Maskinskrift

Ljuspojkar och galaktiska fusioner

with 3 comments

Jag följer inte längre aktivt turerna kring den ekonomiska krisen och dess mutationer (mer än genom Copyriots ändlösa krisserie). Men så dyker det upp en ny bok av Michael Lewis: Flash Boys: A Wall Street Revolt. Den här gången är ämnet högfrekvenshandel och jag måste säga att jag blir lite nyfiken.

Lewis är en typisk Vanity Fair-skribent som inte drar sig för att dramatisera sina reportage å det grövsta, jag får erkänna att jag är lite svag för det. Hans bok om finanskrisen, The Big Short: Inside the Doomsday Machine var en spännande skildring av händelser bakom kulisserna till 2008 års finansiella härdsmälta.

Precis som i The Big Short verkar Flash Boys kretsa kring själva aktörerna, de som faktiskt jobbar i systemet, vilket borgar för en viss insyn i ämnet. Det har ju skrivits en hel del om högfrekvenshandel de senaste åren, men mycket känns rätt så spekulativt och oinitierat (inte minst mitt egna bidrag till genren, men vad väntar ni er av en blogg som en gång hade undertiteln “poesi och desinformation”…).

New York Times har ett längre utdrag ur boken som ger mersmak (antar att artikeln snart försvinner bakom betalväggen, så passa på och läs). Här finns en hjälte, ljusskygga mikrosekundshandlare, mystiska “dark pools”, teknikaliteter i detalj, ryska programmeringsgenier och basebollträsvingande banksters — helt enkelt en slags bisarr William Gibson-värld (den sena) som man fram till 2008 trodde var fiktion.

Förresten så ges en förklaring till att så många finansdatasystemhackare är ryssar:

Enter Constantine Sokoloff, who had helped build Nasdaq’s matching engine — the computer that matched buyers and sellers. Sokoloff was Russian, born and raised in a city on the Volga River. He had an explanation for why so many of his countrymen wound up in high-frequency trading. The old Soviet educational system channeled people into math and science. And the Soviet-controlled economy was horrible and complicated but riddled with loopholes, an environment that left those who mastered it well prepared for Wall Street in the early 21st century. “We had this system for 70 years,” Sokoloff says. “The more you cultivate a class of people who know how to work around the system, the more people you will have who know how to do it well.”

We had this system for 70 years. Den meningen gjorde min dag.

Jag vet inte om jag hinner eller ids läsa hela boken, inte just nu. Finanskrisen (och dess mutationer/perversioner) är helt enkelt för svaga grejer, de ger ingen effekt längre. Jag är fortfarande inne på vätebombsgrejen och läser bland annat Doktor Strangelove-kandidaten och framtidsforskaren Herman Kahn, som på 60-talet gav ut böcker med briljanta titlar som On Thermonuclear War och Thinking about the unthinkable.

Och om man tycker att H-bomber och kärnfusion är för svaga krishärdar kan man öka på dosen genom att gå direkt på galaxfusioner. Faktum är att om fyra miljarder år kommer Vintergatan och Andromedagalaxen kollidera (egentligen är det mer korrekt att säga att kollisionen börjar då, den kommer pågå i miljarder år). Trots ett ofantligt antal stjärnor i de båda galaxerna är sannolikheten extremt liten för krock mellan enskilda stjärnor eller planetsystem — mängden rymd i rymden är helt enkelt överväldigande. Det blir egentligen inte mycket till kris annat än för kosmiska esteter i och med att två vackra spiralgalaxer sakta men säkert kommer förfalla till en halvt formlös, elliptisk galax.

Den verkliga krisen börjar dock långt före galaxfusionen för vid det laget har allt liv på Jorden redan kokat bort.

