Maskinskrift

Sfärernas disharmoni

leave a comment »

Ockult.

som ligger utanför det som kan uppfattas med människans sinnen l. förstånd, övernaturlig; äv. i utvidgad anv., om vetenskap, litteratur l. (tillf.) person som sysslar med dylika fenomen

Ockultism.

läran om de ockulta fenomenen o. de ockulta vetenskaperna; äv. (o. vanl.) om tron på de ockulta fenomenen, uppfattad ss. en speciell åskådning gällande tillvarons väsen.

——————————

Samtliga instrument och varelser som användes för att färdigställa dödskassetten har förintats. Inte av mig, utan av KAOS själv. Den jäveln lösgjorde sig ur den mörka materien och kom ned från himlen — upp ur jorden — ut ur vägguttagen och förångade den studio som rubbat cirklarna.

Samtliga medverkande på dödskassetten har försvunnit.

Även jag.

En tog sin tillflykt till de ändlösa isviddernas land. En annan fann en dold öppning in till jordens inre i Katarinabergets garage och skyddsrum.

Inspelningarna är — precis som allt annat — fullständigt ofarliga i sin digitala, molndistribuerade form. Däremot så är de giftgröna och magnetbandsteknologiska artefakter, med vilka dessa vågformer ursprungligen spreds över kosmos, fullkomligt livsfarliga. Har man kommit i kontakt med dessa gör man bäst i att undvika stjärnhimlen för lång tid framöver.

Written by Pontus

10 november 2014 at 00:23

Publicerat i Void

Tagged with , ,

Strange

with 3 comments

Jag är mycket förtjust i det engelska ordet “strange”. Det är en brist i svenska språket att vi inte har något motsvarande ord av samma kaliber. Ta till exempel den här meningen från The World Set Free av H. G. Wells:

[T]hese atomic bombs which science burst upon the world that night were strange even to the men who used them.

Jag läser meningen om och om igen. Den är briljant. Så jag försöker översätta den och sitter i en timme och möblerar om ord innan jag slutligen ger upp. Det där märkliga, korta och mångtydiga ordet står som en orubblig koloss mitt i meningen.

Romanen ska finnas i en svensk översättning från 1918, men den verkar inte finnas på biblioteken här i Stockholm. Det hade varit intressant att se hur den stackars översättaren misslyckats.

I övrigt är engelskan mestadels överflödig och kunde egentligen avvecklas.

(Se även ett av bloggens allra första inlägg för riktigt tjyvbra fysikprosa om strangelets.)

Written by Pontus

3 november 2014 at 22:29

Publicerat i Void

Tagged with ,

Detta har hänt

leave a comment »

