Maskinskrift

Mannafantasier

leave a comment »

Och här är problemet: Jag skriver en text om bomberna och krigen, om männen och kukarna. När jag är klar belönar jag den vilt frustande, dopaminkrävande däggdjurshjärnan med det enda den egentligen vill ha: våld och ödeläggelse. Och jag fullkomligt massakrerar Protoss-slöddret med min stolta Terran-armé i StarCraft II. Bombardemanget de små rymdalverna får utstå under belägringen… Dö, era jävlar, dö! skriker jag och märker knappt att jag dreglar. Och jag landsätter trupper från luften och skapar en andra front. Fingrarna smattrar fram över tangentbordet för att hela tiden mata krigsmaskinen. Jag har inte ätit ännu, men jag måste få lite strid innan lunch. Och jag njuter när arbetarna rusar in mot eldgivningen i ett sista desperat försök att bryta belägringen. De förintas till ljudet av mitt hånfulla skratt. Död överallt, bara ond bråd död! Kartan är min och jag ska härska över den med stålet och granaterna. Jag ska bryta alla mineraler, pumpa upp all gas. Och den som kommer i min väg ska jag utplåna om så världen går under! Elitförband som vi så stolt kallade oss och under de tunga artillerikrevaderna i den norrländska skogen så putade byxorna på de unga männen. Huggtänderna blottades i deras leenden. Det var fred, men än fanns det hopp. Ljusförstärkarna färgade världen grön om natten, vi var rovdjuren som spanade på de svaga och veka. Det sades att en av kaptenerna varit främlingslegionär och när pojkarna ställde upp sig inför honom var ansiktsdragen strama och ögonen tindrade av militant respekt. En man på ett jobb berättade om brorsan som bevarat fred i Afghanistan: StarCraft är det enda som påminner om striden. Han spelar varje kväll.

Written by Pontus

19 september 2014 at 17:15

Publicerat i Void

Tagged with ,

Då skall du giva dem till spillo

leave a comment »

Vi bränner deras byar, vi fäller deras fruktträd, vi dödar deras kvinnor och barn. Är det, frågar jag än en gång, bästa sättet att lära dem älska civilisationen?

Frågan ställdes 1885 av folkrättsjuristen Joseph Hornung med avseende på kolonialmakternas framfart bland “vildar” och “barbarer” i kolonierna. Och det fanns fler tillfällen att ställa frågan under århundradet som följde.

Nu dog du: Bombernas århundrade av Sven Lindqvist handlar om bomberna, Bomben, bombmännen och de bombade under nittonhundratalet. Boken utgörs av fyrahundra kronologiskt ordnade punkter, med 22 ingångar som leder till lika många vindlande stigar genom såväl boken som århundradet. Eller om man så vill, 22 irrvägar genom moralens och humanismens kollaps. Det är påfrestande läsning. Man vill ofta slå igen boken, och gör det också. Samtidigt så finns det en lindring i att man då och då ändå förmår sig själv att öppna ögonen och stirra ned i avgrunden.

Flera av kapitlen, eller berättelserna bakom ingångarna, handlar om de fruktlösa försöken att tygla kriget genom krigets lagar, en juridisk fars vars början kan spåras till 1600-talet och som fortsätter än idag. Lindqvist beskriver sakligt hur de stridande nationerna ständigt kortsluter juridiken. Under mellankrigstiden, på 20- och 30-talet, fördes bombkrig mot olika folkslag i de europeiska kolonierna i Nordafrika och Mellanöstern. Det handlade om rena terrorbombningar mot byar och civila — ett klart brott mot rådande krigslagar enligt Haagkonventionerna. Men kolonialmakterna ansåg inte att de förde några krig, “polisiära insatser” kallade man det. Dessutom menade de att vildar och barbarer inte hade några folkrättsliga privilegier. Sådant anbelangade enbart civiliserade länder. “När civilisationens grundsats står i strid med mänsklighetens skrivna lagar, måste de senare vika” som en av kolonialismens teoretiker uttryckte saken. Den civilisationens grundsats han talade om var det militärtekniska framsteget.

