Maskinskrift

Kabeldragning och dess ockulta sidoeffekter

leave a comment »

Kabeldragning och dess ockulta sidoeffekter är en disciplin som berörts i allt för få romaner. I Den Refuserade Romanen försökte jag råda bot på detta underskott genom att upplåta större delen av ett kapitel åt ämnet. Det är inte snyggt att citera sig själv, men se det som en del i den långsamt avklingande separationsångest som jag går igenom. Här följer i alla fall ett något förkortat och bearbetat utdrag:

Vad skulle hända om jag klippte av den röda kabeln som går strax ovanför de gamla protokollen från kommunfullmäktiges möten? Den som lyser så skarpt när jag hukande går förbi genom korridoren. Plötsligt ser jag inget annat än en vidsträckt röd kabel som sträcker sig ut ur synhåll var jag än befinner mig. Den provocerar mig, den retar mig. Jag hör hur någonting rör sig i den och jag vet att den talar till mig. Klipp mig, klipp mig! säger den. Jag ligger bakom Kc.2 med igenklibbade ögon och håller för öronen. Sorlet är ofrånkomligt och håller mig vaken. Klipp mig, klipp mig! säger den. Varför denna löjliga röda kabel? Vad för nytta gör den? Klipp den, fyller arkivet i, klipp den. Är det med hjälp av den som djävulsmaskinen styr mina hjärnvågor? Överallt dessa kablar, sladdar som sträcker sig genom väggar, under vägar och i vatten. De har dragit kablar på botten av Atlanten för att sammankoppla kontinenterna, som ett civilisationens nervsystem av miljoner miljarder utsträckta nervceller. Menar man på fullt allvar att just den här röda ynkliga skitsladden skulle utgöra en viktig samhällsfunktion? Klipp mig, klipp mig! Och vad kommer i så fall att hända? Kommer världen att rämna? Kommer forskarna i CERN tappa kontrollen över ett svart hål som de fångat in från andra sidan materien? Jag hör det statiska surret från världsrymden i hörlurarna, jag hör gläfsandet från audionomens demoner. Jag kan inte öppna ögonen, men jag ser den röda kabeln framför mig. Den är dragen kors och tvärs på insidan av mina ögonlock, inkopplad till det centrala nervsystemet, bruset från röda blodkroppar som forsar fram på botten av Atlanten. En natt hämtar jag en tång från Gropen och klipper den satans kabeln utan att tveka en sekund. Och ingenting händer — inte ett dyft! Det går en dag och ingen servicepersonal anländer, inga kabelmänniskor syns till, inget tumult utbryter — allt fortsätter som vanligt.

Jag kom att tänka på denna passage när jag läste texten “Ljud/störningsundersökningar” i Varia av Lotta Lotass (som jag skrev om i föregående inlägg). I essän skriver hon bland annat om de många fruktlösa försöken att dra en telegrafkabel över Atlanten, från Newfoundlands Trinity Bay till Irlands Valentia Harbour. Det är då en viss Henry E. Smith dyker upp:

Den andra augusti går [kabeln] av och försvinner i djupet. Därifrån sänder den osammanhängande meddelanden, ord och meningar framstammade av magnetiska stormar och jordströmmar. Telegrafisten — Henry E. Smith — tecknar frenetiskt ned dem innan han får meddelande om att han kommunicerar med avgrunden.

Men Smith är inte bara telegrafist, utan även ockultist med förståelse för kabeldragningens demoniska förbindelser.

Henry E. Smith försvinner ur atlantkabelns historia, men återvänder tillfälligt som vansinnig och förlorad. Havsdjupet har talat till honom. Någonting i det outforskade mörkret har telegraferat. Efter att Smith under en längre tid inte synts till tar sig hans hyresvärd in i hans lilla rum i New Yorks hamnkvarter och återfinner där tusentals sidor med uppteckningar av ljud, läten och vad dessa i själva verket har sagt. Överallt längs väggarna har Smith skrivit “not yet soon” “not yet soon” “not yet soon” — inte än snart, inte än snart, inte än snart — det han tror sig ha hört kommuniceras ur djupet.

