått att många barn och ungdomar kommit i kontakt med filmerna i fråga på ungdomsgårdar. Wikström förklarar att det krävs en grundlagsändring för att förhindra offentlig visning av filmerna och att man ska vara försiktig med att peta i grundlagen. Föräldrapanelen tycker att han ”gömmer sig bakom grundlagen”, de hetsar om att ”man kan inte vänta på en grundlagsändring” och uppvisar grav trångsynthet med påståendet att ”här finns ju inte en skymt av det som tryckfriheten är till för att skydda”. Elwin (som egentligen var jurist!) benämner grundlagen som ett ”hinder för att komma till rätta med de här avarterna”. Wikström replikerar att grundlagen aldrig är ett hinder, utan ett skydd för yttrandefrihet och mötesfrihet.

Programmets mest häpnadsväckande del – och mest otäcka (filmklippen och föräldrapanelen inkluderade) – följer i en replikväxling mellan Wikström och Elwins sidekick i studion Pelle Bergendahl:

- Vem behöver den här yttrandefriheten, Jan-Erik Wikström?
- Den behöver vi naturligtvis alla.
- Behöver vi alla se dessa produkter?
- Nej…
- Behöver vi alla tillgång till dem?
- Nej, Pelle, jag svarar på din fråga. Vi behöver alla yttrandefrihet. Problemet är att…
- Men jag frågar, behöver vi den här yttrandefriheten?
- Problemet är hur vi ska komma åt yttrandefrihetens avarter…
- Men vad jag frågar är, vem behöver den här yttrandefriheten?

Sveriges televisions telefonväxel kollapsade efter programmets slutvinjett. Redan dagen efter programmet skedde ett flertal razzior mot videouthyrare i Stockholm och hyreskontrakt beslagtogs. Det dröjde inte länge förrän ett flertal motioner om att helt förbjuda försäljning av videofilm lades i riksdagen. En kort tid efter programmet ökade efterfrågan på ”våldsfilmer” kraftigt och höll i sig ett par veckor för att sedan avta. Något liknande skedde drygt tjugo år senare i och med ”Shocking Truth”-debatten då filmkanalerna fick se en kraftig tillströmning av abbonenter.

Slutligen så vill jag rikta ett stort tack till Studio S-redaktionen för det fantastiska ordet videovåld. Tack! Jag erkänner att jag skrattat en del åt ert teveprogram, men låt inte det leda till onödig förbittring. Som poet och desinformatör är min respekt för er stor.

Idag tar den italienske kompositören Ennio Morricone emot Polarpriset i Stockholm. I anslutning till detta så visade Cinemateket i helgen Sergio Leones så kallade Dollar-trilogi med filmerna För en handfull dollar, För några få dollar mer och Den gode, den onde, den fule – titlar som än idag förknippas starkt med Morricones filmmusik. Så jag begav mig till Filmhuset två dagar i rad och såg de två senare – för vilken gång i ordningen vet jag inte. Sedan dess maler en fråga i mitt arma huvud, den lämnar mig ingen ro.

Hur i hela friden kan de här filmerna vara bra?

Mycket talar emot dem. Ta till exempel För några få dollar mer: en tunn och banal historia med illa dubbad och tämligen usel dialog. Karaktärerna är högst endimensionella och stereotypa på gränsen till det parodiska – ”starkt stiliserade typer” som Cinematekets faktablad diplomatiskt uttrycker det. Filmen befolkas av män som antingen är överdrivet hårdkokta (grymma skurkar och stenhårda prisjägare) eller ytterst löjeväckande (lallande hotellägare och undergivna konduktörer). De fåtal kvinnor som syns är antingen prostituerade eller trånande hotellreceptionister.

Hur kan det här vara bra? För det är bra.

