Maskinskrift

Dödsplaneten #2 (+ kassettband)

leave a comment »

Dödsplaneten #2 är här, fyrtioåtta A5-sidor om däggdjurssmärta, alternativa universum och biomassans plågade sorl. Den här gången går resan ned i jorden, till svamparnas, mycelets och hyfernas rike. Vi får stifta bekantskap med Heiko och hans vän och följa med på några av deras strövtåg, som den gången när de råkade ut för ett telepatiskt anfall från en hjärnsvamp. Miloslav Mečíř gör ett gästspel, liksom hans hårdslående nemesis Ivan Lendl. Likaså deras landsman, den tjeckiske mästeranimatören Jan Švankmajer, som passerar förbi (vid precis rätt tillfälle). Man skulle nästan kunna kalla #2 för det tjeckoslovakiska numret.

Och så kommer en och annan insekt upp till ytan. Närmare bestämt ett antal miljarder av dem.

Om man så önskar så medföljer även ett kassettband (C25) med ockulta ljudinspelningar. Dödskassetten är resultatet av två dagars strid mot dåliga lödningar, helgstängda restauranger och demoniska bandekon. Det finns ytterst få exemplar, antingen om banden tar slut eller om min lust att kopiera upp dem upphör…

Enbart fanzinet kostar trettio kronor (byteshandel är tänkbart), fanzin + kassettband femtio kronor. Frakt ingår i priset. Maila mig på den adress som bildas av de kursiverade avsnitten som följer: först pontus och sedan ett @ och slutligen dodsplaneten.se. Eventuellt fungerar PayPal till samma mailadress, men jag har aldrig provat.

dodsplaneten2

Written by Pontus

23 juni 2014 at 12:21

Publicerat i Void

Tagged with

Sommarlov

with one comment

Jag har räknat ned dagarna till midsommar. Midsommarafton blir första dagen på mitt tre månader långa sommarlov. Tre månaders befrielse från den svavelosande skändlighet som vissa — på fullt allvar! — kallar arbetsliv, som om de inte vore medvetna om den flagranta självmotsägelsen.

Det är ingen idé att vänta på bättre tider och vettigare politik. Arbetstidsförkortning kommer inte att ske inom en överskådlig framtid, kanske inte ens under min livstid. Utvecklingen går åt fel håll. För drygt femtio år sedan fanns visioner om att robotar och maskiner skulle befria människan från arbetets vedermödor. Idag är sådana tankar närmast blasfemiska. Den moderna tillväxt- och arbetsreligionen fungerar inte ihop med fria och icke-handlande människor. Man fortsätter låtsas som om den globala efterfrågan av varor och tjänster är tillräcklig för att motivera slaveriet av vuxna människor. Förutom ett gigantiskt mänskligt lidande har detta orsakat enorma skador på ekosystemen och avsmältning av världens alla glaciärer.

I arbetslinjen finner man den gemensamma nämnaren för nästan varje politisk ideologi: skräcken för den fritt flanerande människan. Fyrtio timmars arbetsvecka är ett effektivt sätt att paralysera människor till lydnad och underkastelse. Med hjälp av pengar och lönespridning uppstår ett begär som upprätthåller ordningen. Arbetarna ser inte ens tyranniet utan är fullt upptagna med att göra karriär, utmanövrera sina motståndare och på så sätt öka lönen, köpa ännu fler bilar, allt större hus och samtidigt klara av banklånen. Det som till slut återstår av människan efter långvarig exponering för arbetssamhället är en hunsad och inställsam narkoman som inte längre kan känna förundran. Det är en människa som tappat förbindelsen till jorden och kosmos.

Arbetsreligionens överstepräster pratar om människor utan arbete i de mest förklenande ordalag — som om de vore avfällingar. Man använder begrepp som utanförskap, sysslolöshet, passivisering och bidragsberoende. På så sätt bygger man upp en skammens brandgata mellan de som förvärvsarbetar och de som av olika anledningar inte gör det.