I sommar har vi fått lära oss om hajattacker mot de vidsträckta undervattenskablar som utgör stommen i internet. Man tror att hajarna lockas av de magnetfält som genereras av de höga spänningarna och som läcker ut från kablarna. Men hajen är ett uråldrigt djur som har haft hundratals miljoner år på sig att förfina sin ockulta sensibilitet: Klipp den, klipp den! viskar magnetfältet. Klipp den!

Written by Pontus

21 augusti 2014 at 11:17

Publicerat i Void

Tagged with , ,

Föreningen Atom-Noak och Bomben

leave a comment »

För de som tror att de ska slippa fler inlägg om Moby Dick säger jag: inte en chans! Jag har bara en kort läspaus i just den boken för att inte tappa skärpan. Men jag har också läst mycket annat i sommar och en del är faktiskt värt att nämna, till exempel Lotta Lotass essäsamling Varia. Den innehåller texter om så vitt skilda ämnen som polarfarare, fågelspråk, entropi, kartor, ljus, litteratur, rymdfarkoster, Groucho Marx och, inte minst, svårigheten — för att inte säga omöjligheten — att skapa meningslöshet.

I en kort essä om Harry Martinson och hans textuniversum “där utsikten från en grästuva faktiskt, en klar natt, kan sträcka sig ända bort till Andromedagalaxen”, dyker inte Valen upp, men väl skuggan av en annan vit demon, flitigt förekommande på bloggen: Bomben! Lotass nämner att Martinson vid ett tillfälle gästar “Föreningen Atom-Noak u.p.a.” som föreläsare, en förening vars syfte var att utveckla rymdfart och planera för en evakuering från Jorden i händelse av atomkrig.

Föga förvånande blev jag mycket nyfiken på detta märkliga sällskap och när jag satt och läste i min avskildhet, med fötterna dinglande i avgrunden vid världens slut, började jag så smått längta tillbaka till civilisationen och fibernätet och, framför allt, biblioteken.

Det mest uttömmande som skrivits om Atom-Noak tycks vara artikeln Harry Martinson och “Föreningen Atom-Noak u.p.a.” : eskatologiska föreställningar bland svenska ingenjörer under efterkrigstiden av teknikhistorikern och riksmarskalken Svante Lindqvist (publicerad i Kungliga Vitterhets historie och antikvitetsakademiens årsbok 2003). Det som här följer är i mångt och mycket ett referat av denna artikel.

Föreningen grundades av fem civilingenjörer verksamma på ASEA. Ett gemensamt drag hos de fem herrarna verkar ha varit ett genuint intresse för humaniora i olika former. Föreningens ordförande Gösta Rydbeck brukade vid middagar anordna smått bisarra högläsningar ur Macbeth där gästerna tilldelats roller i pjäsen. Flera medlemmar var flitiga skribenter i många olika sammanhang, till exempel Bertil Stålhane som mitt under brinnande världskrig kritiserade den svenska undfallenheten mot Nazityskland. Efter atombomberna över Japan 1945 kom de alla att dela en djupt pessimistisk och sorgesam övertygelse: att världen stod inför en stundande förintelse i ett globalt atomvapenkrig.

Några veckor efter Bomben över Hiroshima träffades de fem civilingenjörerna utanför Ludvika och samtalade om händelsen. Uno Lamm ställde några retoriska frågor: Varför mottar vi inga budskap från högre utomjordiska väsen? Varför tycks det som att hyperintelligens överhuvudtaget inte existerar i universum? Hans svar var enkelt: Bomben. När livet når en viss intelligenshöjd upptäcks så småningom atomklyvningen, och detta leder obönhörligen till att livet utplånar sig självt. Den enda vägen ur denna logiska konsekvens som de fem ingenjörerna kunde se var skapandet av fordon för rymdtrafik för evakuering av mänskligheten.

De första åren la man mycket möda på en patentansökan om raketdrift baserad på atomkraft. Medlemmarna lyckades efter mycket om och men få till stånd ett möte på Patentverket, men av någon anledning dök ingen av dem upp och efter det tycks de ha tappat intresset för patentet. Lindqvist skriver att för Atom-Noaks medlemmar tycks det hela varit “en bisarr form av avkoppling att med låtsat allvar gå igenom alla dessa turer” och att det var “deras motsvarighet till en folklig, medeltida karneval där överhetens riter parodieras”. Nu kan det förstås låta som att föreningen var någon form av subversiv och vänsterradikal studentsammanslutning, men faktum var att flera medlemmar snarare var konservativa och efter föreningens intellektuella omdaning på 50-talet såg vissa det som en viktig strävan “att arbeta för kristendomen”.