  1. Hösten kom.
  2. Mörkret kom.
  3. Fåglarna tystnade.
  4. Bokhögar växte och blev bärande pelare i ett bombskadat hus.
  5. Jon Brooks album 52 ackompanjerade det hela med förfärande precision.
  6. Det ven ur glipor i fönsterkarmarna.
  7. Fötterna blev kalla, händerna torra.
  8. Jungfrusländorna var sedan länge döda.
  9. Under en militärövning i slutet av nittonhundratalet trängde norrskenet ned i mitt svalg.
  10. Många år senare andades jag in radondamm från låneböcker från Stadsbibliotekets magasin. Det nordliga ljuset, bokdammet, magsyran och radioaktiviteten bildade en ursoppa ur vilken Dödsviruset uppstod. Ja, Dödsviruset. Men döden arbetar långsamt och grundligt. Först om en miljard år kommer viruset, via ett otal mutationer och genetiska återvändsgränder, att ha utvecklats till en sporbaserad livsform som sveper fram genom galaxen och utplånar allt liv.
  11. Somliga var glada. Andra ledsna. Någon grävde ned sina smycken under en vinbärsbuske.
  12. Jag återupptog den handskrivna dagboken.
  13. På Cinemateket (mitt andra hem) sneglade Lauren Bacall förföriskt mot mig från bioduken. Hon visste samma sak som jag.
  14. Få anade vad som försiggick i oceanernas djuphavsgravar.
  15. Min skrivmaskin försökte mörda mig genom att veva in mig i cylindern. Jag undkom med blotta förskräckelsen. Vi drog ett streck över det hela.
  16. Såväl skönhet som kassettband förekom, men de stod inte för de avgörande händelserna när skuggorna blev långa och svarta.
  17. Husen var sprängfyllda av hemligheter: trollformler, lönnfack och dolda mikrofoner.
  18. Någon seglade till en obebodd ö.
  19. Någon talade med de döda.
  20. Någon sände på en frekvens som inte ens militären eller underrättelsetjänsterna lyssnade på.
  21. På vissa platser dånade det ur underjorden. Jag firade ned en mikrofon, men allt som kom tillbaka var en avbiten kabel.
  22. Ibland längtade jag tillbaka till landet, huset vid sjön. Jag saknade till och med getingarna.
  23. Barnen kunde bil, buss och grävmaskin. De visste katt, boll och spade. Jag hade inte mage att berätta om det andra. Inte än.
  24. En vän återvände från skuggorna, men när artighetsfraserna var överstökade utbrast han: var har du varit alla dessa år!
  25. Vinäger blev till vin.
  26. Klorofyll blev till kloroform.
  27. Formalin ersatte luften omkring mig.
  28. Jag trodde att jag hittat ett fel i almanackan, en bugg i själva tideräkningen, men det hela var ett rent fabrikationsfel som lätt åtgärdades med silvertejp.
  29. Sommaren var en månad för kort. Igen.
  30. Silverfiskarna flyttade ut i protest mot ändrade användaravtal.
  31. Överlag fanns det alldeles för få spindlar, åtminstone i badrummet.
  32. EN KOST HELT BESTÅENDE AV BÖNOR OCH ASIATISKA MINIVÅRRULLAR LÄT VÄNTA PÅ SIG.
  33. Vissa nätter var jag rädd för stjärnorna.
  34. Tevemänniskor övervann testbilden men i slutändan hade de inte chans mot myrornas krig.
  35. Nya ord tillkom, men ännu var bara en bråkdel av alla ting och sakförhållanden namngivna. Namnlösheten härskade alltjämt.
  36. Kraken höll sig undan.
  37. Vingklippta änglar stod nätt och jämnt ut med tillvaron på kalla råvindar och i fallfärdiga ladugårdar. De signalerade dag och natt.
  38. En pundare sköt planetdödarskit i venen och drabbades av svåra kramper. Han överlevde. Skiten kristalliserades i njuren och om doktor Vincent Lancelot bara undersökt saken närmare hade han löst cancerns gåta.
  39. Det fanns mycket att säga om magnetism, men vokabulären saknades.
  40. A5-ark fylldes långsamt med ockulta besvärjelser.
  41. Vart man än såg: en ändlös räcka händelser av ringa betydelse.
  42. Kontinentalplattorna … barriärerna … tomheten …
  43. Jag såg min smala kropp i spegeln. Jag såg genomfartslederna och de fåtal stjärnor som överglänste ljusföroreningarna. Jag förstod att jag var fången och fick göra det bästa av situationen.

Written by Pontus

30 oktober 2014 at 00:31

Publicerat i Void

Tagged with

Mannafantasier

leave a comment »

