Den mest upprörande passagen i boken är när Edvin och den kringresande läkaren Petsamo hittar ett gammalt förfallet bibliotek inåt land. Jag tänker: nu kommer stackars Edvin, som växt upp på havet efter katastrofen, upptäcka litteraturen, poesin! Men jag är en dåre. Istället plockar de ut läkarhandböcker och häver allt annat åt sidan. När Edvin senare återvänder till platsen använder han böckerna som bränsle åt elden.

Jag har länge misstänkt att problemlösandet och de praktiska bestyren är barbariets moder.

Petsamo är äldre och minns världen före atomkriget. Han ser som sin uppgift att världen inte lämnas över till framtida generationer. För Petsamo är de nu levande människorna de sista. Med hjälp av en grupp nunnor (!) tvingar han en våldtagen kvinna till abort. Han påstår att alla barn som föds ändå är deformerade av strålning, men i ett samtal med Edvin röjer han sina egentliga motiv:

…Den ursprungliga människan är en barbar, ett rovdjur… Det var en tillfällig anomali i världshistorien att några generationer fick leva i en civilisation som lurade i oss att vi är nåt annat än barbarer.

Att påbörja ett långsamt och mödosamt arbete för att lägga grunden för en ny civilisation är en ickefråga. För att uttrycka det i Petsamos ord: varför köra igång den här köttkvarnen igen? När Petsamo tar över som ledare över den människospillra som överlever vid södra delen av ön, upprättar han en långsiktig plan för att göra livet drägligt för de allra sista — de i gruppen som kommer leva längst och dö i ensamhet.

Någon gång ska jag gå till botten med varför jag känner sympati med människor som Petsamo.

Ingen tror längre att världen ska dras in i ett fullskaligt atomkrig. MAD är förpassat till historien. I essän Why the future doesn’t need us gör Bill Joy upp med gamla 1900-talsreliker som biologiska, kemiska och nukleära hot — planetförstörartekniker som krävde enorma resurser och i praktiken en statsapparat. 2000-talets hot, menar han, handlar istället om robotik, genteknik och nanoteknologi i händerna på enskilda personer, grupper eller företag.

Mardrömmen om en pandemi skapad i ett pojkrum.

Men kärnvapen är fortfarande den mest skrämmande och mest spektakulära planetförstörarskiten. Jag minns båtturer i skärgården när jag var liten, hur jag brukade sitta och titta på molnen och undra hur ett svampmoln över Stockholm eller Muskö skulle se ut därifrån. Jag kan fortfarande få hjärtklappning av att röra mig över stora öppna ytor när skymningen faller. Jag tänker att jag när som helst kan bli bländad av ljuset från hundra solar.

I en slutkommentar till Efter floden skriver Jersild att kärnvapenkriget visserligen är en fullt tänkbar möjlighet, men att själva atomkriget överhuvudtaget inte går att föreställa sig. Det är inte tänkbart, bortom mänsklig föreställningsförmåga. Jag tror att han har rätt. Människorna som Edvin träffar i romanen vill inte berätta om det som hände när civilisationen föll. En enda person berättar vad han gjorde och vad han såg när det small. Kort därefter tar han sitt liv.

Jag har besökt Hiroshima och Hiroshima Peace Memorial Museum två gånger i mitt liv. Ett av mina starkaste minnen därifrån är den korta dikt som står skriven på en vägg. Den beskriver sekunderna före detonationen och slutar i samma ögonblick som uranet når kritisk massa. Det finns inga ord för det som följer.