Min hypotes: Leone har omfamnat det faktum att film är just film – rörliga bilder och ljud. Det är filmmediets själva väsen. Han utgår i första hand inte från dramatik eller historieberättande – något som främst hör till teaterns och litteraturens väsen – utan från ett starkt och nästan totalitärt bildspråk i nära symbios med ljud och musik. Det minnesvärda i För några få dollar mer är de ordlösa, cinemaskopiska närbilderna av onda, smutsiga ansikten, de nästan apokalyptiska landskapen, den bitvis drömska stämningen, det perfekta samspelet mellan bilderna och Morricones musik som når sin fulländning i musikstycket La resa dei conti i slutscenens revolverduell. Berättelsen och huvuddelen av karaktärerna glömmer man ganska snabbt.

Det finns ett annat bra exempel: filmen Suspiria av Leones landsman Dario Argento från 1977. Även den har en medioker b-filmshistoria och uddlösa och platta karaktärer. Audiovisuellt är det dock ett mästerverk. Fotot bjuder på ett fyrverkeri av fantastiska färger som tillsammans med Goblins suveräna filmmusik bygger upp en otäck och suggestiv stämning. Helt klart en av de snyggaste filmer som gjorts.

Det går att ta med sig resonemanget även till andra konstformer.

Inom dator- och tevespel har jag till leda hört spelproducenter skryta om kommande spel med ”starka karaktärer och en bra historia”. Varningsklockorna ringer direkt och man ser Metal Gear Solid-spelens ändlösa filmsekvenser framför sig. Överlag verkar spelbranschen full av folk som egentligen vill göra film. För mig handlar spel främst om det svåröversättbara begreppet ”gameplay”, det är själva grundkärnan, det väsentliga. Allt annat, som snygg grafik, karaktärer och historia, är perifera excesser. Få speltillverkare når upp till Nintendos nivå när det gäller speldesign och känslan för just ”gameplay”. Under trettio års tid har de släppt en lång rad Zelda- och Mariotitlar med en otroligt hög lägstanivå. Många av spelen är mästerverk. Ändå har varje Mariospel haft samma skrattretande historia – prinsessan Peach blir kidnappad av Bowser – årtionde efter årtionde.

För några år sedan hörde jag en intellektuell debattör som hävdade att spelen ligger flera hundra år efter litteraturen när det gäller berättarteknik. Det var väl menat som en dissning. Det enda man kan svara på det är väl ungefär: Och? Det är som att kritisera litteraturens brist på interaktivitet.

Att dra in litteraturen i denna hypotes är möjligen vågat, men jag kan inte låta bli. Vi har en bokmarknad som svämmar över av romaner som mest liknar förlagor till filmer och teveserier, pratiga och dialogtunga och besatta av yttre händelseförlopp och att knyta samman trådar. Jag menar att de mest intressanta romanerna är de som inte kunde varit något annat än just en roman – de romaner som omfamnar romanens väsen som finns i språket och den inre handlingen. Den största komplimang man rimligen kan ge en roman är att kalla den ofilmbar.

Island är inte bara kraschande banker och asksprutande vulkaner, där finns även författaren och poeten Sjón. Plötsligt satt jag och läste om Skugga-Baldur till sent in på småtimmarna. Boken är kort, drygt hundra luftiga sidor, och ändå lyckas Sjón skildra det vackra och det fula i människans natur och tränga in i djupet av hennes själ. Det är en historia som sträcker sig över flera decennier. Den börjar under en jakt vintern 1883:

Blå fjällrävar är så förunderligt lika stenar. När de ligger intill stenar på vintern är det omöjligt att se skillnad på dem och själva stenarna, ja, de är till och med svårare att se än de vita som knappt syns eller blir gulaktiga mot skaren.

En blå rävhona ligger blick stilla vid sin sten och låter kastvindarna rasa över ryggen. Hon vänder baken mot vinden, ringlar ihop sig och sticker in nosen under frambenet. Hon sluter ögonen delvis så att pupillerna endast kan anas. På det viset iakttager hon mannen, som inte har rört sig sedan han lade sig till rätta vid snövallen, här i Ásheimars översta sluttningar – för ungefär aderton timmar sedan. Det har blåst och snöat över honom, så nu liknar han mest spillrorna efter en husgrund.

Det är en otroligt bra bok, smärtsamt välskriven. Här finns inget kvävande pladder, inget dökött. Bara tät och kärnfull prosa där varje mening är noggrant utmejslad och renputsad till glimmande perfektion.