I mars 1948 gästar så Martinson föreningens sammankomst efter en inbjudan. Till mötet var även två syndikalister inbjudna för att, som Lindqvist uttrycker det, “säkerställa en debatt i vilket ämne som helst”. Martinson tycks ha varit förhållandevis bildad inom naturvetenskap, men hans motivering till varför rymdresor skulle vara omöjliga var aningen kuriös, nämligen att “lagarna för atomer” endast upprätthålls inom solsystemet — en säregen uppfattning som “ej kunde delas av Styrelsen”. Även om utbytet inte riktigt blev det medlemmarna önskade så verkade kvällen varit lyckad. Martinson läste upp ett par dikter i en bombsäker källare och inte förrän vid tretiden på morgonen gick man hem. De fem medlemmarna i Atom-Noak höll kontakten med Martinson så länge han levde och fick ett dedicerat exemplar av Aniara när den kom ut 1956. Och det tycks faktiskt vara så att mötet och kontakten med föreningen i viss mån inspirerat Martinson till diktverket om den förlorade rymdfarkosten — något som medlemmarna var mycket stolta över och ansträngde sig för att det inte skulle falla i glömska.

Redan under 1950-talet övergav föreningen tanken på rymdtrafik och evakuering undan atomapokalypsen. I en artikel från 70-talet skrev en av medlemmarna:

Vi själva måste lösa alla våra problem. Människans gränser är satta, inte bara av tiden, utan också av de överväldigande avstånden i rymden. Ingen levande kan överskrida dem.

Detta är ju också ett tema som genomsyrar Aniara och det är inte utan att man undrar hur mycket den i sin tur påverkade dem.

Årtiondena efter 50-talet diskuterades ett brett spektrum av frågor på föreningens möten. Den gemensamma nämnaren för diskussionerna är hur den mänskliga anden ska kunna utvecklas på ett sätt som förhindrar ett globalt kärnvapenkrig. Man diskuterar internationell politik, den svenska skolan, industriell organisation och nyutkommen litteratur. Även religionsfrågor och teologi blir viktiga. I det sammanhanget är det intressant att nämna att vid sammankomsten 1946 då Martinson medverkade, diskuterade man bland annat frågan: vad skall vi rädda med oss vid avfärd? Även om Martinson inte trodde på idén med rymdresor så besvarade han gärna denna fråga. Hans svar: de stora religionerna, de stora filosoferna och de stora sociala lärobyggnaderna. Däremot var han tveksam till kristendomen eftersom “kristendomen har en Gud som mest sysslar med teologi”.

Jag känner en stor sympati för Atom-Noaks medlemmar och, som civilingenjör, en viss sorg över att denna yrkeskår tycks ha gått en betydligt mer icke-reflekterande och icke-humanistisk framtid till mötes. För övrigt anser jag att upprättandet av rymdprogram fortfarande är lösningen på nästan alla problem.

Written by Pontus

20 augusti 2014 at 10:51

Publicerat i Void

Tagged with ,

Om programmering och risken att bli en mjukvaruingenjör

leave a comment »

Egentligen älskar jag att programmera, och då menar jag programmering i dess ursprungliga och obefläckade form där upptäckaranda och hänförelse är ledord. Första gången jag kom i kontakt med programmering var i lågstadiet. Under en av sina många arbetsresor till sydostasien hade pappa köpt en liten dator som hette Colour Genie. Jag spelade Space Invaders tills det blev tråkigt och sedan började jag skriva små BASIC-program (som jag skrev av från en manual). De roligaste programmen genererade ljudeffekter via datorns trekanaliga ljudchip: explosioner, laserljud, etc. Genom att ändra siffror i koden kunde jag förändra ljudeffekterna på ett, för mig, okontrollerat sätt. Det var i allra högsta grad “indistinguishable from magic” och det löste absolut inga problem. Sedan dess har jag skrivit tusen och åter tusen rader kod, men ingenting slår de där enkla styrinstruktionerna till brusgeneratorn i färggeniets ljudchip.

