Asterións hus
Jag måste säga något om Asterións hus. Som Borges skriver så är det “ett hus som det inte finns maken till på jordens yta”. Och nog är det ett besynnerligt hus med dess vidsträckta stengångar och cisterner och fraktala geometri där “alla delar av byggnaden återfinns flera gånger om” och varje rum också är ett annat rum. Men det är ändå inte mer besynnerligt och vidsträckt än Asterión själv. På knappt fyra sidor skildras hela hans liv i ett drömskt och förtätat flöde av tankar där ensamheten endast triumferas av längtan efter befrielse.
Det är inte ofta jag blir särskilt berörd av noveller — och vad gör väl det, allt här i livet handlar inte om att bli berörd — men Asterións öde berör mig starkt. Det frambringar rent av tårar. Jag måste ha läst novellen tio gånger på en vecka, tyst för mig själv och högt för mig själv och även en och annan högläsning i sällskap med andra. Att det ens är möjligt att åstadkomma så mycket på fyra ynka sidor. Jag läser om och om igen för att återuppleva oändligheten och svindeln och för att förstå hur han gör, den gode Borges. Hur går det till?
I Vintergata skriver Kjell Espmark:
Om man tänker tanken att varje människoliv rymmer ett ögonblick där all erfarenhet och alla värderingar förtätas i en plötslig insikt, skulle det universum av tid som omger oss glimma som en vintergata av sådana epifanier, ibland hänfört ljusa, oftare bittert dämpade men alltid med en glans av mänsklig klarsyn.
Asterión är måhända ingen människa men han lyser likväl lika starkt som en nebulosa i Espmarks universum. Faktum är att det lika gärna kunde vara Asterión själv som skapade allting.
Allt finns till många gånger om […] men två saker i världen tycks finnas blott en enda gång: den obegripliga solen ovanför och Asterión nedanför. Kanske har jag skapat stjärnorna och solen och det väldiga huset, fast jag inte minns det längre.
(Asterións hus finns med i den nyligen utgivna novellsamlingen Alefen av Jorge Luis Borges.)
