Maskinskrift

En av vår tids allra bästa musiker/ljudkonstnärer heter Tim Hecker och han har precis släppt ett nytt album som heter Ravedeath, 1972. Jag kan inte minnas när jag sist var så förväntansfull inför en ny skiva.

Låt mig säga så här om det nya albumet: vår första tid tillsammans var inte alldeles oproblematisk.

Efter en dag av meningslösheter sitter jag hemma i fåtöljen. Skallen är tömd på allt oväsentligt. Jag tar på hörlurarna och vrider upp volymen till förförstärkaren så mycket jag vågar, sträcker mig efter tangentbordet.

PLAY.

Heckers musik är som en ocean av ljud i ständig förändring – harmonier möter disharmonier, skönhet och fulhet avlöser varandra. I sina bästa stunder är musiken bottenlös och totalt uppslukande, utomvärldslig. Och där sitter jag med slutna ögon och lyssnar till inledningsspåret The Piano Drop – taggig distorsion motas undan av reverbindränkta ljudsynteser och man är hemma i Tim Hecker-land. Sedan följer den tredelade In the Fog med en malande isländsk kyrkoorgel, undflyende pianofigurer och en symfoni av brus och oljud strax under ytan. Det är så vackert. Jag sjunker ned genom fåtöljen och flyter med i drönandets underströmmar. Och så plötsligt – malströmmen! Allt förvandlas till ett larmande vansinne. Dånande distorsionskaskader breder ut sig och oceanen av ljud blir ett skummande kaos som söndersargar allt i sin väg. Jag grinar illa, men försöker hålla ut. Om det är denna väg Hecker valt vill jag åtminstone försöka följa med, försöka förstå. En förstulen blick på låtlistan och jag ser att jag är inne i en tvådelad svit som heter Hatred of Music. Verkar rimligt. Och minut efter minut passerar, Hatred of Music likaså men den skälvande distorsionsväggen ger inte vika. Trasiga melodislingor skär som sågklingor i hörselsnäckan och till slut sliter jag av mig hörlurarna. Medan jag pustar ut och försöker återfå kontrollen av min kropp hör jag det frätande oljudet från lurarna. Ett tvivel tar form: antingen har Tim Hecker och jag vuxit ifrån varandra eller så är jag utsatt för desinformation.

STOP.

Jag är förvirrad. Någonting står inte rätt till. Något är väldigt fel, men vad? Jag sträcker mig fram och slår av det externa USB-ljudkortet och väntar ett par sekunder så att kondensatorerna laddas ur. Slår på det igen. Tar på hörlurarna.

PLAY.

Den nyss så söndertrasade In the Air reser sig ur spillrorna och eteriska klanger av processade pianoslingor svävar iväg långt bortom molnen. Nu känner jag igen honom igen, Tim Hecker. Spöket i maskinen är borta. Det förintades i kondingarnas obarmhärtiga urladdning.

Det har aldrig hänt tidigare att USB-ljudkortet spunkat ur så där, kapsejsat så fullständigt. Var väl typiskt att det skulle hända mitt under premiärlyssningen av nya Tim Hecker-albumet, men nu tar vi nya tag. Vi jobbar vidare med vår relation och hoppas kunna lägga tvivel och misstänksamhet bakom oss.

Påtvingade begränsningar kan verkligen göra underverk – och det här (samma länk som det inbäddade videoklippet överst som inte syns i alla RSS-läsare) är ett underverk! Vad det handlar om är ett så kallat 4k-demo från demopartyt Chaos Construction 2010 i Ryssland. 4k-demos, eller 4k-intros, är en av många tävlingssektioner på demoscenens olika tävlingar världen över där hackers tävlar om vem som kan programmera de bästa och mest imponerande audiovisuella presentationerna. 4k-sektionen innebär att den exekverbara filen som rymmer det kompletta demot – programkod, grafik och musik – inte får överstiga fyra kilobyte (4096 bytes). Det är alltså en informationsmängd motsvarande en kortare novell och mindre än vad som ryms på en sida i en dagstidning. I datorsammanhang är det nästan ingenting.

Jag trodde inte mina ögon (eller öron) när jag såg Cdak – ett samarbete mellan demogrupperna Quite och Orange – som vann sin tävlingssektion. Det är helt makalöst! Hur är det möjligt att få in detta på fyra, ynka kilobyte? Det är svårt att beskriva hur pass imponerande det är utan att bli väldigt teknisk och jag kan överhuvudtaget inte komma på någon åskådliggörande metafor. Det här är lite problemet med demoscenen. Det är en digital kulturyttring i gränslandet mellan teknik, mjukvara och konst som uppstod på allvar med Commodore 64-datorn på 80-talet. Programmerare och hackers utforskade varenda skrymsle i processorn, lärde den sig utan och innan och skrev små audiovisuella verk som pressade den primitiva datorn till bristningsgränsen. Kulturen är väldigt teknikorienterad (och nördig) och når sällan bortom de redan invigda. Det är synd, för det är en fascinerande värld.

På 80- och 90-talet innehöll 4k-demon sällan speciellt avancerad grafik. Det kunde handla om textskrollar, enklare snurrande kuber, lite färgeffekter och ganska primitiv chipmusik. På den tiden hade man visserligen inte så avancerad grafikhårdvara som idag, utan fick programmera allt själv. Att rita en fylld polygon på skärmen eller rotera 3D-modeller var inte alldeles triviala uppgifter som tog en hel del programkod i anspråk. Idag sköter grafikhårdvaran sådant, och den gör det fruktansvärt snabbt. Detta förminskar dock inte Quite & Oranges prestation nämnvärt, demot är magnifikt.

Se på videon – jag rekommenderar starkt att se den i större format än det inbäddade klippet – och njut av den förvridna, fraktala geometrin, färgerna, texturerna, musiken med kaskader av ljudsynteser, oljud och drönande toner som bara den spränger alla gränser för vad som borde vara möjligt att göra på fyra kilobyte. Musiken är komponerad (frågan är om det är rätt ord i det här sammanhanget) av Orange-medlemen Dune som även gett ut ett flertal skivor på klassiska Warp Records under namnet Brothomstates.

Vill man går det att ladda ned demot i sin binära form (samma webbsida som ovan) och köra det direkt från exe-filen som rymmer det. Filen är dock inte körbar på alla datorer och kräver en hel del av datorkraft och grafikkort för att snurra på jämnt och snyggt. Jag rekommenderar att man ser den färdigrenderade videon istället. Var faktiskt tvungen att köra exe-filen och se med egna ögon att den faktiskt innehåller hela demot med både musik och grafik. Jag kan intyga att så är fallet.

Med glädje konstaterar jag att det finns en utbredd drone-scen i Sydafrika. Den bygger på ett massivt polyfoniskt användande av blåsinstrumentet vuvuzela och de drygt nittio minuter långa konserterna kan följas i teve dagligen under några veckor framöver. Sällan har väl en sådan smal konstform fått ett sådant genomslag. Ljudet påminner om en förstärkt bisvärm med vokala inslag, men jag kommer även att tänka på de körverk av György Ligeti som förekommer i Kubricks film 2001: Ett rymdäventyr. De goda nyheternas tid är ej förbi!