Piiioooooowww! Fsssshhhhhh! Ooooiiiiiiiiiishhhhh! Ssssssiiiooooouuuu!

Har ägnat en del tid åt att läsa ikapp bland de många RSS-flöden jag följer (för yngre läsare: RSS är/var en elegant och simpel teknologi för syndikering av data, exempelvis bloggposter, som sedermera sköts i sank och ersattes av dagens korporativa grindsamhälle). Bloggen Programming in the 21st Century skriver då och då intressanta och tankeväckande iakttagelser om programmering och teknologi. I ett inlägg från början av sommaren står det att läsa:

[D]eveloping for today’s massive, deeply-layered systems is difficult, and that difficulty can be all-consuming: unreadable quantities of documentation, complex languages, software engineering rules and methodologies to keep everything from spontaneously going up in a spectacular fireball, too much technical choice. There’s enough to keep you busy without ever thinking an original thought or crafting a vision of what you’d like to build.

Och även:

For me the question is not whether to write code, but how to keep the coding side of my mind in check, how to keep it from growing and thinking about too many details and all the wrong things, and then at that point I’ve lost. I’ve become a software engineer, and I really don’t want to be a software engineer.

Det här är något jag känt under en längre tid, men inte riktigt lyckats fånga i ord. Det är för lätt att hamna i ovanstående fällor, särskilt i arbetslivet (sic). Alltså, att koda (om man väl kommer så långt) utan visioner och utan att egentligen tänka/göra något originellt, och att istället hamna i ett ändlöst harvande av en mängd detaljer och teknikaliteter. Kort och gott: att förvandlas från programmerare till en “software engineer”, en mjukvaruingenjör. Jag tror att i den stund man inte längre ens kallar sig programmerare så är man redan bortom räddning (in your face “mjukvaruarkitekter” och “tekniska projektledare”!!!).

Det här är en av många anledningar till att jag sedan några år tillbaka hellre fokuserar på att skriva. Det finns liksom inte samma fallgropar inom skrivandet. Man har ett vitt papper, eller en vit skärm, och sedan skriver man. För att skriva mer än en eller ett par sidor behövs åtminstone en antydan till stoff eller vision. Och är man tillräckligt sträng mot sig själv är varje mening en stilistisk utmaning och potentiellt originell. Dessutom så är, i alla fall i teorin, varje enskilt ord en ljudeffekt i en General Instruments AY–3–8910.

Sttrrrrrooooooooooorrrr! Fffffffftsssssfffffftssssss! Drrrrurrrurrrrrrurru!

(Den sista ljudeffekten var egentligen en arpeggio från ett MOS 6581-chip, men det är just sådana konstnärliga friheter man kan ta sig när man skriver — till skillnad från när man programmerar.)

Written by Pontus

12 augusti 2014 at 17:23

Publicerat i Void

Tagged with

Moby Dick eller (läsandet av) Valen: del 3

leave a comment »

Kapten Ahab nämns första gången på sidan 81. Därefter kastar den frånvarande kaptenen sin skugga över en lång rad efterföljande kapitel. Vem är denna osynliga befälhavare? Frågan lämnar Ismael ingen ro. Den rabblande profeten Elia får det att låta som om Ismael och hans kannibalvän från Polynesien sålt sina själar till de eldfängda avgrundernas demoner i samma stund som de mönstrade på valfångstfartyget Pequod — Ahabs fartyg. På sidan 124, efter att fartyget lämnat fastlandet på behörigt avstånd bakom sig, syns han till för första gången. Därefter ljuder hans klampande valbensprotes på däck i tid och otid. I det trettiosjätte kapitlet, nästan en tredjedel in i romanen, kallar han samman besättningen i aktern och lägger korten på bordet:

”Den av er som får sikte på en vithuvad val med fårad panna och krökt käke, den av er som siktar den vithuvade valen med tre hål i styrbords stjärtflik — jajamän, den som siktar den vita valen, han får det här guldmyntet, pojkar!”