• Landskap: Småland.
• Dokumentär: The Black Power Mixtape 1967–1975. (Angela Davis afrokrull är monumentalt! Åh, jag vill dyka in i det och aldrig någonsin återvända…)
• xkcd: Den här webbserien är så jävla bra att man gång på gång blir mållös. Den är nördig, galen, rolig, sorglig, allvarlig, romantisk, vimsig och nästan rakt igenom briljant — ibland allt på samma gång. Och jag tror att den bara blir bättre och bättre.
• Kraftwerk: Tiderna må förändras och jag med dem, men till slut sitter man där och lyssnar på Radio-Activity och Electric Cafe — som om ingenting hänt.
• Album (nyutkomna): Explosions in the Sky – Take Care, Take Care, Take Care (episkt) och M83 – Hurry Up, We’re Dreaming (nästan komiskt storslaget).
• Musikaliska upptäckter (värda namnet): Manuel Göttsching och Demdike Stare.
• Dödsfall: Dennis Ritchie, mannen som skapade C och skrev en av få läsvärda programmeringsböcker. R.I.P.
• Fulaste boktitel: Det spelar ingen roll att det är en kompetent författare och att den förmodligen är bra — jag tänker inte ta i en bok med en så genomusel titel som Grand final i skojarbranschen. Hur tänkte man?
• Snyggaste bokutgåva: Den förälskade djävulen av Jacques Cazotte utgiven på Malört förlag.
• Besvikelse: Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja (roman). Metro 2033 var långt ifrån något mästerverk, men den hade ändå sina kvaliteter. Uppföljaren börjar spännande, men blir snart mest pinsam.
• Teve: Isaac Singer och Anthony Burgess på Sveriges television från 1985. De hade kunnat prata om vad som helst, hur länge som helst, och man hade suttit kvar och lyssnat andaktigt. Respektfullt och stofilt med stor värme. Verkligen storslagen teve.
• Ett kärt återseende: Mediaprofeten professor Brian O’Blivion från tidernas bästa B-film är fortfarande världens coolaste filmkaraktär. ”Soon, all of us will have special names — names designed to cause the cathode ray tube to resonate.”
• Zelda: Twilight Princess. Det tog fem år att hämta spelet från hyllan. Efter mer än femtio timmars speltid kan jag konstatera att det är mästerligt (trots en lite blek och halvtrist inledning). Återkommer (om fem år) om Skyword Sword.
• Antal dödsfall per producerad kWh: ett mätetal som uppfanns efter härdsmältan i Fukushima för att visa på kärnkraftens överlägsenhet gentemot andra energislag. I sitt totala ignorerande av sådant som miljöfarlig uranbrytning, slutförvaringsproblematik, kärnvapenspridning samt risken att förstöra stora land- och vattenarealer för mycket lång tid, får detta mätetal vittna om mänsklighetens fortsatta problem med tunnelseende och tendensen att förenkla och fördunkla istället för att tydliggöra och komplicera.
• Planet: Neptunus — elegans, mystik och perfektion.
• Kortroman: Pangbournemassakern av J.G. Ballard. “I ett allt igenom förnuftigt samhälle blir dårskapen den enda friheten.”

Nyligen ville jag gå tillbaka och studera ett av kodexemplen från Dive into Python, men när jag gick in på den vanliga adressen www.diveintopython.com visade det sig att domänen blivit övertagen av någon domänhälare. Efter lite efterforskning fann jag inte bara den nya, speglade sidan, utan även en intressant historia.

Den 4 oktober i år försvann Mark Pilgrim från internet. Hans konton på Twitter, Reddit, Google+ och Github raderades, mail som skickades till hans epostaddresser studsade och alla hans webbaddresser med “Dive into”-böcker och öppen källkod returnerade “410 Gone” — HTTP-protokollets motsvarighet till ett dödsbud.

Eftersom han är lite av en kändis i programmerarkretsar gick det här inte obemärkt förbi. Internet visade sig, i någon mening, från sin bästa sida när oroliga programmerare såg till att polis kontaktades för att undersöka hans välbefinnande. En bekant till Pilgrim, filmaren och internetarkivarien Jason Scott twittrade:

Mark Pilgrim is alive/annoyed we called the police. Please stand down and give the man privacy and space, and thanks everyone for caring.

Sedan dess har entusiaster och engagerade satt upp speglingar av Pilgrims olika alster — det mesta (kanske allt?) verkar ha publicerats under tillåtande licenser (GNU FDL, MIT-licens, etc).

Jag har följt diskussionerna på olika nätforum. Somliga verkar närmast chockade över att saker kan tas bort från nätet. Vissa tycker att Pilgrim agerat egoistiskt, att han nästan inte skulle haft rätt att plocka ned webbsidorna. Andra är kluvna till om det överhuvudtaget är rätt att lägga upp speglingar om nu upphovsmannen inte längre vill ha materialet kvar på nätet. En numerolog påpekar att datumet för försvinnandet, 4 oktober, är detsamma som just HTTP-statuskoden 410.

Det mest intressanta är i min mening uppvisandet av copylefts styrka. Utan de tillåtande licenserna hade det rent av varit olagligt för andra att lägga upp speglingar av sidorna. Genom valet av licensform har upphovsmannen redan godkänt dessa. I det här fallet visar det också på svårigheten att radera sin egen nätvaro. De öppna licenserna är virala, åtminstone om det de skyddar är tillräckligt bra. I Pilgrims fall har licenserna faktiskt cementerat hans avtryck på nätet — möjligen mot hans vilja — och det finns inget han kan göra åt saken.

