Maskinskrift

Moby Dick eller (läsandet av) Valen: del 2

leave a comment »

Den här jävla värmen är förödande. Växtligheten ser sjuk ut, som om den håller på att dö. Det är svårt att sova. Och jag klarar knappt av att tänka eller skriva, än mindre läsa. Min kropp och själ är egentligen gjord för polartrakter och dessa håller de grisröda soldyrkarna på att utplåna.

Men jag måste försöka streta på och fokusera. Åter till läsningen av Moby Dick.

Otaliga är de författare som inte kunnat låta bli att sammanfatta eller proklamera romanens, eller rent av hela författarskapets, essens i en enda förklädd programförklaring — en passage, ett samtal, en monolog — som förebådar och spänner upp textmassan. Kanske kan man beskriva det som en språkets fraktal — zoomar man in på ett sådant avsnitt finner man romanen och zoomar man ut återkommer samma karakteristiska form.

Lovecraft ägnar sig åt sådan litterär geometri i första stycket av Cthulhu, eller Call of Cthulhu (och minst ett dussin andra ställen):

Jag tror att den största barmhärtighet som finns i världen är det mänskliga medvetandets oförmåga att korrelera hela dess innehåll. Vi lever på en fridfull ö av okunnighet mitt i oändlighetens svarta hav, och det var inte meningen att vi skulle färdas långt. Vetenskaperna, vilka alla strävar åt var sitt håll, har hittills skadat oss föga; men en dag kommer hopfogande av separata kunskaper att öppna så skrämmande perspektiv på verkligheten, och av vår förfärliga plats i densamma, att vi antingen blir galna vid avslöjandet eller flyr från det dödliga ljuset in i en ny mörk tidsålders frid och trygghet.

Roberto Bolaño bygger en storartad fraktal i en passage i 2666, men på grund av den stora textmassan och bristande användning av mina föredömliga japanska post-it-lappar lyckas jag inte återfinna läckerheten.

I Herman Melvilles fall handlar det om en oljemålning i ett av New Bedfords sjaskigare värdshus:

På ena sidan hängde en mycket stor oljemålning, så nedrökt och på allt sätt fördärvad att det i den ojämna belysning man såg den i endast var genom träget studium och systematiskt företagna granskningar, jämte ingående förfrågningar hos andra personer, man kunde bilda sig en uppfattning om vad den föreställde. Det var så oändligt många skuggor och schatteringar att man till en början nästan trodde att någon äregirig ung konstnär på trollpackornas tid i New England hade dristat sig till att avbilda ett förhäxat kaos. […] Men det som mest förbryllade och förvånade en var en avlång, smidig, vidunderlig svart massa, som mitt på tavlan svävade över tre blåa, otydliga, lodräta streck som flöt i en namnlös fradga. En sumpig, slaskig, plaskvåt tavla i sanning, fullt tillräcklig för att göra en nervös människa galen. Ändå fanns det något obestämt, halvförlöst, ofattbart och sublimt hos den, som snart sagt förlamade en tills man ofrivilligt lovade sig själv att ta reda på vad den där sällsamma tavlan föreställde. Om och om igen slogs man av en ljus men ack så bedräglig idé. — Det är Svarta havet under en midnattsstorm. — Det är den onaturliga kampen mellan de fyra elementen. — Det är en ödelagd hed. — Det är en hyperboreisk vinterscen. — Det är islossning i Tidens flod. Men till slut gav alla dessa fantasier vika för det vidunderliga i målningens centrum. När detta något var uppdagat skulle allt det övriga klarna. Men vänta litet — har det inte en svag likhet med en jättelik fisk, rentav med den store leviatan själv?

Nej, valar tillhör inte fiskriket, men låt oss förlåta Melville för denna fadäs, för det är allt en snygg figur han skapar! Till skillnad från andra fraktala instick jag läst så rymmer den här inte bara sig själv, romanen, utan fångar även den 150-åriga litteraturvetenskapliga metadiskussionen om sig själv: vad handlar romanen om — egentligen?

Men jag undrar ändå: Varför gör man så här? Finns det inte något ängsligt och på samma gång självförhärligande i det fraktala skrivandet? Har inte de bästa texterna och författarna lärt oss att det förundransvärda och undflyende skrivandet är överlägset det programmatiska och proklamerande? Och, viktigast av allt, är det bara manliga författare som tillämpar tekniken? Om svaret på den sista frågan är ja, vet vi med säkerhet att även detta, det fraktala skrivandet, är en del i den lika ondsinta som uråldriga planen att totalt förinta den här planeten (och dess omgivande planetsystem).

