Maskinskrift

Det känns en aning bisarrt att den första stereoskopiska film jag någonsin ser är en dokumentärfilm om grottmålningar av Werner Herzog. Cave of Forgotten Dreams handlar om de omkring trettio tusen år gamla väggmålningar som 1994 upptäcktes i Chauvetgrottan i södra Frankrike. Ett ras för tusentals år sedan förseglade ingången och såg till att bevara grottan i en slags tidskapsel. Ända sedan upptäckten är grottan helt avstängd för allmänheten och endast ett fåtal forskare har begränsad åtkomst till den.

Herzog fick tillåtelse att under några få timmar filma i Chauvetgrotten, med bara ett minimalt filmteam till sitt förfogande.

Med hjälp av stereoskopi försöker han ge tittaren en så djup och mångdimensionell upplevelse av målningarna som möjligt. Det fungerar bitvis, men ibland är det mest frustrerande med det ljusbortfall och den oskärpa som kommer med tekniken. Hur som helst finns det i alla fall en tanke bakom. För en gångs skull är det inte bara en gimmick, ett tomt effektsökeri och skrupellöst sätt att höja biljettpriser.

De här målningarna är den äldsta bildkonst som hittills upptäckts och de är inget annat än makalösa. Till Ernst Reijsegers mystiska och ödesmättade musik panorerar kameran över vidsträckta väggmålningar av hästar, bisonoxar, noshörningar, björnar och utdöda djur som grottlejon och grotthyenor. Det är sofistikerade målningar, komponerade och utförda av urtida mästare. Grottväggens vinklar och ojämnheter används till oväntade perspektivskiften och konstnären (eller konstnärerna) har till och med använt tekniker för att fånga rörelsen i bilderna. Ibland framstår målningarna rent av som modernistiska konstverk, som en förhistorisk Picasso eller Franz Marc.

Att döma av en del kommentarer på IMDb och de under vissa sekvenser ängsliga skratten i biosalongen är det många som har problem med Herzogs mer excentriska sidor. Filmen gör ett par avstickare där den mest kryptiska är ett avslutande “postskriptum” — ett besök i ett slags artificiellt tropiskt ekosystem, skapat av det uppvärmda kylvattnet från ett kärnkraftverk i närheten av Chauvetgrottan. Där i vattnet simmar en muterad, rödögd albinokrokodil som Herzog i ett vilt allegoriskt filosoferande jämför med oss själva när vi beskådar det förflutna i Chauvetgrottans tidskapsel.

När Herzog var gäst i The Colbert Report i somras antydde han att scenen med albinokrokodilen var en av hans så kallade “extatiska sanningar”, en djupare form av sanning som är “mysterious and elusive, and can be reached only through fabrication and imagination and stylization”. Alltså, sådant som fantasilösa och odugliga människor (ickepoeter) skulle kalla lögn och förbannad dikt. Under intervjun säger han:

It’s a wild post-script, a wild science fiction sort of fantasy at the end. I want the audience with me in wild fantasy in something that illuminates them. You see, if I were only fact based, the book of books in literature then would be the Manhattan phone directory — four million entries, everything correct. But it flies out of my ears and I do not know, do they dream at night? Does Mr. Jonathan Smith cry in his pillow at night? We do not know anything when we check all the correct entries in the phone directory. I am not this kind of a filmmaker.

Det är ju nästan poesi. Och sant. Endast odugliga konstnärer kapitulerar inför verklighetens begränsningar.

Studiopubliken hos Stephen Colbert skrattar gott åt Herzog. Besökare i biosalongen i Filmhuset skrattar också. Som om det handlade om något jävla spex. Som om de inte fattade att det i själva verket är fiktionen — den extatiska sanningen — som skapar den säregna och drömska upplevelse, det djup, som Herzogs filmer ofta frammanar. Stereoskopin har inte med saken att göra.