Det här är också en lärdom att spara ned, arkivera lokalt på hårddisken, sådant man värdesätter: källkod, texter, bilder, Youtube-klipp, mail, Deliciouslänkar, etc. Bara för att något finns på Internet betyder inte det att förgängligheten upphör. Inte ens Google-cachar eller Wayback Machine hjälper om webbserverns robots.txt är grinigt konfigurerad.

Om några år tror jag att vi kommer få se en rejäl motreaktion mot “molnet” som plattform och lagringsplats.

Vi vet inte bakgrunden till Pilgrims “infosuicide”, varför han gått “off the grid” (sökes: nya svenska ord och uttryck). Det har vi heller inte med att göra. På ett forum påpekar någon att Pilgrim tidigare försökt bli av med Wikipedia-sidan om honom själv, dock utan att lyckas. Dessutom, redan 2003 skrev han följande på sin blogg:

Embracing HTTP error code 410 means embracing the impermanence of all things.

Mannen är uppenbarligen poetiskt lagd. 410 Gone — ett elegantare och mer stilfullt avhopp från nätvaron är sannolikt svårt att genomföra.

Det finns en författardatabas med namnet Alex tillgänglig via Stockholms stadsbibliotek. För åtkomst krävs inget annat än lånekort. Tyvärr lever databasen en ganska undanskymd tillvaro på hemsidan — man hittar den under E-medier. Med andra ord, få sunda människor hittar någonsin dit.

Alex är bra. Där finns information på svenska om en stor mängd författare: biografiska artiklar, utgivna titlar (med länkar till biblioteksposter) och — kanske bäst av allt — referenser till standardverk, böcker, tidskrifts- och tidningsartiklar. Särskilt det senare är intressant eftersom det ofta finns fulltextartiklar av sådant som inte finns upplagt på nätet annorstädes. Texterna om författarna verkar överlag välskrivna och långt mycket bättre än motsvarande information på svenska Wikipedia.

Senast läste jag Slakthus 5 eller barnkorståget av Vonnegut. Den är drygt 200 sidor och fylld till bredden av burleska anekdoter, krigsminnen, utomjordiska kidnappningar, referat av Kilgore Trouts makalösa science fiction-böcker, tidsresor, tralfamadoriansk metafysik och på något vis leder alla dessa irrvägar fram till brandbombningen av Dresden under andra världskrigets slutskede.

Det finns så mycket i den här boken. Varje kapitel har uppslag nog för hela författarskap. I bakgrunden hägrar hela tiden kriget, men det är långt ifrån någon patosfylld antikrigsskildring. Vonnegut — som överlevde bombningen av Dresden som amerikansk krigsfånge — har nämligen förstått att krig inte är något man kan argumentera eller hysa åsikter om. Krig är det totala vansinnet, den fullständiga avsaknaden av humanism. Krig förtjänar inte att på något sätt behandlas rationellt eller känslomässigt. Vonnegut väljer istället satiren och cynismen som sina vapen.

I slutet av boken befinner sig protagonisten Billy Pilgrim i en radiostudio i New York för att berätta om sina erfarenheter med varelserna från Tralfamadore. Ett antal kritiker diskuterar litteratur.

Programledaren bad dem säga vad de ansåg att romanens funktion kunde vara i ett modernt samhälle, och en kritiker sade: “Att tillhandahålla färgfläckar i ett rum med helvita väggar.” En annan sade: “Att beskriva fellatio artistiskt.” En annan sade: “Att lära fruar till vicedirektörer vad de ska köpa därnäst och hur de ska bete sig på en fransk restaurang.”

Jag tror att Vonnegut har rätt. “Romanens kris” behandlas lämpligen på samma sätt som krig.

Det är inte ofta jag blir särskilt berörd av noveller — och vad gör väl det, allt här i livet handlar inte om att bli berörd — men Asterións öde berör mig starkt. Det frambringar rent av tårar. Jag måste ha läst novellen tio gånger på en vecka, tyst för mig själv och högt för mig själv och även en och annan högläsning i sällskap med andra. Att det ens är möjligt att åstadkomma så mycket på fyra ynka sidor. Jag läser om och om igen för att återuppleva oändligheten och svindeln och för att förstå hur han gör, den gode Borges. Hur går det till?