Written by Pontus

8 april 2014 at 21:21

Publicerat i Void

Taggad med ,

En tysk, en ungrare och president Eisenhower

with 2 comments

En (av många) episoder från Undergångens skuggor som inte riktigt släpper taget om mig är den om tysken, ungraren och presidenten:

Eisenhower — som fruktade det militärindustriella komplexets makt, men som ärvt vätebomben av Truman — frågade en gång vapensmeden och vätebombens fader Edward Teller: “Hur stor kan den där bomben egentligen bli?” “Mr President”, svarade Teller som knappt kunde stå stilla av pojkaktig iver, “jag tror vi kan spränga hela världen i bitar.” Eisenhower betraktade hädanefter Teller med viss skepsis, men kände att han hade svårt att stå emot skuren av oemotsägliga argument som Teller levererade på sin ungerska brytning i rasande fart. Titt som tätt kom han till Vita huset i sällskap av tyske “Raket-Wernher von Braun” och krävde medel för utveckling av ännu ett fruktansvärt vapen. De spärrade upp och himlade med ögonen när presidenten jollrade, vapnet var nödvändigt, herregud, absolut nödvändigt, bedyrade de, för att undvika rysk överlägsenhet och Amerikas undergång, hela den fria världens utplåning. Eisenhower upplevde det som om han stod inför två “toppförsäljare” som han inte kunde säga nej till.

Tänk om det fanns bandupptagningar av de här Vita huset-mötena. Det måste ha varit alldeles, alldeles fantastiskt.

Edward Teller och Wernher von Braun! Båda har nämnts som möjliga inspirationskällor till karaktären Doktor Strangelove i Stanley Kubricks film. Den ena, en ungersk-judisk vätebombsknarkare, och den andra, ett nazistiskt raketgeni (vars genialitet var så stor att man inte bara förlät hans nazism, utan gjorde honom till chefsarkitekt för Saturn V — en av det mest episka maskiner som någonsin byggts).

Teller och von Braun — en duo nästan för skruvad till och med för en Bondfilm. Jag är ingen vän av verkligheten, men ibland överträffar faktiskt verkligheten dikten.

Written by Pontus

4 april 2014 at 10:46

Publicerat i Void

Taggad med

Krigare! Ditt vapen är åskan!

with 3 comments

Jag tänker inte hålla tillbaka superlativen: Undergångens skuggor av Peter Handberg är den ruskigaste bok jag någonsin läst. Det är också, om inte den bästa, så i alla fall en av de bästa fackböcker jag har läst. I en vecka har jag levt med den, bara tvåhundra sidor, men man förmår inte att läsa den snabbt. Tankarna måste skingra sig mellan läsningarna.

Handberg har rest i Baltikum under nästan två decennier, besökt otaliga före detta raketbaser ute i skogarna, övergivna och igenvuxna efter Sovjetunionens fall. Silon gapar tomma och naturen har tagit över. De tidigare så hemliga och välbevakade platserna patrulleras numera endast av rovfåglar och lajvare.

Över ingångar och på väggar i de fallfärdiga byggnaderna står halvt bortvittrade stridsskrifter och propagandafraser att läsa. De är snärtiga, emblematiska. Sovjetkommunisterna var bra på sådant här.

Krigare! Ditt vapen är åskan!

Den som har den bästa tekniken, organisationsförmågan, disciplinen och maskinerna segrar. Kriget har lärt oss det. Utan teknik, maskiner och disciplin finns ingen överlevnad.

Framför allt så pratar Handberg med människor, de som var med: raketveteraner, före detta vapentekniker och, inte minst, vanligt folk. En del var bara barn när det begav sig. Och det de har att berätta om Bomben, raketerna och kriget som aldrig blev av ger mig ingen ro. Läsningen påverkar mig på ett fysiskt plan, granatchocken gör sig påmind.

I lördags tog jag cykeln hem från Cinematekets kvällsvisning i Filmhuset. Mörkret hade lagt sig och jag vinglade fram med blicken fäst i ljuskäglans sken, mitt ute på Ladugårdsgärdet. Plötsligt känner jag himlens tyngd på mina axlar, jag hukar mig i sadeln och trampar på så fort jag kan ända tills jag lämnat fältet bakom mig. Bombskräcken, första gången på tjugo år. Och natten mellan söndag och måndag känner jag bombångesten välla in genom springorna i persiennerna. Jag ligger med täcket över huvudet tills jag knappt kan andas längre. Ljuset från tusen solar…

När Handberg besöker en familj ute på landsbygden, på gränsen mellan Estland och Lettland, berättar de om Totchkas, kortdistansraketer med en räckvidd på 600 kilometer. De brukade se dem när de flyttades runt på kraftiga truckar längs skogsvägarna i det kalla krig som i mångt och mycket var ett schackspel, ett ständigt omgrupperande av pjäser för att positionera sig bättre än fienden. Och Handberg konstaterar kyligt:

Totchkaraketerna var på 100 kiloton att jämföra med Hiroshimabomben “Little Boy” som var på 14. Här rådde således ingen tvekan. Spåren i naturen var ett minnesmärke över en möjlig kärnvapenattack mot svensk mark; ett anfall mot Finland föreföll trots allt mindre troligt.

