Maskinskrift

Papperslöften och drömmar

with 2 comments

Sedan ett par år tillbaka ägnar jag en betydande del av mitt läsande åt absurdistisk science fiction från 50- och 60-talet samt absurdisktiska fackböcker om den ekonomiska krisen. De senare har utan tvekan gjort mig till en sämre människa och lett mig in i fördärv.

Jag är numera en aktiv spekulant på börsen vilket resulterat i återkommande läsning av Dagens Industri, färre antal skrivtimmar och — det värsta av allt — usla nattliga drömmar. Förra veckan drömde jag vid två tillfällen, två olika nätter, om kraftiga fall på världens börser — och det var liksom drömmens hela essens! De kvardröjande bilderna när jag vaknade var verkligen röda siffror och dalande börskurvor. Det är den sämsta dröm jag någonsin haft. I ren desperation över den totala meningslösheten och utebliven surrealism tolkade jag det som investeringsråd och sålde av ett antal positioner. När börsen sedan sjönk en aning kände jag mig som Världens Bästa Investerare. Detta enfaldiga beteende började med den ekonomiska facklitteraturen.

Det känns därför inte bra att rekommendera Philip Coggans Paper Promises: Money, Debt and the New World Order, fastän det rör sig om en välskriven och fascinerande bok om den ekonomiska krisen, och fastän den allt annat än rekommenderar ett kortsiktigt spekulerande i värdepapper. Så jag säger: läs den inte, låt inte ekonomisk fackprosa stå i vägen för poesin och de vilda, gränslösa romanerna. Ditt liv riskerar att slås i spillror (på fel sätt).

Jag vet inte riktigt hur förlaget tänkte kring undertiteln och användandet av frasen “new world order”, konspirationsteorier och penningsystemhaveristiskt dravel lyser i alla fall med sin frånvaro.

Till skillnad från många andra böcker om den ekonomiska krisen utgår Coggan från ett utvidgat historiskt perspektiv. Han skippar de utdragna partierna om subprimelån och fantasifulla finansiella derivat och ägnar istället en stor del av boken åt att berätta om pengarnas (främst de pappersbaserade) och skuldernas historia: John Laws tidiga experiment med papperspengar i 1700-talets Frankrike, guldmyntfot, mellankrigstidens monetära kaos, Bretton Woods, den finansiella sektorns makalösa uppgång under 70- och 80-talet, för att sedan nå fram till vår tids finans- och skuldkris.

Det är en oerhört faktaspäckad och referensrik bok, full av historiska paralleller och sidospår. Coggan berättar om romarrikets ständiga bekymmer med statsfinanserna. Militärmakten för att upprätthålla stabiliteten i riket var gigantisk, och det var förstås farligt för en kejsare att inte kunna betala ut löner till soldaterna. Detta ledde till ett flitigt utnyttjande av “kvantitativ lättnad” i form av utspädning av silverhalten i mynten. Efter två århundraden med sådana åtgärder hade silverhalten i mynten minskat med 96%. Coggan ger läsaren alldeles lagom mycket tid att skratta åt de dumma romarna. Sedan berättar han att med avseende på guldpriset så har vi i vår tid lyckats med en motsvarande devalvering som romarna på bara fyrtio år.

Ibland retar han mig å det grövsta. Han nämner ett antal nobelpristagare i ekonomi, fastän ett sådant pris inte existerar. Jag antar att det är någon form av absurdistiskt berättargrepp.

Jag skulle inte kalla Coggan för domedagsprofet, däremot ser han flera stora problem framöver som kommer göra det ytterst svårt att upprätthålla ekonomisk tillväxt. En anledning är demografisk. Andelen förvärvsarbetare i förhållande till antalet pensionärer minskar hela tiden (mest av allt i Japan). Ur ett globalt perspektiv fanns det 4.3 förvärvsarbetare per pensionär 1970, 2010 var siffran nere på 3.6. Enligt prognoser kommer siffran vara 2.4 år 2050. Det kommer bli en enorm börda på staternas finanser.

En annan anledning har med stigande energipriser att göra. Genom historien har människan exploaterat de mest lättillgängliga energikällorna först: träd, kol och marknära olja. Nu diskuterar man djuphavsborrning i Arktis och använder tveksamma metoder som fracking för att komma åt allt mer svårtillgängliga gas- och oljedepåer. Coggan skriver att oljedepåer som upptäcktes på 30-talet producerade hundra gånger mer energi än som gick åt för själva exploateringen. Under 70-talet var förhållandet nere på trettio till ett. Det finns beräkningar som visar att olja från kanadensiskt oljesand bara producerar 70% mer energi än det går åt för själva utvinningen. Utan att ens ta miljökonsekvenser i beaktande så blir risken att varje återhämtning av ekonomin slås tillbaka av rusande energipriser. Sammantaget kommer en åldrande befolkning och energikriser göra det ytterst svårt att öka produktiviteten vilket krävs för att tillväxten ska kunna upprätthållas.

Att neutralisera skuldkrisen med hjälp av ökad tillväxt kommer med andra ord inte bli helt lätt. Japan har levt med stagnation i mer än tjugo år, börsvärdet var i slutet av 2010 endast en fjärdedel jämfört med vid slutet av 80-talet.

Men vad blir då konsekvenserna av den ekonomiska krisen? Coggan är noga med att poängtera att varken han eller någon annan vet. Historien visar att perioder av hög ekonomisk tillväxt leder till en kraftig expansion av penningmängden (i form av skulder). Detta leder så småningom till bubblor och systemkris och på sikt att en ny ekonomisk paradigm tvingas fram av den vid tiden mäktigaste ekonomin och tillika största långivaren. En av Coggans återkommande tankefigurer är just den om ekonomisk historia som maktkampen mellan långivare och låntagare. Storbritannien bestämde villkoren för guldmyntfoten, USA höll i tyglarna för Bretton Woods. Det återstår att se om det blir Kina som sätter dagordningen nästa gång och vad resultatet i så fall blir.

Jag är inte säker på att det blir till mina nattliga drömmars fördel.

About these ads

Written by Pontus

25 mars 2012 at 16:46

Publicerat i Void

Tagged with ,

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Vad drivs du av i ditt så kallade ”spelande på börsen” då? Är det den långsiktiga planen att säkra privatekonomin? Är det den kortsiktiga spänningen och satsandet? Jag får en känsla av att det kanske handlar om en utvecklad uppfattning av dig själv som en del av den nästintill magiska och oförutsägbara dansen som aktiekurserna för. I den mikrovärld som börsen utgör existerar ju både robotar och självmord sida vid sida med både levande drömmar och krossade drömmar, alltihop förpackat i siffror. Eller?

    nostalgikern

    27 mars 2012 at 12:50

    • Svårt att säga. Det finns nog ingen uttänkt långsiktig plan. Allt började med en fascination inför det finansiella systemet (i samband med att det nästan kollapsade). Började köpa lite aktier. Sedan plötsligt en dag kommer man på sig själv med att kolla börskurser flera gånger om dagen. Det är inte givande, inte ens speciellt spännande. Det är mest någon form av numeriskt tvångsbeteende, som att spela samma bana om och om igen i ett datorspel bara för att slå banrekordet, få high score. Och precis som med all form av ägande är det en orsak till stress (och därmed drömförstörelse). Världshändelser reduceras till börspåverkande faktorer och världen blir en avhumaniserad parameteruppsättning. (Jag hoppas verkligen att just detta ska läka på sikt.) Så jag försöker trappa ned. Det finns så många tjocka böcker man borde ägna tid och kraft åt istället.

      Pontus

      27 mars 2012 at 22:14


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.