I Vintergata skriver Kjell Espmark:

Om man tänker tanken att varje människoliv rymmer ett ögonblick där all erfarenhet och alla värderingar förtätas i en plötslig insikt, skulle det universum av tid som omger oss glimma som en vintergata av sådana epifanier, ibland hänfört ljusa, oftare bittert dämpade men alltid med en glans av mänsklig klarsyn.

Asterión är måhända ingen människa men han lyser likväl lika starkt som en nebulosa i Espmarks universum. Faktum är att det lika gärna kunde vara Asterión själv som skapade allting.

Allt finns till många gånger om […] men två saker i världen tycks finnas blott en enda gång: den obegripliga solen ovanför och Asterión nedanför. Kanske har jag skapat stjärnorna och solen och det väldiga huset, fast jag inte minns det längre.

(Asterións hus finns med i den nyligen utgivna novellsamlingen Alefen av Jorge Luis Borges.)

Numera är det uppenbart för mig att något gick fel redan för många miljoner år sedan. Det naturliga urvalet tog en olycklig riktning som visserligen var evolutionärt konkurrenskraftig, men också förvånansvärt bristfällig. Däggdjuren uppstod, människan tog form. Nu skulle avkomman utvecklas och bäras i en besynnerlig behållare inuti honan — avkomman blev till en parasit. Detta till priset av ett fruktansvärt lidande: menssmärtor, illamående, missfall, en närmast oändlig räcka komplikationer, miljoner kvinnor som dött i barnsäng under tusentals år, komplicerade förlossningar, blod och ohygglig död. Om det handlat om en maskin hade hela avdelningar suttit och felsökt vid det här laget.

Man och kvinna vandrade tillsammans längs evolutionens irrvägar, transformerades synkront och skapade tillsammans den födelseapparat vi idag tvingas leva med: en nio månader lång tortyr där allt kan gå fel och, som om det inte vore nog, avslutas i outhärdliga smärtor och en flod av kroppsvätskor. Ibland belönas dessutom pinan med en förlossningsdepression. Vilket värdelöst jävla system! Säg inte att det är bra och fint och vackert.

Det är 2011. Vi har levt i framtiden i snart tolv år. Det är på tiden att evolutionens snedsprång korrigeras och att vi slutar acceptera saker och ting som naturliga istället för att laga det som är trasigt. Tiden är inne för Födelsemaskinen.

Man stoppar in ett befruktat ägg, sluter systemet och låter sedan barnet gro i nio månader. Födelsemaskiner organiseras i kluster i underjordiska födelsefabriker som hanterar hela den bakomliggande infrastrukturen för näring och blodomlopp. Allting övervakas och regleras i minsta detalj.

Logga in och se barnet utvecklas på skärmen, välj själv vilka parametrar du vill ha tillgång till. Här finns alla möjligheter till interaktion: lyssna på hjärtrytmen, prata med barnet via datorns inbyggda mikrofon, bygg spellistor (Brian Eno och Manuel Göttsching är två av de mest erkända fostermusikerna) och låt kameran fånga upp dina rörelser så att systemet kan översätta dem till ömma smekningar i Födelsemaskinens famn. När du hör tonen är barnet klart.

Det är på tiden att kvinnan befrias från graviditetens ok.

I ärlighetens namn har jag inte läst någon av Ivar-Lo Johanssons romaner. Är ju inte så förtjust i arbete och då klingar arbetarförfattare knappast väl.

Arbete är för maskiner, människor borde ägna sig åt dub, litteratur, rymdfärder och att mäta hastigheten på neutrinopartiklar.

Att skriva en roman består inte enbart av förolämpningar mot introverta dagdrömmare, Johansson har även en del insikter att bjuda på när det gäller litterärt skapande. Det visar sig att den gamle lantarbetaren redan tidigt identifierade remixen som ett naturligt arbetssätt. Han skriver:

Det är förbluffande att nästan ingen författare nånsin kan “hitta på” något själv. Han möblerar om, konstruerar, sammanför, och blandar till lite, men han skapar ytterst obetydligt som är nytt.

Johansson var även väl medveten om romanens oförmåga att sanningsenligt beskriva världen. Allt skrivande är som bekant fiktion eftersom det alltid sker urval, tolkning och gestaltning. Eller som proletären uttrycker sig:

Romantikern fordrar av konsten att den ska hitta på, realisten fordrar av den att den ska tala sanning. Bägge lyckas vanligen med att ljuga lika friskt. Det vill säga romantikern förmår inte hitta på, och realisten lyckas inte tala sanning.