Frågan hänger i luften i de många mötena med de gamla raketrävarna. Bara en gång formuleras den helt utan omsvep.

Skulle ni ha skjutit mot Stockholm? frågar jag.
Återigen ett underfundigt leende: visst, amerikanerna kunde ju ha kommit den vägen. Vi skålar och sköljer bort tanken med spriten. För mitt inre ekar ordern ur det förgångna: Givakt! Ta strid för livet! Skyddsmask på! Tillsätt oxidationsämne! Aktivera gyrokompassen! Koordinater! Avfyra raketen!

De veteraner som Handberg talar med är eniga på åtminstone en punkt: om ordern hade kommit så hade de inte tvekat — världen hade satts i brand. Tanken är ofattbar. Nu hände det visserligen inte, men å andra sidan är det något av det största som aldrig hänt mänskligheten.

Också det som kunde varit blir inristat i ens liv och är på sätt och vis lika verkligt som verkligheten själv; den senare är inte fast utan flyter och glider på föreställningarnas strida strömmar. Och en del av dessa är förvisso som underjordiska källor, mörka, iskalla, plötsligt framvällande i dagsljuset.

Peter Handberg rör sig obehindrat mellan resereportage, samtal, historiska nedslag och personliga minnen och betraktelser. Språket är fenomenalt, kristallklart om så krävs och suggestivt när inga andra medel står till buds. Och han blir aldrig tendentiös, vilket gör det hela än mer otäckt.

Boken tar upp många exempel på när kriget var nära, Kubakrisen kommer på tal. Och överstelöjtnant Stanislav Petrov som möjligen räddade världen den 26 september 1983. Men mer intressant är den militära tankefigur som växte fram på bägge sidor om järnridån, en uppfattning att en sammandrabbning var oundviklig. Det var något som genomsyrade hela den militära apparaten, från högsta ledningen ända ned till tekniker på raketbaserna. Flera av dem som Handberg samtalar med berättar att de varit övertygade om att de en dag skulle skickat iväg raketerna och själva gå under strax därefter. Utifrån det perspektivet är det inte konstigt att såväl sovjetiska som amerikanska hökar drev linjen att slå till först. För om kriget är oundvikligt är det till och med rationellt att anfalla. Men om kriget är termonukleärt kollapsar den klassiska krigslogiken och “anfall-är-bästa-försvar”-strategin blir till ett hasardspel. I bästa fall leder ett massivt och överraskande anfall till att de egna förlusterna blir “acceptabla” — samt miljoner döda på motståndarsidan och total förintelse av en hel kontinents ekosystem. I sämsta fall…

Kanske går det att se händelseutvecklingen under nittonhundratalets andra hälft som en lång rad händelser där var och en för sig är rationell och begriplig, men som tillsammans bildar den tjurrusning mot avgrunden som var kalla kriget. Det är förstås praktiskt för alla inblandade, för då finns det inga skyldiga, alla går fria. Och när alla går fria blir alla hjältar. Handberg igen:

Mycket i världen är ställt på huvudet redan från början. Vi skruvar i fel saker med fel verktyg. Kanske är det därför ingen överraskning när man från raketveteraner och kärnfysiker så ofta får höra att det de främst gjorde var en insats för freden, de är rörande överens om att de räddade världen.

Det amerikanska strategiska bombflyget, SAC, hade ett motto: “Peace is our profession”. Det är svårt att bli mer orwellsk än så.