Written by Pontus

28 juli 2014 at 12:08

Publicerat i Void

Tagged with ,

Moby Dick eller (läsandet av) Valen: del 1

leave a comment »

Det börjar med en plötsligt framvällande tanke under en vårdag på ett kvavt och instängt kontor. Ventilationen tycks krångla, människor vandrar runt som bleka gengångare, upplysta av hundratals datorskärmar, och mumlar osammanhängande om felanmälningar och orörliga pappersremsor i taket. Tunga suckar hörs, någon maler sönder en huvudvärkstablett mellan hörntänderna. Universum tycks dölja sina mirakel mer än vanligt. Då plötsligt: Moby Dick! Är det inte dags att läsa romanen om den stora valen? Den stumma frågan möts med tystnad från de tomma tankarnas väldiga pelarsalar. Flera gånger under våren och försommaren dyker valen upp ur djupet, inte som tanke, bara en stillbild. Nej, förresten, inte ens det! Bara två ord som bildar ett namn: Moby Dick.

Det hela utvecklar sig till en sällsam längtan, ett begär att sluka romanen med hela min själ, att, så att säga, helt gå ned mig, drunkna mellan bokens pärmar.

Till slut lånar jag den på biblioteket, vilket inte är alldeles okomplicerat eftersom boken förekommer i en mängd olika utgåvor. Ett flertal är så kallade “bearbetade” utgåvor, vilken nästan alltid verkar synonymt med förkortade ungdomsversioner av klassiker. Någon kanske anser att jag borde läsa den på originalspråket, engelska, men jag är en översättningarnas (och översättarnas) vän — särskilt när det gäller en över 150 år gammal roman full av sjö- och valjaktstermer.

Den bok som så småningom bildar basen i sommarbokhögen (årets viktigaste hög!) är Moby Dick eller Valen av Herman Melville i översättning av Per Erik Wahlund (utgiven 1994 på Studentlitteratur i serien “Helikonbiblioteket”). Det är hela romanen, oförkortad. Jag höll på att skriva obearbetad, men det vore ju en nedvärdering av översättarens ädla och beundransvärda värv.

Omslagsbilden visar ett träsnitt med några män i en roddbåt och en svart stjärtfena som höjer sig över deras huvuden, inte alls den “fantom med vit huva som ett snötäckt berg” som Ismael ser för sitt inre i bokens första kapitel.

Men nu går jag för fort fram.

Så boken ligger alltså där och bär upp tyngden från de andra böckerna. I en månad bidar den sin tid, valen. Ibland när jag spatserar genom lägenheten stannar jag upp och läser titlarna på bokryggarna, men jag kommer sällan ända ned till botten. Till Valen. Under en kort period fungerar den, och bokhögen på dess arma rygg, som papperspress.

När sommarlovet/ledigheten/semestern äntligen börjar åker jag iväg till ett hus på en udde vid en sjö, långt ut i skogen. Bokhögen är ett svajande jättetorn som riskerar att reta upp gudarna eller i alla fall kollapsa under sin egen tyngd. Kort och gott: ett urval är nödvändigt inför resan. Jag packar lite av varje: seriealbum, essäsamlingar, korta och långa romaner, science fiction och… Valen! Det är inget lätt företag att baxa ut den från sin plats underst i högen, men det går.

Och jag sitter på udden och läser. Jag sitter under träden, i skuggan, vid stranden. När det regnar eller blåser för mycket sitter jag inomhus i en sliten soffa. På kvällen knäpper och sprakar den torra undervegetationen av skalbaggars framfart. Livet gör sig påmint. Och jag läser i solens röda skymningssken.

Jag läser Andrej Djakovs Resan till ljuset, en bok som utspelar sig i Dmitrij Gluchovskijs “Metro 2033”-universum. Fan-fiction, kanske man kan säga. Inte så tokig sådan. Jag läser Dark Eden av Chris Beckett, en slags Robinson Crusoe eller Flugornas herre — fast på en annan planet. Den är välskriven och fängslande, men den fångar inte min själ. Och jag läser den besynnerliga Kungen i gult av Robert W. Chambers. Till en början är den mest kryptisk och förvirrande, men så kommer den gode Chambers igång på allvar och levererar riktigt habila skräcknoveller och lika vimsiga som geniala meningar som:

Den där flaxande damen som höll upp ena änden av predikstolskanapén, som såg ut som en fransad damaskduk i stormvind, skulle, vid en basilisks första försök att posera där uppe på orgelloftet, rikta sin gyllene trumpet mot honom och blåsa ut hans existens.