Och här är problemet: Jag skriver en text om bomberna och krigen, om männen och kukarna. När jag är klar belönar jag den vilt frustande, dopaminkrävande däggdjurshjärnan med det enda den egentligen vill ha: våld och ödeläggelse. Och jag fullkomligt massakrerar Protoss-slöddret med min stolta Terran-armé i StarCraft II. Bombardemanget de små rymdalverna får utstå under belägringen… Dö, era jävlar, dö! skriker jag och märker knappt att jag dreglar. Och jag landsätter trupper från luften och skapar en andra front. Fingrarna smattrar fram över tangentbordet för att hela tiden mata krigsmaskinen. Jag har inte ätit ännu, men jag måste få lite strid innan lunch. Och jag njuter när arbetarna rusar in mot eldgivningen i ett sista desperat försök att bryta belägringen. De förintas till ljudet av mitt hånfulla skratt. Död överallt, bara ond bråd död! Kartan är min och jag ska härska över den med stålet och granaterna. Jag ska bryta alla mineraler, pumpa upp all gas. Och den som kommer i min väg ska jag utplåna om så världen går under! Elitförband som vi så stolt kallade oss och under de tunga artillerikrevaderna i den norrländska skogen så putade byxorna på de unga männen. Huggtänderna blottades i deras leenden. Det var fred, men än fanns det hopp. Ljusförstärkarna färgade världen grön om natten, vi var rovdjuren som spanade på de svaga och veka. Det sades att en av kaptenerna varit främlingslegionär och när pojkarna ställde upp sig inför honom var ansiktsdragen strama och ögonen tindrade av militant respekt. En man på ett jobb berättade om brorsan som bevarat fred i Afghanistan: StarCraft är det enda som påminner om striden. Han spelar varje kväll.

Written by Pontus

19 september 2014 at 17:15

Publicerat i Void

Tagged with ,

Då skall du giva dem till spillo

leave a comment »

Vi bränner deras byar, vi fäller deras fruktträd, vi dödar deras kvinnor och barn. Är det, frågar jag än en gång, bästa sättet att lära dem älska civilisationen?

Frågan ställdes 1885 av folkrättsjuristen Joseph Hornung med avseende på kolonialmakternas framfart bland “vildar” och “barbarer” i kolonierna. Och det fanns fler tillfällen att ställa frågan under århundradet som följde.

Nu dog du: Bombernas århundrade av Sven Lindqvist handlar om bomberna, Bomben, bombmännen och de bombade under nittonhundratalet. Boken utgörs av fyrahundra kronologiskt ordnade punkter, med 22 ingångar som leder till lika många vindlande stigar genom såväl boken som århundradet. Eller om man så vill, 22 irrvägar genom moralens och humanismens kollaps. Det är påfrestande läsning. Man vill ofta slå igen boken, och gör det också. Samtidigt så finns det en lindring i att man då och då ändå förmår sig själv att öppna ögonen och stirra ned i avgrunden.

Flera av kapitlen, eller berättelserna bakom ingångarna, handlar om de fruktlösa försöken att tygla kriget genom krigets lagar, en juridisk fars vars början kan spåras till 1600-talet och som fortsätter än idag. Lindqvist beskriver sakligt hur de stridande nationerna ständigt kortsluter juridiken. Under mellankrigstiden, på 20- och 30-talet, fördes bombkrig mot olika folkslag i de europeiska kolonierna i Nordafrika och Mellanöstern. Det handlade om rena terrorbombningar mot byar och civila — ett klart brott mot rådande krigslagar enligt Haagkonventionerna. Men kolonialmakterna ansåg inte att de förde några krig, “polisiära insatser” kallade man det. Dessutom menade de att vildar och barbarer inte hade några folkrättsliga privilegier. Sådant anbelangade enbart civiliserade länder. “När civilisationens grundsats står i strid med mänsklighetens skrivna lagar, måste de senare vika” som en av kolonialismens teoretiker uttryckte saken. Den civilisationens grundsats han talade om var det militärtekniska framsteget.

Med Guernica kom bombkriget till Europa. Den fruktan som mer spekulativa författare gottat sig i under årtionden blev plötsligt påtaglig. När de allierades bomber under 40-talet förintade stadskärnor och bostadskvarter i såväl Tyskland som Japan fann man åter igen legitimiteten i juridikens kryphål och gråzoner: Var staden verkligen oförsvarad? Invånarna hade ju försetts med bambuspjut, sa man. Hade brittiska flygare fått order om “area bombing” istället för att begränsa sig till militära mål? Nattbombningar, sa man, inbegriper med nödvändighet att bomber faller inom det område där målen är belägna.

