Maskinskrift

Det är plågsamt att inte kunna sova, att bara ligga där i mörkret och vrida och vända på sig timme ut och timme in. Man tänder lampan och läser lite i tio minuter, lyckas inte koncentrera sig på texten och släcker igen. Man tittar på klockan – 02:30. Måste verkligen somna till klockan tre! 03:16 – fan också, det börjar ljusna. Dricker lite mjölk. Om man somnar före klockan fyra får man i alla fall tre timmars sömn. 04:10. Ångesten bubblar fram ur djupet.

Sömnproblem, eller insomnia – det engelska ordet är så mycket vackrare -, går att behandla med olika medicinska preparat eller med kognitiv beteendeterapi, men det är inte säkert att man känner sig tillfreds med vare sig kemi eller psykiatri. För några år sedan ägnade jag mig åt experimentella studier för att hitta ett sätt att underlätta insomnandet. Ett experiment gick ut på att spela Aphex Twins monumentala Selected Ambient Works II på repeat hela nätterna igenom – från det att jag gick och la mig till dess att jag gick upp igen. Albumet består av två CD-skivor med en total speltid på över två och en halv timme och eftersom det här var före spellistornas tid alternerade jag mellan de båda från natt till natt.

Selected Ambient Works II är ett mycket märkligt album som rör sig i mörka ambienta ljudlandskap. Musiken är mystisk, drömsk, vacker, primitiv och oroväckande – inte alls formlös och aldrig new age-dimmig. Man kan se det som en slags fortsättning och utvidgning av Brian Enos Ambient 4: On Land. Richard James har hävdat att musiken är inspirerad av synestetiska upplevelser av ljud och musik i hans drömmar. Experimentet hade alltså en slags cyklisk karaktär: att ta med sig musik skapat från drömmar tillbaka in i drömvärlden. Nu är Richard visserligen känd för att vara en lika god lögnare som självaste Werner Herzog, men man ska aldrig låta sanningen förstöra en god historia.

Det blev faktiskt lättare att somna, men någon vidare bra sömn var det inte. Jag fick märkliga, oroliga drömmar och blev inte tillräckligt utvilad. Det mest intressanta var själva uppvaknandet. Ofta när jag vaknade så upplevde jag först en fullständig tystnad – musiken spelade fortfarande, jag kunde bara inte förnimma den. Efter en stund – jag upplevde det ibland som flera minuter – kom hörselintrycken långsamt tillbaka och musiken liksom tonade fram.

Experimentet upphörde efter några veckor och sömnen blev långsamt bättre när jag slutade att bry mig om att ens försöka somna. Jag får än idag märkliga déjà vu-upplevelser när jag lyssnar på Selected Ambient Works II.