Maskinskrift

Med en stilla förväntan om kaos och undergång cyklar jag sakta genom stan i det vackra vårvädret. Träden är overkligt gröna, växtligheten frodas igen efter den kalla vintern och kvällen är lugn och ljuvlig. Och så den där krypande känslan som inför ett annalkande oväder; när man kan se hur åskmoln byggs upp, hur ett avlägset muller rullar in över nejden och man känner en spänning i kroppen – en lika besynnerlig som rogivande undergångslängtan. Kanske handlar det om det symtom som Peter Englund har kallat för ”katastrofunderskott”.

Den japanske noisemusikern Merzbow, eller Masami Akita som han heter, är i stan för en konsert på Kägelbanan på Södra Teatern.

Förbandet Estroboscorpio spelar någon slags krautbetonad noiserock. Det finns en grundstruktur i musiken, ett repetitivt och monotont jammande förankrat i 70-talets rockpsykedelia med invävda improviserade oljudsexcesser. Basgitarrer och cymbaler samsas med vildsinta tongeneratorer och kraftigt filtrerad sång. I sista låten byggs en elegant och kraftfull ljudvägg från ett enkelt komp och avslutas med ett vackert distorsionscrescendo. Jag blir nyfiken på att höra mer.

Det är knappast utsålt på Kägelbanan.  Jag har en dålig bild av hur en genomsnittlig noisekonnässör ser ut, men trodde nog att man skulle se fler modemässigt utlevande hårdrockare, gother och synthare. De flesta av oss som är här ser alldagliga ut.

Så plötsligt står det någon vid podiumet som byggts upp på scenen – ett maskinaltare av datorer, apparater, pedaler och sladdar. Innan jag ens förstått att det faktiskt är Masami Akita själv så vrids volymen raskt upp, takbelysningen släcks tvärt och konserten inleds utan förvarning med ett – vad jag först tror – kompakt ljudinferno. Mycket har jag hört i mina dagar, men något så massivt som det här har jag aldrig varit i närheten av. Framförandet är något alldeles makalöst. Ett monstruöst inferno av vansinne väller ut ur högtalarna och under de första fem, tio minuterna så stegras intensiteten allt mer och byggs upp till den grad att luften blir mättad av vibrationer. Intensiteten och kraften i ljudväggen är abnorm. Här finns föga förvånande inga toner eller melodier, inga ackord, inte ens tillstymmelse till rytm, ja, jag tror inte ens att man kan kalla det dissonans – utan enbart en kakafoni av feedback, distorsion, tjutande gnissel och brus som skär genom luften.

Lika kaotisk som musiken är, lika stilla är publiken och Akita själv. Under de första tio minuterna står han som en staty bakom de två Macarna. Längst fram står människor som vaggar sakta med kroppen till någon dold, fiktiv puls i ljudhavet. Först värjer man sig mot det, försöker hitta någon struktur, men när man slutligen ger upp och istället låter ljudet överskölja kropp och själ så förnimmer man en stigande hypnotiserande kraft i musiken. De vaggande längst fram stannar upp i sin rörelse, någon lägger sig på rygg över scenen. Trettio minuter in i konserten är alla försvarsmekanismer fullständigt utslagna och musiken så monumentalt massiv att mina ögon tåras.

Det går knappast att karaktärisera musiken som dynamisk, men trots allt finns där en rörelse, en utdragen variation i ljudbilden. Till en början själva stegringen mot något slags initialt klimax, men även därefter anar man en långsam övergång, en transformering mot något nytt, något högre och vackrare. Efter lite drygt en timme upphör ljudväggen lika hastigt som den började och en chockvåg av tystnad slår emot mig. Jag upplever en yrsel som varar en bit in på cykelfärden hemåt.

Kanske kunde man ha hoppats på en längre och mer varierad spelning, men vem kan egentligen klaga när man upplevt en sådan utstuderad ljudterror. Världen är renad och alla slaggprodukter har skakats loss. Den förlösande stormen är över för den här gången.

(Jag spelade in hela konserten, lyssna på SoundCloud.)

Slumpens spöke är William Burroughs sista roman från 1991. Den har precis kommit ut på det lilla förlaget Sphinx. Här följer någon form av anmälan.

I en fotnot vecklas en mänsklig insikt ut. Den är så i grunden otäck att jag inte kan släppa den. Egentligen uttrycker den inget som man inte redan visste, det är mer sättet den presenteras på – den kristallklara och skoningslösa tonen, den karga rationaliteten – som gör att den ristar in sig i medvetandet:

Tänk på den Stora Lögnens obevekliga logik. Om en man hyser en överväldigande kärlek till katter och viger sitt liv åt att skydda katter, behöver du bara anklaga honom för att döda och misshandla katter. Din lögn kommer att ha den omisskänneliga klangen av sanning, medan hans upprörda förnekanden kommer att stinka av falskhet och undanflykter.