Under andra världskrigets senare del upphörde man med sådana sentimentala bortförklaringar och hängav sig istället till fullo åt det totala kriget. Den 28 juli 1943 dog femtio tusen människor under bombningen av Hamburg. Den 13 februari 1945 bombades kulturstaden Dresden. Syftet var att avbryta tågtransporterna till östfronten, men järnvägsbron över floden Elbe stod kvar efter anfallet. Istället dog hundra tusen människor i en aldrig tidigare skådad eldstorm. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut var där som krigsfånge och skrev om händelsen i bland annat Slakthus 5 eller Barnkorståget.

De senaste åren har jag märkt av ett antal mentala ålderskrämpor. Jag har nästan slutat titta på skräckfilm eftersom jag blir rädd och inte längre njuter av det. Jag har känt en allt större olust inför fiktivt våld, framför allt i datorspel. Sist, men inte minst, så blir jag upprörd när jag läser och hör talas om avskyvärda dåd och oförätter. Jag saknade inte empati som ung, intalar jag mig, snarare rörde det sig om en förmåga att fiktionalisera och distansera sig från verkligheten, ungefär som när en drönarpilot styr sin farkost över vildarna på marken, tryggt och säkert tusen mil därifrån. Hur det än är med den saken så stannar jag ideligen upp i läsningen och utbrister: “Det här är ju upprörande!” Det må låta komiskt, men det finns inget komiskt med det tilltagande förakt jag känner över vår förmenta civilisation och den bloddrypande grund den vilar på.

I alla fall, när världskrigen var slut så bombade man Korea. Sedan Vietnam. Och Laos lite vid sidan om, liksom för att inte tappa stinget (230000 ton bomber, 150000 döda bönder). Och varje natt föll imaginära vätebomber över städerna och länderna och förångade skyskraporna innan spillrorna ens nått marken. För en del var det mardrömmar, för andra en flykt bort från fredens och vardagens omanliga dekadens. Lindqvist skriver:

Mellankrigstidens människor hade varit rädda för att bli bombade tillbaka till barbariet — till smutsen, svälten och råttorna. Men under efterkrigstiden började barbariet för många, i synnerhet amerikanska män att framstå som löftesrikt. Hotet om förintelse öppnade dörren för mannafantasier med rötterna i gamla Vilda Västern-drömmar.

Lindqvist citerar den israeliska militärhistorikern och krigsteoretikern Martin van Creveld. Han säger: “Ett viktigt sätt för män att uppnå glädje, frihet, lycka, ja rentav delirium och extas, är att inte stanna hemma hos hustru och barn utan att, ofta nog gladeligen, offra sina nära och kära för att få — krig”. Han säger: “Man misstänker att om män blev tvungna att välja skulle de föredra krig framför kvinnor”.

Sven Lindqvist måste vara en av de hårdaste författarna vi har i Sverige. Hans sätt att frilägga historiens fasor och orättvisor i korta, sakliga punkter är direkt utmattande. Men han ger sig inte, ryggar inte för något, utan bara fortsätter in i den vedervärdiga sörja av rasism, våld och manlighet som utmärker historien. Han berättar, oförtröttligt och skoningslöst, mer om napalm och bombtyper och bombskador än någon människa vill veta.