Under läsningen blir jag stundtals arg. Jag känner förakt mot de människor som var en del av det här systemet: generaler, ingenjörer, forskare, operatörer, chaufförer, ja, ta mig fan väljarna. Under 1958 års senatvalskampanj gjorde John F Kennedy en valfråga av att minska “missilgapet”, alltså bygga fler Bomber och vapenbärare. I efterhand vet vi att USA redan hade nästan tio gånger så många atomvapen som Sovjetunionen (som inte kom ikapp och gick om förrän på 80-talet). Så jag sitter där med boken i händerna och blir förbannad, men min ilska träffar inte, den går liksom vilse någonstans i den oändliga händelsekedjan från andra världskrigets slut till Warszawapaktens kollaps.

Den där frågan om Bomben och Sverige är ju egentligen löjlig. Om kärnvapenkriget brytit ut hade det knappast spelat någon roll huruvida raketer var riktade mot Sverige eller inte. Livet efter Bomben hade blivit kort och eländigt. Men ändå är det den frågan som maler i mitt huvud. Den totala ödeläggelsen av världen är obegriplig, men Sveriges kollaps ryms i mitt huvud på ett annat sätt. Kriget, icke-händelsen, blir ännu mer verkligt och skrämmande.

Handberg kommer i kontakt med en lettisk pensionär, en före detta militär som en gång var med och utarbetade delar av “de strategiska kärnvapenstyrkornas operativa plan”. Han ägnar sin ålderdom åt amatörforskning kring kalla kriget och samlar alla dokument han kommer över. När det gäller Sverigefrågan är han mer explicit än någon annan i boken:

"Sverige skulle ha anfallits redan den första dagen. Ett massivt anfall. Det fanns gott om kärnvapen här i Baltikum, inte bara medeldistansraketer utan också taktiska kärnvapen. […] Kanske hade man försökt ta över en del av de svenska [flyg]fälten, men troligare är att de i ett initialt skede blivit angripna med sådana medeldistansrobotar på 2–3 megaton som fanns överallt i Baltikum. Vatseras — jaha Västerås — Uppsala, Tullinge, Norrköping, Arlanda, jag tror att hela Mellansverige skulle hamnat i ett missilregn, kanske också andra delar.”

Schackmatt.

Kalla kriget må vara slut och en stor del av vapenbärarna är nedmonterade och förstörda. Ryssarna hällde ut raketbränslet i jorden när de lämnade baserna i Baltikum. Saneringen håller fortfarande på. Men stridsspetsarna finns kvar.

Jag försöker att inte tänka för mycket på det.

Written by Pontus

2 april 2014 at 22:08

Publicerat i Void

Taggad med ,

En mikroskopisk balett

leave a comment »

Microcosmos är en fransk naturfilm från 1996. Jag blev tipsad om den av en fanzinerare med smak för kitin och trakéer. Det är nämligen så att i Microcosmos har filmarna skruvat på makroobjektiv på kamerorna och gett sig ned i småkrypens och insekternas värld.

Microcosmos är en timme och femton minuter av — i ordets verkliga betydelse — häpnadsväckande bildsekvenser: myror som dricker ur daggdroppar, steklar som kravlar ut ur sina puppor, insekter av olika slag som tvagar sig med frambenen, myror som försvarar sina hjordar av bladlöss från angripande nyckelpigor (myror äter den så kallade honungsdaggen som bladlössen utsöndrar och försvarar dem mot rovdjur i gengäld).

Bortsett från en kort och högstämd introduktion har filmmakarna varit sensibla nog att hålla tyst och låta bilderna tala för sig själva (fler naturfilmare borde ta efter detta).

Ibland blir det rent av mystiskt, som när larver i tät följd tågar över ett kargt landskap, larvtåget spricker upp och bildar loopar och till slut hamnar larverna i en enda stor hög. Jag har ingen aning om vad som pågår och rent filmiskt är det ett genidrag att låta scenen förbli höljd i dunkel.

Filmen är full av små dramer i miniatyr. Till exempel dyngbaggen som med styrka och envishet överkommer motgångar och rullar en spillningskula uppför en höjd, eller den nästan skräckfilmslika episoden med gräshoppor som fastnar i en spindels nät (det slutar inte väl). Och så den episka bataljen mellan två ekoxar i vad som påminner om en skalbaggarnas variant av sumobrottning.