I några få meningar nuddar Burroughs vid mänsklighetens dystra baksida, den förnuftiga varelsen som använder sitt högaktade förnuft för att plåga, söndersarga och ödelägga. Här finns ett frö till ett av romanens underliggande teman: människan som det Otäcka Djuret.

Romanens yttre handling utspelar sig på Madagaskars västkust där kapten Mission och ett hundratal andra frihetskämpar grundat piratkolonin Libertatia. Mission glider mest runt i djungeln, knarkar ”indri”-kristaller och sover med den sista spöklemuren i De Utdöda Arternas Museum eller De Förlorade Möjligheternas Lustgård – ett slags tempel och minneslund för alla arter som utrotats till följd av mänsklighetens framfart. För Mission är lemuren sinnebilden av en ren och okorrumperad livsform, den ädla vilden tagen ett steg längre – över artgränserna:

Lemurfolket är äldre än homo sap, mycket äldre. De har funnits i hundrasextio miljoner år, sedan Madagaskar avskildes från det afrikanska fastlandet. Deras sätt att tänka och känna är i stort sett annorlunda än vårt, och kretsar inte kring tid och ordningsföljd och verkan. De tycker att sådana idéer är frånstötande och svåra att förstå sig på.

Boken är rakt igenom människofientlig. Mänskligheten klumpas samman till en formlös, vidrig avart som kort och hånfullt benämns som ”homo sap”. Vid det här laget hade Burroughs bokstavligen redan sprängt språket i bitar, nu var det dags att ge sig på resten av människans förljugna väsen: hennes tama, tillgjorda och underkuvade natur kombinerad med den destruktiva, miljöförstörande civilisation som följer i hennes spår.

En till essäform förklädd del av romanen blir till en svavelosande uppgörelse med kristendomen och Kristus själv, han som enligt Burroughs har gulgrön stinkande syra i sina ådror och försöker göra människan mindre än vad hon är. Särskilt upprörande är, enligt Burroughs, det kristna kärleksbudskapet som i hans föreställningsvärld transformeras till virologi:

Kristi läror är begripliga på virusnivå. Vad gör ett virus med fiender? Det förvandlar fiender till sig självt? Om han inte har blivit smittad av den första, vänd då andra kinden till.

I bakgrunden verkar som vanligt kontrollinstanserna: Styrelserna och Syndikaten, välkända inslag i Burroughs mytologi. De ogillar Missions frihetskamp, men framförallt blir de skrämda och äcklade av hans vurm för lemurer, naturens vildhet och frigjordhet; alltså allt det som döljer sig bakom kulturens och språkets fernissa:

Kapten Mission fruktade inte Paniken, den plötsliga, outhärdliga insikten om att allting lever. Han var själv ett sändebud åt Paniken, åt den kunskap som människan fruktar mer än någonting annat: sanningen om hennes ursprung. Den är så nära. Torka bara bort orden och se efter.

Mission blir duperad av agenten Bradley Martin, utsänd av Styrelsen, som ser till att kolonin utplånas och De Utdöda Arternas Museum sprängs i luften. Det är ett misstag, ett stort misstag, för grottan rymmer även alla utdöda sjukdomar och farsoter. Apokalypsen är nära förstående. Snart sprider sig smittorna över världen och civilisationen likt en kalejdoskopisk mardröm.

Det är inte helt lätt att förhålla sig till romanens människohat och upphöjande av det vilda, okontrollerade urtillståndet. Å ena sidan de ständiga utfallen mot språket, tiden, verktygsanvändandet, vapen, krig och slaveri – å andra sidan bilden av en härjad Burroughs skrivande vid sin skrivmaskin (verktyget), slav under droger och besatt av vapen. Är människohatet också ett självhat? Frågan faller platt till marken. Vi befinner oss i Burroughs mytologiska värld, där finns egentligen inget utrymme för polemik och logiska följder.

I slutet av bokens efterord – i en fotnot – upplyser Burroughs sina läsare och avskyvärda medmänniskor om ett universitet i North Carolina som arbetar med att föda upp lemurer och andra halvapor. Han skriver att projektet ”behöver ekonomiskt stöd från engagerade personer” och det är svårt att inte bli berörd av den på samma gång sentimentale och flinthårda narkomanens miljöaktivistiska avslut till litteraturen.

Och om lemurerna i slutändan inte överlever kan vi bara ställa vårt hopp till återuppbyggandet av de förlorade arternas museum:

De förlorade arternas museum är inte ett museum i egentlig mening, eftersom alla arterna lever i dioramor av sina naturliga miljöer. Inträdet är gratis för den som kan träda in. Valutan här är förmågan att kunna uthärda smärtan och sorgen av att observera utdöendet och därmed återuppliva arten genom att observera den.