Och han lägger inte bara korten på bordet, han blottar sin sargade och hämndlystna själ och eldar upp besättningen — trots styrman Starbucks protester — till den grad att de svär över toddykannan att jaga Valen till världens ände.

”Död åt Moby Dick! Och måtte Gud jaga oss alla, om vi inte jagar Moby Dick in i döden!”

Det var med viss besvikelse jag läste denna passage, samt de närmast efterföljande kapitlen vars ändlösa essäer endast syftar till att begripa — ja, till och med rationalisera — det outsläckliga hat och hämndbegär som denna, enligt ryktena, skräckinjagande, illasinnade, rovgiriga och rent av övernaturliga val givit upphov till. Den har inte bara lemlästat kapten Ahab, utan även urholkat hans själ till den grad att allt som återstår är den gamla vanliga, sorgliga, eländiga och ödeläggande MANNEN som inget annat önskar än att utplåna allt det verkligt vackra, det i sanning sällsamma och gåtfulla, och som är beredd att offra allt i sin väg för att åstadkomma denna förödelse.

Det enda Melville kan åberopa till sitt försvar är att romanen trots allt är mästerlig, storartad — till och med i sina gestaltningar av det manliga ursinnets mest löjeväckande utbrott:

Ofta när han nattetid tvingades upp ur sin koj av utmattande och outhärdligt livliga drömmar, som fortsatte hans lidelsefulla tankar under dagen, vidareutvecklade dem som i vanvettig yrsel och virvlade runt med dem i hans överhettade hjärna, tills bultandet av hans hjärta blev till olidlig ångest; när, som det ibland inträffade, den andliga våndan skilde hans väsen från dess grundvalar och det liksom öppnades en avgrund inom honom, ur vilken kluvna eldslågor och blixtar flammade upp och fördömda andar vinkade åt honom att ta språnget ner till dem; när helvetet i hans inre upplät sig under honom — då hördes ett våldsamt skrik över hela fartyget, och Ahab kom med glödande ögon upprusande ur sin privata hytt, som om han hade flytt från en bädd som fattat eld.

Men ändå, efter denna besvikelse över en av litteraturens mer mytomspunna gestalter, lämnar jag Moby Dick i sticket (jag till och med glömmer boken ute över natten) och återgår till min huvudsyssla: att flacka omkring tillsammans med skalbaggarna i deras vilsna strövtåg i undervegetationen. Emellanåt okynnesläser jag frejdig science fiction från sekelskiftet. Men mina tankar vandrar ändå till Valen, den ångsprutande jättealbinon och hans monomana nemesis som jagar honom över de sju haven. Det är en storslagen bild. Liksom berättelsen om den sjunkna kontinenten glömmer man den aldrig om man en gång hört den (hur eländigt återberättad den än är). För det är något med havet som får oss att spana intensivt i de böljande djupen, blicka in i oss själva, vi anar något där nere i såväl fräsande stormvågor som i guppande stiltje.

Tänk på dem båda, på hav och land; och finner du inte då en underlig överensstämmelse med någonting inom dig själv? Ty liksom den skräckinjagande oceanen omger den grönskande jorden, finns det i människans själ ett isolerat Tahiti, fullt av frid och glädje men omvärvt av det endast till hälften kända livets alla fasor. Gud bevars dig! Lägg inte ut från den ön, ty du kan aldrig återvända!

Nå, jag ska snart återvända till Moby Dick och Pequod. Har man tagit sig ända till Indiska Oceanen, överlevt alla tänkbara väder och faror, så är det ju rent av dåraktigt att likt Jona hoppa av, och kasta sig i havet. Istället förbereder jag återkomsten genom att, sittandes på min stol vid strandkanten, hytta med näven och vråla flammande besvärjelser mot den glödande kvällshimlen: Död åt kapten Ahab! Död åt planetförstörare i varje sekel!

Written by Pontus

8 augusti 2014 at 21:11

Publicerat i Void

Tagged with ,

Moby Dick eller (läsandet av) Valen: del 2

leave a comment »

Den här jävla värmen är förödande. Växtligheten ser sjuk ut, som om den håller på att dö. Det är svårt att sova. Och jag klarar knappt av att tänka eller skriva, än mindre läsa. Min kropp och själ är egentligen gjord för polartrakter och dessa håller de grisröda soldyrkarna på att utplåna.

