Maskinskrift

Så jag skriver på den här romanen som aldrig någonsin verkar bli klar. Den är nästan färdig. För ett år sedan när snödrivorna kantade gatorna var den också nästan färdig.

“Hur går det med boken”, frågar en kollega. “Bra, nästan klar nu”, svarar jag och det låter som en slarvigt redigerad sampling, hastigt avbruten i sista vokalen. De brukade fråga om det var en deckare (“nej”) och sedan: vad handlar den om? I början svarade jag med en usel synopsis av första kapitlet. När jag tröttnat på det började jag hitta på, olika beskrivningar för varje gång. Nuförtiden säger jag, lite skamset, att det är en hemlighet. Man tittar på mig, misstänksamt. De kanske inte ens tror på mig längre. Kanske tror de att jag hittat på hela romanprojektet som svepskäl för att gå ned i arbetstid.

Det vore ju förstås ett briljant tilltag. Till och med bättre än att faktiskt skriva en bok.

Men jag skriver. Varje dag när jag startar datorn ser jag romanen på skrivbordet. Jag skriver inte varje dag längre, långt ifrån. Men jag är övertygad om att den sakta men säkert blir klar, kanske nu i vår. Ibland är den mästerlig och jag utropar mig själv till ett geni inför en månghövdad publik av blomflugor. De svärmar i mitt ansikte, hyllar mig. Andra dagar är den en katastrof, ett dåligt skämt, hundratals sidor av meningslöst dravel. Då vill jag nästan gråta.

Romanen har inte ens en titel ännu — det brukar folk också fråga om. Eller jo, den har en titel, men det är mest en utfyllnad på försättsbladet. “Det måste finnas en väg härifrån” står det. Jag brukade tycka om den titeln ganska mycket, nu är jag mest trött på att se den. Den bästa titeln som den aldrig kommer att få är “Heliosfären och dess avslutande chockfronter”. Jag lånade den från svenska Wikipedia (av alla ställen).

Ärligt talat, sannolikheten att min roman någonsin blir utgiven är så gott som noll. Jag tänker skicka in den till ett antal förlag, men nästan lite pliktskyldigt på något vis. Mer som en avslutningsceremoni än något annat. Det är klart att jag har förhoppningar, men mina chanser är minimala. Det vore rent av befängt av ett förlag att ta sig an en sådan vansinnig och psykotisk text.

Nyligen konstaterade jag att mitt “vrakgods” — det vill säga strukna avsnitt och borttagna kapitel — skulle räcka till en mindre roman. Kanske borde jag skicka in den romanen istället.

Går det överhuvudtaget att motivera att jag ägnat fyrsiffrigt antal timmar åt att skriva den här boken? Det är inte lätt. Så mycket tid, så mycket möda. Men vad skulle jag gjort istället? Spelat fyra karaktärer i World of Warcraft? Tittat på teveserier? Spelat flipper? Korpfotboll?

Det enda jag egentligen kommit fram till är följande: av alla sätt att slänga bort sin tid på är romanskrivande det hittills mest meningsfulla. Det finns dagar när jag skrivit något som faktiskt är riktigt bra, i alla fall just där och då — ingenting går upp mot de stunderna. Och när den här romanen är klar (vilket den blir!) så ska jag skriva en till. Den kommer bli briljant, monumental!

Jag drabbas ibland av en villfarelse att jag inte har rätt att skriva en roman. Jag har ju varken överlevt Förintelsen eller levt i förtryck. Mitt politiska patos är knappt mätbart annat än i undantagsfall. Jag tillhör ingen utsatt eller underprivilegierad folkgrupp. Mina föräldrar är inte alkoholister och hade fräckheten att utsätta mig för en bra och trygg uppväxt — så fostrar man inte en författare!

Men min fantasi är stor och levande. Tidrapporter och utvecklingssamtal rår inte på den, de gör den bara starkare. Och jag har faktiskt överlevt kalla kriget, undergångsångest, tristess, blåsfisk, Tjernobyl, solstormar och arbetslinjer. Jag har gömt mig bakom bibliotekens innersta bokhyllor och läst och läst. Och jag har fantiserat och rest genom tiden, i oceaners djup, genom solsystem och fjärran galaxer. Det kan ingen ta ifrån mig.

Jag bär inom mig en ångest och sorg över vad människor ställt till med, hur livet och civilisationen förvandlats till en fantasilös apparat, en planetförstörande best. Och jag måste väl ändå ha rätt att skriva för att undkomma detta fruktansvärda öde. Det måste finnas en väg härifrån.