Med Guernica kom bombkriget till Europa. Den fruktan som mer spekulativa författare gottat sig i under årtionden blev plötsligt påtaglig. När de allierades bomber under 40-talet förintade stadskärnor och bostadskvarter i såväl Tyskland som Japan fann man åter igen legitimiteten i juridikens kryphål och gråzoner: Var staden verkligen oförsvarad? Invånarna hade ju försetts med bambuspjut, sa man. Hade brittiska flygare fått order om “area bombing” istället för att begränsa sig till militära mål? Nattbombningar, sa man, inbegriper med nödvändighet att bomber faller inom det område där målen är belägna.

Under andra världskrigets senare del upphörde man med sådana sentimentala bortförklaringar och hängav sig istället till fullo åt det totala kriget. Den 28 juli 1943 dog femtio tusen människor under bombningen av Hamburg. Den 13 februari 1945 bombades kulturstaden Dresden. Syftet var att avbryta tågtransporterna till östfronten, men järnvägsbron över floden Elbe stod kvar efter anfallet. Istället dog hundra tusen människor i en aldrig tidigare skådad eldstorm. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut var där som krigsfånge och skrev om händelsen i bland annat Slakthus 5 eller Barnkorståget.

De senaste åren har jag märkt av ett antal mentala ålderskrämpor. Jag har nästan slutat titta på skräckfilm eftersom jag blir rädd och inte längre njuter av det. Jag har känt en allt större olust inför fiktivt våld, framför allt i datorspel. Sist, men inte minst, så blir jag upprörd när jag läser och hör talas om avskyvärda dåd och oförätter. Jag saknade inte empati som ung, intalar jag mig, snarare rörde det sig om en förmåga att fiktionalisera och distansera sig från verkligheten, ungefär som när en drönarpilot styr sin farkost över vildarna på marken, tryggt och säkert tusen mil därifrån. Hur det än är med den saken så stannar jag ideligen upp i läsningen och utbrister: “Det här är ju upprörande!” Det må låta komiskt, men det finns inget komiskt med det tilltagande förakt jag känner över vår förmenta civilisation och den bloddrypande grund den vilar på.

I alla fall, när världskrigen var slut så bombade man Korea. Sedan Vietnam. Och Laos lite vid sidan om, liksom för att inte tappa stinget (230000 ton bomber, 150000 döda bönder). Och varje natt föll imaginära vätebomber över städerna och länderna och förångade skyskraporna innan spillrorna ens nått marken. För en del var det mardrömmar, för andra en flykt bort från fredens och vardagens omanliga dekadens. Lindqvist skriver:

Mellankrigstidens människor hade varit rädda för att bli bombade tillbaka till barbariet — till smutsen, svälten och råttorna. Men under efterkrigstiden började barbariet för många, i synnerhet amerikanska män att framstå som löftesrikt. Hotet om förintelse öppnade dörren för mannafantasier med rötterna i gamla Vilda Västern-drömmar.

Lindqvist citerar den israeliska militärhistorikern och krigsteoretikern Martin van Creveld. Han säger: “Ett viktigt sätt för män att uppnå glädje, frihet, lycka, ja rentav delirium och extas, är att inte stanna hemma hos hustru och barn utan att, ofta nog gladeligen, offra sina nära och kära för att få — krig”. Han säger: “Man misstänker att om män blev tvungna att välja skulle de föredra krig framför kvinnor”.

Sven Lindqvist måste vara en av de hårdaste författarna vi har i Sverige. Hans sätt att frilägga historiens fasor och orättvisor i korta, sakliga punkter är direkt utmattande. Men han ger sig inte, ryggar inte för något, utan bara fortsätter in i den vedervärdiga sörja av rasism, våld och manlighet som utmärker historien. Han berättar, oförtröttligt och skoningslöst, mer om napalm och bombtyper och bombskador än någon människa vill veta.

