Maskinskrift

I samband med de senaste årens många nyutgivningar av gamle Howard Phillips Lovecraft har jag försökt mig på omläsningar. Det har inte fungerat så värst bra. Jag kom inte ens förbi första sidorna i Vansinnets berg härom året och till och med en gammal favorit som Viskningar i mörkret la jag snabbt undan.

Det är inte du, Howard, det är jag.

De sa att du var en dålig författare och jag var för svag och för feg för att stå emot. Jag blev hämmad — “bedövad och alldaglig av livets gift” — och vågade inte längre drunkna i texten så som man gjorde när man var sexton. För att riktigt uppskatta Lovecraft krävs det nämligen att man drunknar i texten, låter sig svepas med in i vansinnet. Det går liksom inte att hålla någon distans, då stängs dörren till texterna och man fattar ingenting.

Jag kunde förstås inte hejda mig utan gick och köpte Vertigo förlags nyutkomna praktvolymen Skräcknoveller. Den var väl lite för giftgrön, lite för vacker för att kunna motstås. Och när jag började läsa så läste jag först en hel novell, sedan en till, hoppade över några, läste ännu en och för första gången på evigheter var jag plötsligt mottaglig och läste fort vidare ifall mottagligheten bara var en tillfällig respit från den nyktra och torrlagda prosans hegemoni. Jag blev till och med euforisk när gamle HPL hämningslöst vältrade sig i rader som:

Det var det kusliga ljudet från de demoniska råttorna som alltid sökte efter nya fasor och som var fast beslutna att leda mig vidare ned till de gapande grottor i jordens centrum där Nyarlathotep, den vansinnige ansiktslösa guden, blint vrålar i mörkret till pipandet från två tanketomma, formlösa flöjtspelare.

Som sagt, ett extra lager av för mycket.

Jag parallelläste Råttorna i muren — så gott det nu gick — tillsammans med Ernst-Hugos uppläsning och blev för första gången klar på hur pass nedskuren den faktiskt är i den inspelade versionen (till exempel börjar den nio sidor in i handlingen). I tryck är det en av de bästa skräcknoveller som skrivits — inspelningen är en helt annan best, svårt sargad, men nästan lika genialisk.

När jag läste Celephaïs och Ex oblivione, två egentligen ganska bristfälliga texter ur den så kallade drömcykeln, slogs jag av hur extremt världsfrånvänd Lovecraft kan vara. Det är knappt ens eskapism längre. Verkligheten är så gott som död, ett tomt skal där glädje, nyfikenhet och förhoppningar inte längre ryms. Allt som återstår är halvt bortglömda drömmar, utdragna drogrus och en längtan bort så intensiv att drömmarna helt suddar ut verkligheten och till slut trotsar döden.

Under en tågresa nyligen gick jag från Lovecrafts hallucinatoriska vansinne direkt över till Ivar-Lo Johanssons lilla pamflett Att skriva en roman och råkade ut för bokläsandets motsvarighet till en frontalkrock. Den gamle proletären inleder sin skrift med att karakterisera två typer av författare: jagförfattare och gemenskapsförfattare. Han gör det ytterst klart vilken sort han själv tillhör och vad han egentligen tycker om den andra.

Jagförfattarens arbetsmetod är ofta den att han avlyssnar en stämning inom sig själv, rullar den till en boll så att bollen ser ut som hela jordklotet, och stöter sen som resultat ut sitt speciella smärtoskri. Gemenskapsförfattaren väljer det som är viktigast för många, och han lånar sitt temperament åt stoffet som tvingas på honom.

För att det inte ska råda några som helst tvivel om vilken beklagansvärd typ jagförfattaren är, klämmer proletären även till med:

Den egocentriska jagförfattarens arbetsmetod måste avse att avlyssna knorret av sin egen missanpassning i kollektivet människornas gemenskap. Hans bränsle är hans aggressioner. Hans syfte är att uttrycka sitt eget särlingskap.

Jag kände mig smutsig. Med några korta, ytterst välformulerade meningar slungar han mycket av det som jag älskar med litteratur i rännstenen. Han reducerar dagdrömmande fantastiker och ältande avgrundsromantiker till en samling anonyma näthatare. Kort och gott: jag tog det ganska personligt.

Problemet är att Ivar-Lo utttrycker sig med sådan stil och elegans att orden kryper in under huden och stannar kvar. Han sår så att säga ett tvivel och plötsligt finns det någon liten bit av en själv som på fullt allvar tror att gemenskapsförfattandet är den enda rätta vägen. Och detta var precis vad som krävdes för att rubba min nyfunna mottaglighet för Lovecraft och den försvann lika hastigt som den kom. Jag bottnade plötsligt och slog mig blodig mot adjektiven som flöt omkring mig likt spillror av ett vrak.

Läser mycket under sommaren och bekantar mig som hastigast med Ambrose Bierce i den tunna novellsamlingen Hundolja och andra berättelser om det sällsamma och makabra. Bierce var en amerikansk journalist och författare med smak för det fantastiska och makabra, gärna kryddat med humor av den svartare sorten. Titelnovellen Hundolja är en ytterst kladdig historia om småföretagandets mörkare sidor, kanske den vidrigaste text jag över huvud taget har stött på. Då har jag förstås aldrig vågat mig på Markis De Sade.

Efter att ha deltagit i amerikanska inbördeskriget blev Bierce någon form av cynisk pacifist vilket märks bland annat i de olika aforismer som han författade. Här är några härligt misantropiska aforismer i form av alternativa ordförklaringar:

Kanon. Ett redskap som används för korrigering av nationsgränser.

Ocean. En vattensamling som upptar cirka två tredjedelar av en värld skapad för människan – som inte har gälar.

Olydnad. Silverkanten på slaveriets moln.

Uppfinnare. En person som gör en komplicerad konstruktion av kugghjul, hävstänger och fjädrar, och tror det är civilisation.

Det slog mig nu när jag skrev ned aforismerna att den första kan fungera lika bra med betoningen på första som på andra vokalen.

Bierce försvann spårlöst i Mexiko 1913 efter att ha rest tillsammans med Pancho Villas rebellarmé som observatör. Det är förstås en tragedi med människor som försvinner, men jag kan ändå inte låta bli att mysa lite i sommarvärmen åt ett sådant fulländat litterärt utslocknande.

Till hösten kommer det ut en digrare samling med Bierces noveller på det lilla förlaget Alastor Press, Halpin Fraysers död och andra berättelser. Jag har bara goda erfarenheter av deras utgåvor hittills och alldeles nyss damp Lovecrafts Vid vansinnets berg från samma förlag ned i brevlådeinkastet. Den hamnade först i bokhögen – kosmiska fasor står aldrig i kö.