Men alla dessa böcker, och andra, är bara hållpunkter i det större förloppet: att djupdyka med Valen. Dessa böcker är ett sätt att komma in i “en andra andning”, att slipa ned det sista motståndet som finns inneboende i själva läsprocessen, och på så sätt frilägga vägen mellan Valen och själens bråddjup (det är i detta väldiga svalg som jag hoppas att fantasitorn ska resa sig under läsningens gång).

Jag närmar mig romanen via innehållsförteckningen. Boken består av ett förord (eller inledning), 135 kapitel (!), en epilog och, slutligen, översättarens noter. Jag läser kapitelnamnen, ibland högt, som om jag reciterade en trollformel. Först är de korta och vaga, liksom nedtonade, men snart dyker det upp längre titlar. En del är som hämtade ur en zoologisk kursbok, till exempel “Spermacetivalens huvud — jämförande studie”. Andra klingar nästan propagandistiskt, som till exempel “Om missvisande bilder av valar” och “Om mindre felaktiga bilder av valar och sannfärdiga framställningar av valjakt” och “Valfångstens ära och härlighet”. I kapitel 105 tycks ett tvivel ha såtts: “Minskar valen i storlek? — Kommer han att dö ut?” Min favorit är dock det gåtfulla kapitelnamnet “Om valar i olja, i tänder, i trä, i järnplåt, i sten, i berg, i stjärnor”.

(Det finns så mycket att säga om kapitel och deras eventuella namn eller namnlöshet, men det får vänta till en annan gång.)

I förordet skriver översättaren: “Avsnitten om valarnas anatomi och fångstens faror och subtiliteter motsvarar kanske halva omfånget av Moby Dick”. Märkligt nog blir jag inte det minsta avskräckt, tvärtom, jag kan inte vänta för att få lära mig om dessa fångstens subtiliteter. Den rätta tidpunkten har således infunnit sig. Det är dags att börja läsa.

Written by Pontus

25 juli 2014 at 11:29

Publicerat i Void

Tagged with ,

Dödsplaneten #2 (+ kassettband)

leave a comment »

Dödsplaneten #2 är här, fyrtioåtta A5-sidor om däggdjurssmärta, alternativa universum och biomassans plågade sorl. Den här gången går resan ned i jorden, till svamparnas, mycelets och hyfernas rike. Vi får stifta bekantskap med Heiko och hans vän och följa med på några av deras strövtåg, som den gången när de råkade ut för ett telepatiskt anfall från en hjärnsvamp. Miloslav Mečíř gör ett gästspel, liksom hans hårdslående nemesis Ivan Lendl. Likaså deras landsman, den tjeckiske mästeranimatören Jan Švankmajer, som passerar förbi (vid precis rätt tillfälle). Man skulle nästan kunna kalla #2 för det tjeckoslovakiska numret.

Och så kommer en och annan insekt upp till ytan. Närmare bestämt ett antal miljarder av dem.

Om man så önskar så medföljer även ett kassettband (C25) med ockulta ljudinspelningar. Dödskassetten är resultatet av två dagars strid mot dåliga lödningar, helgstängda restauranger och demoniska bandekon. Det finns ytterst få exemplar, antingen om banden tar slut eller om min lust att kopiera upp dem upphör…

Enbart fanzinet kostar trettio kronor (byteshandel är tänkbart), fanzin + kassettband femtio kronor. Frakt ingår i priset. Maila mig på den adress som bildas av de kursiverade avsnitten som följer: först pontus och sedan ett @ och slutligen dodsplaneten.se. Eventuellt fungerar PayPal till samma mailadress, men jag har aldrig provat.

dodsplaneten2

Written by Pontus

23 juni 2014 at 12:21

Publicerat i Void

Tagged with

Sommarlov

with one comment

Jag har räknat ned dagarna till midsommar. Midsommarafton blir första dagen på mitt tre månader långa sommarlov. Tre månaders befrielse från den svavelosande skändlighet som vissa — på fullt allvar! — kallar arbetsliv, som om de inte vore medvetna om den flagranta självmotsägelsen.