Hur kom vi hit? Hur kunde goda kristna människor få för sig att utplåna hela folk och sätta världen i brand? Så här lyder punkt 31:

Puritanerna kom till Irland och Amerika med Bibel i hand. Bibeln gav dem rätt. Vad de utförde var bara Herrens befallning i Femte Mosebok, sjunde kapitlet:

”När Herren din Gud låter dig komma in i det land dit du nu går, för att taga det i besittning, och när han för dig förjagar stora folk — hettiterna, grigaséerna, amoréerna, kananéerna, periséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk, större och mäktigare än du — när Herren, din Gud, giver dessa i ditt våld och du slår dem, då skall du giva dem till spillo; du skall icke sluta förbund med dem eller visa dem nåd. […] Och alla de folk som Herren, din Gud, giver i din hand skall du utrota; du skall icke visa dem någon skonsamhet. […] Och han skall giva deras konungar i din hand, och du skall utrota till och med deras namn, så att de icke mer finnas under himmelen. Ingen skall kunna stå dig emot, till dess du har förgjort dem.”

Folkmordet finns inskrivet redan i vår kulturs tidigaste och heligaste urkunder. Läs Gamla Testamentet. Läs Iliaden. Läs Eneiden. Där står det hur man gör.

Written by Pontus

19 september 2014 at 14:08

Publicerat i Void

Tagged with ,

Händelser av ringa betydelse

leave a comment »

Det blev höst över en natt. Sinnet blev tungt och kroppen bar inte längre upp kläderna. Jeansen veckade sig över de utmärglade benen. Hållningen rasade samman och jag släpade mig fram genom tämjda skogar under planlösa promenader. Löven var urblekta och tysta. De jag mötte saknade ansikten och röster. Bara hundarna såg ut som de skulle, och i deras ögon naturens blodisande tomhet. Jag skrev som vanligt. Jag återupptog dagboken. Jag skaffade en reservoarpenna för att få höra det rätta raspet mot papperet. I köket var radion avstängd nästan jämt. Jag spelade flipper på den lokala grillen tills mynten tog slut. En viss WAR hade alla high-score. Där fanns också akvarierna. Undervattensvärlden lyste rogivande i skymningen. Ett sjunket skepp i plast och fiskarnas gapande mot glasbarriären. Hemma blommade balkonglådorna fortfarande. Man kunde sitta stilla i solen utan att frysa. Men livet var dämpat och insekter och fåglar syntes knappt till. Jag läste en bok om när de satte världen i brand. På natten kunde jag inte sova och gick ut på fältet och la mig på rygg. Gapande förlorade jag mig i stjärnglansen.

Written by Pontus

17 september 2014 at 10:53

Publicerat i Void

Tagged with

[utan titel]

leave a comment »

Jag planerar att åka till Sarek och aldrig någonsin återvända. Där ska jag leva ut mina anarkoprimitivistiska fantasier till vägs ände. Från och med nu hör jag till de hemlighetsfulla. Om människor närmar sig där ute i vildmarken kommer jag genast att gömma mig. Jag tänker övergå till en kost enbart bestående av fisk och bär och förbjuden föda. Faktiskt så gjorde jag det redan för flera år sedan. Och jag fruktar ej vintern, tystnaden eller stjärnhimlen. Jag ska leva som nomad. Mitt personliga kontaktnät kommer slutligen att reduceras till en mantel av spindelnät och mycel som jag strävsamt släpar efter mig genom terrängen. Jag kommer att skriva, men endast i blod. Och jag kommer att sända med en riktad antenn mot utvalda stjärnor. Det blir tid över för fantasier, givetvis. Om glaciärer, pianostämmare, matematiska system och andra utomvärldsliga excesser. För att komma till Lappland planerar jag att stjäla den största bilen i hela Mälardalen. Jag har inget körkort och allt jag vet om trafikvett och framförandet av fordon har jag lärt av Jean-Luc Godard och filmen Weekend. Varje bil jag passerar ska bli en lägereld. Varje människa en måltid. Och de kommer att släppa Bomben över alla samhällen jag åker igenom. Men min hud är flamhärdig och Sarek kommer att skonas på grund av en hittills förbisedd kosmisk princip. Jag kan inte berätta allt. Det finns hemligheter att bevara. Särskilt när det kommer till vildmarker.