Hur kom vi hit? Hur kunde goda kristna människor få för sig att utplåna hela folk och sätta världen i brand? Så här lyder punkt 31:

Puritanerna kom till Irland och Amerika med Bibel i hand. Bibeln gav dem rätt. Vad de utförde var bara Herrens befallning i Femte Mosebok, sjunde kapitlet:

”När Herren din Gud låter dig komma in i det land dit du nu går, för att taga det i besittning, och när han för dig förjagar stora folk — hettiterna, grigaséerna, amoréerna, kananéerna, periséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk, större och mäktigare än du — när Herren, din Gud, giver dessa i ditt våld och du slår dem, då skall du giva dem till spillo; du skall icke sluta förbund med dem eller visa dem nåd. […] Och alla de folk som Herren, din Gud, giver i din hand skall du utrota; du skall icke visa dem någon skonsamhet. […] Och han skall giva deras konungar i din hand, och du skall utrota till och med deras namn, så att de icke mer finnas under himmelen. Ingen skall kunna stå dig emot, till dess du har förgjort dem.”

Folkmordet finns inskrivet redan i vår kulturs tidigaste och heligaste urkunder. Läs Gamla Testamentet. Läs Iliaden. Läs Eneiden. Där står det hur man gör.

Written by Pontus

19 september 2014 at 14:08

Publicerat i Void

Tagged with ,

Händelser av ringa betydelse

leave a comment »

Det blev höst över en natt. Sinnet blev tungt och kroppen bar inte längre upp kläderna. Jeansen veckade sig över de utmärglade benen. Hållningen rasade samman och jag släpade mig fram genom tämjda skogar under planlösa promenader. Löven var urblekta och tysta. De jag mötte saknade ansikten och röster. Bara hundarna såg ut som de skulle, och i deras ögon naturens blodisande tomhet. Jag skrev som vanligt. Jag återupptog dagboken. Jag skaffade en reservoarpenna för att få höra det rätta raspet mot papperet. I köket var radion avstängd nästan jämt. Jag spelade flipper på den lokala grillen tills mynten tog slut. En viss WAR hade alla high-score. Där fanns också akvarierna. Undervattensvärlden lyste rogivande i skymningen. Ett sjunket skepp i plast och fiskarnas gapande mot glasbarriären. Hemma blommade balkonglådorna fortfarande. Man kunde sitta stilla i solen utan att frysa. Men livet var dämpat och insekter och fåglar syntes knappt till. Jag läste en bok om när de satte världen i brand. På natten kunde jag inte sova och gick ut på fältet och la mig på rygg. Gapande förlorade jag mig i stjärnglansen.

Written by Pontus

17 september 2014 at 10:53

Publicerat i Void

Tagged with

[utan titel]

leave a comment »

Jag planerar att åka till Sarek och aldrig någonsin återvända. Där ska jag leva ut mina anarkoprimitivistiska fantasier till vägs ände. Från och med nu hör jag till de hemlighetsfulla. Om människor närmar sig där ute i vildmarken kommer jag genast att gömma mig. Jag tänker övergå till en kost enbart bestående av fisk och bär och förbjuden föda. Faktiskt så gjorde jag det redan för flera år sedan. Och jag fruktar ej vintern, tystnaden eller stjärnhimlen. Jag ska leva som nomad. Mitt personliga kontaktnät kommer slutligen att reduceras till en mantel av spindelnät och mycel som jag strävsamt släpar efter mig genom terrängen. Jag kommer att skriva, men endast i blod. Och jag kommer att sända med en riktad antenn mot utvalda stjärnor. Det blir tid över för fantasier, givetvis. Om glaciärer, pianostämmare, matematiska system och andra utomvärldsliga excesser. För att komma till Lappland planerar jag att stjäla den största bilen i hela Mälardalen. Jag har inget körkort och allt jag vet om trafikvett och framförandet av fordon har jag lärt av Jean-Luc Godard och filmen Weekend. Varje bil jag passerar ska bli en lägereld. Varje människa en måltid. Och de kommer att släppa Bomben över alla samhällen jag åker igenom. Men min hud är flamhärdig och Sarek kommer att skonas på grund av en hittills förbisedd kosmisk princip. Jag kan inte berätta allt. Det finns hemligheter att bevara. Särskilt när det kommer till vildmarker.

Written by Pontus

15 september 2014 at 19:36

Publicerat i Void

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.