Det är ingen idé att vänta på bättre tider och vettigare politik. Arbetstidsförkortning kommer inte att ske inom en överskådlig framtid, kanske inte ens under min livstid. Utvecklingen går åt fel håll. För drygt femtio år sedan fanns visioner om att robotar och maskiner skulle befria människan från arbetets vedermödor. Idag är sådana tankar närmast blasfemiska. Den moderna tillväxt- och arbetsreligionen fungerar inte ihop med fria och icke-handlande människor. Man fortsätter låtsas som om den globala efterfrågan av varor och tjänster är tillräcklig för att motivera slaveriet av vuxna människor. Förutom ett gigantiskt mänskligt lidande har detta orsakat enorma skador på ekosystemen och avsmältning av världens alla glaciärer.

I arbetslinjen finner man den gemensamma nämnaren för nästan varje politisk ideologi: skräcken för den fritt flanerande människan. Fyrtio timmars arbetsvecka är ett effektivt sätt att paralysera människor till lydnad och underkastelse. Med hjälp av pengar och lönespridning uppstår ett begär som upprätthåller ordningen. Arbetarna ser inte ens tyranniet utan är fullt upptagna med att göra karriär, utmanövrera sina motståndare och på så sätt öka lönen, köpa ännu fler bilar, allt större hus och samtidigt klara av banklånen. Det som till slut återstår av människan efter långvarig exponering för arbetssamhället är en hunsad och inställsam narkoman som inte längre kan känna förundran. Det är en människa som tappat förbindelsen till jorden och kosmos.

Arbetsreligionens överstepräster pratar om människor utan arbete i de mest förklenande ordalag — som om de vore avfällingar. Man använder begrepp som utanförskap, sysslolöshet, passivisering och bidragsberoende. På så sätt bygger man upp en skammens brandgata mellan de som förvärvsarbetar och de som av olika anledningar inte gör det.

I själva verket är just lönearbete det mest passiviserande jag överhuvudtaget upplevt. Inte ens skolan kunde försätta hjärnan i ett sådant nollställt, dreglande tillstånd. Kontoren är fyllda till bredden av folk som försöker intala sin omgivning (och sig själva) att de har Så Mycket Att Göra. Ett fascinerande skådespel när man inser hur lite som faktiskt blir gjort. Man må vakna med ett kreativt ursinne uppdämt i kroppen, men efter en hel dag i ett öppet kontorslandskap så falnar även de hetaste glödhärdar.

Jag blir nedstämd när jag tänker på hur mycket tid industrin och näringslivet stulit från mig. Så mycket som blivit oläst, oskrivet, otänkt och oupptäckt.

Man får helt enkelt ta tag i saken själv, gå ned i arbetstid, gå miste om lön och pension. Och jag vet att jag är bortskämd, alla har inte den möjligheten. Men det största hindret är varken oförstående chefer eller brist på ekonomiskt spelrum, nej, det största hindret verkar vara att överhuvudtaget tänka tanken att det är möjligt att arbeta mindre. Så hårt hjärntvättade har vi blivit av arbetssamhället.

Men nog om detta. Snart börjar strövtågen.

Written by Pontus

19 juni 2014 at 10:19

Publicerat i Void

Åh, Anne!

with one comment

Anne Laplantine är utan tvekan en av 2000-talets mest intressanta musikskapare. Sedan millenieskiftet har hon släppt besynnerlig popmusik under diverse olika namn. Jag skrev om henne för två år sedan och postade en spellista som jag fortfarande kan stå för.

De senaste åren har det blivit allt glesare mellan skivsläppen, men istället har hon lagt upp en mängd låtar på SoundCloud. Amerikanska Powdered Hearts Records gjorde förra året en kulturgärning genom att ge ut Selected Internet, en kassett där man samlat en del av Annes musik från de senaste åren (från SoundCloud och annorstädes). Jag fick kassetten på posten för en vecka sedan och har väl snart lyssnat sönder den. Den är helt lysande!