Written by Pontus

15 september 2014 at 19:36

Publicerat i Void

Sextiosju frågor

with 3 comments

  1. Hur låter en gravitationsvåg?
  2. Vilken nytta gör en bagatell?
  3. Kan man spela på en DNA-sträng?
  4. Angränsar verkligen drömmen till verkligheten?
  5. Har någon sett en synergieffekt?
  6. Vem är ett barn?
  7. Varför inte bohrium?
  8. Vem är kristallbaserad?
  9. I vilken krypta ligger mästaren?
  10. Har väggarna öron?
  11. Vilken färg har en elektron?
  12. Varför särskriver chefer?
  13. Vem vill vara ett primtal?
  14. Ligger gränsen mellan norr och syd i norr eller syd?
  15. Kan man rama in en upphittad utopi?
  16. Är det tid för evolution?
  17. Hur många blommor bör var och en plantera?
  18. När kan man räkna med De Gamla?
  19. Vem är tredje part?
  20. I vems namn handlar handelsministern?
  21. Är George Bush den roligaste presidenten?
  22. Vad är SI-enheten för handlingsförlamning?
  23. Kan man hyra mänsklig beräkningskraft från Amazon?
  24. Har fiskarna förtjänat det?
  25. Hur källsorterar man folkvett?
  26. I vilket syfte lägger regeringen kalcium i min kost?
  27. Kan man räkna ut vem som är mest barsk?
  28. Får man ta med en vilsen val hem?
  29. I vilken riktning har mitt liv påverkat entropin?
  30. Får man ta med sig en vän?
  31. Vem räknar djuren?
  32. Hur många är midnattsgästerna?
  33. Har Hegel hört min nidsång?
  34. När börjar andra akten?
  35. Är det lagligt att skicka brevbäraren med posten vid logisk bevisföring?
  36. Vem vill bli kannibal?
  37. Hur många kommunistiska brandtal tål en film?
  38. Kan jag lita på insekter?
  39. Är en dagbok sanningsenlig?
  40. Vill någon lämna solsystemet?
  41. Skulle du hoppa bomb i ett svart hål?
  42. Ska vi starta ett rymdprogram?
  43. Är en fjäder av rätt dimension allt du saknar till din frienergigenerator?
  44. Kommer de att släppa bomben?
  45. Fungerar brandsläckaren när man väl behöver den?
  46. Hur gick det sen?
  47. Kan man brusreducera sig till döds?
  48. Har någon tappat en solfjäder på Antarktis?
  49. Vem släpper en komet med blicken?
  50. Är myror kommunister?
  51. Kan man vara folkbokförd under havet?
  52. Får man slå tillbaka?
  53. Var går gränsen för en potatis?
  54. Vilken roll spelar rotfrukter i det fascistiska maktövertagandet?
  55. Har någon legat med en vulkan?
  56. Finns det planeter av rent fett?
  57. Är det rätt att förstöra getingars bosättningar?
  58. Får man formalinkonservera sina ovänner?
  59. Vem äger jordens mitt?
  60. Kan man hoppa av?
  61. Vad finns i en låst koffert på vinden?
  62. Vilka svåra frågor har enkla svar?
  63. Ska jag satsa mina pengar i ett hotellbygge på Caymanöarna?
  64. Nya män på nya poster?
  65. Vad går det hela egentligen ut på?
  66. Vem är det som kör?
  67. Det måste väl finnas någon slags övre gräns?