Litteratur är alltså resultatet av en lång rad misslyckanden, lite som EU.

Det är inte du, Howard, det är jag.

De sa att du var en dålig författare och jag var för svag och för feg för att stå emot. Jag blev hämmad — “bedövad och alldaglig av livets gift” — och vågade inte längre drunkna i texten så som man gjorde när man var sexton. För att riktigt uppskatta Lovecraft krävs det nämligen att man drunknar i texten, låter sig svepas med in i vansinnet. Det går liksom inte att hålla någon distans, då stängs dörren till texterna och man fattar ingenting.

Jag kunde förstås inte hejda mig utan gick och köpte Vertigo förlags nyutkomna praktvolymen Skräcknoveller. Den var väl lite för giftgrön, lite för vacker för att kunna motstås. Och när jag började läsa så läste jag först en hel novell, sedan en till, hoppade över några, läste ännu en och för första gången på evigheter var jag plötsligt mottaglig och läste fort vidare ifall mottagligheten bara var en tillfällig respit från den nyktra och torrlagda prosans hegemoni. Jag blev till och med euforisk när gamle HPL hämningslöst vältrade sig i rader som:

Det var det kusliga ljudet från de demoniska råttorna som alltid sökte efter nya fasor och som var fast beslutna att leda mig vidare ned till de gapande grottor i jordens centrum där Nyarlathotep, den vansinnige ansiktslösa guden, blint vrålar i mörkret till pipandet från två tanketomma, formlösa flöjtspelare.

Som sagt, ett extra lager av för mycket.

Jag parallelläste Råttorna i muren — så gott det nu gick — tillsammans med Ernst-Hugos uppläsning och blev för första gången klar på hur pass nedskuren den faktiskt är i den inspelade versionen (till exempel börjar den nio sidor in i handlingen). I tryck är det en av de bästa skräcknoveller som skrivits — inspelningen är en helt annan best, svårt sargad, men nästan lika genialisk.

När jag läste Celephaïs och Ex oblivione, två egentligen ganska bristfälliga texter ur den så kallade drömcykeln, slogs jag av hur extremt världsfrånvänd Lovecraft kan vara. Det är knappt ens eskapism längre. Verkligheten är så gott som död, ett tomt skal där glädje, nyfikenhet och förhoppningar inte längre ryms. Allt som återstår är halvt bortglömda drömmar, utdragna drogrus och en längtan bort så intensiv att drömmarna helt suddar ut verkligheten och till slut trotsar döden.

Under en tågresa nyligen gick jag från Lovecrafts hallucinatoriska vansinne direkt över till Ivar-Lo Johanssons lilla pamflett Att skriva en roman och råkade ut för bokläsandets motsvarighet till en frontalkrock. Den gamle proletären inleder sin skrift med att karakterisera två typer av författare: jagförfattare och gemenskapsförfattare. Han gör det ytterst klart vilken sort han själv tillhör och vad han egentligen tycker om den andra.

Jagförfattarens arbetsmetod är ofta den att han avlyssnar en stämning inom sig själv, rullar den till en boll så att bollen ser ut som hela jordklotet, och stöter sen som resultat ut sitt speciella smärtoskri. Gemenskapsförfattaren väljer det som är viktigast för många, och han lånar sitt temperament åt stoffet som tvingas på honom.

För att det inte ska råda några som helst tvivel om vilken beklagansvärd typ jagförfattaren är, klämmer proletären även till med:

Den egocentriska jagförfattarens arbetsmetod måste avse att avlyssna knorret av sin egen missanpassning i kollektivet människornas gemenskap. Hans bränsle är hans aggressioner. Hans syfte är att uttrycka sitt eget särlingskap.

Jag kände mig smutsig. Med några korta, ytterst välformulerade meningar slungar han mycket av det som jag älskar med litteratur i rännstenen. Han reducerar dagdrömmande fantastiker och ältande avgrundsromantiker till en samling anonyma näthatare. Kort och gott: jag tog det ganska personligt.

Problemet är att Ivar-Lo utttrycker sig med sådan stil och elegans att orden kryper in under huden och stannar kvar. Han sår så att säga ett tvivel och plötsligt finns det någon liten bit av en själv som på fullt allvar tror att gemenskapsförfattandet är den enda rätta vägen. Och detta var precis vad som krävdes för att rubba min nyfunna mottaglighet för Lovecraft och den försvann lika hastigt som den kom. Jag bottnade plötsligt och slog mig blodig mot adjektiven som flöt omkring mig likt spillror av ett vrak.