Om Anne Laplantines tidiga musik blandade elektronisk popmusik med akustisk sådan — ibland rak och okomplicerad, ibland glitchig och strulig — så har hon under 10-talet istället rört sig än mer mot chipmusikens domäner. Låtarna på Selected Internet (och SoundCloud) låter inte sällan som MIDI-filer från 90-talet, uppspelade genom en Roland MT–32 eller genom ett sådant där FM-chip som satt på tidiga ljudkort till PC-datorer.

Det är musik utan större “production values”, det är geniala poplåtar förklädda till bagateller. Ibland låter musiken som Wendy Carlos, ibland som den bästa dröm man någonsin haft, ibland som en fuga från ett annat århundrade, ibland som spelmusiken från ett spel man önskar fanns. Den gemensamma nämnaren är en nästan monstruös känsla för melodier. Lyssna!








Written by Pontus

3 juni 2014 at 22:13

Publicerat i Void

Tagged with

döden döden döden

leave a comment »

Det grymma svärdet #18 har kommit ut. Svärdet är en slags underjordisk kulturtidskrift som vågar vägra sådana civilisatoriska fernissor som innehållsförteckning, sidnumrering, enhetlig formgivning och korrekta avstavningar. Temat för numret är död och sorg. Jag bidrar med en text som, kvantitativt sett, torde vara den mest dödliga i hela numret. Det är en något förlängd och delvis omarbetad version av en text som tidigare publicerats här på bloggen. Efter att ha läst drygt elva trettondelar av numret kan jag konstatera att det råder en viss brist på insekter. MEN, detta vägs delvis upp av en serie av slobby psyk där mycelium är flitigt förekommande.

Written by Pontus

20 maj 2014 at 20:12

Publicerat i Void

Tagged with

En pneumatisk trummaskin

with 5 comments

Efter veckor av oro, maktlöshet, leda och däggdjurssmärta gick jag till slut vinnande ur striden genom att konstruera en trekanalig, pneumatisk trummaskin! Den består av:

  • en styrenhet
  • ett ventilblock (innehållande tre ventiler)
  • två pneumatiska spjäll
  • en sequencer i form av ett Pythonprogram
  • diverse småsaker (slangar och annat)

Trummaskinen är pneumatisk i den meningen att det är pneumatikens själva biljud som står för ljudalstrandet. Rytmer byggs alltså upp av pysande tryckluft och skallrande spjällventiler. Givetvis kan man ställa in tempot i BPM!

Sequencern styrs av textfiler, formaterade på ett sätt som påminner om användargränssnittet i gamla trackers. Så här kan innehållet i en textfil se ut:

30  50
-   0
-   -
-   -
-   50
-   0
0   -
-   -
20  50
-   0
0   -
-   -
-   50
-   0
-   -
-   -
20  50
-   0
0   -
-   -

Varje kolumn beskriver en “pattern” och styr en ventil. Siffrorna anger spjällposition eller styrströmmens PWM. Vid ett tillfälle höll jag på att bli döv av att styra ut 100% PWM (vidöppet) till en ventil där inget spjäll var inkopplat. Åtta bar tryckluft genom en smal ventil, rakt ut i luften — det är vad jag kallar brusgenerator!

Instrumentet kommer med vissa begränsningar och egenheter. Mekaniska fördröjningar i systemet gör att det är svårt att programmera tajta rytmer. Det innebär inte att de blir charmigt svängiga, nej, det här är ett instrument för osvängig musik/icke-musik! Den pysande tryckluften är ganska bra på att imitera hihats och virveltrummor. Pneumatiska cylindrar är tämligen usla på att imitera feta baskaggar.

Igår spelade jag in några av de pneumatiska beats jag gjort. Det var lite nervöst. Jag satt med bandspelaren i ena handen och den andra på tangentbordet, redo att när som helst avbryta farsen med Control-C. Det kunde ha blivit lite jobbigt att förklara vad jag pysslade med där inne i labbet… Tyvärr blev inspelningarna lite av en besvikelse. Mycket av den metalliska karaktären och industriella potensen gick förlorad. (Jag måste skaffa en bättre inspelningsutrustning…)

Men jag slängde i alla fall ihop ett ljudkollage/låtfragment på förmiddagen med följande instrumentering:


I slutändan använde jag bara ett enkelt enkanaligt beat (ett enda spjäll). De flerkanaliga sekvenserna lät helt enkelt för dåligt på inspelningen (men desto bättre “live”).

Written by Pontus

16 maj 2014 at 16:12

Publicerat i Void

Tagged with , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.