Written by Pontus

2 september 2014 at 09:08

Publicerat i Void

Tagged with

Kabeldragning och dess ockulta sidoeffekter

leave a comment »

Kabeldragning och dess ockulta sidoeffekter är en disciplin som berörts i allt för få romaner. I Den Refuserade Romanen försökte jag råda bot på detta underskott genom att upplåta större delen av ett kapitel åt ämnet. Det är inte snyggt att citera sig själv, men se det som en del i den långsamt avklingande separationsångest som jag går igenom. Här följer i alla fall ett något förkortat och bearbetat utdrag:

Vad skulle hända om jag klippte av den röda kabeln som går strax ovanför de gamla protokollen från kommunfullmäktiges möten? Den som lyser så skarpt när jag hukande går förbi genom korridoren. Plötsligt ser jag inget annat än en vidsträckt röd kabel som sträcker sig ut ur synhåll var jag än befinner mig. Den provocerar mig, den retar mig. Jag hör hur någonting rör sig i den och jag vet att den talar till mig. Klipp mig, klipp mig! säger den. Jag ligger bakom Kc.2 med igenklibbade ögon och håller för öronen. Sorlet är ofrånkomligt och håller mig vaken. Klipp mig, klipp mig! säger den. Varför denna löjliga röda kabel? Vad för nytta gör den? Klipp den, fyller arkivet i, klipp den. Är det med hjälp av den som djävulsmaskinen styr mina hjärnvågor? Överallt dessa kablar, sladdar som sträcker sig genom väggar, under vägar och i vatten. De har dragit kablar på botten av Atlanten för att sammankoppla kontinenterna, som ett civilisationens nervsystem av miljoner miljarder utsträckta nervceller. Menar man på fullt allvar att just den här röda ynkliga skitsladden skulle utgöra en viktig samhällsfunktion? Klipp mig, klipp mig! Och vad kommer i så fall att hända? Kommer världen att rämna? Kommer forskarna i CERN tappa kontrollen över ett svart hål som de fångat in från andra sidan materien? Jag hör det statiska surret från världsrymden i hörlurarna, jag hör gläfsandet från audionomens demoner. Jag kan inte öppna ögonen, men jag ser den röda kabeln framför mig. Den är dragen kors och tvärs på insidan av mina ögonlock, inkopplad till det centrala nervsystemet, bruset från röda blodkroppar som forsar fram på botten av Atlanten. En natt hämtar jag en tång från Gropen och klipper den satans kabeln utan att tveka en sekund. Och ingenting händer — inte ett dyft! Det går en dag och ingen servicepersonal anländer, inga kabelmänniskor syns till, inget tumult utbryter — allt fortsätter som vanligt.

Jag kom att tänka på denna passage när jag läste texten “Ljud/störningsundersökningar” i Varia av Lotta Lotass (som jag skrev om i föregående inlägg). I essän skriver hon bland annat om de många fruktlösa försöken att dra en telegrafkabel över Atlanten, från Newfoundlands Trinity Bay till Irlands Valentia Harbour. Det är då en viss Henry E. Smith dyker upp:

Den andra augusti går [kabeln] av och försvinner i djupet. Därifrån sänder den osammanhängande meddelanden, ord och meningar framstammade av magnetiska stormar och jordströmmar. Telegrafisten — Henry E. Smith — tecknar frenetiskt ned dem innan han får meddelande om att han kommunicerar med avgrunden.

Men Smith är inte bara telegrafist, utan även ockultist med förståelse för kabeldragningens demoniska förbindelser.

Henry E. Smith försvinner ur atlantkabelns historia, men återvänder tillfälligt som vansinnig och förlorad. Havsdjupet har talat till honom. Någonting i det outforskade mörkret har telegraferat. Efter att Smith under en längre tid inte synts till tar sig hans hyresvärd in i hans lilla rum i New Yorks hamnkvarter och återfinner där tusentals sidor med uppteckningar av ljud, läten och vad dessa i själva verket har sagt. Överallt längs väggarna har Smith skrivit “not yet soon” “not yet soon” “not yet soon” — inte än snart, inte än snart, inte än snart — det han tror sig ha hört kommuniceras ur djupet.