Men det är inte förrän i slutet av filmen som jag inser vad det egentligen är jag ser: rörelser och dans, en naturens egen koreografi. Det blir tydligt i filmens kanske vackraste och mest häpnadsväckande sekvens: en nykläckt mygga som långsamt stiger upp från vattenytan. Kroppen är på samma gång ihopkurad och utdragen, men så långsamt så böjer den ut benen i graciösa och kontrollerade rörelser. Det är som balett. Och det är svårt att hata den lilla gynnaren efter att ha sett den sekvensen.

Written by Pontus

22 mars 2014 at 14:11

Publicerat i Void

Taggad med ,

Frekvensmodulerade feberdrömmar

leave a comment »

När jag var sjuk för en månad sedan feberdrömde jag om Den Gamla Teknologin. Jag hade fått i uppdrag att klassificera analogsyntar enligt ett oerhört intrikat och kuriöst system. Till min glädje insåg jag att systemet — i all sin komplexitet — var helt och hållet intuitivt för mig. Så jag bockade av synthistorien i ett fruktansvärt tempo ända tills man bad mig förklara hur klassificeringen egentligen fungerade. Hittills hade jag inte så mycket som snuddat vid detta med intellektet, utan låtit intuitionen arbeta ostört. Men när jag nu, så att säga, ställdes mot väggen och tanke och intuition kortslöts, så föll allt samman. Plötsligt insåg jag att systemet inte bara var obegripligt, utan omöjligt och rent av perverst.

Febern kastade mig ned i en labyrint av vindlande tankegångar och logiska återvändsgränder. Jag insåg att de analoga syntmonstren från 60- och 70-talet aldrig existerat — aldrig kunde ha existerat. De var bara våta steampunk-drömmar, en extrapolerad forntid som aldrig var. I själva verket började allt med Yamaha DX7 — ja, faktiskt ALLT! För det var nu det hela urartade i en förvriden kreationism av nästan lovecraftiansk ruskighet, för DX7 var Gud och Gud var DX7. Hela det kända universum härstammade ur frekvensmoduleringen från en japansk digitalsynt från 1983 (den exakta tidpunkten för det som bland FM-syntetister är känt som “the big bong”).

Jag vaknade av ljudet från mina egna skrik under ett pyrande duntäcke.

I alla fall så funderade jag en hel del på det här medan kroppen svalnade och nu efter en månads betänketid har jag reviderat ett par levnadsregler (se kursiverade avsnitt nedan).

Levnadsregel 11
Handlingsförlama marknaden genom att ackumulera kapital och på så sätt undanhålla det kapitalistiska systemet dess smörjmedel. Motarbeta konsumtion — såvida den inte rör modulär analog syntteknologi —, investeringar och, därmed, planetdöd.

Levnadsregel 19
Undvik ägande av artefakter i så stor utsträckning som möjligt, ty dessa ting äter din själ och tyglar din fantasi. Analoga modulärsyntar, däremot, bereder vägen mot frälsning.

Written by Pontus

19 mars 2014 at 00:43

Publicerat i Void

Taggad med ,

Nästan bara män och deras maskiner

with 10 comments

Bernard Parmegiani

Här ovan ser vi den franske kompositören Bernard Parmegiani i – vad jag tror är – Pierre Schaeffers studio. Parmegiani ser mer ut som en världsomseglare från 1700-talet än en maskinmusiker från den nya tiden. Det enda som möjligen överträffar pipan är maskinerna – så råa, repetitiva och industriellt grovhuggna! Så här vill jag att min arbetsplats ska se ut. Då skulle jag aldrig mer klaga (yeah right!).

Dick Raaymakers

Dick Raaymakers, like a boss! Här fullt upptagen med att kontrollera sina bandloopar – eller med att posera. Sak samma, han ser fantastisk ut! Snygg, stilfull och elegant. Egentligen tror jag att vi alla skulle må bättre av att klä upp oss i skjorta och slips inför våra skriv- och bandloopeskapader. Eller så köper man en vacker peruk i Wien och klär sig i dragutstyrsel. Vad du än gör, sitt inte naken med skrivmaskinen på magen! Det kommer att sluta i helvetet!1!