Men jag måste försöka streta på och fokusera. Åter till läsningen av Moby Dick.

Otaliga är de författare som inte kunnat låta bli att sammanfatta eller proklamera romanens, eller rent av hela författarskapets, essens i en enda förklädd programförklaring — en passage, ett samtal, en monolog — som förebådar och spänner upp textmassan. Kanske kan man beskriva det som en språkets fraktal — zoomar man in på ett sådant avsnitt finner man romanen och zoomar man ut återkommer samma karakteristiska form.

Lovecraft ägnar sig åt sådan litterär geometri i första stycket av Cthulhu, eller Call of Cthulhu (och minst ett dussin andra ställen):

Jag tror att den största barmhärtighet som finns i världen är det mänskliga medvetandets oförmåga att korrelera hela dess innehåll. Vi lever på en fridfull ö av okunnighet mitt i oändlighetens svarta hav, och det var inte meningen att vi skulle färdas långt. Vetenskaperna, vilka alla strävar åt var sitt håll, har hittills skadat oss föga; men en dag kommer hopfogande av separata kunskaper att öppna så skrämmande perspektiv på verkligheten, och av vår förfärliga plats i densamma, att vi antingen blir galna vid avslöjandet eller flyr från det dödliga ljuset in i en ny mörk tidsålders frid och trygghet.

Roberto Bolaño bygger en storartad fraktal i en passage i 2666, men på grund av den stora textmassan och bristande användning av mina föredömliga japanska post-it-lappar lyckas jag inte återfinna läckerheten.

I Herman Melvilles fall handlar det om en oljemålning i ett av New Bedfords sjaskigare värdshus:

På ena sidan hängde en mycket stor oljemålning, så nedrökt och på allt sätt fördärvad att det i den ojämna belysning man såg den i endast var genom träget studium och systematiskt företagna granskningar, jämte ingående förfrågningar hos andra personer, man kunde bilda sig en uppfattning om vad den föreställde. Det var så oändligt många skuggor och schatteringar att man till en början nästan trodde att någon äregirig ung konstnär på trollpackornas tid i New England hade dristat sig till att avbilda ett förhäxat kaos. […] Men det som mest förbryllade och förvånade en var en avlång, smidig, vidunderlig svart massa, som mitt på tavlan svävade över tre blåa, otydliga, lodräta streck som flöt i en namnlös fradga. En sumpig, slaskig, plaskvåt tavla i sanning, fullt tillräcklig för att göra en nervös människa galen. Ändå fanns det något obestämt, halvförlöst, ofattbart och sublimt hos den, som snart sagt förlamade en tills man ofrivilligt lovade sig själv att ta reda på vad den där sällsamma tavlan föreställde. Om och om igen slogs man av en ljus men ack så bedräglig idé. — Det är Svarta havet under en midnattsstorm. — Det är den onaturliga kampen mellan de fyra elementen. — Det är en ödelagd hed. — Det är en hyperboreisk vinterscen. — Det är islossning i Tidens flod. Men till slut gav alla dessa fantasier vika för det vidunderliga i målningens centrum. När detta något var uppdagat skulle allt det övriga klarna. Men vänta litet — har det inte en svag likhet med en jättelik fisk, rentav med den store leviatan själv?

Nej, valar tillhör inte fiskriket, men låt oss förlåta Melville för denna fadäs, för det är allt en snygg figur han skapar! Till skillnad från andra fraktala instick jag läst så rymmer den här inte bara sig själv, romanen, utan fångar även den 150-åriga litteraturvetenskapliga metadiskussionen om sig själv: vad handlar romanen om — egentligen?

Men jag undrar ändå: Varför gör man så här? Finns det inte något ängsligt och på samma gång självförhärligande i det fraktala skrivandet? Har inte de bästa texterna och författarna lärt oss att det förundransvärda och undflyende skrivandet är överlägset det programmatiska och proklamerande? Och, viktigast av allt, är det bara manliga författare som tillämpar tekniken? Om svaret på den sista frågan är ja, vet vi med säkerhet att även detta, det fraktala skrivandet, är en del i den lika ondsinta som uråldriga planen att totalt förinta den här planeten (och dess omgivande planetsystem).