I sommar har vi fått lära oss om hajattacker mot de vidsträckta undervattenskablar som utgör stommen i internet. Man tror att hajarna lockas av de magnetfält som genereras av de höga spänningarna och som läcker ut från kablarna. Men hajen är ett uråldrigt djur som har haft hundratals miljoner år på sig att förfina sin ockulta sensibilitet: Klipp den, klipp den! viskar magnetfältet. Klipp den!

Written by Pontus

21 augusti 2014 at 11:17

Publicerat i Void

Tagged with , ,

Föreningen Atom-Noak och Bomben

leave a comment »

För de som tror att de ska slippa fler inlägg om Moby Dick säger jag: inte en chans! Jag har bara en kort läspaus i just den boken för att inte tappa skärpan. Men jag har också läst mycket annat i sommar och en del är faktiskt värt att nämna, till exempel Lotta Lotass essäsamling Varia. Den innehåller texter om så vitt skilda ämnen som polarfarare, fågelspråk, entropi, kartor, ljus, litteratur, rymdfarkoster, Groucho Marx och, inte minst, svårigheten — för att inte säga omöjligheten — att skapa meningslöshet.

I en kort essä om Harry Martinson och hans textuniversum “där utsikten från en grästuva faktiskt, en klar natt, kan sträcka sig ända bort till Andromedagalaxen”, dyker inte Valen upp, men väl skuggan av en annan vit demon, flitigt förekommande på bloggen: Bomben! Lotass nämner att Martinson vid ett tillfälle gästar “Föreningen Atom-Noak u.p.a.” som föreläsare, en förening vars syfte var att utveckla rymdfart och planera för en evakuering från Jorden i händelse av atomkrig.

Föga förvånande blev jag mycket nyfiken på detta märkliga sällskap och när jag satt och läste i min avskildhet, med fötterna dinglande i avgrunden vid världens slut, började jag så smått längta tillbaka till civilisationen och fibernätet och, framför allt, biblioteken.

Det mest uttömmande som skrivits om Atom-Noak tycks vara artikeln Harry Martinson och “Föreningen Atom-Noak u.p.a.” : eskatologiska föreställningar bland svenska ingenjörer under efterkrigstiden av teknikhistorikern och riksmarskalken Svante Lindqvist (publicerad i Kungliga Vitterhets historie och antikvitetsakademiens årsbok 2003). Det som här följer är i mångt och mycket ett referat av denna artikel.

Föreningen grundades av fem civilingenjörer verksamma på ASEA. Ett gemensamt drag hos de fem herrarna verkar ha varit ett genuint intresse för humaniora i olika former. Föreningens ordförande Gösta Rydbeck brukade vid middagar anordna smått bisarra högläsningar ur Macbeth där gästerna tilldelats roller i pjäsen. Flera medlemmar var flitiga skribenter i många olika sammanhang, till exempel Bertil Stålhane som mitt under brinnande världskrig kritiserade den svenska undfallenheten mot Nazityskland. Efter atombomberna över Japan 1945 kom de alla att dela en djupt pessimistisk och sorgesam övertygelse: att världen stod inför en stundande förintelse i ett globalt atomvapenkrig.

Några veckor efter Bomben över Hiroshima träffades de fem civilingenjörerna utanför Ludvika och samtalade om händelsen. Uno Lamm ställde några retoriska frågor: Varför mottar vi inga budskap från högre utomjordiska väsen? Varför tycks det som att hyperintelligens överhuvudtaget inte existerar i universum? Hans svar var enkelt: Bomben. När livet når en viss intelligenshöjd upptäcks så småningom atomklyvningen, och detta leder obönhörligen till att livet utplånar sig självt. Den enda vägen ur denna logiska konsekvens som de fem ingenjörerna kunde se var skapandet av fordon för rymdtrafik för evakuering av mänskligheten.