Karlheinz Stockhausen

Den här bilden på Karlheinz Stockhausen är nog ändå min favorit. He’s on fire! Blicken, kroppshållningen, handrörelsen… Han utstrålar fullständig kontroll och virtuositet! Inte ens den öppna munnen förtar känslan av absolut skärpa. Och så tre stycken monstruösa tongeneratorer (tror jag), så sjukt snygga att man helt tappar fattningen och värdigheten och förvandlas till en formlös klump på golvet. Men Stockhausen är opåverkad. Han vet vad han är kapabel till med den här utrustningen, och ingenting kan stoppa honom.

Tre män och deras maskiner… Bara män. Tro mig, jag har letat och letat efter kvinnor och maskiner i perfekt symbios. Nu önskar jag mest att jag sluppit se de sökresultaten…

Men den här är ändå fin.

Bombe

En kvinnlig reservist i käck uniform ställer in ett vred på det elektromekaniska kryptovidundret Bombe. Den byggdes av britterna under andra världskriget för att dekryptera tyska krypton från Enigma-maskiner. Bombe designades av matematikern Alan Turing.

Den ser ut som en domedagsmaskin vilket i min värld är den högsta formen av design och estetik.

Uppdatering 1: I kommentarerna länkar Erik till nedanstående bild på Delia Derbyshire. Jag kände inte till henne, men tydligen är det hon som gjort den elektroniska instrumenteringen av ledmotivet till gamla Doctor Who. Här ser vi henne i full färd med att operera en ståtlig rullbandare. Jag vill ha en coffee table book med sådana här bilder…

delia_derbyshire

Uppdatering 2: Jag inser att inläggets titel i och med denna uppdatering blir missvisande. Det gör det samma, det gäller fortfarande i stort. Nytt tips från kommentarsfältet: Daphne Oram med rullbandspelare. (För en kort stund blev den här coffee table bok-tanken på allvar…)

Daphne Oram

Written by Pontus

8 mars 2014 at 14:37

Publicerat i Void

Taggad med

Min planet

with 3 comments

Det är inte min avsikt att förvandla den här sidan till en reklampelare för texthäften, men jag måste berätta om Dödsplaneten och dess efterverkningar.

Ur mitt hopplöst underjordiska perspektiv är fanzinerandet inget annat än en succé. Hittills har jag skickat iväg nånstans mellan trettio och fyrtio texthäften (har bestämt mig för att fanzin och texthäfte är synonyma). Det är en begränsad och numrerad upplaga om femtio exemplar, så det är inte säkert att första numret finns att köpa/byta så värst länge till. Har man ännu inte införskaffat härligheten börjar det alltså bli dags…

Det här med byteshandel är ju lite av en tradition i fanzinkretsar och jag gillar det verkligen. Än så länge har jag blivit erbjuden:

  • fanzin / texthäften
  • böcker
  • skivor
  • kassettdäck (!)
  • katter (!!)
  • bitcoin
  • EMS Synthi A (närå!)

Det är först när man provat på byteshandel som man verkligen inser hur tråkiga och opersonliga pengar är. Dessutom har det under några veckor varit spännande att få post (den vanliga livsfientliga posten har inte haft en chans). På nattduksbordet ståtar just nu ett smärre torn med diverse fanzin och böcker som skickats i utbyte mot min planet. Det är en alldeles bedårande syn.

Jag har bestämt mig för att göra fler texthäften framöver. Först måste jag bara glömma hur jobbigt det var att smygkopiera och vika och häfta. Jag insåg inte hur mycket jobb som återstod när själva originalfanzinsidorna var klara. Det var nog tur… (Skratta om ni vill, men nästa gång jag viker 500 A4-sidor ska jag bära fingerborg. Mina stackars medelklasshänder är inte gjorda för sådana påfrestningar.)

Fast egentligen gillade jag nog det där fulkopierandet, i alla fall lite. Man ska inte förringa barnsligheter och meningslösa motståndshandlingar bara för att man väntar på:

  • slutet på civilisationen så som vi känner den
  • revolution (inte den revolutionen!)
  • naturens hämnd
  • sommaren
  • Dödsplaneten #2 (hybris!)

Written by Pontus

21 februari 2014 at 00:03

Publicerat i Void

Taggad med ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.