I själva verket är just lönearbete det mest passiviserande jag överhuvudtaget upplevt. Inte ens skolan kunde försätta hjärnan i ett sådant nollställt, dreglande tillstånd. Kontoren är fyllda till bredden av folk som försöker intala sin omgivning (och sig själva) att de har Så Mycket Att Göra. Ett fascinerande skådespel när man inser hur lite som faktiskt blir gjort. Man må vakna med ett kreativt ursinne uppdämt i kroppen, men efter en hel dag i ett öppet kontorslandskap så falnar även de hetaste glödhärdar.

Jag blir nedstämd när jag tänker på hur mycket tid industrin och näringslivet stulit från mig. Så mycket som blivit oläst, oskrivet, otänkt och oupptäckt.

Man får helt enkelt ta tag i saken själv, gå ned i arbetstid, gå miste om lön och pension. Och jag vet att jag är bortskämd, alla har inte den möjligheten. Men det största hindret är varken oförstående chefer eller brist på ekonomiskt spelrum, nej, det största hindret verkar vara att överhuvudtaget tänka tanken att det är möjligt att arbeta mindre. Så hårt hjärntvättade har vi blivit av arbetssamhället.

Men nog om detta. Snart börjar strövtågen.

Written by Pontus

19 juni 2014 at 10:19

Publicerat i Void

Åh, Anne!

with one comment

Anne Laplantine är utan tvekan en av 2000-talets mest intressanta musikskapare. Sedan millenieskiftet har hon släppt besynnerlig popmusik under diverse olika namn. Jag skrev om henne för två år sedan och postade en spellista som jag fortfarande kan stå för.

De senaste åren har det blivit allt glesare mellan skivsläppen, men istället har hon lagt upp en mängd låtar på SoundCloud. Amerikanska Powdered Hearts Records gjorde förra året en kulturgärning genom att ge ut Selected Internet, en kassett där man samlat en del av Annes musik från de senaste åren (från SoundCloud och annorstädes). Jag fick kassetten på posten för en vecka sedan och har väl snart lyssnat sönder den. Den är helt lysande!

Om Anne Laplantines tidiga musik blandade elektronisk popmusik med akustisk sådan — ibland rak och okomplicerad, ibland glitchig och strulig — så har hon under 10-talet istället rört sig än mer mot chipmusikens domäner. Låtarna på Selected Internet (och SoundCloud) låter inte sällan som MIDI-filer från 90-talet, uppspelade genom en Roland MT–32 eller genom ett sådant där FM-chip som satt på tidiga ljudkort till PC-datorer.

Det är musik utan större “production values”, det är geniala poplåtar förklädda till bagateller. Ibland låter musiken som Wendy Carlos, ibland som den bästa dröm man någonsin haft, ibland som en fuga från ett annat århundrade, ibland som spelmusiken från ett spel man önskar fanns. Den gemensamma nämnaren är en nästan monstruös känsla för melodier. Lyssna!








Written by Pontus

3 juni 2014 at 22:13

Publicerat i Void

Tagged with

döden döden döden

leave a comment »

Det grymma svärdet #18 har kommit ut. Svärdet är en slags underjordisk kulturtidskrift som vågar vägra sådana civilisatoriska fernissor som innehållsförteckning, sidnumrering, enhetlig formgivning och korrekta avstavningar. Temat för numret är död och sorg. Jag bidrar med en text som, kvantitativt sett, torde vara den mest dödliga i hela numret. Det är en något förlängd och delvis omarbetad version av en text som tidigare publicerats här på bloggen. Efter att ha läst drygt elva trettondelar av numret kan jag konstatera att det råder en viss brist på insekter. MEN, detta vägs delvis upp av en serie av slobby psyk där mycelium är flitigt förekommande.

Written by Pontus

20 maj 2014 at 20:12

Publicerat i Void

Tagged with

En pneumatisk trummaskin

with 5 comments

Efter veckor av oro, maktlöshet, leda och däggdjurssmärta gick jag till slut vinnande ur striden genom att konstruera en trekanalig, pneumatisk trummaskin! Den består av:

  • en styrenhet
  • ett ventilblock (innehållande tre ventiler)
  • två pneumatiska spjäll
  • en sequencer i form av ett Pythonprogram
  • diverse småsaker (slangar och annat)

Trummaskinen är pneumatisk i den meningen att det är pneumatikens själva biljud som står för ljudalstrandet. Rytmer byggs alltså upp av pysande tryckluft och skallrande spjällventiler. Givetvis kan man ställa in tempot i BPM!

