(En parantes om skrivande)
(B-sida till förra inlägget.)
I ärlighetens namn har jag inte läst någon av Ivar-Lo Johanssons romaner. Är ju inte så förtjust i arbete och då klingar arbetarförfattare knappast väl.
Arbete är för maskiner, människor borde ägna sig åt dub, litteratur, rymdfärder och att mäta hastigheten på neutrinopartiklar.
Att skriva en roman består inte enbart av förolämpningar mot introverta dagdrömmare, Johansson har även en del insikter att bjuda på när det gäller litterärt skapande. Det visar sig att den gamle lantarbetaren redan tidigt identifierade remixen som ett naturligt arbetssätt. Han skriver:
Det är förbluffande att nästan ingen författare nånsin kan “hitta på” något själv. Han möblerar om, konstruerar, sammanför, och blandar till lite, men han skapar ytterst obetydligt som är nytt.
Johansson var även väl medveten om romanens oförmåga att sanningsenligt beskriva världen. Allt skrivande är som bekant fiktion eftersom det alltid sker urval, tolkning och gestaltning. Eller som proletären uttrycker sig:
Romantikern fordrar av konsten att den ska hitta på, realisten fordrar av den att den ska tala sanning. Bägge lyckas vanligen med att ljuga lika friskt. Det vill säga romantikern förmår inte hitta på, och realisten lyckas inte tala sanning.
Litteratur är alltså resultatet av en lång rad misslyckanden, lite som EU.