Kan en bok vara för välskriven? Jag blir nästan arg på perfektionen och vill plita ned något obscent, svavelosande och smutsigt mellan styckena. Eftersom jag är patologiskt försiktigt med mina böcker och högst ogärna skriver marginalanteckningar, än mindre osmaklig tilläggsprosa, ser jag istället på den isländska slasherfilmen Reykjavik Whale Watching Massacre.

Trots den fantastiska titeln och att självaste Sjón har skrivit manus så är det en bedrövlig film. Skådespelarinsatserna är skrattretande usla. Som en blinkning till gamla skräcknördar som jag har man fått med Gunnar Hansen, som spelade Leatherface i Motorsågsmassakern, i en biroll. Det hjälper inte. Samtliga karaktärer är antingen gravt stereotypa eller totalt menlösa, ofta bägge. Man bryr sig inte om dem överhuvudtaget utan önskar bara att de snart ska bli genomborrade av en harpun. Handlingen – en slags vattenbaserad remake av Motorsågsmassakern – är tunnare än fiskspad och enfaldig, till och med i jämförelse med andra filmer i genren. Att vattenremakes av film är en dålig idé lärde vi ju oss redan på 90-talet när Kevin Costner kapsejsade med Mad Max-lustmordet Water World. Otroligt nog lyckas man förena ickehandlingen med logiska luckor och dessutom förekommer rena obegripligheter. Filmer som dyker så hårt ned i fiskrenset som denna har en märklig förmåga att bli nästan surrealistiska i sin uselhet.

Men ändå, jag kan inte låta bli att le en smula. Någonstans på Island måste Sjón sitta och skratta åt spektaklet, för det kan inte vara möjligt att kasta upp något så uselt när man har skrivit en bok som ”Skugga-Baldur”. Det måste röra sig om ett internt skämt – kanske ett vad. Eller så handlar det helt enkelt om jämvikt: Reykjavik Whale Watching Massacre var precis det som behövdes för att smutsa ned den skinande diamant som är Skugga-Baldur.

(När jag läser igenom vad jag skrivit så gör det ont i kroppen och förmodligen har jag begått en eller ett par dödssynder när jag nämner Skugga-Baldur i samma text som Reykjavik Whale Watching Massacre och Water World. Nåväl, man får ta det goda med det onda.)

Harmony Korine har gjort en ny film som heter Trash Humpers. Den visades under Stockholms filmfestival och jag kunde förstås inte låta bli att se den. Ända sedan jag såg Gunmo har jag gillat Korine – i teorin. I sina verk och sin framtoning framstår han som en konstnärlig vilde som inte har något till övers för konventioner och som inte skyr några medel. Han är så cool att han till och med fått en låt uppkallad efter sig av ultracoola japanska sångerskan Kahimi Karie.

Filmen är rakt igenom ful. Inte det minsta ful-snygg, bara genuint ful med skakig VHS-kamera, svaj, ”tracking”-linjer, utsmetade bleka färger och obefintlig ljussättning. Meningen är förstås att efterlikna en riktigt sunkig hemmavideo. Det är konsekvent genomfört med undantag för eftertexterna som visserligen är riktigt videofula, men ändå på gränsen till ful-snygga. Miljöerna och karaktärerna är smutsiga och äckliga. Någon dramaturgi existerar inte överhuvudtaget. Det är ”entartete Kunst” och performancevrål i kubik.

Vi följer ett gäng gammelsminkade personer i fula kläder som under de 78 minuterna ägnar sig åt att ha sex med soptunnor, vandalisera teve-apparater, lägenheter och lysrör (och steppdansa i spillrorna), trakassera en liten pojke i kostym, kasta smällare, recitera förvirrade ramsor (”make it, make it, don’t take it!”), misshandla dockor, mörda, supa, ha mer sex med soptunnor, tvångsmata ett homosexuellt par med pannkakor dränkta i sirap, sjunga julsånger med överviktiga prostituerade, etc, etc. Det är smutsigt, trashigt och så långt från god smak som man rimligen kan komma. Filmen blir egentligen aldrig stötande, mest bara komisk.