Written by Pontus

28 juli 2014 at 12:08

Publicerat i Void

Tagged with ,

Moby Dick eller (läsandet av) Valen: del 1

leave a comment »

Det börjar med en plötsligt framvällande tanke under en vårdag på ett kvavt och instängt kontor. Ventilationen tycks krångla, människor vandrar runt som bleka gengångare, upplysta av hundratals datorskärmar, och mumlar osammanhängande om felanmälningar och orörliga pappersremsor i taket. Tunga suckar hörs, någon maler sönder en huvudvärkstablett mellan hörntänderna. Universum tycks dölja sina mirakel mer än vanligt. Då plötsligt: Moby Dick! Är det inte dags att läsa romanen om den stora valen? Den stumma frågan möts med tystnad från de tomma tankarnas väldiga pelarsalar. Flera gånger under våren och försommaren dyker valen upp ur djupet, inte som tanke, bara en stillbild. Nej, förresten, inte ens det! Bara två ord som bildar ett namn: Moby Dick.

Det hela utvecklar sig till en sällsam längtan, ett begär att sluka romanen med hela min själ, att, så att säga, helt gå ned mig, drunkna mellan bokens pärmar.

Till slut lånar jag den på biblioteket, vilket inte är alldeles okomplicerat eftersom boken förekommer i en mängd olika utgåvor. Ett flertal är så kallade “bearbetade” utgåvor, vilken nästan alltid verkar synonymt med förkortade ungdomsversioner av klassiker. Någon kanske anser att jag borde läsa den på originalspråket, engelska, men jag är en översättningarnas (och översättarnas) vän — särskilt när det gäller en över 150 år gammal roman full av sjö- och valjaktstermer.

Den bok som så småningom bildar basen i sommarbokhögen (årets viktigaste hög!) är Moby Dick eller Valen av Herman Melville i översättning av Per Erik Wahlund (utgiven 1994 på Studentlitteratur i serien “Helikonbiblioteket”). Det är hela romanen, oförkortad. Jag höll på att skriva obearbetad, men det vore ju en nedvärdering av översättarens ädla och beundransvärda värv.

Omslagsbilden visar ett träsnitt med några män i en roddbåt och en svart stjärtfena som höjer sig över deras huvuden, inte alls den “fantom med vit huva som ett snötäckt berg” som Ismael ser för sitt inre i bokens första kapitel.

Men nu går jag för fort fram.

Så boken ligger alltså där och bär upp tyngden från de andra böckerna. I en månad bidar den sin tid, valen. Ibland när jag spatserar genom lägenheten stannar jag upp och läser titlarna på bokryggarna, men jag kommer sällan ända ned till botten. Till Valen. Under en kort period fungerar den, och bokhögen på dess arma rygg, som papperspress.

När sommarlovet/ledigheten/semestern äntligen börjar åker jag iväg till ett hus på en udde vid en sjö, långt ut i skogen. Bokhögen är ett svajande jättetorn som riskerar att reta upp gudarna eller i alla fall kollapsa under sin egen tyngd. Kort och gott: ett urval är nödvändigt inför resan. Jag packar lite av varje: seriealbum, essäsamlingar, korta och långa romaner, science fiction och… Valen! Det är inget lätt företag att baxa ut den från sin plats underst i högen, men det går.

Och jag sitter på udden och läser. Jag sitter under träden, i skuggan, vid stranden. När det regnar eller blåser för mycket sitter jag inomhus i en sliten soffa. På kvällen knäpper och sprakar den torra undervegetationen av skalbaggars framfart. Livet gör sig påmint. Och jag läser i solens röda skymningssken.

Jag läser Andrej Djakovs Resan till ljuset, en bok som utspelar sig i Dmitrij Gluchovskijs “Metro 2033”-universum. Fan-fiction, kanske man kan säga. Inte så tokig sådan. Jag läser Dark Eden av Chris Beckett, en slags Robinson Crusoe eller Flugornas herre — fast på en annan planet. Den är välskriven och fängslande, men den fångar inte min själ. Och jag läser den besynnerliga Kungen i gult av Robert W. Chambers. Till en början är den mest kryptisk och förvirrande, men så kommer den gode Chambers igång på allvar och levererar riktigt habila skräcknoveller och lika vimsiga som geniala meningar som:

Den där flaxande damen som höll upp ena änden av predikstolskanapén, som såg ut som en fransad damaskduk i stormvind, skulle, vid en basilisks första försök att posera där uppe på orgelloftet, rikta sin gyllene trumpet mot honom och blåsa ut hans existens.