Sequencern styrs av textfiler, formaterade på ett sätt som påminner om användargränssnittet i gamla trackers. Så här kan innehållet i en textfil se ut:

30  50
-   0
-   -
-   -
-   50
-   0
0   -
-   -
20  50
-   0
0   -
-   -
-   50
-   0
-   -
-   -
20  50
-   0
0   -
-   -

Varje kolumn beskriver en “pattern” och styr en ventil. Siffrorna anger spjällposition eller styrströmmens PWM. Vid ett tillfälle höll jag på att bli döv av att styra ut 100% PWM (vidöppet) till en ventil där inget spjäll var inkopplat. Åtta bar tryckluft genom en smal ventil, rakt ut i luften — det är vad jag kallar brusgenerator!

Instrumentet kommer med vissa begränsningar och egenheter. Mekaniska fördröjningar i systemet gör att det är svårt att programmera tajta rytmer. Det innebär inte att de blir charmigt svängiga, nej, det här är ett instrument för osvängig musik/icke-musik! Den pysande tryckluften är ganska bra på att imitera hihats och virveltrummor. Pneumatiska cylindrar är tämligen usla på att imitera feta baskaggar.

Igår spelade jag in några av de pneumatiska beats jag gjort. Det var lite nervöst. Jag satt med bandspelaren i ena handen och den andra på tangentbordet, redo att när som helst avbryta farsen med Control-C. Det kunde ha blivit lite jobbigt att förklara vad jag pysslade med där inne i labbet… Tyvärr blev inspelningarna lite av en besvikelse. Mycket av den metalliska karaktären och industriella potensen gick förlorad. (Jag måste skaffa en bättre inspelningsutrustning…)

Men jag slängde i alla fall ihop ett ljudkollage/låtfragment på förmiddagen med följande instrumentering:


I slutändan använde jag bara ett enkelt enkanaligt beat (ett enda spjäll). De flerkanaliga sekvenserna lät helt enkelt för dåligt på inspelningen (men desto bättre “live”).

Written by Pontus

16 maj 2014 at 16:12

Publicerat i Void

Tagged with , ,

Om ljudinspelningar

with one comment

  1. Björken utanför balkongen har nu definitivt slagit ut. Små yrvakna löv fläker ut sig under solen för första gången. Det är en vacker syn, men hur låter det? Jag vill spela in ljudet av trädens uppvaknande ur vinterslummern, dånet från klorofyllet som strömmar genom stammen och skottens långsamma explosioner.

  2. Ett av många potentiella pyssel: att konstruera en kontaktmikrofon. För detta behöver man en piezokristall, till exempel från en uttjänt klockradio. Jag har behållaren för elektronikavfall under uppsikt, men allt jag ser i soprummet är kläder, enorma mängder kläder. Varför slänger folk hela och fräscha kläder? Jag fattar inte! Det är uppenbart att varje soprum behöver en sopråtta som jag som räddar det som räddas kan.

  3. I julas när jag städade ur en garderob i mitt gamla rum i föräldrahemmet, fann jag två omärkta minikassettband. Tyvärr verkar själva bandspelaren ha gått förlorad, men jag vet att de där kassetterna är en guldgruva för förpubertal surrealism. Jag måste helt enkelt få tag i en ny minikassettbandspelare.

  4. Favorit bland ljudinspelningar: valfri kvasar — egentligen det enda beviset på att underligheter förekommer i universum.