De första åren la man mycket möda på en patentansökan om raketdrift baserad på atomkraft. Medlemmarna lyckades efter mycket om och men få till stånd ett möte på Patentverket, men av någon anledning dök ingen av dem upp och efter det tycks de ha tappat intresset för patentet. Lindqvist skriver att för Atom-Noaks medlemmar tycks det hela varit “en bisarr form av avkoppling att med låtsat allvar gå igenom alla dessa turer” och att det var “deras motsvarighet till en folklig, medeltida karneval där överhetens riter parodieras”. Nu kan det förstås låta som att föreningen var någon form av subversiv och vänsterradikal studentsammanslutning, men faktum var att flera medlemmar snarare var konservativa och efter föreningens intellektuella omdaning på 50-talet såg vissa det som en viktig strävan “att arbeta för kristendomen”.

I mars 1948 gästar så Martinson föreningens sammankomst efter en inbjudan. Till mötet var även två syndikalister inbjudna för att, som Lindqvist uttrycker det, “säkerställa en debatt i vilket ämne som helst”. Martinson tycks ha varit förhållandevis bildad inom naturvetenskap, men hans motivering till varför rymdresor skulle vara omöjliga var aningen kuriös, nämligen att “lagarna för atomer” endast upprätthålls inom solsystemet — en säregen uppfattning som “ej kunde delas av Styrelsen”. Även om utbytet inte riktigt blev det medlemmarna önskade så verkade kvällen varit lyckad. Martinson läste upp ett par dikter i en bombsäker källare och inte förrän vid tretiden på morgonen gick man hem. De fem medlemmarna i Atom-Noak höll kontakten med Martinson så länge han levde och fick ett dedicerat exemplar av Aniara när den kom ut 1956. Och det tycks faktiskt vara så att mötet och kontakten med föreningen i viss mån inspirerat Martinson till diktverket om den förlorade rymdfarkosten — något som medlemmarna var mycket stolta över och ansträngde sig för att det inte skulle falla i glömska.

Redan under 1950-talet övergav föreningen tanken på rymdtrafik och evakuering undan atomapokalypsen. I en artikel från 70-talet skrev en av medlemmarna:

Vi själva måste lösa alla våra problem. Människans gränser är satta, inte bara av tiden, utan också av de överväldigande avstånden i rymden. Ingen levande kan överskrida dem.

Detta är ju också ett tema som genomsyrar Aniara och det är inte utan att man undrar hur mycket den i sin tur påverkade dem.

Årtiondena efter 50-talet diskuterades ett brett spektrum av frågor på föreningens möten. Den gemensamma nämnaren för diskussionerna är hur den mänskliga anden ska kunna utvecklas på ett sätt som förhindrar ett globalt kärnvapenkrig. Man diskuterar internationell politik, den svenska skolan, industriell organisation och nyutkommen litteratur. Även religionsfrågor och teologi blir viktiga. I det sammanhanget är det intressant att nämna att vid sammankomsten 1946 då Martinson medverkade, diskuterade man bland annat frågan: vad skall vi rädda med oss vid avfärd? Även om Martinson inte trodde på idén med rymdresor så besvarade han gärna denna fråga. Hans svar: de stora religionerna, de stora filosoferna och de stora sociala lärobyggnaderna. Däremot var han tveksam till kristendomen eftersom “kristendomen har en Gud som mest sysslar med teologi”.

Jag känner en stor sympati för Atom-Noaks medlemmar och, som civilingenjör, en viss sorg över att denna yrkeskår tycks ha gått en betydligt mer icke-reflekterande och icke-humanistisk framtid till mötes. För övrigt anser jag att upprättandet av rymdprogram fortfarande är lösningen på nästan alla problem.

Written by Pontus

20 augusti 2014 at 10:51

Publicerat i Void

Tagged with ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.