Efter floden

Jag läser PC Jersilds Efter floden, en postapokalyptisk roman som utspelar sig i skärgården (eller om det är Gotland) drygt trettio år efter ett förödande kärnvapenkrig. Det är en mörk roman som utspelar sig i en värld där ingenting längre är vackert. De överlevande har hemfallit åt barbari och organiserar sig i klaner och primitiva stammar. Ett människoliv är inte längre värt ett dyft. Jersild gestaltar den här mardrömstillvaron genom ögonen på den strandsatta sjöfararen Edvin, som knappt ens uppfattar vidrigheterna han tvingas genomlida — hopplösheten och allt det hemska skyms av överlevnadsinstinkt och praktiska bestyr.

Den mest upprörande passagen i boken är när Edvin och den kringresande läkaren Petsamo hittar ett gammalt förfallet bibliotek inåt land. Jag tänker: nu kommer stackars Edvin, som växt upp på havet efter katastrofen, upptäcka litteraturen, poesin! Men jag är en dåre. Istället plockar de ut läkarhandböcker och häver allt annat åt sidan. När Edvin senare återvänder till platsen använder han böckerna som bränsle åt elden.

Jag har länge misstänkt att problemlösandet och de praktiska bestyren är barbariets moder.

Petsamo är äldre och minns världen före atomkriget. Han ser som sin uppgift att världen inte lämnas över till framtida generationer. För Petsamo är de nu levande människorna de sista. Med hjälp av en grupp nunnor (!) tvingar han en våldtagen kvinna till abort. Han påstår att alla barn som föds ändå är deformerade av strålning, men i ett samtal med Edvin röjer han sina egentliga motiv:

…Den ursprungliga människan är en barbar, ett rovdjur… Det var en tillfällig anomali i världshistorien att några generationer fick leva i en civilisation som lurade i oss att vi är nåt annat än barbarer.

Att påbörja ett långsamt och mödosamt arbete för att lägga grunden för en ny civilisation är en ickefråga. För att uttrycka det i Petsamos ord: varför köra igång den här köttkvarnen igen? När Petsamo tar över som ledare över den människospillra som överlever vid södra delen av ön, upprättar han en långsiktig plan för att göra livet drägligt för de allra sista — de i gruppen som kommer leva längst och dö i ensamhet.

Någon gång ska jag gå till botten med varför jag känner sympati med människor som Petsamo.

Ingen tror längre att världen ska dras in i ett fullskaligt atomkrig. MAD är förpassat till historien. I essän Why the future doesn’t need us gör Bill Joy upp med gamla 1900-talsreliker som biologiska, kemiska och nukleära hot — planetförstörartekniker som krävde enorma resurser och i praktiken en statsapparat. 2000-talets hot, menar han, handlar istället om robotik, genteknik och nanoteknologi i händerna på enskilda personer, grupper eller företag.

Mardrömmen om en pandemi skapad i ett pojkrum.

Men kärnvapen är fortfarande den mest skrämmande och mest spektakulära planetförstörarskiten. Jag minns båtturer i skärgården när jag var liten, hur jag brukade sitta och titta på molnen och undra hur ett svampmoln över Stockholm eller Muskö skulle se ut därifrån. Jag kan fortfarande få hjärtklappning av att röra mig över stora öppna ytor när skymningen faller. Jag tänker att jag när som helst kan bli bländad av ljuset från hundra solar.

I en slutkommentar till Efter floden skriver Jersild att kärnvapenkriget visserligen är en fullt tänkbar möjlighet, men att själva atomkriget överhuvudtaget inte går att föreställa sig. Det är inte tänkbart, bortom mänsklig föreställningsförmåga. Jag tror att han har rätt. Människorna som Edvin träffar i romanen vill inte berätta om det som hände när civilisationen föll. En enda person berättar vad han gjorde och vad han såg när det small. Kort därefter tar han sitt liv.

Jag har besökt Hiroshima och Hiroshima Peace Memorial Museum två gånger i mitt liv. Ett av mina starkaste minnen därifrån är den korta dikt som står skriven på en vägg. Den beskriver sekunderna före detonationen och slutar i samma ögonblick som uranet når kritisk massa. Det finns inga ord för det som följer.

Etiketter:litteratur, postapokalyps