  5. I skriften Remanens, eller bandspelaren som re-pro-du-da-ktionsteknologi skriver Jesper Olsson bland annat om bandspelarens föregångare, telegrafonen, och om hur ljudinspelningar redan från första början var subversiva till sin natur:

    [E]ftersom telegrafonen var gjord för inspelning av telefonmeddelanden uppfattades den snart som ett hot mot integritet och privatliv — och mot all slags verksamhet som vilade på sekretess. Tillverkarna var dock inte sena att upplysa om denna lockande egenskap: “Reklamannonser och pamfletter för telegrafonen glorifierade uppfinningens potential för telefonövervakning och bedrägeri och lyfte dessutom fram dess användbarhet för att gillra fällor och till och med utpressning”, som teknikhistorikern David Morton framhåller.

  6. Har funderat på att i smyg spela in åtminstone en del av alla de meningslösa möten man tvingas halvsova sig igenom. Det känns viktigt att dokumentera vad oskyldiga människor i vår tid utsattes för.

  7. WSB har förstås skrivit en hel del om bandspelare och ljudinspelningar, bland annat i Electronic Revolution. Följande passage från denna skrift måste vara något av det roligaste som överhuvudtaget skrivits:

    Here is a sample operation carried out against The Moka Bar at 29 Frith Street London W1 beginning on August 3, 1972… Reverse Thursday… Reason for operation was outrageous and unprovoked discourtesy and poisoned cheese cake…
    Now to close in on The Moka Bar. Record. Take pictures. Stand around outside. Let them see me. They are seething around in there. The horrible old proprietor, his frizzy haired wife and slack jawed son, the snarling counter man. I have them and they know it.
    “You boys have a rep for making trouble. Well come on out and make some. Pull a camera breaking act and I’ll call a Bobby. I gotta right to do what I like in the public street.”
    If it came to that I would explain to the policeman that I was taking street recordings and making a documentary of Soho. This was after all London’s First Expresso Bar was it not? I was doing them a favor. They couldn’t say what both of us knew without being ridiculous…
    “He’s not making any documentary. He’s trying to blow up the coffee machine, start a fire in the kitchen, start fights in here, get us a citation from the Board of Health.”
    Yes I had them and they knew it. I looked in at the old Prop and smiled as if he would like what I was doing. Playback would come later with more pictures. I took my time and strolled over to the Brewer Street Market where I recorded a three card Monte Game. Now you see it now you don’t.
    Playback was carried out a number of times with more pictures. Their business fell off. They kept shorter and shorter hours. October 30, 1972 The Moka Bar closed. The location was taken over by The Queens Snack Bar.

  8. Plötslig insikt: INGEN bokhylla är komplett utan en grandios rullbandspelare!

  9. Åh, kassettbandsutgåvan av Ernst-Hugo Järegård läser Skräckens labyrinter av H.P. Lovecraft… Det är Ernst-Hugo i sitt esse, han är ett med magnetbandsartefakterna. Inte ens Dolbys fruktade brusreduceringsteknologier rår på hans demoniska fräsande och guturala väsningar. Magnetism och människa i PERFEKT symbios!

  10. Måste. Ha. Schweizisk magnetbandsteknologi! Revox B77 MKII, åh, jag vill ÄGA dig! Jag vill avmagnetisera dina tonhuvuden! Och Nagra IV-S! (Kom till pappa! KOM!) Fan! Fan! En precisionsmonterad Nagra SNS, ge mig den! Ge mig nu! Nu! NU! I will kill for you!

  11. I ljudinspelningarna gömmer sig folksjälen. Det upptäckte gänget bakom Hockey Rawk som 2008 gav ut kassetten Hemmabryggt (utsåld, men finns i sjön). Den består av upphittade ljud ur den svenska myllan: lokala folksångare, en gotlänning som härmar djur, bisarra körer, kristen freak out, etc. Lars Nilsson, som utgör ena halvan av Hockey Rawk, intervjuas i fanzinet Hunden som vägrade dö #3:

    Den tjuvenkla grundtanken var att sammanställa kassettinspelningar från det Sverige jag och Peter växte upp i. 80-talet och de allra första åren på 90-talet. Ett Sverige fullt av dårskap, uppfinningsrikedom, skoj, bus och tristess. Det var med kärleksfullt allvar vi gjorde “Hemmabryggt”. Jag och Peter var livrädda att den skulle klassificeras som “ploj” eller ses som någon form av hånhumor. Men “Hemmabryggt” är oftast bra på riktigt.