I ett uttalande om filmen säger Korine:

I remember when I was a child there was a small group of elderly people who would hang out in the back alleys and under bridges by my house. They always seemed to be getting drunk and dancing. One night I looked out my bedroom window and saw a group of them humping trash cans and laughing. It sounded like they were speaking a strange invented language. This is a movie about them.

Werner Herzog gjorde 1970 filmen Auch Zwerge haben klein angefangen (den internationella titeln är Even Dwarfs Started Small). Det finns helt klart många paralleller mellan den och Trash Humpers och jag misstänker att Korine var ganska så inspirerad av den filmen. Korine är ett uttalat Herzogfan och Herzog själv spelade även en av rollerna i Korines Julien Donkey-Boy.

Jag såg Auch Zwerge haben klein angefangen för flera år sedan på Cinemateket och blev nästan chockad av förstörelsen som utspelade sig på duken. Cyklade hem som bedövad och kunde inte avgöra om det jag just sett var genialt eller den största kalkon som världen skådat. När jag senare pratade i telefon och skulle beskriva filmen så brast det för mig. Jag började skratta så mycket att vi var tvungna att avbryta samtalet. Sedan skrattade jag oavbrutet i en halvtimme. Det är en av de största filmupplevelser jag varit med om.

Filmen är fullkomligt sanslös; skoningslös; kompromisslös. Den är som en enda lång surrealistisk mardröm eller feberyra. Den utspelar sig i och omkring en avlägsen institution av okänd art där en grupp dvärgar (eller små människor) löper amok i ett eskalerande och allt mer kaotiskt upplopp. Bakgrunden till kaoset och målet med deras revolution förblir oklar. Karaktärerna (som alla spelas av små människor) krossar fönster, sätter eld på växtligheten, tjuvåker bil runt, runt på området, trakasserar en grupp blinda dvärgar, anordnar tuppfäktning, har matkrig, dödar grisar, korsfäster en apa, etc, etc – allt ackompanjerat till den lille mannen Hombrés ondskefulla skratt. Filmens avslutningsscen är det mest bisarra jag någonsin sett, som en scen tagen direkt från helvetet eller apokalypsens skälvande kaos.

De två filmerna har en hel del likheter: avsaknaden av dramaturgi, anarkin och den renodlade visuella formen – det är verkligen film, rörliga bilder utan en bakomliggande berättelse, utan handlingsdrivande dialog eller stämningsmusik. Tyvärr är inte Trash Humpers i närheten så bra och omskakande som Auch Zwerge haben klein angefangen.

Läste någonstans att det egentligen var meningen att äldre människor skulle spela sociopaterna i Trash Humpers, men att Korine inte kunde hitta några som ville medverka. Det är synd, Korines maskförsedda och sminkade polare klarar inte av att ge filmen den ambivalens som dvärgarna i Herzogs film så effektivt framkallar. Man får en känsla av att det hela är för konstruerat och uttänkt, lite som ett ambitiöst YouTube-projekt av några film- eller konststudenter.

I Herzogs film pendlar man mellan metafilmiska dubier kring huruvida filmen är usel, ett skämt eller ett mästerverk, och en svindlande fascination inför bilderna. Man försöker förstå den värld som man just fått en insyn i. Vad vill personerna i filmen uppnå? Vad handlar det här om, egentligen? Och efteråt: vad var det som hände?

Auch Zwerge haben klein angefangen är en genuint märklig film. Den försöker inte vara konstig, den är bara väldigt, väldigt konstig och bisarr. Det har inget med äkthet eller autenticitet att göra, sådana ord blir meningslösa i det här sammanhanget (och i alla andra sammanhang är de oftast helt ointressanta). I efterverkningarna av de bisarra, irrationella och anarkistiska bildsekvenserna anar man en svag förnimmelse av frihet. Jag tror det är den man söker och i bästa fall finner i de här filmerna. Korines film når inte riktigt bortom de halvtomma provokationerna till den allra yttersta graden av sällsamhet som krävs för det.

Men jag fortsätter nog att gilla Harmony Korine – i teorin – även i fortsättningen.