Men alla dessa böcker, och andra, är bara hållpunkter i det större förloppet: att djupdyka med Valen. Dessa böcker är ett sätt att komma in i “en andra andning”, att slipa ned det sista motståndet som finns inneboende i själva läsprocessen, och på så sätt frilägga vägen mellan Valen och själens bråddjup (det är i detta väldiga svalg som jag hoppas att fantasitorn ska resa sig under läsningens gång).

Jag närmar mig romanen via innehållsförteckningen. Boken består av ett förord (eller inledning), 135 kapitel (!), en epilog och, slutligen, översättarens noter. Jag läser kapitelnamnen, ibland högt, som om jag reciterade en trollformel. Först är de korta och vaga, liksom nedtonade, men snart dyker det upp längre titlar. En del är som hämtade ur en zoologisk kursbok, till exempel “Spermacetivalens huvud — jämförande studie”. Andra klingar nästan propagandistiskt, som till exempel “Om missvisande bilder av valar” och “Om mindre felaktiga bilder av valar och sannfärdiga framställningar av valjakt” och “Valfångstens ära och härlighet”. I kapitel 105 tycks ett tvivel ha såtts: “Minskar valen i storlek? — Kommer han att dö ut?” Min favorit är dock det gåtfulla kapitelnamnet “Om valar i olja, i tänder, i trä, i järnplåt, i sten, i berg, i stjärnor”.

(Det finns så mycket att säga om kapitel och deras eventuella namn eller namnlöshet, men det får vänta till en annan gång.)

I förordet skriver översättaren: “Avsnitten om valarnas anatomi och fångstens faror och subtiliteter motsvarar kanske halva omfånget av Moby Dick”. Märkligt nog blir jag inte det minsta avskräckt, tvärtom, jag kan inte vänta för att få lära mig om dessa fångstens subtiliteter. Den rätta tidpunkten har således infunnit sig. Det är dags att börja läsa.

Written by Pontus

25 juli 2014 at 11:29

Publicerat i Void

Tagged with ,

Dödsplaneten #2 (+ kassettband)

leave a comment »

Dödsplaneten #2 är här, fyrtioåtta A5-sidor om däggdjurssmärta, alternativa universum och biomassans plågade sorl. Den här gången går resan ned i jorden, till svamparnas, mycelets och hyfernas rike. Vi får stifta bekantskap med Heiko och hans vän och följa med på några av deras strövtåg, som den gången när de råkade ut för ett telepatiskt anfall från en hjärnsvamp. Miloslav Mečíř gör ett gästspel, liksom hans hårdslående nemesis Ivan Lendl. Likaså deras landsman, den tjeckiske mästeranimatören Jan Švankmajer, som passerar förbi (vid precis rätt tillfälle). Man skulle nästan kunna kalla #2 för det tjeckoslovakiska numret.

Och så kommer en och annan insekt upp till ytan. Närmare bestämt ett antal miljarder av dem.

Om man så önskar så medföljer även ett kassettband (C25) med ockulta ljudinspelningar. Dödskassetten är resultatet av två dagars strid mot dåliga lödningar, helgstängda restauranger och demoniska bandekon. Det finns ytterst få exemplar, antingen om banden tar slut eller om min lust att kopiera upp dem upphör…

Enbart fanzinet kostar trettio kronor (byteshandel är tänkbart), fanzin + kassettband femtio kronor. Frakt ingår i priset. Maila mig på den adress som bildas av de kursiverade avsnitten som följer: först pontus och sedan ett @ och slutligen dodsplaneten.se. Eventuellt fungerar PayPal till samma mailadress, men jag har aldrig provat.

dodsplaneten2

Written by Pontus

23 juni 2014 at 12:21

Publicerat i Void

Tagged with

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.