  12. I alla fall så är en “inofficiell uppföljare” till Hemmabryggt på gång. Ljud sökes.

  13. På 70-talet spelade min pappa in ett långt samtal med ett av många original i den by i Dalarna där han växte upp. Häromåret hjälpte jag honom att digitalisera inspelningen, men trots det har jag fortfarande inte hört den. Jag tror och hoppas att den är full av sådana fantastiska anekdoter som farsan, fastrar och farmor berättade under uppväxten, berättelser från en tid då Assar och Nollberga var en realistisk skildring av svenska landsbygden (till exempel den om drinkaren som sköt grannens ko när fyllehungern slog till och skafferiet var tomt). Fler borde spela in samtal och fånga upp lite av allt det där som historikerna inte alltid mäktar med: livet, drömmarna och galenskapen. Någon dag ska jag spela in farsan och låta honom berätta om gamla tider och hur i helvete han kan vara så jävla positiv när glaciärer över hela världen krymper dag för dag. (Jag vill betona att den här typen av inspelningar är helt öppna, ej dolda, och har absolut INGENTING med punkt sex att göra.)

Written by Pontus

6 maj 2014 at 10:50

Publicerat i Void

Tagged with ,

Gubbrock

with 8 comments

Ibland blir det mer tydligt än annars att tiden obönhörligt tickar på. Häromdagen insåg jag till exempel att de som föddes i anslutning till att Aphex Twins senaste fullängdare kom, blir tonåringar till hösten.

Måndagen den 22 oktober 2001 släpptes Drukqs. Fredagen före, eller om det var fredagen efter, anlände den till Stockholms skivbutiker. Jag minns att jag hängde på låset till Andreas Skivor som låg på Skånegatan. Min kropp nästan sprakade av förväntan när jag åkte hem med den överdimensionerade vinylutgåvan under armen. Jag hade väntat tålmodigt i flera år på en ny Aphex Twin-skiva. Alla former av aktiviteter var inställda den här dagen.

När jag kom hem lade jag upp den första av de fyra skivorna på skivtallriken. Sedan lyssnade jag i tre dygn, med avbrott endast för sömn och mat.

Så här i efterhand kan man konstatera att Drukqs inte riktigt är det monumentala mästerverk som jag uppfattade den som för tretton år sedan. Jag upplever det som ganska spretigt och lite ofokuserat när jag lyssnar igenom albumet för första gången på flera år. Men det finns toppar som jag fortfarande anser vara absoluta mästerverk, till exempel Vordhosbn. Första gången jag hörde den låten grät jag (det är sant!). Jag lyssnade på den om och om igen, det tog flera timmar för mig att komma förbi A-sidan. Än idag kan jag bli tårögd av partiet mellan 1.13.54 och 1.58.79 när musiken tycks bryta sig loss ur sina bojor och under 45 sekunder sväva alldeles fritt och magnifikt. Jag får en bild i huvudet av Richard D. James som andfådd kämpar med att återfå kontrollen av en skenande maskinpark som likt en framrusande hund för en kort stund struntar i husses ilskna rop.

Och till hösten fyller Drukqs alltså tonåring. 2005 gav Richard D. James ut den acid house-influerade 12”-serien Analords (under sin gamla pseudonym AFX) och sedan dess har det i princip varit tyst.

Jag kan inte påstå att jag går och väntar på en ny skiva, så som jag gjorde för femton år sedan. Men ibland när jag lyssnar på någon gammal Aphex-skiva så drömmer jag mig bort och fantiserar om en storstilad comeback som vänder upp och ned på Musiken Som Vi Känner Den, att han gör något helt vansinnigt, släpper en box med femtio skivor (som oljudsveteranen Merzbow gjorde med Merzbox!) eller börjar sända ut nytt material via nummerstationer.

Samtidigt, på annat håll, drömmer grånande herrar om (ännu en) storstilad återkomst av John Fogerty eller Morrissey eller Brian Wilson.

Written by Pontus

3 maj 2014 at 12:19

Publicerat i Void

Tagged with

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.